En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under maj 2015

Av Sara Modigh - 30 maj 2015 17:45

Min blogg är som mitt hem, hemmet där alla inlägg som jag har skrivit är mina käraste ägodelar. 

Det betyder väldigt mycket för mig för jag har tillverkat dem själv med mycket smärta, gråt, skratt, skräck och vrede bakom. 

Blod, svett och tårar har skapat detta hem för mig. Det är mitt liv, mina erfarenheter och allt som jag har upplevt som bidrar till att den här bloggen finns.

När någon går in och tar mina inlägg är det som om människan bryter sig in i mitt hem och rycker dessa kära ägodelar ur min famn. Som om den tar mina upplevelser ifrån mig och bara hånar det.

 
Det är ju nästan så man önskar att man bodde i Texas och att det faktiskt gällde mitt hem.
Då kanske man hade kunnat få slut på det där med stölden en gång för alla ;)
    

För att säga till hjälper uppenbarligen inte. Så att skjuta alla som bryter sig in och stjäl från mig vore ju en enklare lösning haha. 


Jaja, nu orkar jag inte lägga mer tid och energi på det. Många har sagt att jag ska polisanmäla. Vi får väl se hur jag gör. 

Kanske blir så tillslut. 






© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Av Sara Modigh - 29 maj 2015 17:00

Vilka 5 favoritlåtar om psykisk hälsa eller ohälsa du vill tipsa om?   


Tipsa och tipsa vet jag inte om man kan kalla det.

Men jag väljer dessa låtar för musiken var för mig en väldigt viktig del av mitt liv när jag mådde som sämst. 
   

Jag lyssnade på mycket musik även om den inte handlade direkt om psykisk ohälsa så var det ändå något i musiken som jag kunde relatera till och som jag kände igen eller fan tröst i när jag mådse som sämst. 
   

Några av de låtarna som jag lyssnade mest på är dessa:


1. 

Sugarplum fairy - Sweet jackie: Den här låten lyssnade jag väldigt mycket på när jag gick i högstadiet. 

"They teach her to be nothing at all. They teach her to shut up, and to sit where they want her to.

Precis så upplevde jag allt i mitt liv. Att alla ville bestämma över mig och att de ville tvinga in mig i en mall som inte alls passade mig. 

Jag skulle vara en fin och duktig liten flicka som bara skulle sitta tyst och aldrig säga ifrån. 


2. 

NIN - Everyday is exactly the same: "Varje dag är exakt den samma", det tyckte jag då. Varje dag var fylld med ångest och jag upprepade samma rutiner och samma känslor stormade varje dag.

"I think I used to have a voice. Now I never make a sound."  En mening som verkligen fastnade i mig för det var precis så som jag upplevde det. Att jag ropat på hjälp så länge och det aldrig var någon som lyssnade. Så jag slöt mig och höll allt inom mig. Detta var också en låt från när jag gick i högstadiet för det var främst då jag relaterade så mycket till musik. Musiken var ju det enda jag hade just då. 



3. 

System of a down - Sad Statue

Detta var från min period av hata mänskligheten och allt som har med männisor att göra period. Jag var arg över alla orättvisor och "What is in us that turns a deaf ear to the cries of human suffering" var en mening som representerade all den frustration jag kände. 

System of a down är en av få grupper som jag faktiskt fortfarande lyssnar på. 


4. 


Limp Bizkit - Eat You Alive : För mig handlade denna låten mer om min ångest och hur jag kände mig jagad av den. Det var som om ångesten skrek "i'd eat you alive".

Texten och musiken beskrev även hur jag kände mig behandlad av de män som jag använde som ett sätt att självskada mig själv med. "But I want you, ain't nothing wrong with wanting you cause I'm a man and I can think what the hell I want, you got that straight?" Hur de hade rätten att att använda min kropp precis hur de ville. 


5. Evanescence - Field Of Innocence

 Finns inte på Spotify, men detta var också en låt som var viktig för mig i högstadiet. 

"I still remember the world
From the eyes of a child
Slowly those feelings
Were clouded by what I know now

Where has my heart gone?
An uneven trade for the real world
Oh! I, I want to go back to
Believing in everything
And knowing nothing at all"


Jag upplevde att jag fick växa upp fortare än andra barn runt om kring mig. De som inte hade större bekymmer än dagens läxor och vem de skulle umgås med efter skolan. 

Jag hade en stor tyngd på mina axlar och jag hade fått uppleva alldeles för mycket smärta redan då. 

Då önskade jag ofta att jag kunde få vara ett litet barn igen. Ett barn som ännu inte fått erfara det helvetet som jag genomgick just då.  - © Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet



#5min5maj




© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Av Sara Modigh - 27 maj 2015 12:30

Idag är det då den internationella MS-dagen, så jag tänkte att jag skulle prata lite om

Multipel Skleros idag.

Det är nämligen så att jag vet att det är många runt omkring mig som inte riktigt vet vad MS är eller hur det påverkar mig. Så jag tänkte ta upp lite av de vanligaste frågorna som jag brukar få. 



Vad är det som händer i kroppen? MS är en Autoimmun sjukdom där kroppen attackerar 

ett skyddande lager kallat Myelin som sitter runt nervceller i centrala nervsystemet (CNS). Det vill säga hjärnan och ryggmärgen. 

Enkelt förklarat kan man säga att detta Myelin isolerar nerverna för att nervimpulser ska kunna färdas fortare. Det fungerar lite som plasten runt elkablar.

När man har MS så attackerar alltså kroppens immunförsvar detta myelinet på olika ställen i CNS och det uppstår inflammationer som skadar isoleringen kring nerverna.

 

Då påverkas hur nervsignalerna skickas och det blir glapp, signalerna färdas långsamt eller kanske inte kan komma fram alls. Detta gör ju att man kan få en rad olika besvär beroende på vilka nerver som är drabbade.  Man kan se sjukdomen genom att man får förhårdnader (skleros) eller ärrbildningar och plack som man också kallar det på nerverna när man har eller har haft dessa inflammationer.

 

Vad är ett skov?  

Ett skov är när nya aktiva inflammationer uppkommer och man får nya symptom på sin sjukdom.

Skov innebär alltså att man får en tillfällig kraftig försämring i sjukdomsförloppet. Ett skov uppkommer plötsligt och varar i mellan ett dygn upp till flera veckor.

De symptom man får när man har ett skov kan gå tillbaka helt eller delvis.

Under de första åren är det vanligt att man får ett eller två skov per år, men det kan skifta kraftigt mellan olika personer. Hos en del personer kan det gå flera år mellan skoven, medan andra har flera skov första året. 


Hur påverkar sjukdomen dig?

Jag har haft flera skov och många har lämnat kvar små rester som jag känner av mer eller mindre varje dag. Har nervsmärta i huden på ryggen, myrkrypningar i benen, kan inte lyfta händerna ovanför huvudet utan att få känselstörningar och bli helt utmattad, har fatigue som kommer och går, sen har jag också yrsel och tinnitus

Huvudvärk har jag nästan dagligen, svår värmekänslighet, ont i leder, har en försvagning i vänster sida av kroppen, har dålig balans och måste koncentrera mig väldigt mycket när jag går så blir snabbt trött av att vara ute och gå. Detta är det som jag lever med dagligen och som är rester från alla de skov jag haft.

För det mesta mår jag ju bra och det är bara små saker kvar som blir värre om jag är stressad, har ångest, är trött, anstränger mig fysiskt eller om jag blir förkyld eller om jag utsätts för liknande belastning på kroppen. 


Varför får man MS?

Man vet inte riktigt varför vissa drabbas. Det finns många teorier och det forskas mycket om sjukdomen. Men vad det är som gör att vissa blir sjuka och andra inte det vet man inte. 

Det man vet är att sjukdomen är vanligare hos kvinnor. Det har också visat sig att risken för att få MS är större ju längre från ekvatorn man bor. MS är också delvis ärftlig, 20 % av alla MS-patienter har en nära släkting med MS och det finns även andra faktorer som man tror kan påverka risken att drabbas så som till exempel D-vitamin brist, Cigarettrökning och om man har en infektion med

Epstein-Barrvirus.


Kan jag få MS?

Det finns en risk, precis som att man kan drabbas av cancer så kan man drabbas av MS. 

Men att gå och oroa sig för att man kanske kan bli sjuk är dumt för då är det lätt att glömma att leva medans man är frisk. 

I Sverige finns det cirka 20 000 personer med MS vilket är ungefär 1,8 per 1000 invånare och det är ungefär 10 per 100 000 invånare som drabbas av MS per år. Så risken är väl unge för 0,1% att man drabbas


Finns det ingen bot?

Nej, det finns inget som kan bota sjukdomen idag. Men det finns många bromsmediciner på marknaden och det forskas ständigt efter nya mediciner och behandlingar.

Så bara för att man får diagnosen så behöver det inte betyda att livet är slut. 

Jag mår otroligt mycket bättre idag än vad jag gjorde för några år sedan. Sen jag fick påbörja den behandlingen som jag har idag har jag bara mått bättre och bättre. 

Jag har inte haft några skov på över ett år och placken i hjärnan har minskat vilket är otroligt skönt att veta.


Tveka inte att fråga om det är något ni undrar över. 

Mer kunskap gynnar alla!


© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Av Sara Modigh - 25 maj 2015 12:30

I fredags påbörjade vi färden mot Öland runt klockan halv två. Jag och Jakob åkte och hämtade upp Alfons och Ludvig och vi började köra. Men innan vi ens hunnit ur stan kom vi på att vi hade glömt korv hemma hos Ludvig så vi vände och åkte tillbaka. 
Sen var vi åter på väg mot Öland igen. 
     
Vi körde på ett tag och satt och sjöng i bilen tills vi kom till Kalmar där vi stannade och fikade lite pizzabullar som jag bakade för ett tag sedan. Det var trevligt. 
Sen åkte vi vidare över bron och till Borgholm. Väl där slog det oss att vi glömde kylväskan med all korven på rast platsen. 
Hahaha kan bara tänka mig minen på människan som hittar en väska fullproppad med massa korv. 
Vi orkade nämligen inte vända efter den där korven igen. 

När vi kom fram till min mormor och hennes syster så var det dags att bygga ett partytält inför morgondagen. 
Det var en hel det trixande och fixande innan vi fick ihop det, men tillslut stod det där så magnifikt. 
Vi gjorde ett bra samarbete. 

Efter det fick vi äta lite och vi satt och pratade och skrattade tillsammans fram tills att det var dags att åka till stugan som vi skulle bo i. 
Väl där spenderade vi kvällen med att spela spel och dricka Minttu Hahaha 


Sov fruktansvärt dåligt första natten. Kom inte till sängs förrän vid ett eller något och kunde verkligen inte sova. Det var kallt och varmt samtidigt och alldeles för tyst för mig som är van att lyssna på talböcker hela nätterna.

Men somnade tillslut efter många om och men. Dock vaknade jag redan vid sju på morgonen och då gav jag upp och gick istället och duschade och gjorde mig i ordning.
Sen vid nio åkte vi och åt frukost i mormors stuga som hon tillsammans med moster och morbror och deras familjer bodde i.
Sen åkte Jakob, jag och bröderna på upptäcktsfärd ett tag innan det var dags för den stora släktträffen.

Vi åkte in till Borgholm och tittade lite på stan men vi hann inte så mycket mer för släktträffen började.
Så vi åkte till sommarstugan som mormors syster äger där släktträffen var och så fick vi hälsa på alla släktingar och man kände sig rätt förvirrad ett tag med så många nya ansikten och tillslut kände jag inte ens igen de som jag egentligen borde känt igen.

Släktträffen var väldigt kul. Vi åt massor med mat, gick tipspromenad, tog gruppfoton och några av oss sköt luftgevär och andra kollade på Melodifestivalen. Men mest så pratade vi med varandra.
Det var spännande att lära känna alla sysslingar som jag aldrig träffat innan.

Men vid elva tiden så kändes det att jag bara fått knappt fyra timmars sömn och att jag hade blivit helt uppäten av mygg så vi begav oss hem till stugan där vi tittade på när Mums Mums vann Eurovision.
Sen blev det dags att sova igen och det gick något bättre tror jag sov i typ sex timmar.
Jag har väldigt svårt att sova när jag inte är hemma.
Men nu för tiden klarar jag ju ett par dagar med dålig sömn så det är ju skönt. Blir lite grinig och irriterad bara men folk brukar överleva ändå.

Sista dagen spenderade vi med att åka omkring på Öland och kolla på lite allt möjligt. Först åkte jag, Jakob och mina bröder till Långe Erik och tittade på den fyren.

     
Sen åkte vi förbi någon järnåldersby men den såg tråkig ut så vi dissade den.
Efter det mötte vi upp släkten vid Raukarna på Öland och så tittade vi på den och klättrade omkring där på stenarna ett tag.

 
De minsta barnen tjatade om att få bada så vi åkte till en strand och mycket riktigt så hoppade galningarna ner i havet som var helt iskallt. Jag kände bara med fötterna men det kändes ju som om man skulle få kramp så kallt var det.
Men det har vart riktigt bra väder i helgen runt 20 grader på dagen så riktigt härligt. Råkade dock bränna mig i solen. Så är både bränd och uppäten av mygg. Hade 18 myggbett på bara smalbenen. Det kliar som satan och jag ser typ ut som om jag har någon smittsam sjukdom för myggbetten är så svullna och röda. Försöker att inte klia men det är svårt.

På vägen hem igen svängde jag och killarna förbi någon ruin och kikade lite men åkte fort vidare för alla var trötta och ville hem.
Det gick bra att köra och vi kom hem hela.
Sen när vi lämnat bröderna hemma så åkte vi för att hämta hem våra katter. Men vi kunde bara få med oss ena katten hem för vår andra katt gick inte att hitta någonstans och vi orkade inte leta klockan tio på kvällen när vi var helt slut och Jakob dessutom skulle upp och jobba idag.


Vi har i alla fall haft en jätterolig helg. Det var kul att träffa alla, att åka runt och titta på Öland och att bo med bröderna i en egen stuga. 

Vi pratade om att vi kanske skulle åka dit alla syskonen tillsammans någon sommar och vara där lite längre så man hinner titta på allt och kanske bada lite också. 


© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Av Sara Modigh - 23 maj 2015 18:59

Jag är borta på släktträff på Öland nu över helgen så därför är det lite tyst på bloggen.
Kommer åka hem någon gång i morgon så då tänkte jag skriva lite om allt roligt vi har haft för oss. För hittills har det vart mycket som hänt :P

Av Sara Modigh - 21 maj 2015 12:15

När jag var i tonåren och några år upp så hade jag väldigt mycket hallucinationer. Jag själv minns inte jättemycket av själva hallucinationerna men jag kommer ihåg fragment och känslor från det.  
Jakob har berättat om alla möjliga olika knäppa saker som jag gjort när jag helt tappade verklighetsuppfattningen.
Mycket handlade om att jag kände mig förföljd eller att det var fullt med kryp överallt. 
   
Jag minns den obehagliga känslan som om något kröp över min kropp, hur jag såg människor som rörde sig utanför mitt fönster eller att jag hörde någon röra sig i närheten.


Jag slogs för någon dag sedan att jag faktiskt inte ens kan minnas när detta hände sist. Det måste ha gått flera år.
Det känns faktisk väldigt bra att det är ett avslutat kapitel i mitt liv.
För jag minns den där obehagliga förvirringen och den tillfälliga skräcken när mina mardrömmar blev verkliga.

För det var så det kändes. Det var som om jag drömde mardrömmar fast jag var vaken och jag hade otroligt svårt att skilja på hallucinationerna och verkligheten.


När jag pratade med min psykolog så berättade hon att det var något som kallades för gränspsykoser, som uppkommit på grund av min extremt höga ångest nivå. 

Jag vet att jag vid mammas död återupplevde lite slängar av det men absolut inte så som tidigare. 

För när jag gick i högstadiet fram tills att jag var runt 20 någonting så hade jag väldigt mycket problem med att skilja på vad som var verkligt och inte. 

Förmodligen för att det var den perioden av mitt liv då min ångest var som allra värst. 


Jag vet att jag vid tillfällen till och med har slutat andas så att Jakob har fått ge mun mot mun metoden för att jag inte andats på så länge att han trott att jag skulle dö. 

Jag vet inte varför det blivit så eller vad som hade hänt om han inte vart med. 

Jag vet bara att vid de tillfällena började det nästan alltid med syner av något slag som fick min redan höga ångestnivå att stiga till så kritiska höjder att jag totalt förlorade all kroppslig kontroll. 

Jag blev helt förlamad och kunde inte göra något alls. Ibland kändes det till och med som om jag svävade ur min kropp och på något konstigt vis tittade ner på mig själv där jag låg i en hög på marken och jag kunde liksom uppfatta att Jakob försökte kontakta mig men jag såg honom som om jag svävade någonstans bredvid och tittade på istället för att känna att han faktiskt rörde vid mig. 

Vet att det låter jätteknäppt men detta hände vid ett flertal tillfällen och i perioder till och med flera gånger i veckan. 


Den ångesten är bland det värsta jag upplevt i hela mitt liv och jag skulle inte önska det på min värsta fiende för det är så hemskt. 

Jag är otroligt tacksam att jag inte har den nivån av ångest längre. 



Av Sara Modigh - 20 maj 2015 10:13

Usch, jag har verkligen inte lust att gå upp ur sängen idag. Jag vet inte varför men det tar emot att gå upp och klä på sig. Klockan är tio nu och jag har vart vaken i en halvtimme och ändå inte orkat gå upp.

Jag har egentligen en deal med mig själv att aldrig ligga i sängen längre än till klockan tio. Men flera gånger de senaste två månaderna har jag känt mig så slut i hela mig att jag inte tagit mig upp.
Funderar mer och mer på om jag drabbats av ännu en depression, men jag känner mig ju inte särskilt nedstämd. Jag har dåliga dagar då och då där jag känner mig ledsen men tröttheten är det värsta.
Men tröttheten kan ju komma från min MS så det är svårt att veta. Kanske är det tröttheten som triggar igång nedstämdheten som kommer och går. Det är ju inte roligt när man är för trött för att göra saker.

Jaja, nu får jag faktiskt ta och gå upp.
Jag tjänar inget på att ligga här.

Av Sara Modigh - 18 maj 2015 11:30

Ja det är så jag känner, "Det allra svåraste är att släppa taget"

 

Jag pratar om de beroenden jag haft. 

Jag har vart beroende av mycket och jag har tagit mig ur allt och varje gång så har det varit svårast att släppa taget. 

Alla mina beroenden har på något sätt handlat om ett sätt för mig att hantera min ångest. 

Så min största skräck varje gång jag tagit bort ett av mina beroenden har varit "hur jag ska hantera ångesten nu". 

 

Sakta men säkert försvann ena tryggheten efter den andra. 

För det var det mina beroenden var för mig. Det var en trygghet att kunna ta upp den där cigaretten när allt var jobbigt och självskadandet gav en trygghet för jag såg det som en utväg när ångesten blev för svår. Mitt sexmissbruk var en flykt och det var en trygghet att den flykten fanns. För så länge jag hade alla dessa saker i mitt liv så kände jag mig trygg och tröstad.

 

Jag hade alltid något att ta till när ångesten blev för hemsk och jag flydde och flydde in i ena missbruket efter det andra. 

Hela mitt liv blev en ständig flykt och det var kedjerökning, rakblad, cola och sex som hela min tonårstid kretsade kring. Allt för att fly.

Jag drack cola som ett sätt att orka hålla igång och tillslut blev det en tröst och en trygghet.

Jag kunde gå flera dagar utan att varken sova eller äta. Jag satt bara och rökte och drack cola, självskadade och flydde in i mitt sexmissbruk. Allt för att försöka fly den ständiga ångesten som rev inom mig. Det var svårt att hitta sig själv i allt dåligt mående och det blev även en flykt att förändra mitt utseende. Jag gömde mig bakom fula sminkningar och genom att klä mig utmanande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det kändes som att om jag fick folk att bara se mitt yttre så kunde ingen se vad som rör sig på insidan. Jag fick ofta höra att jag var en tjej med "taggarna utåt" och jag tror mycket av det grundade sig i hur jag såg ut. För egentligen var jag extremt blyg och bara väldigt väldigt ledsen och ensam.


Idag, tio år senare har jag tagit mig ut alla missbruken. Det började med sexmissbruket.

När jag träffade Jakob var jag mitt uppe i det och jag använde sex som ett sätt att självskada. Men med Jakobs hjälp tog jag mig ut det och jag slutade med det väldigt tvärt.

Det var riktigt jobbigt och jag hade ingen att prata om det med så jag kände mig jätteledsen och jättedum varje gång jag fick tankar på att gå och träffa en annan man. För det var ju så mina tankar hade gått hela tiden innan. Jag var van att gå och ha sex med någon så fått ångesten blev för mycket och nu funkade ju inte det längre för jag var fast besluten att inte vara otrogen.

Jag tror att det var det som hjälpte mig att ta mig ur, att jag verkligen inte ville vara otrogen.

Jag började sedan arbeta med resten av mitt självskadebeteende och det tog många år av kamp för att ta sig ur det. 

Självskadandet hade ju funnits där sedan sex års ålder och jag kämpade och kämpade för att sluta.

Det är utan tvekan det svåraste jag någonsin gjort, men också det allra bästa. 

Jag blir friskare och friskare ju mer jag kommit ifrån självskadorna. 

Jag slutade också att dricka cola för några år sedan och rökningen är det som jag slutade med sist.

Det var väldigt läskigt eftersom det var min sista trygghet som jag hade kvar. 

Så jag kände när jag släpper detta så har jag ingenting kvar att trösta mig med, att fly med eller känna trygghet i.

Men nu är det ett år och åtta månader sedan jag rökte min sista cigarett. 

Det känns helt otroligt bra att jag lyckats ta mig ur allt detta med hjälp av bara min egna viljestyrka. 


Jag är ett bevis på att det går om man verkligen vill!

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards