En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Frågor och Svar på tal

Av Sara Modigh - Måndag 27 nov 15:15

Hej Staffan! Jag är en ung kvinna som deltagit i #MeToo, där jag berättade om ett av alla de övergrepp som jag har utsatts för, det allra värsta av dom. Jag berättade om en destruktiv relation där jag blev våldtagen om och om igen. Att våga öppna upp och berätta om det är verkligen inte lätt.

Men MeToo-rörelsen hjälpte mig att våga prata om det, det gav mig kraft och styrka att våga tala om den orätt jag utsatts för. Jag tror att många kvinnor som deltagit känner likadant. Sexuella övergrepp är ju inget man brukar prata om annars, det finns inte så mycket plats för ett sådant samtalsämne i vardagen. Men MeToo har gett det utrymmet, och många som fallit offer för sexuella ofredanden och övergrepp delar nu sina historier. 

Något som borde vara något som självfallet är väldigt bra, men så läste jag din kolumn på Aftonbladet

"Metoo en häxjakt med drag av Stalins utrensningar", och jag häpnas över de åsikter som du uttrycker. 


Du liknar MeToo med häxbränningarna, men skillnaden mellan att en kvinna berättar om ett övergrepp och att anklaga någon för att vara en häxa borde ju vara självklar.

Övergrepp existerar, häxor gör det inte!

Att jämföra MeToo med ett masshysteri som krävde många kvinnors liv är ju helt absurt.

För det första råder det ingen masshysteri, sexuella övergrepp, ofredanden och våldtäkter är ett allt för verkligt problem. 

För det andra så är det inga män som har bränts till döds på ett bål till följd av MeToo. 



Härnäst kommer du med en jämförelse med "Stalins utrensningar", som var en intensiv förföljelse av både verkliga och inbillade statsfiender som dirigerades av Josef Stalin. Utrensningen kunde innebära alltifrån uteslutning ur partiet till arrestering, straffarbete och till och med avrättning. 

Åter igen har vi alltså kommit till en jämförelse med död som möjlig utgång. 

Men vad jag vet har inga män avrättats för att en kvinna berättat att hon också blivit utsatt för ett övergrepp. Faktum är att vi inte ens har dödsstraff i Sverige så att män skulle börja avrättas är högst osannolikt. 


Ungefär här tröttnade jag på att läsa ditt historiska dravel som inte tycks leda någon vart. 

Det enda jag har att säga till dig är att du borde skämmas, att försöka smutskasta och tysta kvinnor som talar ut om ett såhär viktigt ämne är riktigt gräsligt. 



Men tyvärr är du ju inte ensam om att klaga på MeToo.

För i massan av kvinnor som pratar har männen kommit, männen som är arga och frustrerade.

Inte över att så många kvinnor utsätts för sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter. Nej de är arga över att "man kan ju inte ens ragga längre", men om dina raggningsförsök kan räknas som sexuellt ofredande kanske du ska sluta ragga?!

De är arga över att tjejer talar ut. De säger att kvinnorna som pratar om #MeToo bara är ute efter uppmärksamhet eller överdriver. Att de vill vara offer, newsflash, INGEN vill vara ett offer, men många är det!

I massan finns också de som är arga och frustrerande för att MeToo är så tjatigt

Men det är ett stort problem i samhället, alla kvinnor jag känner har på ett eller annat sätt utsatts för sexuellt ofredande. Istället för att bli arga på kvinnor deltagit med sina berättelser kanske man ska bli arg på hur samhället ser ut. Men det är ju lättare att blunda för ett problem om man inte ständigt påminns om det, eller hur? 


Jag har verkligen svårt att förstå hur människor kan bli så provocerade av att kvinnor står upp för rätten till sin egen kropp och säger nej till tafs, och övergrepp.  

Nä skärpning hörrni. 

Sitt ner och läs och lyssna på de historier som kvinnor delat med sig av. Ta in vidden av hur många kvinnor som utsätts dagligen för ofredanden, övergrepp och våldtäkter och framför allt sluta vara en del av problemet! 




#MeToo

Av Sara Modigh - Onsdag 7 juni 21:45

Något jag upplever som väldigt smärtsamt är när människor som lever i närheten av någon med psykisk ohälsa, uttalar sig negativt om personen ifråga.
När anhöriga till exempel skriver på öppna forum om hur synd det är om dem för att deras kompis/partner/syskon, förälder.. inte blir frisk, inte lyssnar på råd, inte orkar umgås, alltid är ledsen och så vidare i oändlighet. Alltid med en anklagande ton som om personen väljer att fortsätta vara sjuk. Som om det är ett val att vara deprimerad.


Det sista man behöver som psykiskt sjuk är kommentarer som berättar om hur jobbig och värdelös man är. Det gör verkligen ont och ger en enorm osäkerhet som bara bidrar till mer stress och psykisk ohälsa i längden.


För ett tag sedan läste jag till exempel det här på Jodel:

 


"såååå trött på min kompis", "hon börjar alltid lipa",  "lackar ur och gråter", "hon vill inte ta emot hjälp", "hon är deprimerad", "orkar inte hennes negativa energi"

"när jag erbjuder mig", "jag lägger all min kraft", "JAG har kämpat i 7 månader"


Kanske jag läser in för mycket i sådana här kommentarer på gurnd av min egen problematik och erfarenheter. 

Men när jag ser detta blir jag faktiskt upprörd. Jag tycker inte att det känns rätt och jag tycker definitivt inte att detta låter som en fin och fantastisk vän som vissa tyckte i denna Jodel. 

Jag ser bara en frustration över att hennes kompis "vägrar bli frisk" från en depression. 

Jag ser också ett väldigt egocetretat sätt att se på en väns sjukdom. 

Med allt tjat om hur mycket hon kämpar istället för insikten över hur mycket hennes sjuka vän faktiskt måste kämpa med sin depression. 


Kommentarerna till detta inlägg gjorde ju inte precis saken bättre heller. 


 

"dumpa", "Lämna henne..sjuk människa", JA hon är sjuk. Och hade det inte vart en psykisk sjukdom hon hade så hade ni ju aldrig skrivit sådär eller hur? 

Ni som följt mig i hundra år har kanske läst detta inlägget tidigare

"Psykiska VS Fysiska sjukdomar". Ett inlägg där jag verkligen visar hur stor skillnad det är när någon skriver negativt om en fysiskt sjuk respektive en psykiskt sjuk person. Till och med SAMMA person svarade i bägge trådarna. Läs gärna det inlägget även om det är gammalt

 

"Glöm inte bort att fokusera på dig själv, du är viktigast", jag tycker inte TS gör något annat än att fokusera på sig själv och hur hon påverkas av att någon annan är drabbad av en sjukdom. 

För i denna Jodel är det en väldig "skylla på den sjuka och tycka synd om sig själv"-attityd. 

Speciellt kommentaren "Jag har kämpat i 7 månader", för hur mycket du som närstående än kämpar så har du alltid ett val. Du kan ta en paus från sjukdomen, du behöver inte känna symptomen..bara höra dem. Du lever inte med tyngden av en depression dygnet runt, du ser bara en deprimerad människa den tid du väljer att spendera med personen som är drabbad.



Jag menar inte att förminska någon annans känslor, för jag förstår verkligen att det är jobbigt att stå som anhörig och vara helt maktlös och frustrerad. Jag förstår att det är tufft att se någon man älskar bryta ihop och gå in i sig själv.

Jag inser att det är skitjobbigt när man försöker göra allt man kan för att få en person att må bättre och det ändå inte fungerar.  


Men det är lite det som är grejen. Det är en attityd som säger att en psykiskt sjuk människa inte kämpar tillräckligt, man blir frustrerad för att personen inte blir frisk. Man säger oavsiktligt att personen väljer att fortsätta vara sjuk för att den, till exempel inte vill bli tvingad till att söka ett jobb när man är deprimerad och inte ens kan ta sig upp ur sängen. 

Förstår ni hur jag menar? Ibland känns det som om den anhöriga helt saknar förståelse för hur en sjukdom fungerar, och blir frustrerad på den som är drabbad. Det är det jag hatar!

Att människor blir frustrerade över en annan persons sjukdom och de symptom den ger. Som att de tar det som en personlig förolämpning att deras närstående inte slutar vara sjuk. 

Jag tänker att det beror på att människor fortfarande inte riktigt ser psykisk ohälsa som "riktiga" sjukdomar.  Det finns inte samma respekt och förståelse för psykisk ohälsa som det finns för fysiska sjukdomar. 

Jag har till exempel inte fått höra något liknande om min Multipel Skleros.

Och även om det kanske existerar så ser iallafall aldrig jag denna typen av kommentarer när det gäller fysiskt sjuka personer. 

Aldrig är det någon som är sur över att deras vän inte blir frisk från sin cancer fast de har hjälpt hen så mycket. 

Jag ser aldrig någon som skriver irriterade inlägg på Facebook om hur deras kompis är så tråkig som aldrig blir frisk från sin förkylning. Eller människor som är upprörda för att deras vän inte skärper till sig och slutar ha diabetes. 

Men väldigt ofta ser jag detta när det kommer till psykisk ohälsa. Som att många fortfarande tror att man väljer om man ska vara psykisk sjuk eller inte. 



Av Sara Modigh - Lördag 29 april 16:45


Ja vad ska man ens säga?  Jag känner mig nästan mållös efter att ha läst krönikan som Hanne Kjöller skrivit på expressen.  

Det ger ett obehag att läsa texten som på så många plan visar en oförståelse för hur det verkligen är att leva med psykisk ohälsa i dagens samhälle. 


I inledningen av krönikan kan man läsa att allt fler, speciellt kvinnor, sjukskrivs för psykisk ohälsa. 

Vilket självklart är otroligt problematiskt. Men jag som sjuk tycker att det är viktigare att ifrågasätta vad det är som gör att människor drabbas allt mer av psykisk ohälsa, än att problematisera valet att sjukskriva en individ som inte längre klarar av att jobba på grund av sin psykiska problematik. 

Jag känner även att texten bagatelliserar den problematik som finns bakom sjukskrivningarna, 

och jag får en känsla av "om du bara anstränger dig lite mer och försöker så kommer allt bli bra".

"Ångest och depression är ju normala känslor" " det är inte ens riktiga sjukdomar" "bara vanligt mänskligt lidande".. och så vidare

Kjöller väljer också att framföra att "personer ur denna kategori är sjukskrivna längre än cancersjuka".

Vid första anblick låter det ju jättehemskt, för cancer det är ju fruktansvärt och absolut en berättigad orsak till sjukskrivning, "till skillnad från en depression".

För mig känns detta uttalande och jämförelse mellan cancer och en psykisk ohälsa som ett försök att chocka, men tänker man efter ordentligt så är det ju inte alls konstigt att människor med psykisk ohälsa är sjukskrivna längre. 

För det första är cancer inte bara en sjukdom, utan ett samlingsnamn på flera olika sjukdomar. 

Det kan vara allt från en liten cysta eller en fläck på huden som måste opereras bort, till en obotlig hjärntumör. Allvarlighetsgraden varierar kraftigt och flertalet cancerpatienter behöver ingen längre tids sjukskrivning. Vilket är något vi borde vara oerhört glada över. 

För det andra är det ofta en livslång kamp för många med psykisk ohälsa, och precis som med cancer kommer psykisk ohälsa i mängder av olika diagnoser och allvarlighetsgrader. Tyvärr blir många som är drabbade av psykisk ohälsa drabbade av livslånga diagnoser. Det finns ingen bot mot psykiska sjukdomar. Vilket för oss till det tredje, att det finns inte samma möjlighet till god behandling då vi faktiskt inte vet tillräckligt mycket om psykiska sjukdomar ännu. 

Psykisk ohälsa blir inte heller respekterad på samma sätt som en cancerdiagnos, vilket vi ser ett tydligt tecken på när Kjöller väljer att jämföra fysiska och psykiska sjukdomar i ett sätt att ogiltighetsförklara sjukskrivningar i den ena kategorin. 



Kjöller skriver också att sjukskrivning är en passivitet som skadar alla med psykisk ohälsa. 

Men det är en mening som jag absolut kan vittna om är otroligt fel. 

För det första, vem säger att man är passiv bara för att man är sjukskriven? 


Jag jobbar varje dag med att må bättre och lära mig hantera mitt dåliga mående. 

Tack vare min sjukskrivning har jag fått tiden och kraften till att jobba med min hälsa och klättra upp ur det djupaste mörker. 

För det andra så räddade sjukskrivningen mitt liv. Jag kan nästan lova att jag inte hade levt idag om jag inte hade blivit sjukskriven.


Sjukskrivning bidrar inte till en lösning på problemen, men det gör inte heller fortsatt arbete när man håller på att gå under av sin psykiska ohälsa. 

Att bli sjukskriven ger många chansen att landa och återhämta sig. Det ger tid att läka och att jobba på sin problematik. 

På vilken arbetsplats kan man göra det? 

Ingen säger att bara för att man sjukskrivs så slutar exponeringen, för exponering kan ske på många vis. Man kan jobba på exponering under sin sjukskrivning, och då kan man även individualisera den exponering som krävs för att bearbeta de hinder man har. Men det gäller att man får det stöd och dem resurser man behöver för att klara av det. 


Sen att psykiskt sjuka blir långtidssjukskrivna är såklart ett problem i ett samhälle där alla förväntas delta genom att arbeta och betala skatt. Det är kostsamt att så många människor saknar förmågan att klara av ett arbete och landets ekonomi blir självklart lidande om alla människor skulle vara sjukskrivna. 

Men det är inte ett problem som måste lösas med att sjukskriva färre sjuka individer, utan ett problem som måste hanteras innan individen blir sjuk. Vi måste förebygga psykisk ohälsa och fånga upp personer som ligger i riskzonen för att drabbas. Vi måste jobba för att främja en psykisk hälsa i hela landet för att få ner sjukskrivningarna för psykisk ohälsa. 


En annan tanke jag har är att kunna arbeta borde inte vara målet för en sjuk individ. Jag tror att vårt samhälle skulle må bättre om vi fick fokusera mer på att må bra och bli friska än att bli arbetsdugliga. 


Det är inte heller de som är sjukskrivna som är det största problemet i samhället, utan att samhället saknar en grund för dessa individer där de kan få arbeta utifrån signa egna förmågor. För så som det är i dagsläget är inte arbetsmarknaden anpassad efter psykisk ohälsa och arbete är därmed för många en omöjlighet. 

Det handlar inte om att "bara utsätta sig och anstränga sig även om det är lite obehagligt".

Vi har sett i statistiken över utförsäkrade människor att självmord allt oftare blir en konsekvens av att människor tvingas ut i arbete de inte klarar av eller är redo för.

När det blir viktigare att en individ arbetar än att denne överlever så är det något som är galet i samhället!


Är det så viktigt att alla människor har ett jobb hur sjuka de än är, så måste en förändring ske på arbetsmarknaden.

Men det är inte den som är sjuk som ska behöva stå för förändringen som måste ske,

utan det är cheferna och arbetsmarknaden som måste anpassa sina arbetsplatser för att underlätta för sjuka personer att jobba. 

 


Av Sara Modigh - Fredag 24 mars 15:30

Läste nyss en insändare i Gefle Dagblad, från en man som anser sig vara mer insatt i Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) än en hel läkarkår.


"ADHD är någonting som blivit mycket populärt att diskutera på senare år. Och framför allt för läkare, som inte har en aning om vad barnets problem egentligen handlar om. De ställer gärna olika diagnoser, som passar till barnets olika symtom för att tillfredställa föräldrarna."

Ja så börjar insändaren från mannen som kallar sig Kurt. 

Hela texten är fylld av liknande smörja och kontentan av det hela är att det är föräldrarnas fel att barnen drabbas av en Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det pratas om att barnen med dessa diagnoser inte får någon kärlek från sina föräldrar, och han anklagar familjer till barn med NPF-diagnoser för att vara kärlekslösa.

"Det finns hem där det råder total kärlekslöshet, kränkning och mobbning av barn! Försummelse och utanförskap, att inte duga som man är, utan bli psykisk misshandlad i sitt eget hem. Detta är någonting som sätter djupa spår i hjärnan och ger sår i själen på ett barn och det går aldrig bort.

Och det hemska är att ett barn kan inte berätta för någon hur de har det hemma, hur de känner sig och hur de mår. De måste vara tysta och lojala mot dem de bor hos. Det kan få stora oanade konsekvenser annars. Det vet de!"

Det känns som ett rejält övertramp att uttala sig på det viset om familjer han inte vet någonting om.

Det är ju rätt grova anklagelser om man säger så. 

Självklart finns det barn som far illa, och självklart påverkas dessa barn. Det tvivlar jag inte en sekund på! MEN jag tror inte alls på att det skulle vara grunden till alla NPF-diagnoser. 


Han avslutar nämligen sedan sin insändare med slutklämmen;

"Därför tror jag, att det oftast är familjen där barnet växer upp som genom sin behandling av dem, gett problemen som utlöst symtomen som läkare så enkelt klassar som ADHD, Aspergers, Tourettes, autism, tics med mera"

Där emellan skrev han om sina "bevis" för att så skulle vara fallet. 


Forskare har ju kommit fram till att hjärnan ser annorlunda ut hos en person med ADHD än vad den gör hos någon som inte lider av den diagnosen. När det gäller ADHD ser man att personernas hjärnor har en fördröjd utveckling. Man har upptäckt att den totala hjärnvolymen och fem identifierade ställen i hjärnan är mindre än hos personer som inte har ADHD. Där bland hippocampus.

Det är alltså detta som Kurt menar är beviset på att det är föräldrars fel att barn får ADHD, för det finns en studie som upptäckt att en förminskning i hippocampus har hittats hos barn som inte fått lika mycket kärlek och tillgivenhet som andra barn. 

Men jag tror inte att det är så enkelt, för det första skulle det bara förklara ett av 5 hittills hittade områden i hjärnan som är mindre, och det skulle inte heller förklara ärftlighet eller hur det kommer sig att en familj kan ha barn som både har och inte har en NPF. Inte heller förklarar det varför pojkar oftare har diagnosen än flickor. 

Faktum är ju dessutom att vi vet mer om rymden än vi gör om människans hjärna. Så att påstå att det bara skulle kunna finnas en anledning till att hippocampus är mindre hos ett barn känns både naivt och rätt löjligt tycker jag. 


Det jag hör och ser när jag läser denna insändare är någon som sitter och säger att jag inte är älskad av min familj och därför har fått min psykiska problematik. En man som aldrig träffat mig eller någon i min familj tar för givet att jag inte fått någon kärlek eller tillgivenhet som barn. 

Kurt såg aldrig mina föräldrars oroliga blickar, han var inte där när mina föräldrar gjorde allt för att hjälpa mig. Han var inte där när mamma varje kväll läste en godnattsaga för mig. Han var inte där när min familj stöttade mig och hjälpte mig genom de svåraste tiderna i mitt liv. Hur olika medlemmar ur min familj följde med mig till skolan och satt bredvid mig i skolbänken för att jag överhuvudtaget skulle klara av att gå dit när jag var 8 år gammal. 
Kurt har inte sett hur hårt föräldrar kämpar för sina barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det enda Kurt gör med den här insändaren är att sprida fördomar om att NPF-drabbade barn kommer från dåliga familjer och är dåligt fostrade. 
Det är skammande mot familjer som redan har mycket fördomar riktade mot sig. 

Nej skärpning herr Kurt!




Av Sara Modigh - 31 mars 2016 14:00

Varken jag eller någon annan har en skyldighet att vara hälsosamma för någon mer än oss själva.

Ändå är det så många som känner behovet av att lägga sig i hur andra lever. Känner behovet av att påpeka allt man gör fel och hur ohälsosam man är.

De gömmer sig bakom en falsk mask av att bry sig om personer i sin omgivning, men egentligen handlar det bara om ett fettförakt. 

För ni bryr er egentligen inte om min hälsa, det är inte det som skaver i era ögon. Nej, det är det faktum att jag "förfular mig själv" genom att vara tjock, och att jag utsätter mig för en riskfaktor för att bli sjuk som irriterar er. Blir jag sjuk ser ni bara att jag kommer kosta samhället pengar, pengar som ni inte tycker att jag är värd för att jag är tjock. 

Men samtidigt så är det just en riskfaktor och inget annat. Det finns människor som är jättetjocka och aldrig blir sjuka, ändå har många en syn på tjocka människor som om vi redan är sjuka och döende av vår egen fetma. 

Vi döms efter hur vi ser ut på utsidan, även om vi på insidan kanske är lika metaboliskt friska som någon som är normalviktig. 

Faktum är att det har ju faktiskt kommit mycket forskning som säger att det är inte övervikten som är det farliga, utan det är en stillasittande livsstil och stress. Något som många har i dag.



Jag fick höra häromdagen när jag lade upp en bild med en del av texten från "Svälj din skit" på Facebook, att jag förskönar fetma.

     
Förskönar fetma, vadå förskönar? För att jag inte klär mig i svarta soppåsar och gömmer mig i ett hörn någonstans? För att jag förespråkar att må bra i sitt eget skinn?

Är det att försköna fetma att jag inte inte anser att man ska behöva gråta sig till sömns varje kväll, bara för att man har fett på kroppen? 

Jag är en person med känslor, tankar och åsikter. Fettet på min kropp har ingenting med det att göra.

Vill jag känna att jag duger som jag är så är det min fulla rättighet. Ingen ska få komma och säga till mig att jag inte får känna så bara för att jag är tjock. 
Ännu en gång med argumentet att det är "ohälsosamt". Ja vadå då? Det är inte hälsosamt att röka heller? Jag har aldrig någonsin sett eller hört någon säga att någon som röker inte får känna sig vacker och trivas i sin egen kropp. 


Jag förstår faktiskt inte riktigt det där argumentet egentligen, att bara de som är hälsosamma är vackra. 
Stress till exempel är väldigt ohälsosamt, betyder det då att alla som är stressade är fula, eftersom man bara kan vara vacker om man är hälsosam? Menar ni att de som äter rött kött är oattraktiva? Att alla som har en stillasittande livsstil aldrig kan vara vackra? Nej, inte särskilt troligt.

För än en gång så handlar det bara om att människor hatar fett när allt kommer till kritan. 

Ni bryr er inte om min hälsa för fem öre så ni behöver ju inte låtsas.

Dessutom så är det ingen annan än jag själv som har något med det att göra. Vill jag äta godis till frukost, lunch och middag så får jag göra det. Och vill jag bo på gymmet från morgon till kväll får jag göra det. Vill jag röka tre paket cigg om dagen så är det mitt val precis som det är mitt val om jag vill vara vegan eller ej.


Ingen och jag menar ingen har något att göra med hur jag väljer att leva mitt liv. 


Av Sara Modigh - 25 mars 2016 11:37

Ibland blir det många och långa inlägg på den här bloggen och jag kände för att bryta upp med ett lite lättsammare inlägg. Så här är 20 roliga frågor som jag har svarat på. Kanske överraskar några av svaren, eller så gör dem det inte. Läs och avgör själva. 



1. Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?

Jag tror nog att jag skulle velat leva i tv-serien Vänner. Där känns allt relativt okomplicerat och det sker inga stora katastrofer. Det tycker jag känns rätt skönt. 


2. Vad ville du bli när du blev stor när du var barn?

När jag var liten ville jag bli florist


3. Vilken är din favoritdoft?

Har ingen favoritdoft direkt men tycker att vissa blommor luktar väldigt gott och vissa tvålar. Men för det mesta är jag rätt känslig för lukter och får migrän av för mycket.  


4. Om du var en stor stenbumling, var skulle du vilja ligga still då?

haha jag skulle nog vilja ligga längst med stigen på en populär vandringsstig, kanske där det är tipspromenad. Så man ändå får lite mänsklig kontakt då och då :P

 

5. Du får veta att jorden kommer gå under om tolv timmar. Vad gör du?

Då skulle jag spendera den tiden med att umgås med min familj.

 


6. Vad tror du skulle vara annorlunda i ditt liv om du var av det motsatta könet?
 
Om jag hade haft samma liv som jag haft tror jag risken är stor att jag hade varit död. Statistiken säger ju att fler killar än tjejer går bort i självmord. Mycket för att killar har svårare att söka hjälp än tjejer.
Vi har en syn på kilar som dessa starka karlar som inte får visa sig svaga och jag tror att det hade varit väldigt svårt.
 
7. Vilket är ditt favoritverktyg?
 
Hammare? Nej ja vet faktiskt inte.
 
8. Vad gör du om tio år?
 
Förhoppningsvis är jag rik och snygg och ligger på en vit sandstrand och mår toppen, men det är väl inte så troligt.  
 
9. Vilken är din bästa danslåt?
 
Det som spelas på krogen
 
10. Om du var skitbra på att sy, vad skulle du sy då?
 
Kläder! Helt klart kläder
 

11. Hur skulle du hantera det om du vann typ 108 560 000 euro?

Jag skulle nog ha svårt att tro att det var på riktigt och så tror jag att jag skulle sett till att köpa allt jag vill ha och behöver och drömmer om. Som ett hus med hela och fina möbler. 

 

12. Vad tycker du om ordet hen?

Jag tycker det är ett otroligt smidigt ord som underlättar mycket när man vill prata om någon anonymt eller inte vet könet på den man pratar om. 


13. Vilket är ditt bästa recept och varför, får vara mat eller bak?

Mammas julköttbullar, för de smakar som köttbullarna mamma alltid gjorde till oss när vi var barn.

Det är ju alltid något speciellt med mammas mat och köttbullarna var en favorit när vi var små. Så när jag hittade det receptet bland mammas grejer så betydde det mycket och är högt värderat av mig. 

 

14. Vad tycker du om köttkonsumtion?

Jag tycker att det är upp till var och en att själva bestämma över sin kost


15. Är du beroende av något?

Ja, tyvärr


16. Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?

hmm..System of a down skulle jag nog säga. Lyssnade mycket på dem när jag gick i högstadiet så det rör upp mycket känslor, men jag vet inte riktigt om nostalgi är någon av dem dock. 


17. Vad gör dig riktigt förbannad?

När människor inte respekterar varandra och oförståelse/ ovilja att lära sig vad psykisk ohälsa är. 


18. Har du något riktigt bra husmorstips?

Nej det har jag inte


19. Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?

Nej, jag ogillar all reklam


20. Är du lik dig nu, som du var när du var barn?

Både ja och nej, jag har utvecklats mycket som person och är rätt olik hur jag har varit på många plan. Men samtidigt är jag också lik mig själv. 

Jag är ju samma person men ibland känns det som om utseendet är det enda som är likt

 

Av Sara Modigh - 20 mars 2016 14:00

En fråga jag ofta får är frågan gällande de ärr jag har på min kropp. Framför allt då de synliga ärren på mina armar.

Jag tänkte att jag en gång för alla ska skriva ett ordentligt svar som jag nu mera kommer hänvisa till när frågan uppstår. För det är sällan jag har lust att gå in på detalj och sitta och berätta om och om igen om mitt självskadebeteende.

Vad har du gjort på armen? Har du skurit dig? 

- Det korta svaret är ja, jag har skurit mig. Det jag har på mina armar är ärr efter ett mycket långt och svårt självskadebeteende.

Kanske slutar du läsa nu för du har fått det svaret du ville ha. Men samtidigt så tror jag att det kan vara bra att att läsa och förstå vad ett självskadebeteende är och varför just jag har drabbats nu när du ändå har ställt mig den här frågan. 
Det finns tyvärr många fördomar och mycket oförståelse, och många gånger finner man den oförståelsen hos de personer som ställer dessa frågor. 

Jag säger inte att du är en av dem, men min personliga erfarenhet säger mig att det finns en risk för att det skulle kunna vara så. Därför ber jag dig nu att ha ett öppet sinne och att du ska försöka sätta dig in i min situation när du läser det här.


Hur kommer det sig att du började självskada?

 

- Mitt självskadebeteende startade när jag var sex år gammal. Jag led av mycket svår ångest och mådde alltid väldigt dåligt.

Men då jag var så ung förstod jag inte vad ångest var. Det jag däremot visste var att jag var väldigt rädd och ständigt hade ont i magen och huvudet. 
Idag vet jag ju att jag hade ont för att jag var så nervös och spänd hela tiden, men då förstod jag inte det. Jag kunde verkligen inte förstå den där fruktansvärda känslan och ännu mindre förmedla den. 
När jag låg där i min säng en kväll med skyhög ångest och rädslan som nästan förlamade mig, kröp jag ihop till en liten boll och knöt mina händer så hårt så hårt, sådär som man gör när man blir riktigt rädd.
När jag gjorde detta skar mina naglar in i handflatorna och smärtan gjorde att jag kunde fokusera på att det gjorde fysiskt.
Jag upptäckte att jag kunde distrahera ångesten. Det blev ett halleluja moment för mig och jag kände en frihet och en trygghet jag aldrig tidigare känt.

Jag började regelbundet försöka distrahera mig själv och fly från de obehagliga känslorna genom att just gräva in naglarna i handflatorna. 

Åren gick och ångesten blev värre och värre, och smärtan som krävdes för att distrahera den växte och växte.

Det gick från att köra in naglarna i handflatorna till att riva, bita och nypa mig själv. Det fortsatte med att jag började dunka huvudet i väggen, slå mig själv och börja använda nålar att rispa mig själv med.

När jag började högstadiet gick det så långt att jag började använda ännu vassare saker för att skära mig med och mitt självskadebeteende var utom kontroll.


Självskadandet har på så vis varit en del av mitt liv och har gradvis blivit värre i takt med att jag blivit äldre, samtidigt som jag egentligen inte förstod vad jag sysslade med.
Jag visste inte vad självskadebeteende var, jag förstod inte att det fanns andra som mig. Jag visste ingenting om psykisk ohälsa eller att det fanns överhuvudtaget.

När jag gjorde de där valet att skära mig första gången så var självskadandet redan en så stor del av mitt liv att det mer kändes som en normal utveckling än ett ögonblick där jag bestämde mig för att självskada. Det tror jag är något som många har svårt att förstå. 

Det är inte så att jag har vaknat en dag och tänkt "Nähä, om jag skulle ta och skära lite i mina armar för att se om jag mår bättre av det". Nej, för mig var det en upptäckt i slumpens ögonblick när jag var

sex år gammal som ledde mig till det självskadebeteendet jag har haft. 

Hade jag vetat vad det var, och framför allt vad det skulle leda till hade jag aldrig någonsin börjat. Men när man är så ung så kan man omöjligt veta vad ett sådant beteende som att nypa sig själv för att bibehålla fokus faktiskt kunde leda till.



Varför självskadar man? 


- Det korta svaret är för att man mår dåligt. Man tycker att självskadandet är något som hjälper för stunden när man befinner sig i en krisartad känslostorm man inte kan hantera. 

Det är ett sätt att skjuta upp problemet till senare genom att försöka fly från känslorna oc distrahera sig själv från en smärta med hjälp av en annan.

 Det kan också vara så att det är ett sätt att straffa sig själv.  Man kanske känner att man är dålig för att man inte klarar av saker som andra inte klarar eller man känner sig misslyckad när man mår dåligt. Självskadandet kan då komma att fungera som ett straff eller ett sätt att rena sig själv. Detta är vanligt hos personer som vuxit upp i en miljö med fysiska bestraffningar och eller en miljö med stark tro där självspäkning är ett vanligt förekommande element.

Det kan också vara så att barn som blivit slagna av sina föräldrar kan komma att förknippa smärtan med den trygghet som föräldrar alltid i viss mån står för. I de fallen handlar självskadandet om att söka en form av trygghet.

Sen kommer vi till kontroll. Det finns väldigt många som självskadar för att försöka få kontroll. Det kan vara så att man känner sig extremt maktlös inför sitt liv men man lurar sig till en falsk känsla av kontroll genom att skada sig själv.  

Sedan så kan självskadandet bero på att man försöker förstå någonting. Man kanske har väldigt lite förståelse för den psykiska smärtan och vill då ersätta det psykiska med något fysiskt. Ett sår som man kan tvätta, plåstra om och se läka. Det är en smärta som man kan förstå.



Vad händer i kroppen när man självskadar?


- När man får en fysisk skada händer det väldigt mycket i kroppen. Till exempel så frisätts "kroppens eget morfin" endorfiner.

Detta hormon som ofta kallas för kroppens "må bra hormon" framkallas vid många olika tillfällen och finns i ett 20-tal olika varianter.

Just den som framkallas när man gör sig illa heter betaendorfiner.

Dessa endorfiner agerar då smärtstillande genom att blockera smärtsignalerna till hjärnan.

Vid skada bidrar endorfinerna till att vävnaderna slappnar av så att alla nödvändiga antikroppar kan bege sig till den drabbade kroppsdelen för att läka. 

Endorfiner lindrar inte bara smärta. Utan endorfiner stärker även immunförsvaret genom att öka produktionen av immunceller.  De kan även påverka vår mottaglighet för infektioner, stress, sömn och psykiska sjukdomar.

Stimulering med endorfiner kan leda till eufori och lyckokänslor.

 
 
Det är även endorfiner som är skurken vid till exempel alkohol- eller matmissbruk. När vi dricker alkohol, äter fet mat eller äter socker så frigörs det endorfiner som stimulerar belöningscentrum i hjärnan.
Endorfiner har en lugnande verkan på kroppen och det är därför suget ofta uppstår i stressade situationer, eller situationer där man har mycket ångest. 
Endorfiner kallas ofta för belöningshormoner då de har en väldigt positiv effekt på kroppen.

Endorfiner är också väldigt lika opium och morfin, men eftersom de ingår i kroppens normala hormonsystem är de inte skadliga för kroppen. 

Det är denna "belöning" som betaendorfinerna ger som man är ute efter när man skär sig. 

Endorfiner kan även frisättas från placebo effekt så även det bidrar till att fler endorfiner utlöses vid en självskadande handling. 




Är inte självskadebeteende egentligen bara ett sätt att söka uppmärksamhet?

- Jag kan såklart bara tala utifrån min erfarenhet. Men för mig har självskadandet aldrig varit ett sätt att söka uppmärksamhet. Jag har inte heller fått intrycket av att de jag känner som har liknande problem har använt det som ett sätt att få uppmärksamhet heller.

Visst har jag hört någon enstaka gång att någon skurit sig för att få uppmärksamhet. Men jag tror knappast att det är normen för det ligger så mycket mer bakom ett självdestruktivt beteende.

Det handlar liksom inte om att få någon form av respons från totala främlingar.

Även om jag kan tänka mig att om man är väldigt ensam och aldrig blir sedd kan tycka att även det kan vara givande. 

Det ett självskadebeteende där emot kan vara är ett sätt att förmedla känslor som är för svåra att uttrycka med ord. Det kan vara ett rop på hjälp. Man skulle kunna säga att självskadandet i det fallet är ett sätt att söka uppmärksamhet, men egentligen handlar det ju då om att uttrycka sig för att förmedla något ord inte kan förmedla.
Så jag personligen tycker att det inte känns helt rätt att säga att det enbart handlar om att söka uppmärksamhet i det fallet, även om jag vet att det finns de som inte håller med mig där. 


Sen tror jag att det är viktigt att inse att alla människor behöver uppmärksamhet även negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls. Så är det så att någon skadar sig själv för att den känner ett så desperat behov av att bli sedd så tycker jag att det låter fruktansvärt hemskt. 
Behovet av uppmärksamhet har vi alla, men de flesta av oss får det behovet tillfredsställt av familj och vänner. Därför känner jag att om någon självskadar för att få uppmärksamhet tycker jag det låter som et väldigt hemskt liv. 
Så att döma någon i den situationen är bland det lägsta man kan göra.



Är självskadebeteende ett nytt fenomen?


- Att självskadebeteendet skulle vara en nymodighet eller gälla enbart oss människor som många tror stämmer inte. Redan från antiken finns beskrivningar av unga människor som gör sig själva illa, men först på 1930-talet beskrevs fenomenet som ett medicinskt problem.

Självskadebeteende har också hittats hos svårt stressade djur.

Till exempel så finns det fåglar som rycker loss sina fjädrar och apor som biter sig själva. Det finns också hundar eller katter som slickar sig extremt mycket på ett litet område av kroppen (ofta benet)  så att pälsen försvinner och skinnet blir rött och inflammerat. 



_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_



Jag tror att jag kunnat skriva lite korta svar på de vanligaste frågorna och missuppfattningarna, och även svarat på det som vad din fråga angående mina ärr. 

Jag hoppas att jag har kunna bidra med att ge en ökad förståelse för vad ett självskadebeteende faktiskt är och att du kanske har lite mer kunskap nu än du hade innan du började läsa detta. 

Sen vill jag också säga det, för du kanske inte är medveten om det, att fråga någon om deras ärr är väldigt privat. För att det är en väldigt intim fråga. 

Man vill för det mesta verkligen inte prata om sin svåra sjukdom och det den fört med sig med totala främlingar.

Precis som du inte går fram till en total främling med ett amputerat ben och frågar "vad har hänt med ditt ben" så går man inte fram till någon annan man inte känner och frågar om deras ärr.

Man vet aldrig hur personen reagerar eller hur dina frågor kan påverka. Du vet ju inte om personen har varit med om något traumatiskt den inte orkar eller vill prata om.
Därför är det alltid bäst att lära känna personen lite mer innan man ställer sådana frågor.


Av Sara Modigh - 15 mars 2016 16:45

Ibland läser man sådana där saker som ger en känsla av att vilja slita sitt hår i ren frustration, för att sedan gå vidare med att riva ut ögonen rätt ur ögonhålorna bara för att slippa se all dumhet samlat på ett och samma ställe. 

Kommentaren till den här statusen är precis en sådan sak som får mig att känna på det viset.

 


"Tycker det är meningslöst att gå till sådant"
Jaha ja, så du tycker alltså att det är meningslöst att sjuka människor går till vården som är inriktad på just deras problematik för att få hjälp med sina problem? 

Eftersom du tycker att det är meningslöst för personer med psykiska problem att gå till en psykolog,

tycker du då också att det är meningslöst för en cancersjuk att gå till en onkolog?

Tycker du att det är lika meningslöst för mig som är MS-sjuk att träffa min neurolog angående de problem jag har på grund av min ms, som du tycker att det är för mig att gå till psykiatrin och träffa en psykolog för mina psykiska problem?

Är det enligt dig meningslöst för människor med diverse blodsjukdomar att söka hjälp hos hematologen?

Tycker du att det är helt meningslöst för personer med hjärtproblem att se en kardiolog?

Eller är det så att det enbart är en av alla avdelningar på ett sjukhus du anser att det är meningslöst att gå till, och i så fall hur kommer det sig? 


 "tycker folk borde ta tag i sig själva och vända sig på rätt håll."
Skulle du förmedla det där budskapet till någon som är förlamad? Att det är bara att ta tag i sig själv och börja gå. Förmodligen inte, för du inser att det inte fungerar så. 
Att vara drabbad av psykisk ohälsa är ett allvarligt tillstånd som i många fall kräver professionell hjälp för att kunna ta sig vidare. Psykisk ohälsa skördar fler liv per år än vad till exempel bilolyckor gör, och självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna hos ungdomar. 

Det handlar inte om att bara "ta tag i sig själv", det handlar om att överleva, kunna bearbeta och anpassa sig efter livets förutsättningar.

Något som är otroligt svårt och för många kräver livslång behandling. 



"Har aldrig känt att det varit svårt att hålla sig själv på topp oavsett milstolpar eller annat som påverkar livet."
Ja men grattis till dig då, vilken tur du har som inte drabbats av svår psykisk sjukdom.

Faktum är att så många som 25% av Sveriges befolkning beräknas någon gång under sin livstid drabbas av någon form av psykisk ohälsa.

Kanske du ska börja se dig själv som lyckosam och ta vara på ditt liv, istället för att se ner på de som haft oturen att bli mycket sjuka.

Du erkänner själv att du aldrig haft svårt att hålla dig på topp, det innebär att du inte har någon insikt i hur det är när man har någon form av psykisk ohälsa. Du vet inte hur det är att känna den där tyngden som gör varje liten uppgift blir helt omöjlig. Du kan inte förstå hur det känns när bara tanken på att gå upp ur sängen för att kissa gör att du börjar gråta för att det känns som ett projekt lika stort som att bestiga Mount Everest. Du förstår inte känslan av skammen att ligga där i sin egen avföring för att man inte klarat av att gå på toa, just för att den psykiska sjukdomen har dig i ett så hårt grepp att du inte klarar av livet. 

Du inser inte hur svart allt blir, du förstår inte hur det känns att  inte ha något hopp. Du kan inte ens föreställa dig hur mörka tankarna blir och hur maktlös man är i den situationen. 

Så förslagsvis kan du ju ta dina milstolpar och köra upp någonstans där solen inte skiner, för det handlar inte om dina jävla stolpar!


"Säger inte att jag är en perfekt människa, långt ifrån!" 
Nej, du är definitivt inte en perfekt människa, det tror jag inte någon är. Men det betyder inte att man inte kan sträva efter att bli den bästa versionen av sig själv. Av vad jag har sett i denna kommentar har du mycket att jobba på. Till exempel att arbeta bort din okunskap kring psykisk ohälsa.  

 

"Men att om man verkligen försöker kan man göra vad som helst."
Det där är ju en av de största lögnerna som existerar, för vi kan inte göra vad som helst bara för att vi vill. Jag kan försöka hur mycket som helst att få min mamma att uppstå från de döda. Men bara för att jag verkligen vill det så betyder det inte att det någonsin kommer fungera. Jag kan inte bli frisk från min MS hur mycket jag än försöker, och lika lite kan jag bli av med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men det betyder ju inte att jag inte kämpar.
Det är en väldigt nonchalant attityd att gå runt och säga sådär, för många kämpar och kämpar bara för att hålla sig vid liv. Vi kämpar för att få livet att fungera och vi gör allt för att få en så bra tillvaro som möjligt.



Slutligen så vill jag bara säga det att jag tycker att det är hemskt att det finns en sådan negativ syn på att ta hjälp från psykiatrin. Jag vet att det är många som aldrig vågar söka hjälp, just för att skammen är så stor. En skam som kommentarer som denna bidrar med att hålla vid liv. 

Det du bidrar till genom att skriva sådana där saker kan faktiskt leda till att människor som verkligen behöver hjälp inte söker den. 

SPES hemsida kan man läsa att det sker ungefär femtontusen självmordsförsök i Sverige varje år. Av dessa personer som gör dessa försök är det bara ungefär hälften som faktiskt söker hjälp, och den vanligaste orsaken till att man inte söker hjälp är just på grund av skamkänslor.
Så även om det för dig kanske kändes som en oskyldig kommentar kan den få förödande 
konsekvenser.




Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

125 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se