Skulle du klara av att prata i livesänd tv? Hade jag fått den frågan för några år sedan hade jag sagt "aldrig någonsin!"

Men igår gjorde jag något jag aldrig trott att jag med min problematik någonsin skulle kunna göra.
Jag var med i direktsänd tv!

Lilla jag som för bara några år sedan sprang förbi min egen ytterdörr för jag var så rädd för social kontakt.
Jag som har en så stor rädsla för att tala i telefon att jag undviker det till varje pris, gjorde det inför hela svenska folket samtidigt som jag blev filmad.
Det är helt sjukt!

Jag var så jäkla rädd, så nervös men jag klarade det!
Kan fortfarande inte fatta det.

Känner mig helt slutkörd nu, och det var riktigt jobbigt. Men jag är glad över att jag klarade det.

Det var verkligen en stor utmaning för mig och något som jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle kunna klara av. 

Jag tänker på den tjejen jag var för några år sedan och inser vilka enorma framsteg jag gjort. 

Jag har gått från att vara så rädd i sociala situationer att jag inte ens kunnat gå i en mataffär till detta.

Det var så läskigt! Jag var ju hemma i Jönköping och programmet filmades i Stockholm. Så jag fick åka in till SVT Jönköping och bli filmad där samtidigt som jag var med via telefonlänk. Därav mina fina hörlurar hahah.

Ljudet var ju helt fördröjt också så sitter och ser ut som ett fån. Men men, jag har gjort något jag aldrig trodde jag skulle kunna klara av. 

(Jag är med cirka 50 minuter in i avsnittet och det kan ses i ett par dagar till om det är någon som är nyfiken https://www.svtplay.se/video/15466391/morgonstudion/morgonstudion-10-okt-06-00 )

Nej men har ni sett vem som fick vara med i tidningen? :) 

I mitt senaste inlägg här på bloggen skrev jag ju ett inlägg om att ADHD inte alls är en superkraft. 

I media och olika bloggar har det ju så ofta publicerats inlägg om vilken superkraft ADHD är. 

Jag är glad över att jag fått chansen att vara med och berätta om den andra sidan, om oss som inte känner att det är en superkraft. 

För som jag skrev så finns det många som inte kan känna att ADHD är en superkraft och det betyder inte att vi är dåliga, svagare eller sämre än någon annan med diagnosen. 

Vi är alla olika. Vi drabbas olika hårt och har olika förutsättningar för att hantera våra problem.

Jag är väldigt glad över att ha fått dela med mig av mina tankar kring att leva med ADHD. 

och jag vill tacka för all fin respons jag fått. Många har hört av sig vilket jag verkligen uppskattar. 

Så tack alla ni som läser min blogg, kommenterar och delar.

Det betyder mycket för mig!

Att prata öppet om psykisk ohälsa är inte alltid det lättaste. 

När man blottar sig på det viset som man gör när man pratar om sina allra innersta känslor, sina fel och sina brister så blir man sårbar på ett sätt som är svårt att beskriva. 

Allt jag skriver är jag medveten om att människor dömer mig över, kan använda emot mig och har vänt emot mig. Jag har fått mängder med elaka meddelanden av människor som inte kan eller vill förstå vad psykisk ohälsa är. Så varför fortsätter jag att skriva kanske ni undrar? 

Jag lämnar ut så mycket om mig själv och mitt liv, för att jag inte vill att någon annan ska behöva känna sig så ensam som jag har gjort. 

Ensamheten jag kände under min uppväxt, känslan av att vara helt oförstådd och att ingen annan hade gått igenom det jag tvingades gå igenom var så hemsk. Jag tror att allt känns bättre när man vet att man inte är ensam om att gå igenom det. Stöd och förståelse är bland det viktigaste för någon som mår dåligt.

Min blogg har blivit ett sätt att nå ut till personer som mår som jag, eller känner personer som mår så här, eller till personer som jobbar med personer som mår som jag. 

Det har blivit ett sätt för mig att kunna vara en liten del i att sprida mer kunskap och förståelse om psykisk ohälsa och det är jag väldigt tacksam för. 

Denna veckan är jag, tack vare min blogg, med i det senaste numret av Allers.

Där jag pratar om min resa ur mitt svåra självskadebeteende.

En resa som jag är långt ifrån ensam om att ha gjort, även om det många gånger har känts så. 

Just nu, när jag såg den här artikeln om mig. Texten om mig och mitt liv kom jag och tänka på alla de människor som har försökt tysta mig genom åren. 

Alla gånger jag skammats för min psykiska ohälsa, alla som klagat på att jag skriver om mitt mående. 

Alla de som uttryckt sin åsikter om mig och alla andra med psykisk ohälsa.  Åsikter om att jag bara är lat, att jag ska rycka upp mig och sluta ligga hemma och tycka synd om mig själv. 

Ord om att jag bara är ute efter uppmärksamhet och att psykisk ohälsa  inte existerar på riktigt.

Det är meningar från människor som har försökt tysta mig, människor som inte kunnat förstå vikten av att öppet kunna prata om våra själsliga plågor. 

Så när jag ser den här artikeln så vet jag att jag har vunnit. Jag har vunnit mot er som försökte få mig att backa, ja har vunnit över er som ville stoppa mina ord. 

För mina ord har nått längre än jag någonsin hade vågat hoppas på. 

För ett litet tag sedan intervjuades jag av en journalist från veckorevyn, i dag kan man läsa artikeln på deras hemsida. Vill ni läsa den så kan ni klicka HÄR

Känner mig så glad över att jag fått medverka och att jag kan med hjälp av min öppenhet vara med och bidra till ett lite lite öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa. 

 
Ni som inte följer mig på Facebook kanske har missat att jag varit med i en intervju i de lokala nyheterna här i Jönköping. 
Jag tvekade lite först för jag vite inte om jag skulle våga, men jag är otroligt glad att jag vågade. 

Det gick så bra att göra intervjun och resultatet blev väldigt bra. Det var en otroligt duktig journalist som gjorde att allt kändes tryggt. 

Jag har fått otroligt bra respons och många fina kommentarer vilket gör mig väldigt glad. 

Är så rörd över alla fina kommentarer och hälsningar jag fått. Ni fattar inte hur mycket det betyder för mig! Så TACK så väldigt mycket alla ni som stöttar mig och ger mig så fina kommentarer. 

Det är verkligen viktigt att kunna prata mer om detta och jag är glad att jag kunnat vara med och vara en del i att bidra till ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa och självskadebeteenden. 

I Ekot idag pratar man om sex som självskadebeteende och att de som är drabbade många gånger har svårt att våga söka hjälp. 
Ett mycket viktigt ämne!

Att våga prata kan ibland vara det svåraste av allt.
Trots att jag under många år drivit den här bloggen och pratat öppet om så mycket tog det väldigt många år innan jag vågade prata om just den där delen av mitt självskadebeteende som är mer tabu än att skära sig. Mer tabu än att dricka sig redlös, att svälta sig eller att vara ute och slåss och härja. 
Nämligen att använda sex som ett sätt att skada sig själv.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att det fanns fler än jag som gjorde så.
Först i sexton- eller sjuttonårsåldern insåg jag att jag inte var ensam om att skära mig. Men det var först många år senare som jag kunde förstå att även det självdestruktiva och skadande sexet också fanns hos andra ungdomar med självskadebeteenden.

Det har för mig varit en lättnad att förstå att jag inte är ensam om att ha upplevt detta. Att kunna prata om det är därför väldigt viktigt för mig, för att känna sig ensam och konstig gör allt så mycket värre.
Genom att visa att det finns och göra det synligt kan fler lära sig om att detta faktiskt existerar och kanske till och med se tecken på om någon i deras närhet är drabbad.

Det kan även hjälpa den som är drabbad genom att den personen kan inse att den inte är ensam om sitt problem, och det i sin tur kan ju hjälpa den som är drabbad att våga söka hjälp.

När man vet att det existerar och inte "bara är jag" får man en helt annan syn på det man gör.

Man kan förstå det på ett helt annat sätt, man vågar erkänna sitt problem och framförallt så kanske man vågar börja prata om det. Tyvärr är det ju så att väldigt många lider i tystnad då väldigt få berättar om just detta problemet.
Jag berättade aldrig för någon och hade aldrig några tankar på att göra det. För vad skulle jag sagt? Jag förstod ju inte ens själv vad jag gjorde eller varför jag gjorde så.

Just för att det är så tabu och svårt att prata om har jag valt att gå ut i bloggen och berätta om hur det var för mig.

I bland annat dessa inläggen:

Sålde sex till äldre män

Den slampan är jag också

Sex, sex och ännu mera sex

Sexualitet efter ett övergrepp

Det har verkligen inte varit lätt att skriva om det här och jag har många gånger undrat om det har varit rätt beslut. 

Men samtidigt så tror jag att det bästa är att prata om de man varit med om för att kunna bearbeta det.

Jag har hållit detta inom mig i så många år utan att prata om det och det har varit precis lika skadande för mig som det var att faktisk självskada. 

Därför önskar jag ju att fler vågade prata om sin upplevelse för att hjälpa anda att våga prata eller våga fråga.

Jag tror verkligen att det skulle hjälpa ungdomar att veta att de inte är ensamma.

Så därför tänker jag också publicera svaren på några frågor jag fick för ett tag sedan angående mitt sexsjälvskadebeteende. 

Varför valde du att utsätta dig själv för sex på det här sättet?

Jag var redan djupt inne i ett självskadande beteende som jag hade haft sedan tidig ålder. För mig blev det mer som om mitt självskadebeteende växte och jag letade alltid fler sätt att skada mig på. Egentligen inte så medvetet utan det var en jakt som pågick för att självskadorna aldrig var nog. 

Jag mådde väldigt dåligt och jag kände mig ensam. På internet hade jag vänner, många vänner. Mestadels killar. Jag var ung och naiv och förstod väl inte direkt i början vad dessa killar egentligen var ute efter. 

Jag gillade att bli sedd, jag kände mig mer värdefull när någon ville prata med mig eller till och med vara med mig.

 Jag började lägga upp mer och mer bilder på mig själv och när jag fick höra att jag var fin och söt så upplevde jag det som positivt för i skolan var jag mobbad.

Bilderna blev allt mer utmanande och jag förlorade min oskuld med en man som var 10 år äldre än mig. Efteråt kände jag mig smutsig och äcklig. Men samtidigt ville jag ändå känna mig sedd, och sedd blev jag. Men bara som sexobjekt. Jag började identifiera mig själv med den bilden och såg bara mig själv som om jag enbart dög till att knulla med. 

Jag själv avskydde min kropp och började själv också tycka att sex var det enda jag dög till och jag tyckte även att jag inte förtjänade mer.

Varje sexuell träff började bli mer och mer av ett straff för mig själv. Jag straffade mig själv för att jag var en dålig och äcklig flicka.  Jag upprepade mantrat att "detta är det enda du kan, det enda du duger till och du förtjänar detta"

Vad tror du det kan finnas för orsaker till att andra gör det?

Jag tror att det är som med alla andra självskador, att alla har sin egna uppsättning av anledningar. 

Men en gemensam nämnare för många är väl att man i grunden inte mår bra. Man kanske har varit utsatt för sexuella övergrepp, man kanske har svår ångest eller har dålig självkänsla.  

Det kan ju också vara så att man söker bekräftelse, man kanske inte får så mycket uppmärksamhet och omsorg hemma. Det kan handla om en rädsla att vara ensam, eller att man vill tänja på gränser. 

Vad tycker du om att det finns så pass lite forskning om ämnet sex som självskadebeteende?
Jag tycker att det är väldigt tråkigt då det är mer vanligt än man tidigare trott men ändå inte särskilt uppmärksammat.  

När jag började självskada som liten hade jag aldrig hört talas om fenomenet och när det sedan utvecklades till att självskada med sex så var ju det ännu konstigare. Även om jag tillslut började höra talas om fler som skar sig så pratades det aldrig om sex som självskadebeteende. 

Det är bara en enda läkare som någonsin frågat mig om sex och självskador, och det var när jag blev inskriven på en ny mottagning som frågan ställdes i förbifarten och sen aldrig mer togs upp. Det tycker jag är ett stort bevis på att mer forskning behövs. För läkare och psykologer vet inte hur de ska hantera att behandla någon som har eller har haft den problematiken. 

Hur tror du man kan hjälpa sådana här tjejer och killar?

För det första tror jag det är viktigt att gå till grunden med vad det är som gör att detta beteendet finns hos just den individen. Vad är det som gör att man vill skada sig själv? Går det att hantera det på ett annat sätt? Man skulle ju kunna lära sig att hantera sina känslor med hjälp av DBT eller liknande terapi. 

Jag tror också att det är viktigt att lyssna och förstå utan att döma. 

Är det någon hjälp du önskat att du hade fått?

Jag tog mig ur mitt sex självskadebeteende på egen hand. Men jag hade behövt terapi efteråt för att "laga" min sexualitet. 

Både jag och många andra som haft ett sådant här sexliv som unga har problem i framtiden. 

Jag hade i många år svårt för sex och närhet. För sex för mig var något äckligt och hemskt. Något som skadar. 

Jag fick ofta hemska flashbacks från självskadesex även när jag hade sex med någon jag verkligen älskade och ville vara med och efteråt kunde jag hata personen för vad den gjort mot mig. 

Det har tagit många år att kunna ha sex utan att må dåligt och jag tror att om jag hade fått hjälp att bearbeta det som hänt så hade det varit lättare att hantera det och gå vidare. 

På tal om hjälp så vet jag ju själv hur otroligt svårt det är att veta vart man ska vända sig för att hitta stöd. Men det finns hjälp att tillgå. En väldigt bra sida som beskriver detta är "InteTillSalu" .

Är du drabbad eller känner du någon som är drabbad så rekomenderar jag er verkligen att gå in och läsa lite på den sidan. 

Jag hoppas verkligen att mer kunskap och förståelse kring detta kommer att kunna spridas. 

För er som inte följer min Instagram eller är vän med mig på Facebook så kan jag ta och berätta att det finns en debattartikel på Metro som jag har skrivit. 

Skulle bli glad om ni tog er tid att läsa den.

Känns väldigt kul att ha fått möjligheten att skriva för metro. Jag hoppas att ni gillar det som jag skrivit.

Strax innan jag åkte till london gjorde jag en intervju för http://www.multipelskleros.nu/

Nu har den färdiga artikeln kommit ut och finns att läsa här: