En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under november 2017

Av Sara Modigh - 27 november 2017 15:15

Hej Staffan! Jag är en ung kvinna som deltagit i #MeToo, där jag berättade om ett av alla de övergrepp som jag har utsatts för, det allra värsta av dom. Jag berättade om en destruktiv relation där jag blev våldtagen om och om igen. Att våga öppna upp och berätta om det är verkligen inte lätt.

Men MeToo-rörelsen hjälpte mig att våga prata om det, det gav mig kraft och styrka att våga tala om den orätt jag utsatts för. Jag tror att många kvinnor som deltagit känner likadant. Sexuella övergrepp är ju inget man brukar prata om annars, det finns inte så mycket plats för ett sådant samtalsämne i vardagen. Men MeToo har gett det utrymmet, och många som fallit offer för sexuella ofredanden och övergrepp delar nu sina historier. 

Något som borde vara något som självfallet är väldigt bra, men så läste jag din kolumn på Aftonbladet

"Metoo en häxjakt med drag av Stalins utrensningar", och jag häpnas över de åsikter som du uttrycker. 


Du liknar MeToo med häxbränningarna, men skillnaden mellan att en kvinna berättar om ett övergrepp och att anklaga någon för att vara en häxa borde ju vara självklar.

Övergrepp existerar, häxor gör det inte!

Att jämföra MeToo med ett masshysteri som krävde många kvinnors liv är ju helt absurt.

För det första råder det ingen masshysteri, sexuella övergrepp, ofredanden och våldtäkter är ett allt för verkligt problem. 

För det andra så är det inga män som har bränts till döds på ett bål till följd av MeToo. 



Härnäst kommer du med en jämförelse med "Stalins utrensningar", som var en intensiv förföljelse av både verkliga och inbillade statsfiender som dirigerades av Josef Stalin. Utrensningen kunde innebära alltifrån uteslutning ur partiet till arrestering, straffarbete och till och med avrättning. 

Åter igen har vi alltså kommit till en jämförelse med död som möjlig utgång. 

Men vad jag vet har inga män avrättats för att en kvinna berättat att hon också blivit utsatt för ett övergrepp. Faktum är att vi inte ens har dödsstraff i Sverige så att män skulle börja avrättas är högst osannolikt. 


Ungefär här tröttnade jag på att läsa ditt historiska dravel som inte tycks leda någon vart. 

Det enda jag har att säga till dig är att du borde skämmas, att försöka smutskasta och tysta kvinnor som talar ut om ett såhär viktigt ämne är riktigt gräsligt. 



Men tyvärr är du ju inte ensam om att klaga på MeToo.

För i massan av kvinnor som pratar har männen kommit, männen som är arga och frustrerade.

Inte över att så många kvinnor utsätts för sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter. Nej de är arga över att "man kan ju inte ens ragga längre", men om dina raggningsförsök kan räknas som sexuellt ofredande kanske du ska sluta ragga?!

De är arga över att tjejer talar ut. De säger att kvinnorna som pratar om #MeToo bara är ute efter uppmärksamhet eller överdriver. Att de vill vara offer, newsflash, INGEN vill vara ett offer, men många är det!

I massan finns också de som är arga och frustrerande för att MeToo är så tjatigt

Men det är ett stort problem i samhället, alla kvinnor jag känner har på ett eller annat sätt utsatts för sexuellt ofredande. Istället för att bli arga på kvinnor deltagit med sina berättelser kanske man ska bli arg på hur samhället ser ut. Men det är ju lättare att blunda för ett problem om man inte ständigt påminns om det, eller hur? 


Jag har verkligen svårt att förstå hur människor kan bli så provocerade av att kvinnor står upp för rätten till sin egen kropp och säger nej till tafs, och övergrepp.  

Nä skärpning hörrni. 

Sitt ner och läs och lyssna på de historier som kvinnor delat med sig av. Ta in vidden av hur många kvinnor som utsätts dagligen för ofredanden, övergrepp och våldtäkter och framför allt sluta vara en del av problemet! 




#MeToo

Av Sara Modigh - 21 november 2017 06:45

Altså det här är ju en av anledningarna till att det är så kul att chatta. Vissa människor är ju såååå konstiga. Det här är en chatt som börjar helt normal men snabbt spårar ut när det visar sig att jag inte är singel och "inte" gillar sex


 




Sen har vi den här konversationen med gubben med stenkoll...not

 
Inte bara en, inte heller två, utan TRE gånger frågar han hur gammal jag är. 

Två av de tre tillfällena vi chattat på har han dessutom frågat om jag var singel. 

Antingen har han världens sämsta minne och saknar förmågan att scrolla upp och läsa tidigare konversationer. Eller så kan han inte skriva fler än dessa meningar 


Av Sara Modigh - 11 november 2017 01:15

Jag är inte vacker. Jag har aldrig varit vacker. 

Hela mitt liv har jag alltid fått höra att jag inte räcker till. 

Jag är inte smal nog, jag är inte söt nog, mina bröst är inte tillräkligt stora och så vidare i en oändlighet. 


Jag säger inte det här för att jag på nått sätt söker bekräftelse. 

För det spelar ingen roll hur många gånger man får höra att man är "fin som man är". när man i själen vet att det inte är sant. 

För egentligen handlar det inte om mitt utseende, utan om hur jag ser på mig själv. 

Jag ser inte mig själv som en värdefull människa, jag ser inte mig som vacker. 

Det är oftast jag själv som sagt alla de där elaka sakerna om min kropp, om mitt utseende och min personlighet. Det är jag själv som varit min största mobbare, och jag tror att många som lever med psykisk ohälsa kan känna igen sig i det där. 

Känslan av att man inte duger, att man är värdelös på alla sätt. 


Självhat är något som jag har brottats med otroligt mycket i mitt liv, och i perioder har jag faktiskt kunnat övervinna självhatet. Men så slår depressionen till igen, ångesten stiger och sen sitter man där igen som den fulaste och mest avskyvärda varelsen på denna jord.  



Jag önskar att jag hade verktygen jag behöver för att alltid kunna känna mig tillfreds i min egen kropp, Jag önskar jag hade förmågan att känna mig värdefull och jag önskar att jag var vacker. 


Alltid är den där sista tanken den starkaste. Tänk om jag bara kunde få vara vacker. 

Tänk så mycket bättre mitt liv hade varit om jag såg bra ut. Jag hade vart omtyckt, haft många vänner och mina förhållanden till män hade inte vart så destruktiva. 

Jag skulle vara trygg i mig själv, varit självsäker och social. Jag skulle ha haft lätt för att prata med människor för ingen skulle dömma mig för ärr och valkar. För jag skulle ju vara vacker. 

Så många nätter har jag gråtit mig till sömn, så många gånger har jag drömt om ett nytt liv, så hårt har jag önskat att jag vore vacker att det gjort fysiskt ont inom mig. 


 




Av Sara Modigh - 4 november 2017 16:45

       

Av Sara Modigh - 2 november 2017 15:45

 

Ärren är en del av mig, jag kommer alltid att ha mina ärr med mig som en påminnelse över de fruktansvärda tider jag överlevt. Men åh vad jag ibland önskar att jag inte hade mina ärr.

Jag har som vuxen aldrig fått se mina armar utan ärr. Jag vet inte ens hur jag skulle se ut om jag inte hade ärren och det är en sorglig tanke. Så länge har ärren prytt mina armar att jag inte ens minns hur det är att ha en slät "normal" hud där. 


Men vad som är ännu sorgligare är att jag döms av människor som ser mina ärr, jag får konstiga blickar vart jag än går om jag inte gömmer min kropp. 

Jag kan inte gå och bada eller ens ta av mig min långärmade tröja offentligt utan blickar på mina armar. 

Jag är annorlunda, och det märks.


För jag ser när du stirrar på mina armar, jag ser när du vänder dig om för att titta en extra gång, jag märker att du tänker på mina ärr. Din blick är långt ifrån osynlig. 


Så ofta får jag frågor om mina armar, så ofta får jag meddelanden på internet om hur dumt det är att skära sig, som om jag inte redan visste det. Kommentarer om att jag söker uppmärksamhet för att jag har synliga ärr. 

Det spelar ingen roll hur gamla mina ärr är, jag ses ändå som en självskadande tjej. 

Fast det är så många år sedan jag hade ett aktivt självskadebeteende så kommer jag alltid få kommentarer om det. 

Folk tar mina bilder och zoomar in på mina ärr och skickar tillbaka till mig med diverse olika meddelanden. Folk snor mina bilder och lägger upp på olika sidor. 

Ibland känns det som om mina armar är allmän egendom och att vem som helst har rätten att prata om, diskutera och sprida. 

Det har hänt mer än en gång att folk startar diskussioner om mina ärr under bilder på mig. 

"Kolla ärren", "det är dumt att skära sig", "gör inte så mot dig själv", "hon vill bara ha uppmärksamhet", "Skär åt andra hållet", "Gör det ordentligt nästa gång" och så vidare i oändlighet. 


Men ärren du ser på mina armar är ingenting mot de ärr jag har inom mig. 

Jag är en trasig själ, och ärren på mina armar är bara ett resultat av den inre smärta jag kämpat med hela mitt liv. Den där smärtan som inte syns och som så ofta glöms bort i diskussionerna om mina ärr. 

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards