En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Diagnoser

Av Sara Modigh - Måndag 24 april 16:45

Att en diagnos är viktig håller nog de flesta med om, men är det bra att ha en diagnos?

Hur viktigt är det egentligen med en diagnos? Och varför är en diagnos viktig? 


Jag hör ofta kommentarer om att diagnoser är dåliga för att "människor identifierar sig med sin diagnos". Jag vet inte riktigt vad det betyder eller vad det skulle innebära för att vara ärlig.

Men jag skulle nog ändå säga att det positiva med en diagnos överväger det potentiellt negativa i det fallet. För utan diagnos får man ingen hjälp och definitivt ingen förståelse, vilket är det absolut viktigaste när man är sjuk. 

En diagnos hjälper dig även att hitta rätt behandling och finna taktiker för att kunna hantera dina problem. Samhörigheten man kan finna i diagnosgrupper, där man kan finna stöd, information och framför allt förståelse från likasinnade är också ett oerhört viktigt stöd. 

För att gå igenom en sjukdom i sin ensamhet är bland det svåraste man kan göra. 


När jag fick min MS-diagnos var det ett så otroligt stort stöd att kunna prata med andra med MS som kunde svara på mina frågor och berätta om sina liv. Det hjälpte mig verkligen att kunna se en ljusare framtid. 

Innan jag fick diagnosen var jag ju bara ensam med ett dåligt mående jag inte kunde förklara vare sig för mig själv eller någon annan. 

Förstår ni skräcken man känner när man vet att något är fel, men man inte har en aning om vad det är som händer? Skräcken för att vara döende? 

En diagnos ger en insikt i vad som händer i kroppen, och även en sjukdomsprognos. 


Jag har levt som sjuk både fysiskt och psykiskt utan att ha en diagnos, så jag kan verkligen vittna om hur olika bemötande man får beroende på om man har en diagnos eller inte, och det är väl då en av de mest negativa sidorna med diagnoser. Att man inte blir tagen på allvar eller får någon förståelse om en diagnos inte har blivit satt.

Fast samtidigt vet jag inte om det är ett argument för att säga att diagnoser är dåliga, kanske snarare att världen är dålig som inte kan inse att problematik kan finnas även om den inte har fått ett namn av en läkare än. 


När jag gick i högstadiet så var det ju ingen som kunde förstå min problematik, eller att jag hade en problematik eftersom den inte hade fått ett namn ännu. 

Det var ju även så att utan diagnos inga bidrag till skolan för extra resurser, så jag fick ju inte heller den hjälp jag hade behövt för att klara min skolgång. 

Istället fick jag höra att jag var lat, ouppfostrad och bara skulle skärpa till mig. Jag fick höra att det bara var mitt eget fel att skolan inte fungerade, att jag valde att inte klara av skolan. 

Dessa ord sårade något oerhört och skadade mitt självförtroende och min självkänsla på så många nivåer. För jag kämpade ju så extremt mycket att jag gick in i väggen och blev deprimerad redan vid 13 års ålder. 

Det gör ont att tänka på att de vuxna människorna i min närhet aldrig kunde acceptera min problematik bara för att jag inte hade diagnos. 

Många år efter att jag slutade skolan träffade mamma min gamla rektor på stan, gissa vad rektorn sa till min mamma. "Har Sara skärpt till sig än".

Verkligen ingen respekt eller förståelse för de problemen jag hade i skolan. 

Detta gör ju att en snabb diagnos är väldigt viktig för att kunna sätta in rätt resurser både inom vård och skola/arbete för att underlätta för individen. 


När jag började få symptom på min MS, alltså när jag började få tydliga och för mig väldigt skrämmande skov. Då fick jag ju uppleva den där känslan av att inte bli trodd eller tagen på allvar. Så som det varit många gånger tidigare i mitt liv. För ännu en av de dåliga sidorna med diagnoser är det låsta synsättet, "hon har *diagnos*, alltså är det det som orsakar detta måendet också". 

Det har jag ju personligen fått uppleva när jag inte kunnat få hjälp på min vårdcentral för nått så simpelt som en halsfluss, eller som när jag inte kunde få hjälp med mina krånglande knän "för det var ju bara lite ångest och det går över snart". 

Samma sak var det ju då alltså när jag sökte hjälp för mina MS-skov, "Gå hem och ta en Sobril". 

Det är en livsfara att läkare inte tror på sina patienter för att de har en diagnos sedan tidigare. 

Hela den här attityden att både psykisk och fysisk ohälsa inte skulle kunna finnas hos en person. 

Eller att en långvarigt ångestsjuk person inte skulle kunna känna igen nya symptom på en allvarlig fysisk sjukdom. 

För det var ju så läkaren sa till mig, att jag som haft ångest i 20 år inte kunde avgöra att det inte var ångest jag hade eftersom "ångest förändras". 


Men igen, är detta att diagnoser är dåliga eller handlar detta återigen om oförståelse från en värld som inte kan tänka utanför boxen. 

Allt är väl egentligen en tolkningsfråga. 

För mig är diagnoser viktiga just för att jag vill veta vad det är som händer med mig, jag vill ha en förståelse för vad jag kommer behöva gå igenom och jag vill veta hur min prognos ser ut. Jag vill veta om jag kommer dö av det jag har eller om jag kommer kunna leva vidare ett så gott som normalt liv. 

Jag vill kunna hitta människor som går igenom samma ska som jag och dela mina erfarenheter med dem. 

Jag vill ha stöttning från en omgivning som kan förstå vad jag går igenom med hjälp av fakta om diagnosen. 

Jag vill ha den bästa behandlingen för just min problematik och även rätten till den hjälp jag behöver. 

Av Sara Modigh - 12 maj 2015 10:15

Diagnoser är bara förklaringar på de problem man har.

Det är en mall där symptom i en viss ordning eller blandning förklaras med ett enda ord. 


En diagnos berättar ingenting om en människa mer än just de symptomen och det definierar inte mig som person. 

Jag är inte min diagnos, mina symptom preciserar inte vem jag är eller hur jag är som person. 


En diagnos kan ge en förklaring till svårigheter som uppkommer på grund utav symptomen.

Att jag inte kan lyfta händerna över huvudet utan att bli otroligt matt och få iskalla myrkrypningar genom hela armarna är något som kan förklaras av att jag har Multipel Skleros, Att jag får ångest i vissa situationer kan härledas till att jag har GAD men det kan inte bestämma hur jag är som person.

Alla är olika. Vi har alla våra problem men i har också våra styrkor, våra mål och drömmar. Vi har olika ambitioner i livet och vi har alla våra egna sätt att nå dem. 

Alla har vi vårt egna sätt att tänka och alla har saker vi tycker om och saker vi inte tycker om. 


Allt som händer i vårt liv formar oss till det vi är och varje dag är en ny dag då vi får uppleva saker som så småningom kommer att fortsätta att forma oss. 

Att ha en sjukdom är självklart en sak som till stor del påverkar hur man utvecklas. Men det är bara en av många delar så att haka upp sig på bara en punkt är enligt mig väldigt dumt.


Det är lite som att påstå att allt som gör dig till den du är beror på ditt hår. 

Ditt hår är en del av dig och det kommer ibland påverka hur du blir bemött och det kommer forma dig på olika sätt. Men det är ju bara en liten liten del i ditt livspussel. Det är bara en ynka ingrediens i receptet till att du ska bli den du är. 

Likadant är det med allt annat också. Vissa ingredienser ger större påverkan än andra. Men de är ändå bara en del av allt som gör dig till den just du är. 


Hade jag inte haft min psykiska problematik så hade jag aldrig bloggat, jag hade förmodligen haft jobb nu och jag skulle antagligen aldrig ha träffat Jakob. 

De svårigheter jag upplevt har bidragit till att forma mitt liv och även att bli den jag är.

Eftersom det är så stora saker så kan man lätt se hur mycket de har påverkat. Men det är just det som är grejen. Det har påverkat mitt liv och hur jag har utvecklats som människa, inte bestämt att jag är på ett precist sätt som alla vet bara genom att läsa igenom diagnoskriterierna på de diagnoser jag har. 


En diagnos bestämmer inte över vem jag är!


 

Av Sara Modigh - 28 maj 2014 13:15

     
Idag , den 28 maj är det den internationella MS dagen.
I Sverige finns det cirka 17 500 personer som lever med MS. Det är huvudsakligen personer i 20-45-årsåldern som insjuknar och kvinnor drabbas drygt två gånger så ofta som män av sjukdomen.

Multipel skleros (MS) är en kronisk, neurologisk sjukdom som drabbar hjärna och ryggmärg, dvs. det centrala nervsystemet(CNS).

MS är en så kallad autoimmun sjukdom där immunförsvaret angriper CNS och bildar inflammationshärdar. Alla dessa processer leder till att impulserna i nervbanorna inte kan spridas på ett normalt sätt. De olika neurologiska symtomen och funktionsnedsättningarna vid multipel skleros beror på omfattningen av MS-placken och var de sitter.

I Sverige är MS den vanligaste sjukdomsorsaken till rörelsehinder hos unga människor.
Det finns i dag inget botemedel mot MS, men det finns bromsmediciner för den vanligaste typen av MS så kallad skovvist förlöpande MS.

Efter cirka 10-15 års sjukdom uppträder behov av gånghjälpmedel hos hälften av fallen, och behovet av rullstol är vanligt efter 25 års sjukdom.

Cirka 80% av alla personer med MS upplever värmeintolerans som kan ge en tillfällig försämring av symptom och en ökad uttröttbarhet s.k fatigue. Studier visar att användandet av kylväst och kylkeps förbättrar förmågan att utföra vardagliga aktiviteter och att vistas i varma miljöer.

Det finns i dag tack vara forskning bromsmedicin för skovvist förlöpande MS, Men tråkigt nog finns det andra sorters MS där det inte finns några mediciner som bromsar sjukdomsförloppet en av den är en så kallad sekundär progressiv multipel skleros (SPMS). 

Många med skovvis förlöpande MS utvecklar med tiden så kallad sekundärprogressiv MS. I denna fas minskar det inflammatoriska inslaget i sjukdomen, vilket ger färre skov. Symtomen kommer i stället mer smygande och med successivt tilltagande funktionsnedsättning. Man räknar med att utan behandling går 75-80% in i en sekundärprogressiv MS. Men man tror att man kan skjuta upp förloppet genom att snabbt sätta in bromsmediciner. Man tror också att det kommer vara färre som går in i den andra fasen om man ger behandling tidigt i sjukdomen samt att den andra fasen kan bli mildare om man stått på medicinering länge och på så sätt minskat skadorna i CNS.


Det behövs alltid mer pengar till forskning för att hitta bättre mediciner, bättre hjälpmedel och ge en bättre vardag med bra rehabilitering. Därför har jag skapat en insamling till Neuroförbundet.
Genom att skänka pengar till forskning om MS, kan du hjälpa många. 
  



http://saramodigh.bloggplatsen.se/2014/03/07/10584358-mina-skov-ett-ar-med-multipel-skleros/

Av Sara Modigh - 23 juni 2013 00:45

Något som jag inte vet om jag pratat om någon gång tidigare är "skuggfolket".

Det är ett fenomen som jag i princip ALDRIG pratar om. Kanske för att det skrämmer mig så extremt mycket. 

I perioder av mitt liv har jag kunnat se det som jag kallar skuggfolket. 


Skuggfolket är skuggor av människor som bara jag kan se. Jag har många gånger vaknat av att skuggan av en man i hatt står böjd över sängen och tittar intensivt på mig. Men i samma stund skuggan inser att jag sett honom försvinner han i tomma intet. 

Jag har även sett en liten pojke titta in på mig genom fönstret på min balkong.


Mannen med hatten har följt mig sedan jag var tretton år. Då såg jag honom nästan dagligen, nu är det inte ofta längre. Bara under perioder av mycket stress, dålig sömn, depressiva episoder och vid mycket ångest. 


Trots att skuggfolket varit en del av mitt liv i snart tio år så vänjer jag mig aldrig av känslan av att bli iakttagen och att se en svart skugga som lurar.


Jag vet att skuggfolket inte kommer att skada mig. MEN jag är livrädd för att bli skrämd av dem. 

För skrämd det blir jag. 


Tänk dig själv att du bor ensam, och helt plötsligt står det en främmande människa i ditt hem. Man blir rädd. 


Varje gång det händer mig känns det som jag ska få en hjärtattack. Jag är så rädd och på helspänn att jag inte vågar titta ut på balkongen när det börjar bli mörkt ute. Ett tag var de så illa att jag inte vågade gå ut på balkongen själv. 


  

När jag ser dessa skuggfolk så vet jag inte vad jag ska tro. För mig är de en verklighet precis som om jag har ett oönskat husdjur.  Jag kan känna deras närvaro , jag kan se dem i ögonvrån. Jag kan inte ta på dem, men jag kan känna känslan av att det är någon där. 

De försvinner så fort så har bara en vag uppfattning av vilka de är.  En ledsen orolig man, ibland är han arg. Jag vet inte om han vill skada mig eller skydda mig. Men han har förföljt mig i många år. Det började när jag var tretton med att jag kunde känna en närvaro utanför mitt fönster. Jag mins också känslan av att vara förföljd. Jag var rädd när jag var ute i mörkret. Första gången? (en av de gånger som jag minns) jag såg skuggan med hatten var en mörk kväll när jag var ute. Jag kände mig för följd och jag sneglade mig över axeln. Jag såg en svart skugga bland mörka träd, och när jag skulle titta noga var skugga borta. 

Jag har också minnen av mannen i hatten stå bakom min dörr när jag bodde hemma hos mamma. 

Det är också han som brukar stå böjd över mig när jag sover.


Den andra skuggfiguren som jag sett flera gånger är en ung pojke, Han känns som en pojke som har mycket hyss för sig. Han har ett elakt grin i sitt ansikte och utstrålar en känsla av illvilja. Det känns som han vill skada mig, skrämma mig och få mig att må dåligt. Jag kan känna hans skadeglädje då han skrämt mig.  Det är han som brukar vara på balkongen. 


Jag har bara tagit upp detta med psykiatrin två gånger, för när jag inte känner dem i min närhet så vägrar jag tro på att det överhuvudtaget hänt. Jag försöker förtränga dem. Känns lite som att om jag berättar om detta kommer de låsa in mig för evigt. 

Men jag berättade på BUP när det först började. Då kallades det för Paranoia eller förföljelsemani. Men man förklarade inte vad man menade med det, eller vad det innebar. Jag har fortfarande ingen aning vad de menade och ingenting om detta står nämnt i de journaler som jag fått läsa.


Andra gången jag pratade om detta och mina andra "syner" som jag haft, var med min förra psykolog, hon ansåg att det kunde röra sig om "gränspsykoser" som hon kallade. Det vet jag inte så mycket om vad det är heller. Men fick förklarat hur hon menade i alla fall. Hon sa att jag har så kraftig ångest att jag förlorar verklighetsuppfattningen och glider in i en slags psykos. Känner mig inte särskilt bekväm med att prata om just denna delen av mitt liv.


Men det känns ändå befriande att ha skrivit ut en så stor hemlighet här. Det känns för mig lite som ett friskhetstecken att jag kan börja inse att dessa tankar eller vad det nu är, är en del av min psykiska ohälsa och inte faktiskt ett folk som förföljer mig. Fast de skrämmer mig fortfarande. Hur gör man för att inte låta sig skrämmas av skuggfolk?


Av Sara Modigh - 19 februari 2013 00:41

Jag började blogga för 4 år sedan för att kunna skriva om min väg mot ett friskare liv. Jag hade en naiv bild att jag skulle få en diagnos på nån månad och sedan behandling och bli frisk inom ett år. Riktigt så blev det inte. Det är svårt att se några tydliga förbättringar. Jag mår fortfarande väldigt dåligt och har stora problem. Jag har fått diagnoserna men ingen riktig behandling än så länge. Men den kommer förr eller senare.


För fyra år sedan skrev jag en lista på några av mina största problem områden. Tänkte lägga upp den här och skriva lite om hur det utvecklats under dem senaste åren.


Listan Socialfobi - agorafobi - bussfobi - telefonfobi (fobi för att prata med människor i telefonen). när jag är ute är de ända jag kan tänka på hur jag går, sitter eller står, känner hur folk tittar på mej och de känns som dom kan läsa mina tankar. vågar inte titta folk i ögonen. tittar bara ner i marken.

Detta är fortfarande ett stort problem. Kan inte prata i telefon. Undviker socialasituationer , främst situationer som köer, bussar, tåg, bio, teater och stora folksamlingar. Jag är inte lika rädd för hur jag går eller sitter. Men känner ett obehag när någon tittar på mig. Jag kan idag titta de allra flesta människor i ögonen. Det har jag övat upp genom att i början titta folk mellan ögonen (så att det ser ut som man tittar i ögonen fast man inte går det) När jag vant mig vid det så kändes det ganska naturligt att titta folk i ögonen. Jag har lättast för att titta folk med glasögon i ögonen. för då är det ändå ett litet "skydd".


Bakteriefobi-extrem rädla för att bli magsjuk-extremt rädd för att spy.

Fortfarande livrädd för detta. Ser ingen större förändring i det.


Extrem rädsla för att kvävas - kan inte vara instängd nån annanstans än i mitt rum, kan inte kramas utan att få kvävningskänslor vilket leder till panik.

Rädslan för att kvävas är fortfarand stor. Får fortfarande panik av kramar, tröjor som sitter för nära halsen osv.


Dermatillomani ? får panik om jag inte får pilla upp sårskorpor, finnar ojämnheter på huden, detta på mej och min pojkvän.

Jag pillar fortfarande mycket på mig själv, men inte alls i den grad som det var förut så jag kunde sitta med nålar pch saxar och gröpa ur min hud för att jag fantiserat att jag hade en knöl där.


Sömnproblem - mardrömmar , rubbad sömnrytm , osammanhängande sömn , svårt att hamna i djupsömn

Sover bättre nu, men har fortfarand perioder då jag har svårt att somna och sova djupt.


Psykoser - röster huvudet - röster i huvudet som talar om hur värdelös jag är, ser även läskiga saker ute, speciellt när det är snö. hör fotsteg efter nej när jag är ute. ser skuggor av människor hemma. hör folk skratta elakt.

Mina röster har försvunnit helt. Det händer vid enstaka tillfällen att jag drabbas av gränspsykoser och hör/ser saker som inte finns.


Ångest, ökar på nattetid - kan därför inte sova på natten.

Ångesten är lika illa som den alltid varit. Men jag har blivit bättre på att hantera den.


Panikattacker- får ofta panik, blir kallsvettig, får hjärtklappning, känns som jag ska gå i bitar för jag vill åt flera håll samtidigt.

Undviker fortfarande saker som ger/har gett mig panikatacker. Är livrädd för attackerna Har dem inte så ofta längre. Men det är väl främst på grund av att jag undviker allt som ger mig dessa attacker.


Humörsvängningar, snabba - agressivitet/sorg - kan skratta ena sekunden för att gråta i nästa & sedan bli arg efter en litenstund. detta sker ett par gånger om dan.

Jag är mycket stabilare i mitt humör överlag. Men jag har lätt för att bli väldigt arg eller ledsen. Speciellt efter mammas död har jag märkt en försämring. Jag känner att jag inte har någon kontroll över min ilska.


Depressioner - nedstämd, ingen ork att göra saker, ser inget ljus, ingen lust för att göra saker.

Jag är fortfarande nedstämd och orkeslös i perioder. Har svårigheter i att "starta upp saker"


Självdestruktivitet - skurit mej i många år, slagit mej med hammare, bitit mej i händerna, dunkat huvudet i väggen osv.

Mitt självskadebeteende är väl det som jag fokuserat mest på att förbättra dem senaste åren. (främst för att det var något jag kunde fixa på egen hand) Har haft ett självskadetillfälle på 2 år.


Extrem rädsla för att bli lämnad ensam mot min vilja - rädd att bli lämnad, "testar" ofta min pojkvän genom att bli arg på honom för å se om han kommer stanna kvar. detta även de inte finns några bevis på att han har tankar på de mer än mina fantasier. Ena stunden älskar jag en människa och nästa hatar jag den - kraftiga svängar ena stunden kan jag älskar jag min pojkvän för att i nästa hata honom. likadant med andra familjemedlemmar. dömer även alla i min närhet som antingen goda eller onda.

Fortfarande rädd för att bli lämnad ensam och har fortfarande väldigt omväxlande känslor. Men det är bättre. Tror att det ligger i att jag har ett stabilare humör nu.


Svårt att se posetiva saker - koncentrerar mej på de negativa

Detta är något jag jobbat på. Jag försöker att se saker positivt. Jag kan , speciellt när jag är nedstämd eller frustrerad och ångestfylld fortfarande ha svårigheter att se det som är posetivt.


Väldigt självkritisk - avstår från att försöka pga risk att misslyckas, koncentrerar mej bara på allt som e fel med mej och alla mina misslyckanden.

Jag är rädd för misslyckanden och jag är aldrig bra nog i mina ögon. Men jag kämpar med att försöka se att jag är bra.


Tål inte negativ kritik - ens om det ej är riktat mot mej, kan vara att dom skriker åt varandra på tvn så tar jag åt mej.

Tar inte åt mig av folk som bråkar på tv längre i alla fall. Blir väldigt ledsen och sårad om någon påpekar fel och brister hos mig. Beror förmodligen på att jag känner mig dålig och mår dåligt över det så det blir att strö salt i såren när någon klagar.


Svårt att ta till mej beröm och liknande - kan inte se att de finns bra sidor av mej.

Jag ser mer bra sidor. Jag har lärt mig att se att den kampen jag går igenom för att leva är bra och att bara för att det kanske inte syns utåt att jag kämpar så betyder det inte att det inte är bra.. Men har fortfarande svårt att ta till mig beröm. För som jag skrev åvan så tycker jag ju alldrig att jag är tillräkligt bra.


Väldigt svårt att kontrollera känslor, kan ej kontrollera hur jag ska utagera ilska eller sorg utan låter det ofta gå ut över alla runt omkring - små ord kan utlösa stort raseriutbrott - har mycket raseri inom mej som jag inte kan få utlopp för, sen går de över gränsen och "fel" person för allt det arga över sig.

Detta är fortfarande kvar men har inte lika många raseriutbrott längre.


Känner som jag har ett stort hål inom mej som ej kan fyllas med något - stort svart hål som ger en slags tomhetskänsla.

En känsla som för ändrats till en mer känsla av otillfredsställdhet. Det käns inte som att något blir riktigt bra.


Paranoia, ständigt på natten - hör folk utanför fönstret eller i huset, ser människor som smyger omkring, måste kolla dörrar så dom är låsta osv.

Har blivit mycket bättre på denna punkten. Jag känner mig inte förföljd längre och jag kollar inte dörren 500gånger om dagen längre.


Väldigt stresskänslig - tål inte stress, blir som förlamad av stress och klarar inte av att göra något. mår psykiskt dåligt av stress

Tål ingen stress alls. Påverkas väldigt negativt av stress. Får mycket ångest av stress samtidigt som jag blir stressad väldigt lätt.


Får ångest av för stora krav, tex skolgång - blir som förlamad av krav och klarar inte ens av att gå upp ur sängen.

Samma här. Krav får mig att bli extremt stressad och jag får stor ångest.


Impulsivitet, allt ska ske på en gång- vill jag göra nått ska de ske på en gång.

Fortfarande inpulsiv. Får jag en idé så ska den genomföras med en gång för det känns som att om jag inte gör det nu kommer jag inte orka med det sen.


Obehag när saker inte går som jag tänkt mej- panik om de inte blir som jag har tänkt eftersom jag då inte har kontroll.

När sker inte går så som jag tänkt att dem ska gå så får jag ångest och blir stressad.


Stort kontrollbehov- panik om jag tappar kontrollen, jag moste ha full kontroll över vad som händer.

Har inte jag kontrollen så vet jag inte vad som kommer hända och saker går inte som jag tänkt mig. Så jag vill fortfarande gärna ha kontrollen.


Väldigt svårt för att lita på folk- litar bara på min pojkvän. tror att alla är ute efter att såra mej eller förstöra mitt liv.

Jag litar mer på människor idag än jag gjort förut. Men man måste förtjäna min tillit.


Svårt för att ge beröm - visa uppskattning- tycker det är jobbigt att ge beröm.

Tycker fortfarande att detta är svårt. Vet inte varför. Men jag tycker att jag blivit bättre på det.


Inget intresse av vänner eller sociala kontakter, inklusive familj- jobbigt med människor , inget intresse av att umgås men nån annan än min pojkvän.

Jag känner väl idag att det skulle vara trevligt att träffa familjen mer och att umgås med vänner. Men orken fins inte riktigt. Men intresset fins där i dag.


Känner glädje av få, om några aktiviteter- gör inte mycke, tycker inte det är roligt att göra saker.

Detta är fortfarande samma.


Låg tolerans för frustration- panik om jag blir frustrerad. mår psykiskt dåligt av frustration.

Blir lätt frustrerad. Men har bättre kontroll och får inte vredesutbrott av frustrationen längre. Får dock fortfarande panik av det.


Känsla av underlägsenhet- alla kan bättre än mej, litar inte på att jag har rätt om någon annan säger att det är fel.

Detta varierar dag från dag. Vissa dagar känner jag mig mer självsäker än andra.


Kan ej be om hjälp- vågar inte be om hjälp, känner mej dålig.

Har svårt att be om hjälp fortfarande. Skäms över att behöva hjälp med vardagliga saker.


Svårt för att säga ifrån- vågar inte säga ifrån om jag tycker någon gör fel , särskillt folk utanför familjen.

Vågar inte prata med främlingar så kommer inte i kontakt med så mycket människor. Men skulle förmodligen inte våga säga ifrån om jag skulle bli illa behandlad eller se någon bli det.


Svårt att avsluta påbörjade saker - tröttnar snabbt , blir uttråkad, kör fast och ger upp.

Jag är bättre på att avsluta det jag börjar med. Försöker att göra en sak itaget istället för att ha femtioelva projekt samtidig.


Mår dåligt av beröring - får obehags känslor om någon rör vid mej, speciellt mina armar eller kinder.

Får fortfarande viss obehagskänsla när jag blir berörd av någon. Främst när det är folk jag inte känner väl så är det jobbigt.




Så för att sammanfatta allt så är väl den största förändringen som skett att jag har bättre självkänsla och bättre självförtroende. Jag har ett lite lugnare humör och jag har lärt mig att hantera min ångest utan självskador.

Jag känner mig säkrare i mig själv än jag gjort tidigare. Jag försöker ta en dag i taget, lära mig av mina misstag och tänka på att det som har vart jobbigt i det förflutna har gjort mig till den jag är idag.


 


Av Sara Modigh - 15 oktober 2012 23:49

Jag fick en bra fråga på http://www.blogresponse.com/saramodigh . Och det var vad det är för sjukdomar jag har.

Min blogg handlar ju om psykisk ohälsa men det kanske inte är så tydligt vad jag lider av.

Så Jag tänkte att jag ska skriva lite om den psykiska ohälsa jag har.

Jag är diagnosticerad med Asperger, ADD, GAD, Panikångest och Atypisk depression.

Så jag tänkte förklara lite om vad dessa diagnoser är.


1. ASPERGERS SYNDROM

Asperger är en diagnos innom  autismspektrat och är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Aspergers syndrom medför nedsättningar i förmågan till socialt samspel/social kommunikation, ibland också vad gäller planering/organisationsförmåga, fantasi/föreställningsförmåga och kroppshållning/kroppsrörelser. Personer med Aspergers syndrom kan uppvisa ett annorlunda beteende. De blir därför ofta missförstådda och kan uppfattas som ohyfsade, ouppfostrade eller blyga.


Kännetecken på apergers syndrom


Kognitiva svårigheter:

  • Begränsad förmåga att förstå hur andra tänker och att leva sig in i andra människors situation.
  • Begränsad förmåga till ömsesidig dialog, vilket kan beskrivas som svårigheter att förstå det outtalade och att läsa mellan raderna.
  • Svårt med planering och organisering av tillvaron (behov av rutiner). Kan gälla mat, tider, att besök måste vara väl inplanerat, att det inte bara ringer på dörren. xx
  • Begränsade eller stereotypa intressen. xx
  • Fixeringar och låsningar i beteendet. x
  • Konkret tänkande; uppfattar saker bokstavligt. x
  • Problem med tidsuppfattning.

Styrkor:

  • Starkt intresse för hur saker och ting fungerar och samverkar
  • Bra tålamod för specialområdena x
  • Informationsinsamling x
  • Mycket plikttrogna (på jobbet) och ärliga
  • Starkt logiskt tänkande x
  • Mönsteridentifiering
  • Problemlösning   x
  • Målmedvetenhet och envishet

Övrigt:

  • Intensitet i sysselsättningar över vad som ofta uppfattas som normalt
  • Många med AS samlar på allt möjligt och kan ha svårt att göra sig av med saker

Denna diagnosen har jag fått på grund av mina svårigheter att vara social. De tror att jag utvecklat en social fobi på grund av aspergern. Jag har även stora svåriheter med att saker inte sker enligt planering. Jag blir väldigt stressad om man bestämt att göra något en viss tid och sen blir det inte av vid den tiden. Då kan hela dagen vara förstörd. Saker ska gärna också ske på ”mitt sätt”  Jag får en obehagskännsla om nån gör ”fel” även om jag rent logiskt vet att den inte är fel att göra på det sättet. Sedan har jag vissa peciella grejer som jag gör. Jag kan tex inte äta gurka om den inte är skuren på rätt sätt :P  Jag har många ritualer just vid maten. Den ska ätas på ett vist sätt annars går det inte.  Jag har även drag från den possetiva sidan. Som tex problem lösning och logiskt tänkande. Jag ser ofta bra sätt att lösa problem i vardagen. Jag kan tänka logiskt även om mina känslor inte alltid håller med .


2. Attention-Deficit Disorder ( ADD )

ADD är en diagnos liknande ADHD men utan hyperaktivitet.  Det innebär tex svårigheter med konsentration.


Kännetecken för ADHD/ADD

  • Koncentrationssvårigheter x
  • Motorisk hyperaktivitet
  • Glömska
  • inpulsivitet x

Det finns även andra symptom som är vanliga bland personer med ADHD men som inte är nödvändiga för att få diagnosen.

  • Nedsatt motorik
  • Sömnsvårigheter xx
  • Sen tal- och språkutveckling
  • Problem med att tolka sinnesintryck xx
  • Psykiska problem som ångest, stark oro eller depression xxx
  • Tendens att upprepa eller ”haka upp sig på” ord eller meningar x
  • Känslomässig instabilitet xxx

Min ADD ger sig uttryck i både min koncentration och i att jag är inpulsiv. Jag har svårt att komma till ro när jag går och lägger mig. Det tar ofta flera timmar att somna. Sedan kan jag inte komma upp på morgonen. ibland har jag ett väldigt stort sömnbehov. Behöver sova 12 timmar för att orka leva nästa dag. Andra veckor sover jag bara 3-4 timmar år gågen.

Jag har svårigheter att hantera intryck från allt som händer runt omkring. Min hjärna tar in och försöker bearbeta allt. Så det gör mig väldigt kännslig för både ljus, ljud , lukter och alla syn intryck.  Jag är även väldigt stress känslig och är väldigt känslomässigt instabill. Jag blir lätt arg, irriterad, ledsen och har völdigt svårt att kontrollera dessa kännslor.


3. Generaliserat ångestsyndrom (GAD) & Panikångest.

GAD är ett ångest syndrom som innebär att man i stort sätt har ständig ångest.

Jag har även panikattacker där ångesten är starkare men under kortare tid. Vid generaliserat ångestsyndrom varar en ångestattack mellan några dagar till några månader.

Symtomen på både GAD och PAnikångest är väldigt lika. Det  som skilljer är styrka och längd på attakerna och hur plötsligt dom dyker upp..


Kännetecken

Symtomen på generaliserat ångestsyndom är samma som ångest, det vill säga känslor av rädsla, oro och nervositet utan att det är adekvat i situationen. De flesta av de drabbade upplever obehag i maggropen, muskelspänningar, svettningar, yrsel, Hjärtklappningar och ibland darrningar. Rädslan brukar kretsa omkring oro för att misslyckas, ge koncentrationssvårigheter och motorisk oro, samt kan yttra sig i somatisering såsom spänningshuvudvärk.

Vid en panikångest attack, Kommer attacken plötsligt och utan förvarning. Man känner stor panik och strark ångest.


Dessa diagnoser påverkar min vardag väldigt mycket. Jag har ångest så gott som varje dag. Jag har svårt att klara vardagliga saker för att jag är rädd för så mycket. Jag är extremt rädd för panikattacker. Jag kan få väldigt svåra reaktioner under mina panikattacker så som svimmningar, medvetslöshet, jag spyr , ja jag förlorar all kroppskontroll helt enkelt.  Medans panik attackerna ofta är kopplande till obehagliga situationer så är det generaliserade ångestsyndomet kopplade till allt möjligt som kan ge obehag. Dessa två sjukdomar går ihop ganska mycket i mitt fall. Först får jag min generaliserade ångest av något, säg att vara högt upp i luften. tar jag mig inte i från den sittuationen kan ångesten utväcklas till en full panik attack. Detta gör att jag hellst undviker allt som ger mig ångest.



4. Atypisk Depression


Atypisk depression är en slags depression. Den har fått sitt namn då dess symptom är motsatta jämfört med melankolisk depression; symptomen uppträder tidigare i livet och är kroniska snarare än fasiska. Vidare har patienterna ofta förmåga att känna glädje då gynnsamma händelser inträffar. Dessutom tappar de ofta inte i vikt brukar tvärtom vara överviktiga då de äter för mycket, de sover inte för lite utan för mycket, deras depression är värre på kvällen och de har även ängslighet.

Kännetecken

* kronisk nedstämdhet xx

* Trötthet xx

* översovande xxx

* Depressiva episoder

* Blytyngdskännsla i kroppen. xxx

* Vikt ökning

* Hetsätning

*Svårare depression vid kvällen/natten xxx

* svårare depression vid ensamhet. x

* Förmåga att känna glädje i en glädje givande sittuation. xx


Denna diagnosen ger sig i uttryck i att jag är ofta nedstämd och i perioder deprimerad. Jag får mycket kroppsliga symptom av min nedständhet så som att känna mig väldigt trött, trög och tung i kroppen. Nedstämdheten är ofta svårare på natten och gör det svåt att sova. Det gör också att jag sover extremt mycket. Under mina depressiva episoder kan jag sova 20 timmar per dyngn. Men jag kan  trotts nedstämdhet och depression känna glädje av mina djur , min familj , av en bra film och så vidare.



Självskador

Jag tänkte att jag även skulle ta upp självskadorna lite snabbt. Jag har på grund av mitt mående hamlat i ett dumt beteende att skada mig själv för att uppnå ett slags innre lugn.

Det är många med svår ångest som hamlar i nått slags självskadebeteende.  Jag själv har skurit mig i många år och har även använt sex som ett sätt att skada mig själv.

Speciellt självskadorna som innebar att jag skar mig har vart väldigt svåra att bli av med. För bara ett litet tag sedan firade jag ett år utan sådana självskador.



Av Sara Modigh - 1 januari 2010 09:00

    

– Del 1  1996-2003

Nu minns jag inte mycket från min skoltid, det mesta som jag minns är all ångest den framkallat.

Jag kommer ihåg känslorna från när jag började på lekis. Varje dag var jag livrädd och jag tyckte det var fruktansvärt hemskt att gå till lekis.

Jag tror att det var i samband med att jag började lekis som min ångest började.

Jag minns hur ont i huvudet och magen jag fick varje morgon.

Men eftersom jag bara var sex år gammal förstod jag ju inte att det var för att jag var så orolig och spänd som jag fick ont.

 Då jag var så liten fattade jag inte alls var oron var för något.

 Jag trivdes inte med dem andra barnen och jag vill inte gå dit. När jag talade om för mina föräldrar hur ont det gjorde i magen så blev de ju såklart oroliga och tog mig till vårdcentralen.

Som inte kunde hitta några fel eftersom det var på grund av oro som min mage gjorde ont.

Efter ett tag slutade mina föräldrar att tro på att jag hade ont i magen och började tvinga mig tillbaka till lekis.

Detta gjorde att jag som sexåring började hitta på att jag hade ont lite överallt för att slippa gå till lekis.

Jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att ha så ont och att ingen trodde på mig.

Att ingen fattade hur dåligt jag mådde och att ingen fattade eller trodde på att jag faktiskt hade ont på riktigt.


Min ångest fortsatte att finnas vid min sida, genom hela låg och mellanstadiet. Jag hade fortfarande ont i magen & huvudet och jag hade fortfarande ingen aning om varför.

Den gnagande ångesten i bröstet började också bli kraftigare och komma oftare vilket resulterade i att jag började skolka från skolan. Jag brukade ”låssas” vara sjuk för att få stanna hemma eller gå hem tidigt.

När jag började mellanstadiet började min frånvaro från skolan uppmärksammas och BUP kopplades in. På BUP fick jag höra att allt var helt okej och att allt var normalt.

Det jag inte fick veta var att mitt magont och den konstiga obehagliga känslan jag hade inuti mig, känslan av att bli uppäten inifrån och den ständiga rädslan, var ångest och att det kunde bli motarbetat.

Visst man kanske inte ska berätta för en tioåring att den har ångest. Men jag spenderade flera år med att ha ångest som förvärrades för varje år, samtidigt som jag trodde att det var normalt och att det skulle vara så. Att det var rätt att vara i en sådan ständig smärta och jag kände mig jättedålig som inte klarade livet på samma sätt som alla andra runt omkring mig.


Det var någonstans i lågstadiet som jag började skada mig själv med flit. Jag hade sedan en tid tillbaka knutit mina händer hårt för att känna smärtan från naglarna i handflatan. Men nu började jag även skada mig på andra sätt.

Jag märkte att jag blev av med lite av alla krigande känslor jag hade inom mig när jag slog näven hårt i väggen.

När jag inte hade någon vägg i närheten så bet jag mig själv i armen eller handen.

Den fysiska smärtan tycktes dämpa känslorna jag hade inne i mig.

Jag vet inte hur det kom sig att jag tog steget att skära mig själv, antar att det blev den naturliga utvecklingen från att nypa, bita riva, till att riva mig själv med föremål till att sedan hitta vassare och vassare saker att riva mig själv med.

Men ångesten blev bara starkare och starkare och då också mitt behov av att dämpa och stoppa känslorna.

Jag skadade mig med vassa föremål, slog mig själv med hårda saker eller dunkade huvudet i väggen.

Ju mer ångest jag fick desto mer skadade jag mig, och ju mer jag skadade mig desto mer ångest fick jag. Ångesten utvecklades till det sämre och den började tala till mig, små röster i mitt huvud som talade om hur värdelös jag var, att ingen ville ha mig och att jag inte förtjänade att leva. Detta gjorde att jag blev djupt deprimerad.


                         


– Del 2  2003-2006

Jag kände mig så värdelös. Jag hatade mig själv mer än något annat på jorden. Jag hatade mig själv för att jag levde och förpestade livet för alla som hamlade i min väg, jag hatade mig själv för att jag var så ful och misslyckad.

Jag hatade allt som hade med mig att göra. Jag kände att det inte fanns någon i hela världen som tyckte om mig.

Allt självhat förblindade mig så jag inte kunde se min familj och mina vänner som alla älskade mig.

Mitt självskadebeteende hade vid det här laget nått stadiet där jag började skära mig.

Men mitt självdestruktiva beteende slutade inte vid det.

Jag hade börjat röka bara 13 år gammal och jag förlorade oskulden inte långt där efter, med en kille nästan dubbelt så gammal som mig.

Jag upptäckte att killar ville ha mig, killar såg mig. Jag märkte också att det var lätt att låta dem utnyttja mig.

Jag började ha sex med killar och låta dem utnyttja mig för att på nått sett visa att jag faktiskt var nått att ha. Ville de ha sex med mig kunde jag ju inte vara så hemsk?

Min högstadietid består av cigg, sex och rakblad. Det är sjukt hur många äckel som utnyttjade mig. Jag hatar verkligen att ingen sa nej. De flesta var faktiskt vuxna, och borde fattat att allt inte stod rätt till.

Jag menar en trettonåring med risp-sår över hela kroppen? en fjortonåring som inte är oskuld? En Femtonåring som haft flera sexpartners? Hur kan man ens ha sex med någon så ung? Jag menar ingen jag hade sex med var under 18 år, var det tanken på en oskuld som var lockande?

Jag brukade säga att jag var oskuld fast jag inte var det i början eftersom jag skämdes så över mig själv. Tror att vissa märkte att jag inte var oskuld men dem fick gärna tro att jag var det. Killarna verkade tända på att ta min oskuld så jag lät flera stycken göra det.

Under dem åren jag lät mig utnyttjas skaffade jag mig ett par förhållande med riktigt idiotiska killar. Våldsamma killar, killar med alkohol- och drogmissbruk. Killar som jag intalade mig själv att jag förtjänade att tvingas vara med.


Under mina högstadieår gjorde jag mycket dumt som jag ångrar. Jag lät ångesten styra mitt liv. Jag lät ångesten ta över helt.

Jag lydde mina impulser jag sket totalt i skolan. Den gav ju mig bara ångest ändå så varför besvära sig med att gå dit? Det gjorde ju så ont att vara där, det var bättre att självplåga mig på ett förståelig vis. Barn och Ungdomspsykiatrin var förstås inte till någon hjälp nu heller.

Jag vet faktiskt inte om de försökte hjälpa mig och jag stötte bort hjälpen eller om jag inte fick någon hjälp. Jag kan inte minnas att de gjorde så mycket mer än att tvinga mig dit & prata 1-2 gånger i veckan och skriva ut oändliga mängder mediciner.

Jag minns att jag fick vara inlagd på BUP:s psykavdelning tre gånger, de försökte få mig att bo där men jag totalvägrade för det mesta.

Men som sagt, tre gånger lyckades de tvinga dit mig.

Jag rymde dock ganska fort. Jag hatade det där stället och ännu mer hatade jag personalen.

Det var ett par gubbar där som verkligen inte borde få jobba med människor. Speciellt inte barn som mår psykiskt dåligt. De skrämde verkligen livet ur mig. De betedde sig väldigt hotfullt mot mig och de andra patienterna.

De var också väldigt nedlåtande.
Absolut inte bra kvaliteter för någon som ska jobba med en trettonårig tjej med social-fobi och dåligt självförtroende.

Att hota med våld och prata om hur alla ouppfostrade barn borde få sig ett kok stryk så de lär sig, var inte så bra taktik för att få mig att lättare vara tillsammans med människor. Kan ju säga att det bidrog ganska bra i fördel till min ångest istället för att hjälpa mig.

Detta låter antagligen inte som nått farlig för dem flesta, men jag var verkligen livrädd för de två männen som var där. Jag trodde verkligen att de skulle slå ihjäl mig om de fick chansen. De fällde alltid små kommentarer som skrämde mig. Även om det inte var riktat till mig blev jag riktigt rädd.

De kunde t.ex sitta och kolla på tv, till exempel nått polis-program där en skurk tagit någon gisslan & tvingar gisslan att köra en bil. Då kunde den ena kläcka ur sig. Jag skulle lätt kunna ta honom, ett slag i tinningen & han skulle hamla i koma. Varje natt hörde jag de där kommentarerna spelas upp i huvudet på mig.

De sa också saker som skadade mitt redan alldeles förstörda självförtroende. De antydde att jag var dålig för att jag inte klarade av att gå till skolan som normala barn, de antydde att jag var ouppfostrad och lat. De pratade om hur dåligt det skulle gå för mig i livet eftersom jag ”förväntade mig få allt på silverfat”, de tyckte sa att jag var dum som trodde att jag skulle kunna sitta hemma & lata mig & ändå få pengar.  Vilket barn med svår psykisk ohälsa behöver höra sådant?

Andra gången jag var inne gav den ena in ett slag under bältet genom att förolämpa mitt husdjur.

”Fan vilken äcklig astmahund. Det är ju sådana som andas så konstigt”. eller ”En sådan hund är ju bara för gamla kärringar”. och ”Vilken tönt hund. Kamphundar ska det vara”

Iallafall efter de två inläggningarna kämpade jag med näbbar & klor för att inte bli inlagd där igen. Jag tror att det enda man fastslog på BUP under mina 8 år där var att jag inte hade någon neuropsykiatrisk diagnos.

Det jag dock inte fattar är varför de proppade mig så full med mediciner om de verkligen ansåg att allt var helt normalt som de fortsatte att säga under 7 av dom 8 åren.

Dock när jag läste min journal efter att jag slutat där så stod det att jag har panikångest, depressioner och ”skolfobi” vilket egentligen är socialfobi. Så, så mycket var det med att allt är normalt.

Förstod de inte att ovissheten om vad mina känslor kom ifrån gjorde att jag mådde sämre?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

BUP hade säkert kunnat stoppa min problematik om de bara hade velat.

Men det är ju lättare att bara skriva ut lite mediciner & hoppas att det hjälper istället för att kosta på en lång utredning och riktig behandling. Så någon behandling blev det inte, och mina sjukdomar lämnades att utvecklas och få fullkraft.

När jag slutade högstadiet gick jag ut med sträck i princip alla ämnen och 97 % frånvaro.

Det enda positiva som hände under högstadieåren var att jag träffade min underbara pojkvän.  

Jag var som vanlig ute efter att låta mig utnyttjas av massa killar, men just honom var det nått speciellt med. Han brydde sig faktiskt om mig på riktigt. Han brydde sig om mig som person och inte som sexdocka.

Vi blev kompisar och 2 månader senare blev vi ihop och vi är ihop fortfarande.


           

            
– Del 3 2006-2009

Det var när jag träffade Jakob som mitt liv fick en mening.

När jag träffade honom upptäckte jag att det fanns en mening med att fortsätta leva.

Han har hjälpt mig otroligt mycket och det är tack vare honom som jag fortfarande lever. Han är det bästa som hänt mig. Han fick mig att inse att det var värt att kämpa för att bli frisk. Han fick mig att se att det fanns vackra saker i livet.


Allt var inte längre svart. Vår kärlek öppnade ett fönster som släppte in lite ljus i allt mitt mörker.

Han fick mig att tro på att livet kan bli bra. Han fick mig att se att jag förtjänade att bli frisk, han hjälpte mig att bygga upp ett självförtroende och han fick mig att för första gången se en framtid. Den bilden av en framtid tillsammans med honom fick mig att börja kämpa.

Vårt liv är inte perfekt jag är fortfarande inte frisk, men vi har nått långt. Mitt självskadande är nästan helt borta.

Vi har våra underbara katter och en fin lägenhet, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.

Han har ställt upp så mycket för mig, och han har kämpat tillsammans med mig för att bli kvitt mina självskador.

Han har fått se mig göra saker som ingen människa borde behöva se.

Men han har ändå stannat vid min sida. Men som de säger ” Kärleken övervinner allt” Han har fått uppleva min ångest på många olika sätt, jag önskar verkligen att han inte hade behövt det. Eller de gånger han har fått lämna mig på behandlingshem när jag legat på ett sjukhus golv och skrikit och gråtit. Eller alla gånger han fått följa med mig till akuten efter mina återfall i självskadandet.

De gånger han fått torka mitt blod och mina tårar. Ingen människa ska egentligen behöva göra sådana saker.

Jag står inte ut med mig själv, så det är ett under att han gör det. Han är min egna lilla hjälte  det har hänt mycket under de åren vi varit ihop. Först, direkt efter högstadiet, började jag i en specialklass med folk med liknande problem som jag. Där började jag jobba på att få betyg i svenska och engelska. Där var lärarna utbildade att hantera ”problembarn” som jag.

Jag säger problembarn för det var det de kallade mig när jag gick i högstadiet.


Där i den skolan som låg i en lägenhet bredvid den riktiga skolan kände jag för första gången att någon förstod mig.

Jag fick mycket hjälp och jag kunde också plugga i min egen takt, det vill säga så mycket jag klarade av utan att överbelasta mig med ångest.

Jag gick i skolan 2 dagar i veckan och 2 timmar åt gången, och jag blev hämtad av en lärare varje morgon så att jag skulle slippa åka buss till skolan. Vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig bättre på skolarbetet.

Jag gick 2 år på den skolan och fick betyg i både svenska och engelska.

Efter det började jag på en folkhögskola för att läsa in matte, historia mer svenska och engelska och även lite musik. Jag gick där i 2 veckor sen fick jag lungsäcksinflammation.

När jag kom tillbaka efter en vecka som sjuk betedde sig läraren väldigt illa. Hon trodde inte på att jag vart sjuk utan trodde att jag hade skolkat.

Det ledde till att jag fick en ångestattack och hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag inte kunde skärpa mig. Så jag slutade där och började fokusera på att ta itu med min ångest problematik istället, för det blev tydligt att jag inte skulle klara av att gå i skolan på fulltid innan jag blivit frisk.

Så det senaste året har jag vart sjukskriven och stått i kö för behandling. Det har i stort sätt inte hänt mycket på psykvården men jag hoppas att de kan få igång det hela snart.

Jag vill bli frisk nu nu nu.

Jag är jävigt trött på ångest, depressioner och panikattacker jag vill verkligen att det ska försvinna. Någon borde uppfinna en mirakel medicin som tar bort all skit. Speciellt med tanke på att mediciner är det enda psykvården har att erbjuda.

Jag är iallafall glad att jag med Jakobs hjälp lyckas ta mig ut ur självskadorna. Det är tur att jag träffat nån som kunnat hjälpa mig. Nästa steg är att kämpa mot ångesten & kanske kunna klara av att gå ut ur lägenheten någon gång ibland.

2008 så flyttar jag och Jakob ihop i en liten lägenhet. och det känns otroligt frigörande. Men det tar lång tid att få en remiss skickad från gamla psykiatriavdelningen till den nya. Efter ett halvår kontaktar jag akutpsyk i ren desperation när jag inte längre kan hantera min ångest. Väl där får jag en liten papperspåse med tabletter och så skriver de en remiss. Det tog ungefär fem minuter att göra. Vilket egentligen får mig ännu mer upprörd. Om det bara tar fem minuter att skriva en remiss, hur kan man då inte ha hunnit mer det på ett halvår? Vad är det för jävla psykvård i har här?

Jag får i alla fall tillslut en kontakt på psykiatrin. Men är i så dåligt skick att jag inte kan ta mig dit utan min make och jag hade panikattack efter panikattack.

Då bestämde min psykolog att hon skulle göra hembesök istället.

Jag tyckte att det var jättehemskt i början. Hon stod utanför min ytterdörr och plingade på medans jag låg på golvet i panik och höll för öronen. Men när Jakob var hemma så fungerade det bra och efter ett tag när vi lärt känna varandra kändes det mycket bättre.  

Men år 2009 var jag i enväldigt mörk tid av mitt liv. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att livet skulle bli bättre. Jag orkade ingenting. Var så trött, hade så mycket ångest, kände att ingen lyssnade på mig och ingen brydde sig om mig. 

Så en dag tog jag en överdos på alla mediciner jag hade hemma, vilket var många vid det laget då psykiatrin tycket att det bästa sättet att hjälpa mig var att droga mig med tabletter. 

Efter självmordsförsöket hamlade jag på en medicinavdelning där jag fick dricka kol och ha hjärtövervakning. Jag var ganska borta då men jag vet att Jakob och mina föräldrar satt där med mig under hela tiden.

 Efter det så blev jag inlagd på en avdelning igen och jag tyckte det var fruktansvärt att vara, jag ville bara hem. Alla minnen från tidigare inläggningar gjorde att det kändes som ett helvete att vara på avdelningen. 

Jag fick höra att jag skulle lägga in mig frivilligt eller så skulle det bli LPT. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle ut så fort som möjligt och en LPT skulle hindra det. Så jag gick med på att vara där frivilligt och fejkade varje stund tillsammans personalen att allt var bra igen. 

Så tre dagar efter mitt självmordsförsök blev jag hemskickad igen. 




            

- Del 4

År 2010 är jag 20 år gammal och sjukskriven sedan ett par år tillbaka.

Jag går hos en psykolog där jag bor som misstänker att jag har en borderline personlighetsstörning.

Det händer fortfarande inte mycket.

Jag medicineras och träffar min läkare max 2 gånger om året.

Men jag får iallafall en remiss till en utredning.

Men mitt i utredningen blir jag väldigt sjuk. Jag blir bara tröttare och tröttare. En depression tänker jag.

Det går bara längre och längre och snart kan jag inte gå mer än ett par meter utan att det börjar susa i öronen och svartna för ögonen. Sen när jag inte längre kunde behålla någon mat i magen så började jag inse att detta var nog inte psykiskt ändå.

Jag sökte hjälp på vårdcentralen och där trodde de att jag var uttorkad och ville ha in mig på akuten så att jag kunde få lite vätskedropp.
Jag mådde så dåligt den dagen att Jakob fick köra mig i rullstol till vårdcentralen och jag kände mig verkligen döende. 

Vi fick en sjuktaxi som körde oss till akuten och jag stapplade in helt grå i huden, illamående och svimfärdig.

Jag vet inte hur länge vi fick sitta och vänta med det kändes i alla fall som en evighet. Det var jobbigt att bara sitta upp. Jag ville hem och lägga mig igen för det var så utmattande att sitta upp. Men tillslut så kom de och jag fick lägga mig på en liten brits och de tog lite blodprover.

När resultatet kom så blev både jag och de som jobbade där förvånade. 

Det visade sig att mitt blodvärde var väldigt lågt. Mitt HB låg på 77 men ska egentligen ligga runt 120.

Jag hade så allvarlig anemi att de fick lägga in mig med en gång och jag fick en blodtransfusion och näringsdropp.  

Jag var så rädd för att vara inlagd, men personalen på avdelningen har jättesnälla. Det fixade så jag gick ett enkelrum, Jakob fick bo där med mig och när Jakob skulle åka hem och hämta lite kläder så att en sjuksköterska och höll min hand under hela tiden.  
Jag fick ligga inne i tre dagar och jag fick genomgå massor med tester för att se varför jag fick näringsbristen, men man hittade ingenting. 

Tydligen kan man inte leva på att bara äta en gång om dagen och sen leva på cola och cigaretter utan att få allvarlig näringsbrist. Även om läkarna tyckte att det var lite konstigt. De frågade typ hundra gånger om jag var vegetarian eller vegan. För det är tydligen ovanligt att få den typen av näringsbrist som jag hade om man äter kött.

Jag hade nämligen b12-brist.

Efter blodtransfusionen kände jag mig som en helt nu människa. Jag blev förvånad över hur pigg jag blev efteråt. 

Jag jag blev utskriven fick jag lite vitamintabletter som jag skulle ta morgon och kväll och behapan-sprutor som jag skulle ta var tredje månad för att få upp lagret av B-12 i min kropp. 


Jag fortsätter i alla fall utredningen jag höll på med och blir tillslut efter ett halvårs utredning diagnostiserad med Asperger, ADD, GAD, Panikångest och Atypisk Depression. Jag får av utredningsläkaren veta att de finns ADHD-medicin att prova som kan hjälpa mig att må bättre. Hon hänvisar mig till min egen läkare.

Jag ansöker direkt efter ett läkarmöte. Men väntetiderna är långa.

Det tar mer än ett halvår att få ett möte. Jag får ett recept i handen och läkaren skickar hem mig igen med löfte om uppföljning efter en vecka.

Medicinen funkar inte alls och veckorna går utan att min läkare hör av sig. Veckorna blir till månader och fortfarande hörs ingenting. Tio månader har gått sedan jag fick mina diagnoser när jag kontaktar vårdjouren och ber dem tjata på min läkare.

Han skickar då ett nytt recept med min psykolog. Så nu har jag ännu en ny medicin att prova.


Jag känner mig konstig. Men nu har jag ju iallafall ett svar som jag så länge letat efter.

Mest av allt blir jag besviken när jag tänker på all hjälpen jag hade kunnat få i skolan om jag hade fått diagnosen i tid. Jag hade kunnat få tillgång till specialskolor, assistenter och inte minst av allt, Jag hade blivit förstådd.

Att inte veta har ju länge tärt på mig. Jag mår bättre nu när jag vet vad som är fel. Jag har fått tillbaka ett litet hopp om att jag i framtiden kommer kunna få hjälp nu när det finns en diagnos att jobba efter.

Allt hänger nu på att psykiatrin skärper sig och tar i tu med sina problem. För just nu fungerar den inte.



           

            

-Del 5 Året är nu 2012 Min mamma har just dött. Jag tänker mycket på varför så mycket tycks drabba just mig. Jag har aldrig förväntat mig att livet ska vara lätt, Men så här svårt? Har alla så mycket skit i sina liv?

Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Hur kan man dö i sömnen när man är 43 år gammal och aldrig har varit sjuk?

Är detta någon hämnd från några högre makter emot mig för att jag är en så dålig människa? Är det för att jag inte kan jobba? för att jag inte kan ta hand om mig själv? Varför kan jag inte få ett normalt liv?


Jag är fortfarande sjukskriven och har i dagsläget inga mediciner. För de tycks ju inte fungera för mig. Det är tal om att jag kanske ska skaffa boendestöd. Känner mig rädd. Bara tanken på att okända människor ska komma in i mitt hem och röra mina grejer.

Människor som jag måste prata med. Vara tillsammans med helt ensam. Jag blir så nervös att jag nästan spyr bara av att tänka tanken. Min psykolog har bytt jobb så jag står just nu helt utan psykologkontakt. Men jag har fått en arbetsterapeut i stället.




            


Del 6-2013-05-24

 

Livet rullar på. Det har snart gått tio månader sedan mamma dog. Jag kämpar fortfarande på allt jag kan.
Vid jul hade jag ett återfall i mina självskador efter att ha varit självskadefri i nära två år. 
Jag skriver mycket för att reda ut mina tankar och känslor. Efter mammas död har jag blivit väldigt rädd för att förlora någon eller något som jag älskar. Döden finns ständigt i mina tankar. Precis efter mamma gick bort så var jag väldig orolig och vaknade flera gånger varje natt för att gå runt och kolla så alla djuren och Jakob fortfarande levde. Att Jakob lever är fortfarande det första jag kollar när jag går in i sovrummet och Jakob sover.
Att ha förlorat min mamma är jättetungt. Men jag fokuserar på att utmana mig själv. Jag kämpar med att försöka lära mig vara i mataffärer och jag försöker ta körkort, Jag spenderar också mer tid med familjen och jag träffar arbetsterapeuten varannan till var tredje vecka. Det är ganska mycket prat om att börja på DBT. Men jag är fortfarande inte "frisk nog" att klara av den utmaningen. 
När jag får körkort kommer det nog att gå lite lättare för då försvinner ju ett av de svåra delarna av att börja på DBT , nämligen att åka buss helt själv.
Precis som för alla så har jag både bra och dåliga dagar och jag försöker verkligen ta tillvara på alla bra och fina stunder som jag får uppleva.



           

 

2013-11-27


När man tror att livet inte längre kan bli värre så kommer nästa slag. 

För lite mer än en månad sedan fick jag diagnosen Multipel Skleros. Just nu är jag jättedålig. Kan knappt gå eller styra min vänsterarm. Jag är totalt utmattad, och jag vet på riktigt inte hur mycket mer jag ska orka med. Jag är 23 år gammal och mitt liv känns som ena helvetet efter de andra. Tänk om det fortsätter såhär? Vad kommer härnäst?

Jag vet i nuläget inte mycket om min MS, Det jag vet är att man hittat flera förändringar i både hjärna och ryggmärg, vilket förmodligen betyder att antingen har jag en aggressiv form MS eller så har jag haft MS:en längre än man först trott. 

Jag personligen tror att allt började för cirka 3 år sedan, då jag själv märkt en försämring i mitt fysiska mående allt sedan jag hade min B12-brist och det var ju år 2010. I samband med det fick jag mina första konstiga smärtor i kroppen. Smärtor som jag nu kopplar till min MS. 


Vägen till att få diagnosen var lång. Jag har fått kämpa mycket för att någon ska ta mig på allvar. 

Vid påsk blev jag för första gången väldigt rädd för de konstiga symptom jag upplevt allt oftare under dem senaste åren. Då påverkades min syn. Jag vaknade en morgon och kunde inte fokusera blicken. Det var svårt att läsa för blicken hängde inte riktigt med och jag blev "yr" i ögonen när jag var ute och skulle kolla efter något. Det var som om blicken inte kunde ställa om sig ordentligt. 

Jag sökte läkarhjälp för första gången då, och svaret jag fick var "hmm, jag ska prata med en annan läkare". Sen kom han tillbaka och sa att det säkert berodde på biverkningar från medicinen jag åt för min psykiska ohälsa. 

Så jag slutade äta Lyrica då men jag blev inte bättre. Jag gick till läkaren igen och fick ta blodprov och fick lite folacintabletter då mitt värde låg lite lågt. Mina symptom försvann ett tag men kom strax tillbaka igen tillsammans med nya symptom. 

Jag fick myrkrypningar, bortdomnad hud, nervsmärtor, svaghet och balansproblem. 

Jag mådde så dåligt att jag inte orkade gå till vårdcentralen så Jakob fick köra mig dit i rullstol. 

Men på vårdcentralen var det fortfarande ingen som lyssnade. 

 När vi ringde in var de oroliga och tyckte kom så fort som möjligt. Men väl där efter en blick på mina ärr förändrades hela läkarens sätt. Hon gick från trevlig till iskall inom loppet av en minut. Samtalet som följde direkt efter att hon sett mina ärr lät såhär:

Läkaren: - Jaha vad jobbar du med då?

Jag: -Jag är sjukskriven

L: -För vad då?

J: -Psykisk ohälsa

L:  -Jag ska gå och kolla en sak i din journal. 

Sedan var hon borta ett tag och när hon kom tillbaka sade hon till mig, "Det här är bara lite ångest, jag såg att du har Sobril utskrivet. Gå hem och ta en sådan

Där och då blev jag så arg, rädd och kränkt. Jag har aldrig känt mig så hjälplöst frustrerad. 

Jag var så övertygad om att detta inte var ångest och det sa jag till henne. "Jag har haft ångest i 20 år så jag vet hur det känns, Detta är inte ångest!"

Men hon sa bara i nedlåtande ton "Ångest kan faktiskt förändras, det måste du förstå. Det ända vi kan göra är att lägga in dig"

Då fick jag ångest. Alla tankar och minnen från senaste gångerna jag vart inlagd på psykiatrin kom flygande tillbaka i rasande fart. "Jag vill inte bli inlagd" sa jag med en gång. Det är ju liksom ingen ångest och psykiatrin är värdelös.

Så efter ett tags diskussion gick hon med på att ta ett par blodprov, bara för att få mig tyst kändes det som. 

Hon kollade lite salthalter och annat skrutt som inte spelade någon roll och så blev jag ännu en gång hemskickad.

Men jag mådde bara sämre och sämre och alla symptom jag haft de senaste månaderna stämde så bra in på Multipel Skleros så jag började bli väldigt rädd att jag hade drabbats av just ms.

Jakob höll med och tyckte också att all stämde alldeles för bra in på det för att ignoreras. 


Jag kände hur all min kraft bara försvann ur min kropp. Efter minsta ansträngning låg jag som en blek hög och skakade. Jag mådde så dåligt och jag var så rädd. För ingen ville lyssna på mig. 

Jag skrev mycket på nätet för att få stöd och tillslut lyckades jag ta modet att söka mig in till akuten istället. 

Jag mådde så dåligt och det var mitt i sommartider, men där tyckte de också att,"visst det kan vara ångest. Men vi borde göra en MR för säkerhetsskull.

Men jag går på semester i morgon. Så det är bättre att du går tillbaka till din vårdcentral igen så du slipper en lång strulig inläggning nu under sommaren".

 Sagt och gjort med denna läkarens ord gick jag tillbaka till vårdcentralen och träffade en fjärde läkare. 

Då sa jag rakt ut. Att jag tror att det är ms, och läkaren på akuten tyckte att en MR skulle göras.

Äntligen var det någon som lyssnade. Han skrev en remis med frågeställning om ms.

Det tog ett par veckor innan det var dags, och sedan ytterligare ett tag innan svaret om att ytterligare tester behövdes göras. 

Så den 19 september 2013 gjorde jag en Lumbalpunktion. 

Det var nog bland det mest obehagligaste jag varit med om i mitt liv och huvudvärken som jag hade efteråt är en av den värsta huvudvärk jag någonsin haft.

Jag kunde inte sitta upp på en vecka för det gjorde så ont när man reste upp huvudet. Jag kunde inte ens ligga med huvudet på en kudde. 

Sen den 17 oktober kom domen, Det var MS jag hade. 
Det kändes väldigt otäckt att få en så allvarlig diagnos. Men samtidigt var det skönt att veta vad det var som var fel på mig. Skönt att veta att jag hade rätt och att jag nu kan få hjälp. Jag har fått en bromsmedicin utskriven som Heter Extavia. Den tar jag som en spruta varannan dag. Det var jättejobbigt i början att lära sig sticka sig själv. Det gör ont ibland men oftast går det bra. Jag har en Autoinjektor som jag laddar sprutan i så det är bara att trycka på en knapp så skjuts sprutan in i låret eller magen. 

Jag får flytta runt lite mellan olika ställen så man inte tar på samma ställen hela tiden. 



         

Del 7 - 2014-05-10

För första gången på länge känns det som om mitt liv är på rätt spår igen. Jag har precis gift mig och det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Vi hade så otroligt roligt och jag är så tacksam över alla som ställt upp och jag är så otroligt glad över att jag klarade något så stort som att gifta mig. 
Jag mår mycket bättre i dag än jag någonsin gjort tidigare. Jag har fått en livsgnista och en ork som inte funnits tidigare.

Jag äter inte längre mediciner mot min psykiska ohälsa och har fått börja med en ny medicin mot min MS då den första linjens behandling inte fungerade får mig. Så nu får jag Tysabri, ett dropp en gång i månaden mot min MS. Jag hoppas verkligen att den medicinen bromsar för jag är livrädd över att bli så sjuk att jag måste göra en stamcellstransplantation. 


Jag har genomgått många svårigheter och hinder i mitt liv och jag är så otroligt glad att jag kommit ut starkare på andra sidan. Jag är tacksam över att jag mår så pass bra som jag gör trots allt som hänt.
De senaste åren har varit en extremt stor utmaning och ibland fattar jag inte ens hur jag orkat med allt. Kanske är det så att jag inte saktat ner och låter mig känna efter. 
För jag är rädd för att sätta mig och känna efter, jag har alltid något projekt på gång och distraherar mig själv med allt jag kan. Jag försöker att inte tänka eller känna. Egentligen är det väl ohållbart. Men just nu vill jag inte känna. 


 
Del 8 2015-02-08

Det har nu snart gått ett helt år sen jag började få mitt Tysabri dropp. Jag har hunnit få droppet tolv gånger och jag tycker att det är väldigt skönt. Jag känner stor skillnad fysiskt och jag har inte haft några skov sen jag började med den medicinen. 

Det är väldigt bekvämt att inte behöva tänka på att komma ihåg en massa tabletter eller sprutor. Nu behöver jag bara åka till sjukhuset var fjärde vecka och fylla på lite medicin så är jag "good to go" sedan. 

Psykiskt däremot börjar det går lite nedåt igen. 

Min kontakt på psykiatrin gick på pappaledighet i slutet av September..2013 och har fortfarande inte kommit tillbaka.

Helt utan ett ord eller utan att ge mig någon annan att vända mig till lämnades jag och när jag ringt så har det visat sig att han varit tillbaka och bara glömt mig och sen gått på föräldraledighet igen. Sen fick jag höra att han skulle sluta och det fick jag veta av en annan myndighet.

Så psykiatrin har jag inte mycket för alls. 

Känns som om jag klarar mig bättre utan dem ändå. 

Allt jag har gått igenom har jag fått klara själv. Men ibland är det väldigt svårt. 

Förra året började jag plugga igen. Jag började min utbildning till undersköterska höstterminen 2014. Det var meningen att jag skulle läsa på halvfart. Men kurserna var på helfart så det blev ju väldigt krångligt. 

Jag kämpade och kämpade, och psykiskt tog det inte lång tid innan jag var helt utbränd. Jag föll fortare än jag någonsin gjort innan och det gick så långt att jag inte klarade av att ta mig upp ur sängen och jag började självskada igen. 

Så strax innan jul tog jag beslutet att hoppa av skolan. Jag får acceptera att jag trotts alla framsteg jag gjort inte klarar av skolan ännu. 

Det blir för mycket med all den psykiska ohälsan och sedan MS på det. 

Tyvärr triggar stress och ångest igång restsymptom i min ms och det i sin tur ger en ökad oro så blir en negativ spiral som är lätt att fastna i. 

Men jag kämpar på. Nu är det ett nytt år med nya möjligheter.

Jag har börjat komma ut mer och mer, och jag umgås med vänner och hittar på saker som jag aldrig trodde var möjligt förr. 

Vi går tipspromenad med pappa, vi har varit i Uppsala, ska åka till London, vi har varit på Boda borg, Jag har gått på krogen och jag har börjat träna på gym. 

Det känns så otroligt att jag faktiskt klarar av så mycket som jag gör. 

Visst jag klarar inte skola eller jobb och det slog mig väldigt hårt. Men jag jobbar på att acceptera det som inte fungerar och fokusera på det jag faktiskt kan. 

För jag kan så mycket mer än att bara ligga i sängen som jag gjorde förr. 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se