En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Frågor och Svar på tal

Av Sara Modigh - Lördag 29 april 16:45


Ja vad ska man ens säga?  Jag känner mig nästan mållös efter att ha läst krönikan som Hanne Kjöller skrivit på expressen.  

Det ger ett obehag att läsa texten som på så många plan visar en oförståelse för hur det verkligen är att leva med psykisk ohälsa i dagens samhälle. 


I inledningen av krönikan kan man läsa att allt fler, speciellt kvinnor, sjukskrivs för psykisk ohälsa. 

Vilket självklart är otroligt problematiskt. Men jag som sjuk tycker att det är viktigare att ifrågasätta vad det är som gör att människor drabbas allt mer av psykisk ohälsa, än att problematisera valet att sjukskriva en individ som inte längre klarar av att jobba på grund av sin psykiska problematik. 

Jag känner även att texten bagatelliserar den problematik som finns bakom sjukskrivningarna, 

och jag får en känsla av "om du bara anstränger dig lite mer och försöker så kommer allt bli bra".

"Ångest och depression är ju normala känslor" " det är inte ens riktiga sjukdomar" "bara vanligt mänskligt lidande".. och så vidare

Kjöller väljer också att framföra att "personer ur denna kategori är sjukskrivna längre än cancersjuka".

Vid första anblick låter det ju jättehemskt, för cancer det är ju fruktansvärt och absolut en berättigad orsak till sjukskrivning, "till skillnad från en depression".

För mig känns detta uttalande och jämförelse mellan cancer och en psykisk ohälsa som ett försök att chocka, men tänker man efter ordentligt så är det ju inte alls konstigt att människor med psykisk ohälsa är sjukskrivna längre. 

För det första är cancer inte bara en sjukdom, utan ett samlingsnamn på flera olika sjukdomar. 

Det kan vara allt från en liten cysta eller en fläck på huden som måste opereras bort, till en obotlig hjärntumör. Allvarlighetsgraden varierar kraftigt och flertalet cancerpatienter behöver ingen längre tids sjukskrivning. Vilket är något vi borde vara oerhört glada över. 

För det andra är det ofta en livslång kamp för många med psykisk ohälsa, och precis som med cancer kommer psykisk ohälsa i mängder av olika diagnoser och allvarlighetsgrader. Tyvärr blir många som är drabbade av psykisk ohälsa drabbade av livslånga diagnoser. Det finns ingen bot mot psykiska sjukdomar. Vilket för oss till det tredje, att det finns inte samma möjlighet till god behandling då vi faktiskt inte vet tillräckligt mycket om psykiska sjukdomar ännu. 

Psykisk ohälsa blir inte heller respekterad på samma sätt som en cancerdiagnos, vilket vi ser ett tydligt tecken på när Kjöller väljer att jämföra fysiska och psykiska sjukdomar i ett sätt att ogiltighetsförklara sjukskrivningar i den ena kategorin. 



Kjöller skriver också att sjukskrivning är en passivitet som skadar alla med psykisk ohälsa. 

Men det är en mening som jag absolut kan vittna om är otroligt fel. 

För det första, vem säger att man är passiv bara för att man är sjukskriven? 


Jag jobbar varje dag med att må bättre och lära mig hantera mitt dåliga mående. 

Tack vare min sjukskrivning har jag fått tiden och kraften till att jobba med min hälsa och klättra upp ur det djupaste mörker. 

För det andra så räddade sjukskrivningen mitt liv. Jag kan nästan lova att jag inte hade levt idag om jag inte hade blivit sjukskriven.


Sjukskrivning bidrar inte till en lösning på problemen, men det gör inte heller fortsatt arbete när man håller på att gå under av sin psykiska ohälsa. 

Att bli sjukskriven ger många chansen att landa och återhämta sig. Det ger tid att läka och att jobba på sin problematik. 

På vilken arbetsplats kan man göra det? 

Ingen säger att bara för att man sjukskrivs så slutar exponeringen, för exponering kan ske på många vis. Man kan jobba på exponering under sin sjukskrivning, och då kan man även individualisera den exponering som krävs för att bearbeta de hinder man har. Men det gäller att man får det stöd och dem resurser man behöver för att klara av det. 


Sen att psykiskt sjuka blir långtidssjukskrivna är såklart ett problem i ett samhälle där alla förväntas delta genom att arbeta och betala skatt. Det är kostsamt att så många människor saknar förmågan att klara av ett arbete och landets ekonomi blir självklart lidande om alla människor skulle vara sjukskrivna. 

Men det är inte ett problem som måste lösas med att sjukskriva färre sjuka individer, utan ett problem som måste hanteras innan individen blir sjuk. Vi måste förebygga psykisk ohälsa och fånga upp personer som ligger i riskzonen för att drabbas. Vi måste jobba för att främja en psykisk hälsa i hela landet för att få ner sjukskrivningarna för psykisk ohälsa. 


En annan tanke jag har är att kunna arbeta borde inte vara målet för en sjuk individ. Jag tror att vårt samhälle skulle må bättre om vi fick fokusera mer på att må bra och bli friska än att bli arbetsdugliga. 


Det är inte heller de som är sjukskrivna som är det största problemet i samhället, utan att samhället saknar en grund för dessa individer där de kan få arbeta utifrån signa egna förmågor. För så som det är i dagsläget är inte arbetsmarknaden anpassad efter psykisk ohälsa och arbete är därmed för många en omöjlighet. 

Det handlar inte om att "bara utsätta sig och anstränga sig även om det är lite obehagligt".

Vi har sett i statistiken över utförsäkrade människor att självmord allt oftare blir en konsekvens av att människor tvingas ut i arbete de inte klarar av eller är redo för.

När det blir viktigare att en individ arbetar än att denne överlever så är det något som är galet i samhället!


Är det så viktigt att alla människor har ett jobb hur sjuka de än är, så måste en förändring ske på arbetsmarknaden.

Men det är inte den som är sjuk som ska behöva stå för förändringen som måste ske,

utan det är cheferna och arbetsmarknaden som måste anpassa sina arbetsplatser för att underlätta för sjuka personer att jobba. 

 


Av Sara Modigh - Fredag 24 mars 15:30

Läste nyss en insändare i Gefle Dagblad, från en man som anser sig vara mer insatt i Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) än en hel läkarkår.


"ADHD är någonting som blivit mycket populärt att diskutera på senare år. Och framför allt för läkare, som inte har en aning om vad barnets problem egentligen handlar om. De ställer gärna olika diagnoser, som passar till barnets olika symtom för att tillfredställa föräldrarna."

Ja så börjar insändaren från mannen som kallar sig Kurt. 

Hela texten är fylld av liknande smörja och kontentan av det hela är att det är föräldrarnas fel att barnen drabbas av en Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det pratas om att barnen med dessa diagnoser inte får någon kärlek från sina föräldrar, och han anklagar familjer till barn med NPF-diagnoser för att vara kärlekslösa.

"Det finns hem där det råder total kärlekslöshet, kränkning och mobbning av barn! Försummelse och utanförskap, att inte duga som man är, utan bli psykisk misshandlad i sitt eget hem. Detta är någonting som sätter djupa spår i hjärnan och ger sår i själen på ett barn och det går aldrig bort.

Och det hemska är att ett barn kan inte berätta för någon hur de har det hemma, hur de känner sig och hur de mår. De måste vara tysta och lojala mot dem de bor hos. Det kan få stora oanade konsekvenser annars. Det vet de!"

Det känns som ett rejält övertramp att uttala sig på det viset om familjer han inte vet någonting om.

Det är ju rätt grova anklagelser om man säger så. 

Självklart finns det barn som far illa, och självklart påverkas dessa barn. Det tvivlar jag inte en sekund på! MEN jag tror inte alls på att det skulle vara grunden till alla NPF-diagnoser. 


Han avslutar nämligen sedan sin insändare med slutklämmen;

"Därför tror jag, att det oftast är familjen där barnet växer upp som genom sin behandling av dem, gett problemen som utlöst symtomen som läkare så enkelt klassar som ADHD, Aspergers, Tourettes, autism, tics med mera"

Där emellan skrev han om sina "bevis" för att så skulle vara fallet. 


Forskare har ju kommit fram till att hjärnan ser annorlunda ut hos en person med ADHD än vad den gör hos någon som inte lider av den diagnosen. När det gäller ADHD ser man att personernas hjärnor har en fördröjd utveckling. Man har upptäckt att den totala hjärnvolymen och fem identifierade ställen i hjärnan är mindre än hos personer som inte har ADHD. Där bland hippocampus.

Det är alltså detta som Kurt menar är beviset på att det är föräldrars fel att barn får ADHD, för det finns en studie som upptäckt att en förminskning i hippocampus har hittats hos barn som inte fått lika mycket kärlek och tillgivenhet som andra barn. 

Men jag tror inte att det är så enkelt, för det första skulle det bara förklara ett av 5 hittills hittade områden i hjärnan som är mindre, och det skulle inte heller förklara ärftlighet eller hur det kommer sig att en familj kan ha barn som både har och inte har en NPF. Inte heller förklarar det varför pojkar oftare har diagnosen än flickor. 

Faktum är ju dessutom att vi vet mer om rymden än vi gör om människans hjärna. Så att påstå att det bara skulle kunna finnas en anledning till att hippocampus är mindre hos ett barn känns både naivt och rätt löjligt tycker jag. 


Det jag hör och ser när jag läser denna insändare är någon som sitter och säger att jag inte är älskad av min familj och därför har fått min psykiska problematik. En man som aldrig träffat mig eller någon i min familj tar för givet att jag inte fått någon kärlek eller tillgivenhet som barn. 

Kurt såg aldrig mina föräldrars oroliga blickar, han var inte där när mina föräldrar gjorde allt för att hjälpa mig. Han var inte där när mamma varje kväll läste en godnattsaga för mig. Han var inte där när min familj stöttade mig och hjälpte mig genom de svåraste tiderna i mitt liv. Hur olika medlemmar ur min familj följde med mig till skolan och satt bredvid mig i skolbänken för att jag överhuvudtaget skulle klara av att gå dit när jag var 8 år gammal. 
Kurt har inte sett hur hårt föräldrar kämpar för sina barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det enda Kurt gör med den här insändaren är att sprida fördomar om att NPF-drabbade barn kommer från dåliga familjer och är dåligt fostrade. 
Det är skammande mot familjer som redan har mycket fördomar riktade mot sig. 

Nej skärpning herr Kurt!




Av Sara Modigh - 31 mars 2016 14:00

Varken jag eller någon annan har en skyldighet att vara hälsosamma för någon mer än oss själva.

Ändå är det så många som känner behovet av att lägga sig i hur andra lever. Känner behovet av att påpeka allt man gör fel och hur ohälsosam man är.

De gömmer sig bakom en falsk mask av att bry sig om personer i sin omgivning, men egentligen handlar det bara om ett fettförakt. 

För ni bryr er egentligen inte om min hälsa, det är inte det som skaver i era ögon. Nej, det är det faktum att jag "förfular mig själv" genom att vara tjock, och att jag utsätter mig för en riskfaktor för att bli sjuk som irriterar er. Blir jag sjuk ser ni bara att jag kommer kosta samhället pengar, pengar som ni inte tycker att jag är värd för att jag är tjock. 

Men samtidigt så är det just en riskfaktor och inget annat. Det finns människor som är jättetjocka och aldrig blir sjuka, ändå har många en syn på tjocka människor som om vi redan är sjuka och döende av vår egen fetma. 

Vi döms efter hur vi ser ut på utsidan, även om vi på insidan kanske är lika metaboliskt friska som någon som är normalviktig. 

Faktum är att det har ju faktiskt kommit mycket forskning som säger att det är inte övervikten som är det farliga, utan det är en stillasittande livsstil och stress. Något som många har i dag.



Jag fick höra häromdagen när jag lade upp en bild med en del av texten från "Svälj din skit" på Facebook, att jag förskönar fetma.

     
Förskönar fetma, vadå förskönar? För att jag inte klär mig i svarta soppåsar och gömmer mig i ett hörn någonstans? För att jag förespråkar att må bra i sitt eget skinn?

Är det att försköna fetma att jag inte inte anser att man ska behöva gråta sig till sömns varje kväll, bara för att man har fett på kroppen? 

Jag är en person med känslor, tankar och åsikter. Fettet på min kropp har ingenting med det att göra.

Vill jag känna att jag duger som jag är så är det min fulla rättighet. Ingen ska få komma och säga till mig att jag inte får känna så bara för att jag är tjock. 
Ännu en gång med argumentet att det är "ohälsosamt". Ja vadå då? Det är inte hälsosamt att röka heller? Jag har aldrig någonsin sett eller hört någon säga att någon som röker inte får känna sig vacker och trivas i sin egen kropp. 


Jag förstår faktiskt inte riktigt det där argumentet egentligen, att bara de som är hälsosamma är vackra. 
Stress till exempel är väldigt ohälsosamt, betyder det då att alla som är stressade är fula, eftersom man bara kan vara vacker om man är hälsosam? Menar ni att de som äter rött kött är oattraktiva? Att alla som har en stillasittande livsstil aldrig kan vara vackra? Nej, inte särskilt troligt.

För än en gång så handlar det bara om att människor hatar fett när allt kommer till kritan. 

Ni bryr er inte om min hälsa för fem öre så ni behöver ju inte låtsas.

Dessutom så är det ingen annan än jag själv som har något med det att göra. Vill jag äta godis till frukost, lunch och middag så får jag göra det. Och vill jag bo på gymmet från morgon till kväll får jag göra det. Vill jag röka tre paket cigg om dagen så är det mitt val precis som det är mitt val om jag vill vara vegan eller ej.


Ingen och jag menar ingen har något att göra med hur jag väljer att leva mitt liv. 


Av Sara Modigh - 25 mars 2016 11:37

Ibland blir det många och långa inlägg på den här bloggen och jag kände för att bryta upp med ett lite lättsammare inlägg. Så här är 20 roliga frågor som jag har svarat på. Kanske överraskar några av svaren, eller så gör dem det inte. Läs och avgör själva. 



1. Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?

Jag tror nog att jag skulle velat leva i tv-serien Vänner. Där känns allt relativt okomplicerat och det sker inga stora katastrofer. Det tycker jag känns rätt skönt. 


2. Vad ville du bli när du blev stor när du var barn?

När jag var liten ville jag bli florist


3. Vilken är din favoritdoft?

Har ingen favoritdoft direkt men tycker att vissa blommor luktar väldigt gott och vissa tvålar. Men för det mesta är jag rätt känslig för lukter och får migrän av för mycket.  


4. Om du var en stor stenbumling, var skulle du vilja ligga still då?

haha jag skulle nog vilja ligga längst med stigen på en populär vandringsstig, kanske där det är tipspromenad. Så man ändå får lite mänsklig kontakt då och då :P

 

5. Du får veta att jorden kommer gå under om tolv timmar. Vad gör du?

Då skulle jag spendera den tiden med att umgås med min familj.

 


6. Vad tror du skulle vara annorlunda i ditt liv om du var av det motsatta könet?
 
Om jag hade haft samma liv som jag haft tror jag risken är stor att jag hade varit död. Statistiken säger ju att fler killar än tjejer går bort i självmord. Mycket för att killar har svårare att söka hjälp än tjejer.
Vi har en syn på kilar som dessa starka karlar som inte får visa sig svaga och jag tror att det hade varit väldigt svårt.
 
7. Vilket är ditt favoritverktyg?
 
Hammare? Nej ja vet faktiskt inte.
 
8. Vad gör du om tio år?
 
Förhoppningsvis är jag rik och snygg och ligger på en vit sandstrand och mår toppen, men det är väl inte så troligt.  
 
9. Vilken är din bästa danslåt?
 
Det som spelas på krogen
 
10. Om du var skitbra på att sy, vad skulle du sy då?
 
Kläder! Helt klart kläder
 

11. Hur skulle du hantera det om du vann typ 108 560 000 euro?

Jag skulle nog ha svårt att tro att det var på riktigt och så tror jag att jag skulle sett till att köpa allt jag vill ha och behöver och drömmer om. Som ett hus med hela och fina möbler. 

 

12. Vad tycker du om ordet hen?

Jag tycker det är ett otroligt smidigt ord som underlättar mycket när man vill prata om någon anonymt eller inte vet könet på den man pratar om. 


13. Vilket är ditt bästa recept och varför, får vara mat eller bak?

Mammas julköttbullar, för de smakar som köttbullarna mamma alltid gjorde till oss när vi var barn.

Det är ju alltid något speciellt med mammas mat och köttbullarna var en favorit när vi var små. Så när jag hittade det receptet bland mammas grejer så betydde det mycket och är högt värderat av mig. 

 

14. Vad tycker du om köttkonsumtion?

Jag tycker att det är upp till var och en att själva bestämma över sin kost


15. Är du beroende av något?

Ja, tyvärr


16. Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?

hmm..System of a down skulle jag nog säga. Lyssnade mycket på dem när jag gick i högstadiet så det rör upp mycket känslor, men jag vet inte riktigt om nostalgi är någon av dem dock. 


17. Vad gör dig riktigt förbannad?

När människor inte respekterar varandra och oförståelse/ ovilja att lära sig vad psykisk ohälsa är. 


18. Har du något riktigt bra husmorstips?

Nej det har jag inte


19. Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?

Nej, jag ogillar all reklam


20. Är du lik dig nu, som du var när du var barn?

Både ja och nej, jag har utvecklats mycket som person och är rätt olik hur jag har varit på många plan. Men samtidigt är jag också lik mig själv. 

Jag är ju samma person men ibland känns det som om utseendet är det enda som är likt

 

Av Sara Modigh - 20 mars 2016 14:00

En fråga jag ofta får är frågan gällande de ärr jag har på min kropp. Framför allt då de synliga ärren på mina armar.

Jag tänkte att jag en gång för alla ska skriva ett ordentligt svar som jag nu mera kommer hänvisa till när frågan uppstår. För det är sällan jag har lust att gå in på detalj och sitta och berätta om och om igen om mitt självskadebeteende.

Vad har du gjort på armen? Har du skurit dig? 

- Det korta svaret är ja, jag har skurit mig. Det jag har på mina armar är ärr efter ett mycket långt och svårt självskadebeteende.

Kanske slutar du läsa nu för du har fått det svaret du ville ha. Men samtidigt så tror jag att det kan vara bra att att läsa och förstå vad ett självskadebeteende är och varför just jag har drabbats nu när du ändå har ställt mig den här frågan. 
Det finns tyvärr många fördomar och mycket oförståelse, och många gånger finner man den oförståelsen hos de personer som ställer dessa frågor. 

Jag säger inte att du är en av dem, men min personliga erfarenhet säger mig att det finns en risk för att det skulle kunna vara så. Därför ber jag dig nu att ha ett öppet sinne och att du ska försöka sätta dig in i min situation när du läser det här.


Hur kommer det sig att du började självskada?

 

- Mitt självskadebeteende startade när jag var sex år gammal. Jag led av mycket svår ångest och mådde alltid väldigt dåligt.

Men då jag var så ung förstod jag inte vad ångest var. Det jag däremot visste var att jag var väldigt rädd och ständigt hade ont i magen och huvudet. 
Idag vet jag ju att jag hade ont för att jag var så nervös och spänd hela tiden, men då förstod jag inte det. Jag kunde verkligen inte förstå den där fruktansvärda känslan och ännu mindre förmedla den. 
När jag låg där i min säng en kväll med skyhög ångest och rädslan som nästan förlamade mig, kröp jag ihop till en liten boll och knöt mina händer så hårt så hårt, sådär som man gör när man blir riktigt rädd.
När jag gjorde detta skar mina naglar in i handflatorna och smärtan gjorde att jag kunde fokusera på att det gjorde fysiskt.
Jag upptäckte att jag kunde distrahera ångesten. Det blev ett halleluja moment för mig och jag kände en frihet och en trygghet jag aldrig tidigare känt.

Jag började regelbundet försöka distrahera mig själv och fly från de obehagliga känslorna genom att just gräva in naglarna i handflatorna. 

Åren gick och ångesten blev värre och värre, och smärtan som krävdes för att distrahera den växte och växte.

Det gick från att köra in naglarna i handflatorna till att riva, bita och nypa mig själv. Det fortsatte med att jag började dunka huvudet i väggen, slå mig själv och börja använda nålar att rispa mig själv med.

När jag började högstadiet gick det så långt att jag började använda ännu vassare saker för att skära mig med och mitt självskadebeteende var utom kontroll.


Självskadandet har på så vis varit en del av mitt liv och har gradvis blivit värre i takt med att jag blivit äldre, samtidigt som jag egentligen inte förstod vad jag sysslade med.
Jag visste inte vad självskadebeteende var, jag förstod inte att det fanns andra som mig. Jag visste ingenting om psykisk ohälsa eller att det fanns överhuvudtaget.

När jag gjorde de där valet att skära mig första gången så var självskadandet redan en så stor del av mitt liv att det mer kändes som en normal utveckling än ett ögonblick där jag bestämde mig för att självskada. Det tror jag är något som många har svårt att förstå. 

Det är inte så att jag har vaknat en dag och tänkt "Nähä, om jag skulle ta och skära lite i mina armar för att se om jag mår bättre av det". Nej, för mig var det en upptäckt i slumpens ögonblick när jag var

sex år gammal som ledde mig till det självskadebeteendet jag har haft. 

Hade jag vetat vad det var, och framför allt vad det skulle leda till hade jag aldrig någonsin börjat. Men när man är så ung så kan man omöjligt veta vad ett sådant beteende som att nypa sig själv för att bibehålla fokus faktiskt kunde leda till.



Varför självskadar man? 


- Det korta svaret är för att man mår dåligt. Man tycker att självskadandet är något som hjälper för stunden när man befinner sig i en krisartad känslostorm man inte kan hantera. 

Det är ett sätt att skjuta upp problemet till senare genom att försöka fly från känslorna oc distrahera sig själv från en smärta med hjälp av en annan.

 Det kan också vara så att det är ett sätt att straffa sig själv.  Man kanske känner att man är dålig för att man inte klarar av saker som andra inte klarar eller man känner sig misslyckad när man mår dåligt. Självskadandet kan då komma att fungera som ett straff eller ett sätt att rena sig själv. Detta är vanligt hos personer som vuxit upp i en miljö med fysiska bestraffningar och eller en miljö med stark tro där självspäkning är ett vanligt förekommande element.

Det kan också vara så att barn som blivit slagna av sina föräldrar kan komma att förknippa smärtan med den trygghet som föräldrar alltid i viss mån står för. I de fallen handlar självskadandet om att söka en form av trygghet.

Sen kommer vi till kontroll. Det finns väldigt många som självskadar för att försöka få kontroll. Det kan vara så att man känner sig extremt maktlös inför sitt liv men man lurar sig till en falsk känsla av kontroll genom att skada sig själv.  

Sedan så kan självskadandet bero på att man försöker förstå någonting. Man kanske har väldigt lite förståelse för den psykiska smärtan och vill då ersätta det psykiska med något fysiskt. Ett sår som man kan tvätta, plåstra om och se läka. Det är en smärta som man kan förstå.



Vad händer i kroppen när man självskadar?


- När man får en fysisk skada händer det väldigt mycket i kroppen. Till exempel så frisätts "kroppens eget morfin" endorfiner.

Detta hormon som ofta kallas för kroppens "må bra hormon" framkallas vid många olika tillfällen och finns i ett 20-tal olika varianter.

Just den som framkallas när man gör sig illa heter betaendorfiner.

Dessa endorfiner agerar då smärtstillande genom att blockera smärtsignalerna till hjärnan.

Vid skada bidrar endorfinerna till att vävnaderna slappnar av så att alla nödvändiga antikroppar kan bege sig till den drabbade kroppsdelen för att läka. 

Endorfiner lindrar inte bara smärta. Utan endorfiner stärker även immunförsvaret genom att öka produktionen av immunceller.  De kan även påverka vår mottaglighet för infektioner, stress, sömn och psykiska sjukdomar.

Stimulering med endorfiner kan leda till eufori och lyckokänslor.

 
 
Det är även endorfiner som är skurken vid till exempel alkohol- eller matmissbruk. När vi dricker alkohol, äter fet mat eller äter socker så frigörs det endorfiner som stimulerar belöningscentrum i hjärnan.
Endorfiner har en lugnande verkan på kroppen och det är därför suget ofta uppstår i stressade situationer, eller situationer där man har mycket ångest. 
Endorfiner kallas ofta för belöningshormoner då de har en väldigt positiv effekt på kroppen.

Endorfiner är också väldigt lika opium och morfin, men eftersom de ingår i kroppens normala hormonsystem är de inte skadliga för kroppen. 

Det är denna "belöning" som betaendorfinerna ger som man är ute efter när man skär sig. 

Endorfiner kan även frisättas från placebo effekt så även det bidrar till att fler endorfiner utlöses vid en självskadande handling. 




Är inte självskadebeteende egentligen bara ett sätt att söka uppmärksamhet?

- Jag kan såklart bara tala utifrån min erfarenhet. Men för mig har självskadandet aldrig varit ett sätt att söka uppmärksamhet. Jag har inte heller fått intrycket av att de jag känner som har liknande problem har använt det som ett sätt att få uppmärksamhet heller.

Visst har jag hört någon enstaka gång att någon skurit sig för att få uppmärksamhet. Men jag tror knappast att det är normen för det ligger så mycket mer bakom ett självdestruktivt beteende.

Det handlar liksom inte om att få någon form av respons från totala främlingar.

Även om jag kan tänka mig att om man är väldigt ensam och aldrig blir sedd kan tycka att även det kan vara givande. 

Det ett självskadebeteende där emot kan vara är ett sätt att förmedla känslor som är för svåra att uttrycka med ord. Det kan vara ett rop på hjälp. Man skulle kunna säga att självskadandet i det fallet är ett sätt att söka uppmärksamhet, men egentligen handlar det ju då om att uttrycka sig för att förmedla något ord inte kan förmedla.
Så jag personligen tycker att det inte känns helt rätt att säga att det enbart handlar om att söka uppmärksamhet i det fallet, även om jag vet att det finns de som inte håller med mig där. 


Sen tror jag att det är viktigt att inse att alla människor behöver uppmärksamhet även negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls. Så är det så att någon skadar sig själv för att den känner ett så desperat behov av att bli sedd så tycker jag att det låter fruktansvärt hemskt. 
Behovet av uppmärksamhet har vi alla, men de flesta av oss får det behovet tillfredsställt av familj och vänner. Därför känner jag att om någon självskadar för att få uppmärksamhet tycker jag det låter som et väldigt hemskt liv. 
Så att döma någon i den situationen är bland det lägsta man kan göra.



Är självskadebeteende ett nytt fenomen?


- Att självskadebeteendet skulle vara en nymodighet eller gälla enbart oss människor som många tror stämmer inte. Redan från antiken finns beskrivningar av unga människor som gör sig själva illa, men först på 1930-talet beskrevs fenomenet som ett medicinskt problem.

Självskadebeteende har också hittats hos svårt stressade djur.

Till exempel så finns det fåglar som rycker loss sina fjädrar och apor som biter sig själva. Det finns också hundar eller katter som slickar sig extremt mycket på ett litet område av kroppen (ofta benet)  så att pälsen försvinner och skinnet blir rött och inflammerat. 



_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_



Jag tror att jag kunnat skriva lite korta svar på de vanligaste frågorna och missuppfattningarna, och även svarat på det som vad din fråga angående mina ärr. 

Jag hoppas att jag har kunna bidra med att ge en ökad förståelse för vad ett självskadebeteende faktiskt är och att du kanske har lite mer kunskap nu än du hade innan du började läsa detta. 

Sen vill jag också säga det, för du kanske inte är medveten om det, att fråga någon om deras ärr är väldigt privat. För att det är en väldigt intim fråga. 

Man vill för det mesta verkligen inte prata om sin svåra sjukdom och det den fört med sig med totala främlingar.

Precis som du inte går fram till en total främling med ett amputerat ben och frågar "vad har hänt med ditt ben" så går man inte fram till någon annan man inte känner och frågar om deras ärr.

Man vet aldrig hur personen reagerar eller hur dina frågor kan påverka. Du vet ju inte om personen har varit med om något traumatiskt den inte orkar eller vill prata om.
Därför är det alltid bäst att lära känna personen lite mer innan man ställer sådana frågor.


Av Sara Modigh - 15 mars 2016 16:45

Ibland läser man sådana där saker som ger en känsla av att vilja slita sitt hår i ren frustration, för att sedan gå vidare med att riva ut ögonen rätt ur ögonhålorna bara för att slippa se all dumhet samlat på ett och samma ställe. 

Kommentaren till den här statusen är precis en sådan sak som får mig att känna på det viset.

 


"Tycker det är meningslöst att gå till sådant"
Jaha ja, så du tycker alltså att det är meningslöst att sjuka människor går till vården som är inriktad på just deras problematik för att få hjälp med sina problem? 

Eftersom du tycker att det är meningslöst för personer med psykiska problem att gå till en psykolog,

tycker du då också att det är meningslöst för en cancersjuk att gå till en onkolog?

Tycker du att det är lika meningslöst för mig som är MS-sjuk att träffa min neurolog angående de problem jag har på grund av min ms, som du tycker att det är för mig att gå till psykiatrin och träffa en psykolog för mina psykiska problem?

Är det enligt dig meningslöst för människor med diverse blodsjukdomar att söka hjälp hos hematologen?

Tycker du att det är helt meningslöst för personer med hjärtproblem att se en kardiolog?

Eller är det så att det enbart är en av alla avdelningar på ett sjukhus du anser att det är meningslöst att gå till, och i så fall hur kommer det sig? 


 "tycker folk borde ta tag i sig själva och vända sig på rätt håll."
Skulle du förmedla det där budskapet till någon som är förlamad? Att det är bara att ta tag i sig själv och börja gå. Förmodligen inte, för du inser att det inte fungerar så. 
Att vara drabbad av psykisk ohälsa är ett allvarligt tillstånd som i många fall kräver professionell hjälp för att kunna ta sig vidare. Psykisk ohälsa skördar fler liv per år än vad till exempel bilolyckor gör, och självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna hos ungdomar. 

Det handlar inte om att bara "ta tag i sig själv", det handlar om att överleva, kunna bearbeta och anpassa sig efter livets förutsättningar.

Något som är otroligt svårt och för många kräver livslång behandling. 



"Har aldrig känt att det varit svårt att hålla sig själv på topp oavsett milstolpar eller annat som påverkar livet."
Ja men grattis till dig då, vilken tur du har som inte drabbats av svår psykisk sjukdom.

Faktum är att så många som 25% av Sveriges befolkning beräknas någon gång under sin livstid drabbas av någon form av psykisk ohälsa.

Kanske du ska börja se dig själv som lyckosam och ta vara på ditt liv, istället för att se ner på de som haft oturen att bli mycket sjuka.

Du erkänner själv att du aldrig haft svårt att hålla dig på topp, det innebär att du inte har någon insikt i hur det är när man har någon form av psykisk ohälsa. Du vet inte hur det är att känna den där tyngden som gör varje liten uppgift blir helt omöjlig. Du kan inte förstå hur det känns när bara tanken på att gå upp ur sängen för att kissa gör att du börjar gråta för att det känns som ett projekt lika stort som att bestiga Mount Everest. Du förstår inte känslan av skammen att ligga där i sin egen avföring för att man inte klarat av att gå på toa, just för att den psykiska sjukdomen har dig i ett så hårt grepp att du inte klarar av livet. 

Du inser inte hur svart allt blir, du förstår inte hur det känns att  inte ha något hopp. Du kan inte ens föreställa dig hur mörka tankarna blir och hur maktlös man är i den situationen. 

Så förslagsvis kan du ju ta dina milstolpar och köra upp någonstans där solen inte skiner, för det handlar inte om dina jävla stolpar!


"Säger inte att jag är en perfekt människa, långt ifrån!" 
Nej, du är definitivt inte en perfekt människa, det tror jag inte någon är. Men det betyder inte att man inte kan sträva efter att bli den bästa versionen av sig själv. Av vad jag har sett i denna kommentar har du mycket att jobba på. Till exempel att arbeta bort din okunskap kring psykisk ohälsa.  

 

"Men att om man verkligen försöker kan man göra vad som helst."
Det där är ju en av de största lögnerna som existerar, för vi kan inte göra vad som helst bara för att vi vill. Jag kan försöka hur mycket som helst att få min mamma att uppstå från de döda. Men bara för att jag verkligen vill det så betyder det inte att det någonsin kommer fungera. Jag kan inte bli frisk från min MS hur mycket jag än försöker, och lika lite kan jag bli av med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men det betyder ju inte att jag inte kämpar.
Det är en väldigt nonchalant attityd att gå runt och säga sådär, för många kämpar och kämpar bara för att hålla sig vid liv. Vi kämpar för att få livet att fungera och vi gör allt för att få en så bra tillvaro som möjligt.



Slutligen så vill jag bara säga det att jag tycker att det är hemskt att det finns en sådan negativ syn på att ta hjälp från psykiatrin. Jag vet att det är många som aldrig vågar söka hjälp, just för att skammen är så stor. En skam som kommentarer som denna bidrar med att hålla vid liv. 

Det du bidrar till genom att skriva sådana där saker kan faktiskt leda till att människor som verkligen behöver hjälp inte söker den. 

SPES hemsida kan man läsa att det sker ungefär femtontusen självmordsförsök i Sverige varje år. Av dessa personer som gör dessa försök är det bara ungefär hälften som faktiskt söker hjälp, och den vanligaste orsaken till att man inte söker hjälp är just på grund av skamkänslor.
Så även om det för dig kanske kändes som en oskyldig kommentar kan den få förödande 
konsekvenser.




Av Sara Modigh - 14 oktober 2015 11:45

Jag fick en kommentar igår och den skrämmer mig, det känns alltid lite jobbigt när man får den sortens kommentarer från personer som hotar med att ta sitt liv, för då känner jag mig alltid personligt ansvarig för vad som sen händer. Ni kanske inte tänker på det, men ni lägger ert liv i mina händer och jag är absolut inte kapabel att rädda någon från sig själv. 

Men jag vill ändå säga några ord till dig som skrev den här kommentaren och jag väljer att göra det öppet i bloggen i förhoppningen om att du och kanske andra i samma situation kan se det här innan det är försent.

Du lämnade ingen kontaktinformation alls så jag vet inte hur jag ska kunna nå fram till dig annars. 

     




Det är en väldigt gripande text du skrivit och jag känner verkligen din frustration och känsla av maktlöshet. Du har gjort allting rätt men det går ändå inte som du vill, och anledningen är så tråkig som att det är en hård arbetsmarknad.

Så trots att du har alla rätt så finns det femtio andra med samma rätt som också söker det där jobbet du vill ha, och den allra största delen av alla dessa sökande kommer bli precis lika besvikna som du över att de inte fick det där jobbet.

Men jag förstår absolut din besvikelse, nu när du kämpat dig igenom dessa utbildningar för att kunna få jobb och det känns som om det hela var förgäves. Jag kan verkligen förstå hur onödigt allt måste kännas och hur frustrerande det är.

Men om du, som du säger i texten är knappt trettio år så har ju livet knappt ens hunnit börjat för din del.

Jag vet många i din ålder som fortfarande pluggar och söker jobb. Det är faktiskt inte alls många har hela livet färdigt innan de är trettio. Så det betyder ju inte att du måste ge upp allt bara för att du inte fått ditt drömjobb än.


Du har satt upp ett mål för dig själv som har visat sig väldigt svårt att uppnå, men det innebär ju inte att man måste ge upp om hela livet för det.
Jag förstår att du vill ha ett jobb inom det du har utbildning för, men tyvärr är det så att allt fler får jobba med annat än det dem utbildade sig till.
Livet är orättvist, tro mig, jag vet!


Men ibland får man släppa vissa drömmar och acceptera livet för vad det är. 

Ett jobb är ju trots allt bara ett jobb och det finns saker som är betydligt mycket viktigare än att ha "just det där jobbet". 


Du beskriver ju att du vill göra rätt för dig, betala tillbaka den utbildning du fått och ge tillbaks till andra. 

Men det finns fler sätt att ge tillbaka till samhället än att betala av sina studieskulder. Du kan ju till exempel engagera dig ideellt i något som hjälper utsatta människor. Att hjälpa människor i nöd tycker i alla fall jag är väldigt viktigt.


Sen vet man ju aldrig, ett av de där "jobben du kunde fått av att hoppa av gymnasiet" kanske blir det bästa som hänt dig? Så varför inte prova på några av de där jobben och se vad som händer innan du ger upp.



Jag vet att jag sa strax innan jag fick min MS-diagnos att jag skulle ta mitt liv om det var Multipel skleros jag hade.

Men när jag fick allt svart på vitt så bestämde jag mig för att ändå kämpa.

Jag föreställde mig att bli drabbad av MS utöver allt jag redan kämpade med skulle ta kol på mig och jag trodde verkligen inte att jag skulle klara av det. Men nu har det gått två år sedan jag fick diagnosen och jag mår så mycket bättre nu när jag har fått rätt behandling och mitt liv överlag har blivit bättre än någonsin tidigare.


Men visst mitt liv ser inte alls ut som jag hade tänkt mig, likväl lever jag och gör det bästa möjliga av situationen.

Ibland måste man anpassa sig och tänka om när livet inte går i den riktningen som man önskar.

Jag tror att vi alla har drömmar som aldrig går i uppfyllelse och vi har alla våra egna svårigheter som vi måste tampas med. 

Livet handlar om kompromisser, vi kan inte få allt.


Men för dig är det ju ändå inte försent. Du är bara i början av dina år som arbetsför och har fortfarande många år framför dig där du kan jobba. Även om du i några år framöver kanske behöver jobba med något du inte hade tänkt dig från början så innebär ju inte det att du om tio-femton år kanske har det där jobbet du verkligen vill ha. 

Enbart tiden kan utvisa vad som kommer hända i framtiden, men ger du upp livet nu kommer du aldrig få veta vad som skulle bli av ditt liv.


Du skriver också att du antar att andra inte vill att du ska leva, men tror du verkligen att hela samhället är i maskopi mot just dig för att få dig att ta ditt liv? Vad skulle vara syftet till det? Vad skulle "andra" vinna på det? 

Jag vet att du har det tufft just nu och att dina känslor tagit överhanden, men jag lovar dig att dina motgångar inte är en del av en stor ond plan för att förstöra ditt liv. 


Du måste försöka hitta de delarna i ditt liv som du vill leva för, du måste ha fler mål och drömmar, försöka göra saker som du blir glad av och som får dig att må bra. 

Du måste försöka hitta livsglädjen igen. Snälla du, lova mig att du försöker!


Du har gett mig en liten liten inblick i ditt liv och jag vet ju egentligen inte mycket om dig. Men jag vill tro att detta meddelandet var ett rop på hjälp för att du innerst inne inte vill ha det så här. Jag tycker verkligen att du borde söka hjälp. Ta kontakt med en kurator eller psykolog i ditt landsting som kan hjälpa dig. Någon som är utbildad och som vet hur de kan gå till väga för att hjälpa dig. För du förtjänar verkligen att få hjälp.


Livet behöver inte kännas så som du upplever det nu, det kan alltid bli bättre om man ger det tid och gör det bästa man kan av situationen.  


Jag har varit där du är nu, en tid då det kändes som att avsluta sitt liv är enda utvägen. Men det finns alltid lösningar på problemen även om det kanske inte känns som det just nu.

När jag gjorde mitt självmordsförsök så kunde jag inte se något ljus alls. Men trots att jag fortfarande har samma psykiska ohälsa som då och dessutom även behövt genomgå att förlora en förälder och få en allvarlig diagnos som Multipel skleros så är jag otroligt glad att jag inte lyckades. För då hade jag ju aldrig fått uppleva det fina och bra med att leva. 


Kan du tänka ut tre saker som är värt att leva för? 

Mina tre är familj och vänner, skratt och tv-serier, men man kan ju välja precis vad man vill. Vad tycker du är roligt? 


Jag hoppas verkligen att du finner den hjälp du behöver och att du lyckas ta dig ur dessa mörka tankar och känslor. 

Av Sara Modigh - 3 september 2015 16:00

Daniel 14:00
Psykisk ohälsa tror jag inte på. Det tycker jag bara är folk som gnäller. Men ms är inte skoj. Hade en polare vars far fick det.
Sara 14:09
Psykisk ohälsa är betydligt mycket värre än MS kan jag lova dig
Daniel 14:10
Nee tror bara folk är veka och så går dom och lipar hos en psykolog och får sjukskrivning. Vet flera stycken som gjort det för att slippa jobba
Daniel 14:12
Men ms förstår jag att du blivit djukskriven för
Sara 14:13
Det där är en väldigt farlig fördom du går och bär på. Vet du om att psykisk ohälsa är en av de vanligaste orsaken till död hos ungdomar?
Daniel 14:13
Japp kallas naturligt urval
Sara 14:14
Det gäller väl alla sjukdomar i så fall och inte enbart psykiska?
Daniel 14:16
Ja det är det iofs. Men att bli sjukskriven pga av det vi kallar psykisk ohälsa i sverige är bara bullshit
Sara 14:16
Vad är det som får dig att säga så?
Daniel 14:17
Altså man kan ju förstå om folk mår dåligt av tex att man förlorat hela sin familj i krig eller nåt
Daniel 14:17
Jag har varit soldat
Daniel 14:17
Och jag tycker folk gnäller för lätt
Sara 14:18
Ja, och kan du förstå att det finns sjukdomar som gör att folk mår ännu värre än så trots att det utåt sett inte finns något att må dåligt över?
Att det blir ett fel i hjärnan så att känslor inte går att kontrollera alls och att man mår så fruktansvärt dåligt att man inte klarar av livet.
Daniel 14:18
Speciellt i sverige. När folk som har haft hela livet severat för sig kallar sig deprimerade och liknande
Daniel 14:19
Då tror jag att det kan åthjälpas med rätt kost träning och meditation
Daniel 14:20
Och det är upp till var och en att ta tag i. Inte psykvården. Dom ska finnas för folk med riktiga problem
Sara 14:20
Det är ett riktigt problem
Daniel 14:21
Okej vad för traumatisk krigsbrott har du blivit utsatt för som gjort att du behövt uppsöka psyket?
Sara 14:25
Vad är det du inte förstår? Psykiatri är så mycket mer än bara hjälpa människor som varit med om jobbiga upplevelser. 
Du verkar inte inse att det finns många som mår värre än vad du kan föreställa dig trots att allt i livet egentligen är bra. Man har ett hem, aldrig vart med om några krigstrauman och vi lever i ett land som är helt okej att bo i. 
Men människor blir sjuka ändå. 
Precis som att man kan drabbas av diabetes och få brist på insulin så kan man även få brist på de signalsubstanser vi behöver för att fungera i vårt känsloliv.
 
 
 
Alltså sådana där konversationer?! Man blir ju mörkrädd för mindre!
 

Tänk om jag gick fram till alla med cancer och sa:"cancer tror jag inte på, det är bara människor som gnäller massa för att de inte vill jobba"
Då hade nog en hel del människor blivit upprörda. Det hade inte på något sätt varit accepterat att gå runt och säga sådana saker till människor som kämpar med en sådan hemsk sjukdom. Men så fort det gäller psykiska sjukdomar så finns alltid de där människorna som gapar om att allt bara är på låtsas och att det bara handlar om att man inte vill jobba.
Det är en fördom jag har fått höra många gånger för att det är så attityden kring psykiska problem många gånger ser ut. 
Det finns ingen förståelse för att psykisk ohälsa är ett verkligt problem som skördar flera människoliv varje år. 
 
Det är precis sådana här attityder som bidrar till att vi fortfarande har så hög självmordsstatistik.
Det är en attityd som bidrar till att många mår dåligt i tystnad för att de är rädda för att söka hjälp.
En attityd som gör att de som är drabbade inte vågar prata högt om sin problematik så att okunskap och fördomar får mer fäste samtidigt som sanningen och kunskapen om hur det verkligen är hamlar i skymundan. 
Nästan alla med psykisk ohälsa möts av okunskap, negativa attityder och diskriminering. 
 
Så borde det verkligen inte vara!
   
"Trots att psykisk ohälsa är så vanligt diskrimineras och missgynnas människor dagligen i Sverige. Nästan var tredje person säger att man inte kan tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har psykiska problem. Socialstyrelsens siffror visar att personer med psykisk ohälsa får sämre vård och oftare dör i vanliga sjukdomar som cancer, diabetes, hjärtinfarkt och stroke. Att vara utsatt för diskriminering gör att människor också kan hindra sig själva från att söka hjälp, vara sociala och stanna i arbete. På så sätt blir många ännu sjukare. Helt i onödan." - Hjärnkoll
 
Hur ska man egentligen bemöta dessa fördomar och riktigt hemska attityder som människor har och många gånger gärna delar med sig av?
 
Hur ska man orka med att kämpa samtidigt som man blir ifrågasatt. Det finns så många som
på riktigt är helt övertygade om att det bara handlar om att man är lat och inte vill jobba. 
Något som de säger sig veta för att: "Jag känner någon som...."
Då undrar jag, hur väl känner du egentligen denna personen, och baserat på din negativa attityd till psykisk ohälsa tror du verkligen att de har varit helt ärliga mot dig om sin psykiska problematik?
 
Faktum är att ytterst få verkligen berättar sanningen om hur de mår just för att de har en stor rädsla inför dessa negativa attityder. 
Man är rädd för att dömas så man håller hemligt hur illa det faktiskt är.
Vi berättar inte hur vi vaknar varje natt av att vi gråter, att vi inte orkat duscha på över en månad för att blotta tanken på att göra det får oss att önska att vi var döda, bara för att ansträngningen som krävs för att orka duscha är mer ork än vi har kvar. Vi berättar inte att vi skadar oss själva som straff och inte heller berättar vi om de där tankarna på att avsluta våra liv som ständigt finns där i våra tankar.
Vi berättar ingenting för vi känner skam och rädsla inför vad andra människor tycker och tänker. 
 
 
Psykisk ohälsa är ett stort problem som ökar mer och mer och negativa attityder mot de som är drabbade gör knappast saken bättre. 
 
 
 
 
Daniel 14:31
Psykisk ohälsa är påhittat i sverige. För jag kan gå och lipa hos en psylolog imorrn om jag vill och få sjukskrivning resten av livet om jag vill
Daniel 14:31
Vilket många som inte vill jobba gör
Daniel 14:31
Det är för lätt i sverige
Daniel 14:32
Säger inte att du inte har rätt till sjukskrivning pga ms. Men jag ifrågasätter systemet som sjukskriver folk på ööpande band i sverige
Daniel 14:32
Löpande
Sara 14:33
Ifrågasätt systemet och inte människorna då. Sen så är det högutbildade läkare som sjukskriver människor och de har förmodligen mer kompetens än vad du har att avgöra hur sjuk någon är.
Daniel 14:35
Så någon som är född med silversked i mun och därav förvärvat ett dipöom är mer lämplig att bedömma hur folk gnäller sig till semester?
Daniel 14:37
Mer lämpad än någon som sett världens grymheter. Sett barn vars föräldrar blivit akjutna i bitar. Blivit skjuten på
Sara 14:38
Det är en hög utbildning för att bli psykiatriker ska du veta och du har ju absolut inga kunskaper om psykiatri eller hur psykiska sjukdomar fungerar så du är inte på något sätt lämpad att uttala dig i frågan
 
 
 
Något är allvarligt fel i vårt samhälle och det är inte det faktum att folk sjukskrivs för psykiska problem, utan att människor har en så stor okunskap om vad psykisk ohälsa är. 
Det finns ett hat som riktas mot sjuka människor som grundar sig helt i fördomar om vad man tror att psykisk ohälsa är. 
Det handlar inte om att gå och grina hos en psykolog för att få "semester" eller bli "sjukskriven livet ut" bara för att "man inte vill jobba"
Varför skulle man som fullt frisk inte vilja jobba? Det är något som jag inte förstår. Det är så jävla jobbigt att vara sjukskriven, att ständigt behöva oroa sig för ekonomin, att inte ha råd att leva och att dessutom ha en sjukdom att tampas med gör ju inte saken lättare. Men jag tror ju knappas att det skulle vara kul utan sjukdomen. Att bara sitta där hemma i sin ensamhet när alla andra är på jobbet. Sitta där helt ensam och se skulderna växa för att man inte har råd att betala sina räkningar. Varför skulle man vilja byta ett jobb mot det om man är fullt frisk? 
 
Jag skulle kunna tänka mig att det i så fall handlar om att man verkligen verkligen vantrivs med sitt jobb, och om så är fallet kanske det är dags att leta efter ett nytt jobb? 
 
Men att det skulle vara så att alla människor som är sjukskrivna för psykisk ohälsa enbart är det för att de är lata och bara vill ligga hemma och få pengar tror jag inte ett skit på.  
 
Jag undrar verkligen varifrån ilskan över att psykiskt sjuka människor behöver sjukskrivas kommer?
 
De som är sjukskrivna är ju det för att de behöver vara det. Det är många människor som blivit utförsäkrade och som sedan tagit sitt liv för att de inte klarar av de jobb som de måste gå till.   
Det är otroligt många människor som lider svårt av psykisk ohälsa och som inte ens kan ta hand om sig själva. Är det då rätt att tvinga ut dessa människor att sköta ett jobb?
Skulle du vilja åka buss med en busschaufför som är självmordsbenägen? Skulle du vilja bli opererad av en kirurg som varit uppe hela natten och gråtit? Skulle du vilja att dina barn gick på en förskola där förskolläraren får svåra ångestattacker inför barnen och sitter i ett hörn och skriker och gråter av ångest timmar i sträck?
 
Troligtvis inte, för dessa människor behöver vård och tid att läka innan de kan jobba, precis som för alla andra människor som är sjuka. 
De negativa attityderna som riktas mot personer med psykisk ohälsa är ett hot mot folkhälsan och är väldigt skadliga mot personer som redan är i en utsatt situation. 
 
Det gör mig så arg att det år 2015 fortfarande finns människor med den synen på psykisk ohälsa. 
Man kan ju tycka att människor nuförtiden med all information som finns borde inse att det rör sig om riktiga och för individen ofta väldigt farliga problem. Det är helt oförsvarligt att ha sådana attityder mot personer som råkat bli sjuka.
 
Så fuck you dumbass!
   
     
 
 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

117 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se