En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under september 2015

Av Sara Modigh - 29 september 2015 20:45

Droppet i dag gick väldigt bra. Det känns skönt att det funkar så bra som det gör även om det är svårt att sticka för det mesta. 

Idag tog det en halvtimme tills nålen var satt och det krävdes tre försök innan det gick. 

Ville ju ha nålen i vänster arm men jag är så sjukt svårstucken där men sjuksköterskan provade två gånger i armvecket och letade på handleden efter ett kärl men det gick bara inte. 

Så jag fick ha i höger armveck ändå. 

Vi fixade en liten special anordning så jag inte skulle behöva ha den där starka tejpen på min nygjorda tatuering i alla fall. 

 

40 minuter efter att jag kom dit så var droppet igång och det funkade bra. Jag var lite nervös att den skulle sitta lite dåligt men det gick så bra så.


Själva droppet tar en timme och sen är det alltid efterspolning med koksalt i tio-tjugo minuter

Så när allt går som det ska och sjuksköterskorna är snabba i bytena och att ta bort droppet så tar det typ 75 minuter att få droppet. 

Idag gick det väldigt bra och snabbt, behövde inte vänta vare sig på bytet av dropp eller på att de skulle ta ur nålen och sådär när koksaltet hade droppat färdigt. 

Så det var skönt, för tyvärr är det ju så att nu börjar ju min mobil ge upp, så den håller inte batteritiden alls när man håller på med den. På mindre än en timma är halva batteriet redan borta. 

Så idag blev det mycket stirra in i väggen och rulla tummarna. 

Jag mår inte jättebra just nu heller så känner mig så fruktansvärt frustrerad när jag inte har något att göra.

Jag klarar inte av att sitta still och bara glo in i en vägg. Delvis för att då har jag inget att distrahera tankarna med och så går tiden så otroligt långsamt. 

Roande mig med att försöka räkna hur många droppar jag fick i minuten men det var otroligt tråkigt :P 


När droppet var klart så gick jag till A6, det stora köpcentret som ligger i närheten av sjukhuset. 

Kollade på en sådan där portabel laddare. Känns som om det behövs. Men jag vet inte om jag ska köpa en sådan eller satsa på att skaffa en ny mobil. Jag har inte bestämt mig ännu. 

Jag fortsatte med att gå på H&M och kolla liter kläder, jag har ju tyvärr inte så mycket höst och vinterkläder. Jag hittade mycket fint, men jag tycker inte att passformen alltid är den bästa. Jag vet ju vad jag vill ha och hur jag vill ha det så har svårt att hitta kläder som jag blir nöjd med. 

Så det blev inga nya kläder idag. 


När jag var klar på H&M mötte jag upp en vän och så åkte vi till Retro Jönköping och kikade runt där.

Fanns massor med skojiga saker.

 


Jag och min vän är gamla barndomsvänner och vi drar verkligen fram det bästa ur varandra. Vi är rätt högljudda och skrattar väldigt högt när vi är tillsammans. 

Det märktes extra tydligt idag då vi kommer in i antikaffären och ägaren säger,"Är ni så glada nu när ni ska hit och handla? Det var ju roligt".

Ja, våra skratt hörs väl lång väg kan jag tänka mig haha


Vi gick omkring inne i affären och tittade på sakerna ett tag. Jag har aldrig vart där innan så det var väldigt spännande och titta på alla sakerna de hade.


Hittade bland annat den fulaste telefon jag någonsin sett. 

Det var en Nalle Puh som satt på en stubbe med en burk honung i famnen, och när det ringer så verkar det som om Nasse ska fram ur bruken med en klocka i handen. 

Så himla roligt och gräsligt på samma gång :P


När vi hade tittat färdigt där inne så åkte vi hem till mig och fikade lite och satt och pratade i tre timmar.

 

Tycker det är så roligt när man bara spontant kan hitta på något sådär. 

Hon skickade ett SMS i morse och frågade om jag ville hänga med till RetroJönköping och det ville jag ju gärna. 

Alltid kul att kunna umgås lite sådär tycker jag. 


Jag har haft en väldigt trevlig dag i dag måste jag säga :) 


Av Sara Modigh - 27 september 2015 14:45

Vilken trevlig spelkväll vi hade igår!

Jag blir så lycklig när man har det så trevligt tillsammans. Igår var sex personer som satt och spelade spel i sex timmar haha

Först kom det första paret vid halv sex, vi spelade lite Rummikub tills de andra två dök upp. 

Jag förlorade första omgången, det var lite trist. Men man kan ju inte vinna jämt ;)


Vi påbörjade en omgång till och hann halvvägs igenom när de andra dök upp. Men vi avslutade och jag vann faktiskt. Det var en bra start på kvällen tycker jag. 


Sedan spelade vi Alias, ett av mina absoluta favoritspel. Jag tycker det är så roligt!

Vi delade in oss tjejerna mot killarna och det blev mycket skratt när alla helt stressade försökte förklara ord för varandra. Fantastiskt spel och underbara människor, det gör mig varm i själen. 


Även den här gången så vann jag, eller ja tjejerna. Rätt överlägset också, så det var en bra fortsättning måste jag säga. 


När vi hade spelat klart Alias så åt vi lite plommonpaj som Jakob hade testat att baka.

I fredags var vi ju och hjälpte pappa att bli av med lite av sina plommon, för det växer verkligen mängder på hans lilla träd så vi tänkte att vi får försöka göra något roligt med dem.

 

Jag har aldrig ätit plommonpaj tidigare, Jag har faktiskt inte ätit plommon på annat sätt än färska innan. Men det var faktiskt väldigt gott. Blev positivt överraskad. Så då kanske man kan ta och försöka hitta på lite roliga saker att göra med plommonen. Kom gärna med tips!


Som sagt så vi satt och åt plommonpajen och till det hade vi glass som jag köpte av min bror i fredagsnatt, när jag också fick åka glassbil.

Det ni ;) 



Pajen var väldigt god och det var trevligt att sitta och prata lite.

Efter pajen spelade vi ett nytt spel som vi precis köpt. Måste säga att jag är lite besviken på det faktiskt. Det blev tjatigt väldigt fort och det kändes som det var ganska dålig kvalité på spelet. Men det var roligt ett tag.  "Last letter standing" hette det och gick ut på att man fick en kategori, till exempel "Något grönt" och så skulle alla i tur ordning säga en sak som som är grön. Kruxet är att man får bara använda varje bokstav en gång så säger någon Groda kan inte en annan säga Gräs. Sen blir det ju färre och färre bokstäver kvar vilket gör det svårare och svårare. Allt går dessutom på tid med en väldigt irriterande och stressande klocka som tickar.


När vi spelat det ett tag så satt vi och pratade lite igen innan vi påbörjade nästa spel som blev TP-Team.

Det är en variant av det klassiska spelet Trivial Pursuit där man istället spelar i lag. Det är rätt kul.

Vi behöll samma lag igen. Tjejerna mot killarna, och ännu en gång så vann tjejerna. Vi hade verkligen flyt! Men det var riktigt jämt den här gången. Skilde bara ett poäng när spelet tog slut. 

Vi hade så roligt så vi bestämde oss för att ta ett spel till innan vi avslutade kvällen. Vi valde då att spela en omgång Rappakalja. 

   

Gissa vem som vann på det! Jo det gjorde jag :D


När spelet var slut så var klockan typ tolv så då var alla trötta och kvällen tog slut. 

Men jag hade verkligen jättekul, och att jag vann alla gånger utan den första gjorde ju inte precis saken sämre. Tror aldrig jag vart med om något linkande. Jag brukar typ alltid förlora i spel :P 


Jag förlorade i sömn istället :P Kom inte i säng förrän vid tre och tog en timme och somna typ

Men men, jag kan ju sova ikapp en annan dag. 


Jag förlorade på tipspromenaden idag också!

Jag MISSADE en fråga! Hur lyckas man ens?  hahaha

På näst sista frågan upptäckte vi att vi hade gått rakt förbi en fråga utan att skriva i den och vi hade ingen aning om var vi hade missat och vi orkade inte gå om. Så lär blir många fel den här veckan. 

Men men, man kan ju alltid bli lottad vinnare :)

 

Det var i alla fall otroligt skönt väder för att gå tipspromenad, det märktes för det var väldigt mycket folk som gick idag.    

Men som sagt, helt perfekt väder soligt, lagom varmt, torrt på marken, nästa helt vindstilla och inte ett moln på himlen.


 


Hoppas det håller i sig så man hinner gå några fler gånger innan det blir kallt och jäkligt :P 


Av Sara Modigh - 25 september 2015 15:00

Det var en gång en sexårig liten flicka som var så rädd och fylld med ångest att hon grät sig själv till sömns varje natt. Hon önskade varje kväll när hon lade sig för att sova att hon aldrig behövde vakna igen. Hon var en liten flicka som spände sig så av skräck att hon fick ont i hela kroppen. Tills en dag, då hon upptäckte att när hon i panik borrade in naglarna i handflatorna så distraherade smärtan tankarna från ångest och elände. Så börjar historien om denna flickas långa självskadebeteende.

 

Jaa, jag var sex år gammal när jag upptäckte smärtan och vad som skulle bli inkörsporten till mitt självskadebeteende. 

Har ni tänkt på hur man spänner sig när man är rädd? Till exempel om man tittar på en läskig film och bara vet att nu, nu snart kommer det.

Man sitter där på helspänn och halvblundar för att göra sig beredd på det där läskiga som är på väg att hända.

I en sådan situation när man spänner sig sådär, är det lätt att man knyter händerna väldigt hårt.

Det gjorde i alla fall jag när jag var sådär rädd.

Fast jag var inte rädd för att jag tittade på en läskig film. Jag var så rädd varje kväll när jag skulle sova för att jag var så fylld av ångest. 



En kväll när jag var sådär rädd, orolig och spänd så knöt jag händerna det hårdaste jag kunde och kände då att smärtan från att naglarna skar in i handflatorna gjorde att jag istället kunde fokusera på att det gjorde ont. Jag upptäckte att jag kunde distrahera mig själv på det sättet. 


I början så var det bara knuta nävar då och då, men med tiden så utvecklades det.

Jag började nypa, riva och sen bita mig själv och detta. Det gick sedan över till att slå mig själv, dunka huvudet i väggen, rispa mig och tillslut när jag var 13-14 år gammal så började jag även skära mig mig själv.


När jag började skära mig hade jag alltså självskadat i mer än halva mitt liv. 

Jag hade ett osynligt självskadebeteende och jag tycker att det är otroligt viktigt att belysa att självskadebeteenden är mer än bara sår och ärr från folk som skär sig. Det finns så otroligt mycket mer än så. 

Även någon som ser helt normal ut, är glad och trevlig utåt sett kan må hur dåligt som helst på insidan och ha ett självskadebeteende. 


De bilder vi har i huvudet av hur en klassisk självskadare ser ut stämmer inte alltid överens med verkligheten.       


Här är tre bilder på mig, hade jag frågat folk på stan vilken av bilderna de tror att jag började självskada så tror jag att de flesta skulle valt mittenbilden. 

 


Bilden av den där mörka och svåra tonårstjejen är vad de flesta tänker när man tänker på när man pratar om någon som självskadar. Men jag vet att jag inte är ensam om att ha haft självskadebeteendet i bagaget långt innan de tidiga tonåren. Jag vet att den där bilden inte alltid stämmer. 

Både barn och vuxna, tjejer och killar, kvinnor och män kan ha självskadebeteenden.

Det kan vara allt från att rispa, bita, skära och bränna sig själv till att ha destruktivt sex eller utsätta sig för farliga situationer och hamla i bråk. 

Så den där tjejen du kallar slampa kanske mår väldigt dåligt, killen som är ute och slåss kan ha det otroligt svårt precis som att den blyga,artiga och trevliga lilla flickan som i hemlighet gråter sig till sömns också har det väldigt jobbigt.

Man vet aldrig vad som döljer sig under ytan.



När mitt självskadebeteende började visste jag inte vad det var eller vad det skulle leda till.

Det är nästan otäckt att tänka på hur en enda liten tanke och handling kan påverka ett helt liv.

Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade medvetet knutit min hand lite hårade för att tillfoga mig själv lite mer smärta den där gången för snart 20 år sedan?

Tänk om jag hade kunnat veta hur den lilla handlingen skulle eskalera till något som blev så stort och omfattande?

Att det som började som några naglar i handflatan skulle utvecklas till evig jakt på att straffa mig själv och tillfoga mig smärta både fysiskt och psykiskt. Att den handledningen till slut skulle leda till ett sexmissbruk där jag lät mig utnyttjas av män och till flera nätter jag fått spendera på akuten för att behandla djupa sår, sår som jag tillfogat mig själv för att försöka fly från mina känslor.


Jag är otroligt tacksam för att jag efter så många år med självskador lyckats ta mig ur det. 
Det har varit en väldigt lång kamp och det krävdes många många år för att ta mig hit där jag är idag. 

Självskadetankar finns där fortfarande men det stannar vid tanke och övergår inte till handling. 

Jag tror inte att jag någonsin kommer bli helt fri. Jag har ju trots allt växt upp med självskadorna och det har varit en väldigt stor del av mitt liv. 

Det är nog som att vara nykter alkoholist, det finns alltid en chans för återfall. 


Men varje dag utan självskador är en vinst!



 

Så grattis till mig som håller mig självskadefri! :D

Av Sara Modigh - 23 september 2015 14:45

Jag är så mycket mer än vad som först möter ögonen.
Jag är mer än en tjock, kurvig och dallrig kropp. Jag är en människa, en person med riktiga tankar och känslor och en egen personlighet. Jag har intressen, kunskap, drömmar och mål precis som alla andra.

Mitt utseende är inte jag.

Ytan är bara ett skal och det är inte det som gör mig till mig.  Jag är en levande person och jag är så mycket mer än bara utseende.


Jag är en rätt snäll tjej som tycker det är kul att prata med och lära känna nytt folk. Jag är rätt blyg i början men när man väl lärt känna mig kan jag prata om vad som helst med vem som helst.

Jag driver den här bloggen och den lägger jag mycket tid på, för den betyder väldigt mycket för mig, man kan säga att bloggen är mitt största intresse.

Jag tycker även om att umgås med familj och vänner så det gör jag så mycket som möjligt. Jag tycker mycket om att titta på tv-serier så jag följer väldigt många sådana tillsammans med min make. Vi kollar på tv-serier tillsammans nästan varje dag.

Tycker också om att gå på secondhandbutiker och titta på allt som finns där och ibland hittar man fynd och det är kul. Både jag och maken tycker att det är kul att klä ut oss, lite "estet-blod" i oss båda två kanske man kan säga. Så när vi går på secondhand letar vi ofta maskeradmaterial.

Jag tycker om att spela sällskapsspel också mitt favoritspel just nu är Bohnanzaså det spelar vi rätt ofta när vi spelar spel med familj eller vänner. De flesta tycker faktiskt att det är väldigt kul. 

Tipspromenad tycker jag också är kul, så det brukar jag gå på med delar av familjen. Ett tag gick vi varje söndag. 

Jag tampas med min psykiska ohälsa dagligen och det faktum att jag även har Multipel skleros gör inte livet lättare. Men jag kämpar på och gör det bästa jag kan av situationen. Jag är en väldigt positiv människa och jag brukar ofta få höra att jag är en sådan människa som har förmågan att få andra att bli glada. Jag skrattar högt och är alltid glad. Jag är en trevlig person helt enkelt. 


Men ändå så läggs så otroligt mycket fokus på hur jag ser ut.

Att jag kämpar allt jag kan för att ta mig upp ur sängen är inte värt ett skit för så länge jag är tjock är jag en äcklig, obegåvad, ful, lat, oattraktiv, dum, svagsint människa med dålig karaktär, vilket betyder att jag inte är värd något.


Det har varit mycket diskussioner om övervikt allt sedan Katrin Zytomierska var med hos Malou och spred sitt fetthat.

 

Hon sa massor med korkade saker, men det hon säger är tyvärr något som många i samhället håller med om. Fettfobin är väldigt stor och fördomar kring tjocka kroppar är många och genomgående hos stora delar av befolkningen.

 

Bland annat så påstod hon att ingen som är överviktig kan vara lycklig för alla tjocka är deprimerade på grund av sin vikt.

Men har hon någonsin reflekterat över varför folk mår dåligt över att vara tjocka egentligen?

Det är ju mycket på grund av sådana som henne, som kränker och nervärderar tjocka kroppar.

Så då kanske lösningen är att hon och hennes gelikar tar och skaffar sig en trevligare människosyn istället. Så att alla som har några gram fett "för mycket" inte ska behöva mobbas till den grad att de vantrivs så i sina egna kroppar att de mår dålig över den, och känner att de måste förändra sig själva för att bli accepterade.  

 

Vi lever i en tid då det verkligen sticker i mångas ögon om man älskar sin kropp som den är om man är överviktig. 

Så bara för att få det att sticka lite extra i era ögon kan ni ju ta och titta på det här:

 



Jag tycker det är helt sjukt att människor inte ska få må bra och trivas i sina egna kroppar bara för att man ser ut på ett visst sätt. Det är inte klokt att människor utsätts för hat bara baserat på mängden fett man har på magen. 


Föraktet mot tjocka människor göms ofta i "välmenande oro" eller så kommer den fram igenom ilska över att tjocka människor kostar skattepengar. Men vet ni vad? Det gör barn, gamlingar, rökare, människor som dricker alkohol, elitidrottare och väldigt smala individer också. 

Oavsett hur man lever sitt liv så ska alla ha rätten att bemötas med respekt och behandlas väl. 

Det handlar i grund och botten om lika människovärde. 

Jag har precis lika mycket värde oavsett om jag ligger hemma och käkar choklad eller om jag är ute och springer i joggingspåret hela dagarna. 

 

Att jag är tjock ger inte någon rätten att lägga sig i hur jag lever mitt liv och inte heller rätten att behandla mig illa.

 

Jag är inte perfekt, det vet jag. Men jag är i alla fall den jag är, med skavanker och allt och det står jag för. För jag är en helt vanlig människa

 

Vill jag trivas i min kropp så tänker jag göra det, för en kropp är en kropp och inte en dekoration enbart till för andras njutning. 

Ytan säger ingenting om innehållet och jag tycker bara synd om alla er som inte insett det ännu!

 

 

 

 

 

 #kroppspositivitet

 

 

 

 

 


Av Sara Modigh - 21 september 2015 13:15

I mina senaste inlägg har jag ju beskrivit en helt vanlig dag. Men precis som med allt annat här i livet så går allt upp och ner. Vissa dagar är jävliga och andra är hur bra som helst. 

I min bloggserie valde jag att beskriva en "mittemellandag", en dag som varken var bra eller dålig utan rätt neutral. 

Det jag vill få fram är att även om många dagar liknar varandra så har man både bra och dåliga perioder.


De senaste dagarna har varit väldigt bra och det känns helt fantastiskt. 

Jag har mått så dåligt ett tag nu, vilket brukar vara det normala i samband med att det blir allt mörkare ute. 

Men i fredags kom en vändning och hela helgen har varit väldigt bra. Det var länge sedan jag hade så många bra dagar på rad. 

Känner mig trött nu men på ett bra sätt. 

I fredags jobbade Jakob kväll och medans han jobbade var jag hemma och diskade, tvättade dörrar, dammsög och gick och småplockade här hemma. Det var riktigt länge sedan jag orkade med något sådant så det kändes så otroligt skönt. 

Gick om kring och dammsög upp alla bananflugor som satt i taket samtidigt som jag lyssnade på musik i mina hörlurar och sjöng med för fulla muggar. Det var säkert en syn att se :P 



Sen att jag klarade ett sådant stort hinder som att hålla på med disken är helt jävla otroligt. 

Matrester är en av mina starkaste rädslor, så att diska är naturligtvis en av de saker som jag har allra svårast för.

För ett år sedan hade det varit het otänkbart att tömma och fylla på diskmaskinen, det hade aldrig varit möjligt att stå och handdiska använda stekpannor, jag skulle aldrig ha klarat av att tömma slasken på gammal mat och lägga i en avfallspåse och gå ut och slänga det i sophuset.

Tanken på att jag någonsin skulle kunna klara av något av detta fanns inte ens i min värld.


Så hur lilla det än har varit nu ett tag så har det varit så mycket värre när man väl tänker efter. 


När jag hade städat och hållit på halva kvällen så tog jag en dusch för att tvätta mig ren från all smuts jag handskats med, och la jag mig sen och kollade på vänner. Jag hade en jättebra dag.

Bättre än jag haft på väldigt länge. Kan faktiskt inte minnas när det var så bra senast. Tror att det var över ett år sedan.


På lördagen höll det fortfarande i sig och jag och Jakob spenderade hela förmiddagen med att gå på lite olika secondhandbutiker och göra några ärenden på NetOnNet och tygfabriken. 

Efter det blev det Tacos och lite sällskapsspel hemma hos pappa. 

Det var jättetrevlig för det var väldigt länge sedan vi var samlade alla syskon på tacoskväll. 


Sen på lördagskvällen så  blev det party, alla syskonen och några vänner hade förfest hos Alfons innan vi drog ut på krogen.

     

Alfons och Matilda stannade inte så länge dock så de missade det mesta av kvällen.

I alla fall saker som att jag  blev uppraggad av en tjej, hamlade i slagsmål, eller när vi råkade hamla på en spelning med BYZ och när en kille försökte skaffa tjej till sin kompis genom att gå fram och fråga om jag var singel för att hans vän ville ha en tjej som var singel.. Mycket höga krav där haha, tyvärr uppfyllde jag ju inte det enda kravet som då var att vara singel. 

Det var väldigt komiskt att se killens min när jag sa att jag var gift. Den minen av chock när han frågade hur gammal jag, var såg helt obeskrivligt rolig ut. 

När jag svarade att jag var 25 sa han "Det hade jag aldrig trott, trodde att du var MAX 23" samtidigt som han gestikulerade överdrivet mycket.

Hahaha, så himla skojig prick. 


Som sagt, det var en mycket rolig kväll. Kom hem vid klockan fyra så blev ingen lång sömn den natten direkt.


Söndagen började strax innan tio med lite lugn och ro framför datorn ett tag. 

Sen bestämde vi oss för att åka ut och äta lunch med Ludvig, så vi åkte till Matildas jobb och åt där.

Hon blev väldigt förvånad när vi dök upp i kön. Så roligt :D

 

När vi hade ätit gjorde vi Ludvig sällskap när han gick och kollade lite i affärer.

Så vi hade en rätt lugn och trevlig förmiddag tillsammans. 

På eftermiddagen fick jag besök av en väninna och vi satt och pratade i flera timmar.  Ibland undrar man ju hur många ord som får plats i två små kvinnor.  Det var verkligen jättetrevligt att sitta och prata så mycket. 


Har skrattat och pratat så mycket att jag har fått ont i halsen.

Då vet man att man har haft roligt!




Av Sara Modigh - 20 september 2015 10:00

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

 

Del 6

 

På kvällen när det är dags att äta kvällsmat så går Jakob och sjunger lite för sig själv medan han plockar fram lite frukt och kvarg ut kylskåpet. När han sjunger "Bamborombom, en liten by förutan gata" glatt med värsta inlevelsen så är han så söt. Men jag får en så olustig känsla i mitt bröst. Det liksom ilar ända ut i fingertopparna för det är så obehagligt. Det heter ju "Samborombon"! Jag förstår inte varför jag blir så påverkad av att någon uttalar något fel, hoppar över bokstäver eller betonar fel. Men det är som att kryper myror i hela bröstet när det händer. Vad tusan beror det på?


Visst detta kan jag ju skratta åt för det är så absurt att bara ett ord kan frambringa en sådan känsla i min kropp. Det känns nästan som när man drar naglarna över en griffeltavla. Det liksom kliar och ilar i fingrarna och jag får lust att slå personen hårt så den lär sig att säga rätt. 

Jakob finner det mycket roande att reta mig för detta och jag förstår honom för det är ett mycket konstigt sätt att reagera på felsägningar. Men jag tror att det är för att det blir fel i hjärnan när man förvänta sig höra en sak och så hör man istället en annan. Det blir ofärdigt och fel och jag tycker inte om ofärdiga och felaktiga saker. "Tycker om", det var nog en underdrift. Jag har så svårt för saker som är ofärdiga att jag inte kan läsa en bok för det gör mig så stressad, filmer är också svårt för de är för långa så man ligger bara och väntar på att de ska ta slut, vilket gör mig stressad. Det är väl egentligen en fix idé eller något. Jag vet inte. 

Jag klarar ju av att kolla på tv-serier, fast jag sträckkollar i och för sig på en eller två serier åt gången. Skulle inte kunna följa något på tv för det skulle kännas för oklart.

Just nu håller vi på och tittar på sista säsongen av True Blood och kollar om på de första säsongerna av Modern Family. 

Så när kvällsmaten är framplockad och vi tagit för oss av det vi ska ha, så går vi in till sovrummet. Vi äter vår frukt, kvarg och var sitt kex till kvällsmat samtidigt som vi tittar på ett till avsnitt av Modern Family.

 

Efter det är det dags för Jakob att sova, för han jobbar imorgon.

Han går upp, borstar tänderna och gör sig i ordning för att sova och sen pussar han mig och säger godnatt.  

"Godnatt, sov så gott, jag älskar dig, ha det så bra imorgon" ,Samma ord varje kväll. Men rutinerna får mig att känna mig trygg. 

Trots att vi har olika dygnsrytm lägger vi oss alltid tillsammans. Jag brukar ligga i sängen och spela mobilspel eller kolla Facebook, Instagram och Youtube, chatta lite eller liknande tills dess att jag kan sova. 

Det har hjälpt mig mycket att kunna ligga och varva ner med mobilen. Förr kunde jag ligga i flera timmar och bara vrida och vända mig när det var dags att sova. Men så är det oftast inte längre. 

Visst har jag mina dåliga nätter, men det har väl alla? Det är inte varje natt längre och det är jag tacksam för. 

Men nätterna är fortfarande jobbiga. 

Trots att jag har mina rutiner är det fortfarande svårt för mig att somna.


För när jag ligger där i sängen och allt är tyst och mörkt och jag inte längre kan distrahera mig med något så kommer tankarna. De där otäcka, hemska, mörka tankarna.

Just ikväll så ligger jag och tänker på den dagen då morfar dog, jag minns att jag var hemma från skolan och var "sjuk". Jag mådde för dåligt psykiskt för att orka gå till skolan så jag hade sagt till mamma att jag hade ont i halsen.

Min bror var hemma med halsfluss så det var lätt att låtsas att jag hade blivit smittad.

Jag låg uppe i min säng när telefonen ringde. Jag hörde mamma svara på våningen under och jag minns fortfarande hennes skrik. "Neeeej... Pappa!!!" 

Jag förstod direkt vad som hade hänt. Morfar hade vart sjuk länge så vi visste ju att denna dagen skulle komma. Men ljudet av mammas skrik var det värsta ljud jag hört i hela mitt liv. 

Jag låg uppe i min säng och grät och mammas sorg gjorde så ont i mig. 

När jag smög mig ner för trappan några minuter senare var hon redan på väg ut genom dörren för att åka till Linköping där han hade legat inlagd. Hon skulle åka och ta farväl.


Jag var bara 12 år gammal när detta hände och även om jag förstod att det var hemskt för mamma så är det inte förrän nu när jag förlorat henne som jag verkligen kan förstå den smärta hon måste ha känt. 


När jag ligger där i sängen och tänker på vad mamma gick igenom och hur otroligt stark och fantastisk hon var så känner jag ännu en gång att jag är så onödig. Varför dog både min mamma och hennes pappa så unga? De båda var sådana fantastiska människor som hade en förmåga att lämna avtryck hos alla de mötte just för att de var så snälla, varma och omtänksamma. 

Så varför i hela friden skulle de dö för? 

Jag kan inte låta bli att tänka på hur meningslöst mitt liv är och hur det hade vart bättre om det vore jag istället. 

Jag tänker på att jag är en så misslyckad människa och jag känner mig verkligen värdelös.

 

"Jag har inget syfte. Jag bara existerar och är en börda för alla runt omkring mig." Tänker jag samtidigt som tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Jag försöker blinka bort tårarna och jag sväljer upprepade gånger för att försöka få bort klumpen i halsen. Men det går inte och tårarna forsar ner för kinderna och ner på kudden under mitt huvud. 


När jag ligger där i sängen så känns det som om all värdens elände ligger och trycker över mitt bröst. Det känns verkligen som om ångesten kväver mig. Det är en ångest som är så tung att bära och det finns en frustrerande känsla av rastlöshet finns inom mig och det går inte att få bort den.

 

Jag tänker på allt som jag borde ha gjort under dagen, jag borde ha städat, jag borde ha duschat, jag borde ha gått ut och gått lite..Jag borde definitivt åtminstone gått iväg och postat brevet.

Hur svårt kan det vara liksom? 

"Fan va kass jag är!" tänker jag frustrerat och vänder mig om i sängen som känns alldeles för varm. Jag sparkar av mig täcket och stirrar frustrerat upp i taket.

Tänker "Det är väl bäst jag går och borstar tänderna innan jag somnar.


Jag smyger försiktigt upp ur sängen och lyser upp vägen till badrummet med min telefon. Jag är för mörkrädd för att våga gå utan telefonen. Jag undviker att titta på något annat än den lilla ljusfläcken som skärmen från min mobil lyser upp. Jag vill inte råka se något...eller någon som skrämmer mig för då kommer jag aldrig kunna somna.  

När jag tänder lampan inne i badrummet känner jag mig trygg igen och jag kan slappna av en aning. 

Vet inte varför jag känner mig så otrygg i mörkret, men har alltid en känsla av att jag behöver fly från något farligt när det är mörkt. Som om det är något som gömmer sig där i mörkret. Det är en sådan där typisk skräck som barn har. En skräck som gör att man inte vågar sitta och dingla med benen utan för sängen för man är rädd för monster som ligger där under och kommer attackera om man sitter med benen utanför. 


Jag står framför spegeln i badrummet och jag tittar in i mina gröna ögon som är blodsprängda av alla tårarna som runnit ned för mina kinder. 
Huvudet värker så jag knappt orkar röra mig, får alltid ont i huvudet efter att jag gråtit så mycket. 
Jag blöter en handduk med kallt vatten och lägger över ansiktet en stund för att lindra den värsta smärtan. Kylan känns skön mot pannan och ansiktet och jag drar en suck av lättnad. 


Jag lägger ifrån mig handduken och öppnar badrumsskåpet. Jag plockar fram min tandborste och min tandkrämstub.

"Satans helvetes jävla skit! Aahh. Fan också, jag behövde ju köpa ny tandkräm" tänker jag upprört.

En känsla som är för svår för att ens förklara med ord sköljer över mig som en svart våg. 

Jag har kämpat hela dagen för att orka med och det här känns som droppen som fick bägaren att rinna över. 

Helt utmattad och förkrossad sjunker jag ned på golvet.

 

Jag känner mig helt besegrad.Jag sitter där på golvet helt apatiskt och bara tittar rakt fram tills jag knappt kan känna mina tår av kölden från det kalla golvet. 

Jag reser mig upp. Klämmer ut lite lite tandkräm på tandborsten och börjar borstar mina tänder. Jag sätter mig ner igen för jag orkar inte stå upp samtidigt som jag borstar tänderna. 

Jag tycker det är så skönt att borsta tänderna, det är ett friskhetstecken. För hur jobbigt det än är idag, så har det varit värre. Det fanns en tid då jag inte klarade av att åka och handa,  en tid då jag inte tog mig upp ur sängen, en tid då jag inte ens kunde borsta mina tänder. 

Jag känner mig lite lättare till mods när jag försiktigt tassar tillbaka till min säng som fortfarande är lite varm. 

Det känns skönt att vara tillbaka i tryggheten igen. Nu är den här dagen över och jag kan slappna av och sova.

Jag ska bara spela lite mobilspel det sista jag gör innan jag somnar.

Det gör jag för att försöka distrahera mig själv från ångest och hemska tankar ända fram tills jag kan sova. 


Så till slut, efter en lång och jobbig dag så somnar jag helt utmattad. Jag somnar och det blir helt tyst, stilla och lugnt i huvudet och kroppen känns lätt och fri. Äntligen får jag lite ro i kropp och sinne och jag får tid att läka. Det känns som om jag behöver sova i en hel vecka för att bli utvilad.

Men efter vad som känns som bara några sekunder, så är det morgon igen och så börjar allt om från början.


 

 

 

Detta var en dag av mitt liv, bara en liten liten del av allt det som jag kämpar med. 

Många förstår nog inte hur mycket man faktiskt påverkas i vardagen när man är drabbad av psykisk ohälsa och det är därför valde jag att skriva detta inlägget. Jag hade kunnat skriva så mycket mer men när jag var uppe i 14 A4 sidor så kände jag att jag var tvungen att ta beslutet att inte skriva mer. 

Jag vill passa på och tacka alla er som tagit er tid att läsa denna bloggserien och jag hoppas att jag kunnat förmedla lite av hur det för mig kan vara att leva med psykisk ohälsa en helt vanlig dag. Detta är en beskrivning om hur det kan se ut, jag har både bättre och sämre dagar. Men för det mesta är det sådär det ser ut att vara jag. 

Av Sara Modigh - 19 september 2015 10:00

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

Del 5

 

När maten nästan är klar så ropar Jakob på mig inne från köket. 

Jag går dit och han frågar om jag inte kan göra i ordning lite grönsaker. "Visst", svarar jag och jag går till kylskåpet för att plocka fram grönsakerna. När jag lägger handen på handtaget på kylskåpsdörren så tvekar jag lite. Tanken på vad som hände tidigare får mig att rysa av obehag, det riktigt ilar genom hela ryggraden. Men jag tvingar bort känslan och öppnar dörren.

Trots att ångesten börjar stiga i kroppen igen så tar jag ett djupt andetag och stoppar in handen i kylskåpet.  Att döma av känslan av skräck och ångest som erövrar min kropp skulle man ju tro att jag stoppade ner handen i ett stim av pirayor och inte in i ett kylskåp. 

Men det går bra, jag får ut både gurka, morötter, sallad och rödbetor.


Jag ställer mig vid diskhon och börjar skala morötterna och rödbetan och hittills har det faktiskt gått rätt bra. Men när det kommer till den stora kniven jag ska använda för att dela på den stora hårda rödbetan börjar tankarna vandra igen. Kniven är så vass och det vore så enkelt att placera fingret under den vassa eggen.  

 

Tänk om jag skulle skära av fingertoppen, vad mycket blod det skulle komma. Tanken känns lite lockande och jag försöker tänka på annat igen. Jag går och sköljer av gurkan och tar fram skålar att ha grönsakerna i.  Det är skrämmande hur destruktiva tankar så lätt kan komma upp och jag är så glad att jag åtminstone lärt mig att hantera den där impulsen som säger "Gör det". Tankarna finns där fortfarande men jag kan stoppa det innan det övergår till en handling. 

Jag dukar i ordning i vardagsrummet samtidigt som Jakob fixar ihop det sista med maten. 
Ugnsbakad lax med kokt potatis och romsås blir det. Det var det enda jag inte kände mig illamående av att tänka på i dag. 

Vi brukar alltid titta på någon tv-serie samtidigt som vi äter. Främst för min skull eftersom jag har svårt för det där med maten när jag är ångestfylld. Min största skräck är att spy och tyvärr gör ju  ångesten mig väldigt illamående. Så det är för mig väldigt viktigt att kunna pausa tankarna under tiden jag äter och tv-serierna funkar för det mesta. 

Så när Jakob kommer med maten så startar jag tv:n och sätter på Modern Family. 



Jag valde ju lax och potatis till middag idag eftersom jag inte mådde illa av tanken på det, men efter bara några tuggor så känner jag illamåendet komma. Jag förstår verkligen inte varför jag ska må så illa av mat. Det som funkar ena dagen går inte alls en annan dag och det är så frustrerande!


Jag försöker tränga bort känslan och fokusera på tv:n men det är svårt och ångesten stiger igen. 

Jag vet inte om det är för att jag är så uttröttad just nu, om det är något fel på maten eller om jag håller på och få en ångestattack till men det är svårt att låtsas som att illamåendet inte är där. 

Det känns jobbigt. För när jag mår så här illa i samband med att jag äter något, så gör det mig rädd att äta det igen. Så det lär blir en period utan kokt potatis nu, och det blir definitivt en paus från broccoli och fisk den närmaste tiden. 

Jag hatar detta.

Varför ska det vara så svårt?

Det finns så mycket mat som jag har tyckt om men som jag inte ens kan tänka på utan att få ångest för att jag mått illa när jag ätit det. Ibland har det gått flera år innan jag vågat äta det igen. 
Mat som jag tyckt jättemycket om kan helt plötsligt bli något jag inte ens kan tänka på. Som barn älskade jag kyckling och currysås, men nu kan jag knappt vara i samma rum som currysås för att det gör mig så illamående. 


Efter att ha tvingat i mig det mesta av maten så känner jag att nu går det inte mer. "Jag ger upp"

Även om jag vet att det är dumt att ge efter så är illamåendet för hemskt.

Jag ställer ifrån mig tallriken och säger "Tack för maten". 


Jag sitter kvar i soffan och tittar klart på avsnittet och väntar på att Jakob ska äta färdigt. 

Det är ett avsnitt som handlar om att de ska fira Halloween och jag kan inte låta bli att tänka på alla minnen jag har från alla Halloween vi firat som barn. En ny våg av saknad sköljer över mig när jag ännu en gång tänker på mamma. 


När vi båda har ätit färdigt så sätter jag mig och försöker läsa en nyhetsartikel på datorn medan Jakob diskar undan efter maten.

När jag sitter och läser kommer det en katt och hoppar upp på skrivbordet och skriker lite. Jag tappar bort mig i texten och måste börja om från början igen. 

Jag läser en stund till och när jag kommit till ungefär samma ställe så plingar mobilen till och jag tappar mitt fokus. Jag försöker läsa artikeln en tredje gång när Jakob kommer från köket och säger något. Så jag börjar om en ännu en gång. "Åh jag har ju läst allt det här redan, var var jag någonstans?" Jag försöker istället ögna igenom texten för att hitta stället där jag blev avbruten men jag får inte flyt. Jag måste börja om helt från början igen.  Vid det här laget har jag säkert läst de första raderna på den här artikeln femton gånger så jag ger upp. 

Jag sätter mig och skriver på min blogg istället. Det har jag i alla fall lite lättare för att koncentrera mig på. 

Men det går inte så bra. Jag tappar bort mig hela tiden. Orden är svåra att få ut och precis som när jag läste så är det hela tiden något som stör när jag börjar få flyt. Det är uppenbarligen inte min dag idag när det kommer till att läsa och skriva. 

 


Jag börjar istället läsa lite på Facebook och slösurfar runt lite medan Jakob startar en omgång CS. Jag tycker att det är mysigt att sitta så här på kvällarna även om vi sitter vid varsin dator. Vi är tillsamman även fast vi inte gör något gemensamt och det gillar jag.

   

Men då och då när Jakob spelar sina spel blir han så irriterad. Något som han inte döljer särskilt väl. 

Just idag är det någon av lagkamraterna som skjuter honom och Jakob blir frustrerad, sen fungerar inte musen ordentlig så blir han arg på det och efter det så kommer katten och stör honom och då blir han arg på det också.

Problemet är att så fort Jakob blir på dåligt humör och skriker ut sina svordomar och gnäller över allt som inte går som han vill så får jag ett så stort ångestpåslag.  Jag tål verkligen inte arga, upprörda, ledsna eller irriterade människor. Jag finner det fruktansvärt obehagligt och jag blir verkligen livrädd. 

Jag hatar det, för det gör mig så rädd och otrygg.

Det har varit en lång dag idag och jag har inga krafter kvar i kroppen att mota bort rädslorna så jag flyr från vardagsrummet. Jag kan inte lyssna på när Jakob gnäller om vad som händer på ett spel som om det är det värsta någonsin. Jag har nog som det är utan att det ska läggas på ännu mera börda på mig just nu. 

Tur att det börjar bli kväll så att vi så fort Jakob spelat klart så kan vi gå och lägga oss i sängen och titta på någon tv-serie tills det är dags att äta kvällsmat.

Jag värmer lite vetekuddar och lägger mig i min säng och pillar lite på telefonen tills Jakob kommer.

Vi tittar på True blood och jag börjar må lite bättre. Tv-serier i sängen är en skön trygghet och jag kan återhämta mig lite. Men jag har svårt att hänga med för tankarna vandrar.

Jag hör ett ord, tänker på något jag associerar med det odet och sen spinner det vidare tills jag helt plötsligt vaknar upp av något Jakob säger eller skrattar åt. Jag har ingen aning vad som hänt de senaste minuterna för jag glömde bort att kolla. Det händer mig dagligen att jag fastnar i mina egna tankar på det viset. 

Ibland glömmer jag till och med bort att lyssna på människor som pratar med mig. Oftast låtsas jag som ingenting och hoppas att jag inte har missat något viktigt eller att jag svarar något helt tokigt för att jag inte lyssnat ordentligt. 



  Fortsättning följer...

Av Sara Modigh - 18 september 2015 12:00

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

Del 4

Jakob är i köket och packar upp alla matvaror när jag hör honom svära till. 

Mitt hjärta tar ett skutt och genast tänker jag "Vad har jag gjort för fel nu" Han kommer ut från köket och i handen håller han brevet.

h nej" tänker jag samtidigt som Jakob irriterat säger "Nu glömde vi ju brevet ändå..." 

"Kan inte du börja koka pastan och ställa in maten medan jag springer och slänger det på lådan?", fortsätter han att säga.

Hela min kropp och mitt sinne skriker "NEJ NEJ NEJ NEJ... JAG ORKAR INTE!!" när jag hör de orden.

Jag är så utmattad efter turen till affären att jag faktiskt känner mig döende. 

Det är knappt att jag ens orkar sitta upp.

"Jag orkar inte börja med maten men jag kan plocka in lite i kylskåpet medan du går", säger jag


Han går iväg med brevet och med ett kvidande ljud reser jag mig upp och stapplar ut i köket. Jag tittar på all maten som står på bordet i väntan på att läggas på sin rätta plats och det känns som om det är ett berg stort som Mount Everest som måste sorteras och läggas rätt. 


 


  

Jag börjar med att plocka in det som måste in i frysen och kylskåpet eftersom det andra klarar sig. Jag flyttar lite på en lunchlåda som ligger i vägen i kylskåpet och jag får något klabbigt på handen och jag fryser till is. 

Känner hur pulsen ökar och klumpen i halsen tjocknar så det känns som om jag håller på att kvävas. 

Ångesten ligger på topp igen. 

Det är Jakobs vidrigt äckliga chilisås som har läckt igen. Jag känner hur vreden kokar inom mig. Alltid är det något som jag ställa till det.

Jag hatar att det är så äckligt och smutsigt överallt. Jag känner mig så frustrerad över att jag är oförmögen att hålla ordning.  Ångesten tar överhanden igen och upptar varje millimeter av min kropp. Jag vill bara skrika rätt ut i panik för att det är så fruktansvärt att på matrester på händerna. 

Jag ha ingen aning om var min fobi mot matrester kommer ifrån. Men det känns som om det kommer göra mig sjuk, kanske till och med dö om jag får det på mig.

Jag önskar att mitt hem var rent och fint. Kanske skulle jag känna mig mindre smutsig och vidrig om det var rent? Ibland känner jag mig inte mer värdefull än det där skräpet som ligger på golvet i flera dagar för att ingen orkar plocka upp det. 

 

När Jakob kommer hem så hittar mig i upplösningstillstånd inne i badrummet där jag står och skrubbar händerna i ett desperat försök att bli ren igen. 

Men jag känner mig smutsig, så smutsig att all världens tvål ändå inte kan få mig ren. 

 

Just där och då känns det som om hela världen är emot mig. Jag har kämpat och kämpat hela dagen med ena saken efter det andra. Men hur mycket jag än kämpar och hur mycket jag än lyckas ta mig igenom så kommer det ständigt något nytt som är lik förbannat precis lika jobbigt och ger mig ännu ett helvete att försöka ta mig ur. Just nu hatar jag mitt liv så fruktansvärt mycket.

Allt brister för mig och jag gråter och svär över att man inte ens ska kunna stoppa in lite mat i kylskåpet utan att bli täckt av äckligt snusk så att man får ångest.

Jakob blir självfallet arg. Inte för att jag är ledsen utan för att han tar åt sig. Tar åt sig för att han inte gjort rent och att jag mår dåligt för att det är skitigt. 

Han känner sig frustrerad över att inte räcka till och i ilskan säger han åt mig att "städa kylskåpet själv då om det är så äckligt där". 


Den där kommentaren svider så otroligt mycket. För jag vill ju inget hellre än att kunna städa undan allt som jag mår dåligt över. Jag önskar mer än allt annat att jag klarade av att göra det jag vill ska göras!

Jag blir så fruktansvärt sårad och ledsen över hans ord så jag skriker åt honom,

"tror du inte att jag önskar att jag kunde det..."

"Tror du inte att jag inte går här hela dagarna och tittar på allt som är stökigt och har dåligt samvete över att det ser ut som det gör? Tror du inte att jag känner mig otroligt värdelös för att jag vet att det är du som får dra hela lasset? Jag gör precis allt som jag kan och jag kämpar från morgon till kväll bara för att orka existera. Jag har vart så jävla nära att ge upp så du fattar inte" 

       

Fast det är ju inte så konstigt att han inte förstår. För jag gör ju allt för att dölja hur jag verkligen mår. Men ibland önskar jag att han kunde se igenom mitt skyddande yttre skal som ler även om jag på insidan gråter. 

Jakob fortsätter med att skrika tillbaka att han inte hinner med och göra allt och att han vill ha lite fritid han med.  "Du kan ju sitta vid datorn hela dagarna och när jag kommer hem vill jag också ha lite kul" säger han och ännu en gång skär orden rätt in i min själ. Han vet precis vilka punkter han ska trycka på för att det ska göra så ont som möjligt. Jag sitter inte vid datorn för att det är kul. Jag gör det för att det är det enda jag klarar av att göra och det enda som kan distrahera mig så att jag inte förlorar greppet. 
Gråtandes försöker jag förklara att det är inte det minsta kul att må så dåligt som jag gör.
   

"Att jag sitter vid datorn är för att om jag inte gjorde det, så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag förväntar mig inte att du ska städa dygnet runt men jag önskar att det inte såg ut som en soptipp här hemma för att det får mig att känna mig lika smutsig och värdelös som skräpet. Jag önskar att jag kunde gå genom köket utan att riskera att få matrester på mig för den ångesten det ger mig när det händer får mig att vilja dö.


Jag lägger mig i sängen och bara gråter och gråter och Jakob går iväg och diskar lite i köket. 

Medan jag ligger där i sängen och känner mig som den hemskaste frun i världen så tänker jag ännu igen på hur jag ska göra.

 "Om jag lämnar Jakob och befriar honom från mig hur skulle jag klara mig? För det är ju bättre för honom att slippa mig. Jag vet att jag inte kommer att klara mig utan honom så är döden enda utvägen?"

 

Efter en stund så kommer Jakob och ber om ursäkt för att han blev arg. Men jag är så djupt nere i mitt dåliga mående så jag vill inte höra på. Jag tror inte på hans ord. Jag vet att han hatar mig. Jag hatar ju mig själv så varför skulle inte han göra det? 

Jag försöker komma på varför i hela friden han fortfarande är ihop med mig, men kan inte komma på något bra svar. 

Jag kan inte ens se honom i ögonen för att jag skäms så. 
Han säger att han älskar mig men att han känner sig så otillräcklig.

"Jag kan inte sköta allt här hemma" 
"MEN JAG HAR INTE BETT DIG ATT GÖRA DET!" utbrister jag frustrerat
"Fast du kan ju inte städa så då blir det ju jag som måste göra det för annars så får du ju sådan där ångest" säger Jakob irriterat.
" Nej det kan jag inte och JA det kanske jag får, men det är ju mitt problem. Eller hur!? säger jag 

För det är ju så det är, om jag får ångest så är det mitt problem och det är upp till mig att försöka hantera det.

Jag behöver ingen som i förväg försöker städa bort min ångest eller förutspå alla tänkbara sätt som jag kan få ångest på och hinna stoppa det innan det händer. Jag behöver någon som finns där vid min sida och stöttar och tröstar mig när ångesten är där. 

Att fly är inte lösningen men man kan försöka att underlätta vardagen genom att hålla lite ordning. Men att jag skulle bli helt ångestfri genom att förutspå allt som kan hända är att försöka slå knut på sig själv. 


Vi blir sams igen, men i mitt bröst finns fortfarande en gnagande sorg. De där orden har lämnat blödande sår inom mig och jag är så fruktansvärt ledsen. 

Jag ligger kvar i sängen och spelar lite mobilspel under tiden som Jakob börjar med maten. Jag känner mig för ledsen för att ta mig upp. Men efter några omgångar Candy Crush känner jag att jag måste

resa mig för annars blir jag kvar här i sängen för alltid.  Så jag går och sätter mig i köket men lukterna och ljudet från stekpannan överväldigar min redan uttröttade hjärna och jag flyr in i vardagsrummet där jag sätter mig vid datorn igen.  

 

 

 Fortsättning följer...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

125 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se