En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 4 april 2015

Sex, sex och ännu mera sex

Av Sara Modigh - 4 april 2015 11:15

Inlägget som jag skrev på min blogg igår har rört upp många känslor och gamla minnen som jag försökt tränga undan. 


Jag skäms så mycket över vissa saker och jag har många obehagliga minnen. 

Det känns som om jag behöver ventilera mig och jag vet att jag inte kan hindra någon från att läsa. Men detta är saker jag skäms mycket för och allt har med mitt sexsjälvskadebeteende att göra så jag vill inte att någon av mina äldre släktingar ska läsa så jag hoppas att ni respekterar det. 


Men jag tror att det är bra för både mig och andra som varit i min situation att se att de inte är ensamma. Veta att det finns andra som har liknande historia. Sex som självskadebeteende är så nedtystat för det är ett helvete att prata om det. 

Även om andra säger att jag skadade mig med sex så är det så lätt att tänka att ja, jag skadade mig också. Men jag skadade andra människor med.  Jag har ofta känt att jag gjorde så mycket hemskt och det pratas ju aldrig riktigt om det, för vem vill berätta detaljer ur sitt sexliv ens om det är bra? 


 

Just nu sedan jag skrev inlägget så har några saker poppat upp till ytan och jag hade svårt att sova i natt på grund av minnena. 


Jag mins till exempel en gång då jag var fjorton år och jag hade haft sex med en tio-någonting år äldre man och efteråt skulle han handla något och jag följde med. 

Vi råkade stöta på en kille i klassen över mig och jag minns hur han tittade på oss där vi gick tillsammans. 

Jag vet att jag kände mig livrädd för att han skulle förstå att jag precis hade haft sex med den där äckligt fula mannen som gick vid min sida. Hade jag gräs i håret? Kunde han se det i våra blickar? Förstod han eftersom jag gick med en främmande kille? Fanns det en chans att han skulle tro att det var min pappa jag var med? Nej det fanns det inte, speciellt inte med den konstiga blicken han gav oss. 

Jag märkte att killen från skolan som aldrig riktigt tittat på mig innan nu började kasta nyfikna blickar efter mig och gav mig små konstiga leenden i skolan. Så kanske han förstod precis. Jag vet inte. 


Jag har vid mer än ett tillfälle hånglat med en total främling när jag vart på väg hem någon kväll. Jag vet inte ens hur det kunde hända? Hade jag en stor neonskylt ovanför huvudet som sa att jag mådde dåligt och inte hade någon självbevarelsedrift?


Eller när jag bjöd hem en kille och sexet inte gav den effekten jag var ute efter och jag avbröt mitt i och sa att jag måste åka iväg. Så jag skickade hem killen och träffade honom aldrig igen. 

Vi pratade på internet och han ville att vi skulle bli ihop och jag sa nej om och om igen, för att jag tyckte han var alldeles för dålig i sängen.  Jag gav honom inte ens en chans. 


Jag minns att när jag var ihop med ett ex hade jag en rätt bra killkompis som jag trivdes att umgås med. När jag gick i skolan så låg vår skola i en gymnasieskola och han gick på en av gymnasielinjerna där. 

Vi brukade prata med varandra när vi stötte på varan i skolan, brukade följas åt en bit på hemvägen och killen brukade hänga med mig och mitt ex. 

Det var en jättetrevlig kille men även honom behandlade jag respektlöst. Jag och exet umgicks med honom en dag och sen gick jag och Mr X in på en affär och in i ett provrum och hade sex, bara som ett infall och lämnade den killen utanför. Han undrade så klart vart vi tog vägen och gick för att kolla vad vi höll på med. Så ja det han såg skäms jag väldigt mycket över. Men vi fortsatte vara vänner, tills den dagen då jag och Mr X gjorde slut. Då hade killens tjej gjort slut i samma veva och vi var båda ledsna. Det slutade med att vi strulade med varandra och har inte pratat med varandra sedan dess. 


Jag ångrar det så enormt mycket. Hur jag behandlade honom, att jag strulade med en vän och jag skäms över hur jag lät sex styra allt. 


Jag vet inte ens varför jag inte insåg hur otroligt djupt jag sjunkit tidigare. 

Men jag vet att en händelse fick mig att vakna upp något och det var när jag träffade en av mina vanliga killar utanför en skola. Han hämtade upp mig i sin bil och vi åkte iväg. Det var några killar i min ålder på skolgården när jag åkte och de var kvar när jag kom tillbaka. 

De började skrika efter mig och jag stannade. Jag vet inte ens hur det hände men efter en liten stund var vi på baksidan av skolbyggnaden och jag sög av två av killarna medans de andra stod och tittade på. Efter det gick jag direkt och träffade en av mina andra standard killar och hade sex igen. 


Jag mådde skit och just där och då kändes det som om inget sex i världen skulle kunna få mig att glömma hur äcklig och smutsig jag var. 

Men jag tycket att jag inte förtjänade bättre. Jag förtjänade att kallas hora. Även om jag aldrig tog betalt så tyckte jag att jag var en hora.


Jag har vaga minnen om att ha blivit påkommen, jag kan minnas en tjejröst som säger "Vänd igen; det är någon som har sex där borta" följt av mumlande från några mansröster. Det känns som om det var på en sandstrand, men jag vet inte var det kommer ifrån och det gör mig rädd. 

Har jag förträngt det så mycket eller är det min hjärna som spelar spratt. Jag vet inte. 

Jag mins ju andra tillfällen då jag blivit påkommen, i bilen på en skogsväg där en annan bil sakta åkte förbi och kollade, på en fotbollsplan då också en bil som åkte in på grusplanen bredvid och kollade eller bankande utanför toaletten i skolan. 

 

Jag har hållit allt sådant här inom mig i många många år och det känns som om jag har börjat lossa ventilerna och gamla minnen börjar flöda ur mig. 

Det känns skönt att ventilera, men samtidigt är jag rädd för att ni ska tycka illa om mig för det jag gjort. 

Det är en av de största anledningarna till att jag hållit allt inom mig. Jag var varit rädd för att ni ska tycka lika illa om mig som jag själv har gjort. 

Att ni ska känna äckel över mig och att ni inte vill ha med mig att göra. 

Så jag har suttit och låtit minnena gnaga inom mig och aldrig pratat högt om det trots att jag vet att jag inte kan bearbeta känslorna och minnena då.



 
 
ann Pettersson

ann Pettersson

4 april 2015 15:14

Hoppas du känner dig bättre av att du fick skriva a dig! Jag tror det du varit med om är otroligt vanligt även om många inte vågar tala om dig. Det är starkt att du berättar!♡

http://www.nouw.com/annorlunda

Sara Modigh

4 april 2015 17:07

Tack så mycket Ann. Jag tror också att det är vanligare än man tror. Mörkertalet lär ju vara stort eftersom detta inte är något det pratas särskilt mycket om.

 
Ingen bild

Emelie

4 april 2015 20:18

Så modigt av dig att dela detta! Superviktigt att det pratas mer om sånt här.

 
Ingen bild

Maria Wolke

5 april 2015 11:23

Du är en modig människa, Sara, och du är värd all respekt för att du vågar berätta. Du hjälper andra och det är stort, mycket stort! Kram!

Sara Modigh

5 april 2015 20:16

Tack så mycket Maria!
Det känns skönt att kunna berätta och veta att det kan vara ett stöd för någon annan som går eller har gått igenom samma sak som jag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Av Sara Modigh - Onsdag 13 juni 01:15


Jag känner alldeles för mycket och alldeles för lite på samma gång. Jag känner mig så kluven i allt. Som om jag består av två delar som hela tiden bråkar. En del av mig är så trött att jag knappt kan fungera, men den andra delen kan inte sova för jag...

Av Sara Modigh - Onsdag 30 maj 09:00


    Wow, Mister hobbypsykolog kommer och talar om för mig vad jag bör och inte bör göra baserat på en bild på mig.    Sådant här gör mig så jäkla förbannad, alltså på riktigt. Det är så otroligt oansvarigt att säga åt sjuka människor att slu...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se