En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 21 oktober 2017

Ingen riktig våldtäkt

Av Sara Modigh - 21 oktober 2017 10:30

Jag sa aldrig något när jag blev våldtagen, vet ni varför? 

Jo för jag blev våldtagen av min pojkvän. Något som jag hade fått höra så många gånger att man inte kan bli. Så inpräntat var det i min hjärna att för att vara en "riktig" våldtäkt så man måste skrika och slåss för sitt liv när en främling attackerade.

Orden om att ifall du inte skriker för full hals och slåss för ditt liv så är det ingen våldtäkt. 

Orden om att en våldtäkt är när en total främling hoppar på dig en sen mörk natt. 
Att han kommer från ingenstans och drar in dig i ett buskage, tvingar ner dig med fysiskt våld och du skriker efter hjälp men ingen hör ekade i mitt huvud.


När jag har hör människor tala om våldtäkt är det oftast den bilden som porträtteras, men sanningen är att i de flesta fall av våldtäkt så är förövaren någon man känner. En klasskamrat, en nära kompis eller en bekant till en bekant. Ibland är det till och med din egen partner.


Den som attackerade mig var min pojkvän. En man jag hade haft sex med innan. En man jag litade på och som stod mig nära. Jag blev inte påhoppad i skogen så som jag hade blivit varnad för. 

Jag blev attackerad i mitt eget hem.

   

Men något jag lagt märke till är att det finns en viss attityd som nästan rent utsagt säger att man inte kan våldta någon man är ihop med.  För är man ihop så brukar man ju ha sex? Man "ska" ha sex med sin partner. 
Folk förstår inte att en våldtäkt som begås av en partner är minst lika verklig som en våldtäkt som begås av en främling. De förstår inte hur man kan bli våldtagen av någon man älskar och ett resultat av detta är att många lider i tysthet.
Vi vågar inte prata om övergreppet. Vi känner skam och att vi kan till och med lägga skulden på oss själva.  Det är ju vi som tagit in den här mannen i våra liv.
Vi känner oss inte berättigade att må dåligt, för vi har hört så många gånger att det inte är en riktig våldtäkt. Hela våra liv får vi höra att vi inte ska gå ensamma på natten, att vi ska ha överfallslarm och tänka på hur vi klär oss för att undvika våldtäkt. 

Men aldrig talas det om att skydda sig från de personer man faktiskt känner. 


Vi får lära oss att vi ska ropa att det brinner, för det är större chans att någon då larmar eller kommer till undsättning. 

Men hur man reagerar vid en våldtäkt vet man först när man blir utsatt. De flesta är övertygade om att de skulle slåss och skrika tills förövaren gav sig eller tills någon hörde och kom för att hjälpa. Det är så lätt att säga att man ska sticka ut ögonen på honom eller bita kuken av aset. 

Men det är inte så lätt.
Speciellt inte om personen ifråga är någon du månar om, någon du inte vill skada, någon du älskar.
Hur mycket han än skadar dig så har ni ett förhållande, en historia, ni har känslor för varandra.


Jag vet hur det är när man ligger där, fasthållen under tyngden av en stor man. Jag vet hur fruktansvärd känslan är när man ligger helt hjälplös inför någon annans styrka. Känslan när han bände upp min mun som jag kämpade så hårt för att hålla stängd var av ren skräck. Att få en kuk intvingad i munnen mot min vilja var så kränkande och förnedrande.
Jag vet hur alla känslor och tankar gick. Ja jag kunde bitit hårt i hans penis. Men jag kunde inte skada honom. En mental spärr gjorde det fysiskt omöjligt att göra min pojkvän illa, trots att han våldtog mig.

Trots att han skadade mig både fysiskt och psykiskt kunde jag inte göra honom illa.



Jag skämdes jag så mycket över att bli våldtagen så jag skrek aldrig. Jag ropade aldrig på hjälp.
Jag ville inte att någon skulle få veta. Jag kämpade i tystnad, jag sa nej, försökte ta mig ur hans grepp. Men har var så stark. Jag hade ingen chans hur mycket jag än försökte krångla mig loss. 
Min lilla tunna kropp var inte stark nog för den 40 kilo tyngre och 30 cm längre mannen som tvingade mig till sex jag inte ville ha, om och om igen.

Jag kände mig så svag, så smutsig och tanken på att någon skulle få veta vad som hände skrämde mig så inte ens efteråt berättade jag för någon utan fortsatte leva som vanligt. 

Efter att han våldtagit mig låtsades han som ingenting, och det gjorde jag med. 


Men varför gjorde du inte slut?
Ja, det är en svår fråga. Så här i efterhand så inser jag ju att jag borde lämnat aset med en gång.
Men jag var redan psykiskt skör, och osäker på mig själv. Jag tror att jag någonstans intalade mig att jag förtjänade det. Att det var normalt att killen fortsatte efter att tjejen sagt nej upprepade gånger.
Jag mådde så dåligt redan innan, så jag kände att jag och min vilja inte hade någon betydelse.
Så jag fortsatte dejta honom i flera månader.
I slutet av vår relation var jag så nedbruten så jag knappt ens orkade kämpa emot längre.
Jag låg helt apatiskt och lät det ske, för det gick snabbare så. Han utnyttjade mig på ett så fruktansvärt sätt och när jag äntligen bröt mig ur det där fruktansvärda förhållandet var jag inte längre hel,

jag var krossad inombords. Jag kände mig helt värdelös och sex blev svårt för mig.

Än idag påverkas jag av det som hänt mig. 





#MeToo

 
 
Ingen bild

Emelie

21 oktober 2017 20:57

Fan vad hemskt, fattar att du mådde skit av det. Starkt att dela. Jag blev våldtagen av min kk, och det känns som att alla kommer att misstro mig om jag delar, så har inte vågat säga #metoo. För liksom... med sin kk har man ju sex. Man "ska" ju ha det, det är det som är grejen. Men bara för att man velat vissa saker tidigare betyder ju inte att man vill andra saker alltid. Det försöker jag iaf säga till mig själv när jag känner att det var mitt fel.

Sara Modigh

24 oktober 2017 12:58

Ja det är verkligen svårt när det är någon man har en sexuell relation med som är den som våldtar. För som du säger bara för att min vill ha sex en gång betyder det ju inte att man vill det alltid. Inte heller betyder det att man vill ha all form av sex med personen.

 
Ingen bild

Matilda

22 oktober 2017 02:04

Älskade älskade du <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Onsdag 14 nov 06:55

Jag förstår inte vad det är som händer med mina mina känslor.  Samtidigt som jag känner mig så tom och likgiltig inför allt så har jag så mycket känslor inom mig.  Jag pendlar så fort mellan alla dessa känslor så jag inte hänger med.  Gråter, s...

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se