Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör.
Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten.
Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar omkring i hjärnan.
De senaste två dygnen har jag sovit i cirka 4 timmar. Jag var vaken i ett dygn innan jag lyckades somna, sen efter den där korta sömnen vaknade jag i panik. Nu har det gått över ett dygn igen och jag kan inte somna.
Jag behöver få ur mig allt som tynger mig men jag vet inte hur.

Jag har under ungefär ett år nu försökt få en psykolog kontakt för att kunna få någon som helst hjälp.
Men psykiatrin är så frustrerande.
På sjukhuset hänvisar läkaren till vårdcentralen. Men de tycker att jag är för sjuk så då hänvisar de tillbaka till psykologerna på psykiatrin på sjukhuset. Men där tycker de att jag har så många problem som inte är diagnostiserade tillsammans med de diagnoser jag redan har att de inte vet vad de skulle kunna göra för mig, och hänvisar till att jag ska träffa läkaren igen.
Så nu väntar jag tydligen på att träffa läkaren igen.
Läkaren som jag för övrigt inte känner mig särskilt trygg med och som får mig att känna mig som världens sämsta människa.

Just nu känner jag bara för att ge upp. Typ bädda ner mig i sängen och aldrig gå upp igen. För jag orkar verkligen inte slåss för att få hjälp. Jag orkar inte med bollandet fram och tillbaka, jag orkar inte med att avvisas och hänvisas åt annat håll gång på gång.

Min psykiska ohälsa går ut över så många aspekter av mitt liv att jag inte kan leva ett normalt liv.
Det gör att jag har svårt att hålla kvar sociala kontakter och vänner försvinner mer och mer ju sämre jag mår.
Jag klarar inte av att ta hand om mig själv.
Det går ut över min fysiska hälsa då jag inte klarar av några rutiner. Jag sover dåligt, äter dåligt och rör mig alldeles för lite.
Jag menar hur ska man komma iväg och träna när man inte ens orkar gå upp och borsta tänderna? Hur ska man ställa sig och laga mat med lamslående ångest? Hur ska man komma igång med att städa när man inte ens kommer igång med att duscha?

Min MS har försämrats som ett resultat av min psykiska problematik.
Så nu vill neurologen att jag ska på daglig rehab under ex-antal veckor.
Något som är totalt omöjligt med den psykiska problematiken jag har.
Så jag har fått söka boendestöd för att få hjälp att kunna ta mig till sjukhuset.
Men blev bara beviljad ett möte i veckan så det hjälper ju inte alls i en situation där jag behöver daglig hjälp.

Men men, det verkar som att det inte blir något rehab ändå. Var där på konsultationsmöte igår och läkaren sa i princip att alla mina problem är psykiska och det är inget de kan hjälpa till med.
Så länge jag inte klarar av att ta mig dit och vara där 5-6 timmar om dagen så kan de inte hjälpa mig.

Det kändes dessutom som att läkaren ifrågasatte vart enda ms-symtom jag beskrev att jag har problem med och sa mer eller mindre att det var psykiskt och för att jag är otränad.
Hen tyckte att min nervsmärta som blir värre när jag blir varm/ av fysisk ansträngning var träningsvärk. Att hen aldrig hört om att värmekänslighet var nått man kunde ha vid MS och det måste vara nått väldigt ovanligt, om det inte bara var för att jag är otränad. Och samma sak sa hen även att min yrsel och mina balansproblem beror på. Detta trots att jag tränat mycket tidigare, innan jag gick in i den här senaste depressionen,och jag hade samma problem när jag inte var tjock och otränad.
Hen tyckte även att min fatigue som jag haft sedan ett skov i slutet av 2013 beror på min depression. Detta trots att jag haft flera perioder sen dess då jag inte varit deprimerad.

När hen var färdig med att påpeka hur allt jag har problem med löser sig om jag går på en 5 minuters promenad varje dag så gick hen även och petade på min ADHD-diagnos.

Tydligen var det fel svar av mig att säga att jag inte upplever minnesproblem. ?Om man har dålig koncentration och inte följer med i samtal eller missar delar av det så kommer man inte ihåg vad som sagt?
Liksom wtf? Nä klart jag inte kommer ihåg något jag aldrig hört, sett, läst eller uppfattat. Det säger väl sig självt? Det finns väl ingen människa som kan så det räknar jag knappast som minnesproblem.
Sen är det ju dessutom skillnad på arbetsminne och långtidsminne. Jag har inget problem med att minnas sådant som jag fått in i huvudet. Problemet ligger ju i att få det dit.

Aja, läkaren sa en massa saker som fick det att kännas som om hen tvivlade på varenda diagnos i min journal. Med undantag av min depression då för den gick ju bra att skylla allt på.

Så nu står jag här med en kontakt på boendestöd som ska hjälpa mig ta mig till vård jag inte tycks få varken från psykiatrin eller rehab.

Vi får väl se vad som händer när och om jag får den där läkartiden.
Vi får se vad som händer med boendestöd och allt annat som har med den förbaskade vården att göra.