En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juni 2013

Av Sara Modigh - 30 juni 2013 13:00

 


Dag 30

Lägg upp din favorit bild av dig själv och skriv ett positivt meddelande att se tillbaka på.


Har inte direkt någon favorit bild på mig själv. Men denna bilder gillar jag, för den representerar en av de saker jag gillar mes av allt. Nämligen kärleken till mina katter. 

 

Det jag skulle vilja säga till mig själv är att, fortsätt kämpa. Livet är så jävla svårt ibland. Men kom ihåg alla fina och bra saker. Titta på bilden. Titta på hur underbara katter du har/har haft. 

Att kämpa är alltid värt det! Du har uppnått så otroligt mycket alla åren som jag kämpat. 

Du har en familj som älskar dig för den du är. Du har kärlek att ge och få. 

Du kommer klara detta, tänk på allt du redan gått igenom och klarat av!

Saker kommer att bli bättre.

Du är stark! 


Ida

Av Sara Modigh - 29 juni 2013 23:45

Jag heter Ida och är snart 14 år. Min historia är rätt lång och började när jag bara var 4-5år gammal. Det var då jag tittade mig i spegeln första gången, min första tanke var: "Ser jag verkligen ut såhär? Gud vad ful jag är." och enda sedan dess har jag aldrig gillat mitt utseende. Redan i förskoleklassen var jag orolig för att saker skulle gå fel, att det var låg till såhär och alla dessa tankar. Hela låg-och mellanstadiet var jag utstött och hade nästan aldrig någon att vara med på rasterna. I fjärde klass började mina aggressionsproblem, så fort någon retade upp mig var det försent. Personer, elever på skolan blev fysiskt skadade och praktiskt taget rädda för mig. Vid dessa tillfällen var jag tacksam att min två år yngre lillebror gick på samma skola, han var inte rädd och var den enda som faktiskt kunde lugna ner mig. Aggressionsproblemen fortsatte och vid jul, när jag gick i femte klass gick min farfar bort. Han var min bästa vän, det var då allt började gå neråt. Allt blev värre och jag blev mer instabil. När jag skulle börja sexan hade jag bytt skola, inget blev bättre. Jag började få social ångest och kunde inte prata inför klassen på engelskalektionerna, till att börja med. Killar började gå på mig och de skrek fula ord åt mig rakt ut. På höstterminen nu i sjuan började det med att jag grät mig till sömns, allt övergick till panikångest och skuldkänslorna över min farfars (bästa väns) död. Jag intalade mig själv om att det var mitt fel för att jag inte kunde rädda honom. I november började jag skära mig, först med en vass nyckel jag hade hittat, sedan med rakblad. Den 24 november skrev Josefin (min nuvarande bästa vän) till mig på Dayviews, i ett PM. Hon hade precis kollat igenom alla bilder och läst om hur dåligt jag faktiskt mådde. I januari började jag gå hos kuratorn, det hjälpte inte alls. Men jag slutade skära mig, det var ett av mina mest stolta stunder i livet. Istället började jag höra röster i huvudet och självmordstankarna startade, jag hade försökt ta mitt liv 3 gånger innan, 1 gång i varje årskurs på mellanstadiet. I hela februari och mars kunde jag inte bada utan att försöka dränka mig själv. Det var då jag träffade Josefin för första gången, och fick svar från en av mina förebilder på Twitter, det höll mig vid liv. Mina föräldrar har även bråkat till och från under min uppväxt, vilket har lett till att jag har intalat mig själv om att jag vill dö och att jag inte vill leva. Jag vill fortfarande skära, slå folk och ta mitt liv vissa perioder, då jag faktiskt misstänker att jag har psykos, schizofreni eller depression. Men det är bättre nu, inte helt bra, men bättre. Även om jag mår åt helvete vissa gånger.  Och till er andra, det blir bättre. Var starka och stå på er, även om det inte är lätt. Ni är bättre värd än det här

Av Sara Modigh - 29 juni 2013 16:45

 

Dag 29

Följer du några bloggar om självskador?


Nej, inte direkt. Har gjort förut. Men läser inte så mycket bloggar längre. De flesta jag följt har slutat blogga och har inte riktigt fastnat för några nya. 

Jag har ju också min egen blogg där jag skriver om självskadebeteende rätt mycket. Så får väl min dos av sådant där ifrån. 

De bloggar jag följer nu är från personer jag pratat med eller följt på internet under längre tid eller som jag känner/ har träffat irl. 

Föredrar när man kan koppla bloggen med ett ansikte och en person som man "känner"

Gillar verkligen inte bildlösa och anonyma bloggar. 

Av Sara Modigh - 28 juni 2013 23:45

Hej på er. Jag heter Alexandra, folk känner mig mest som Tomboy, och detta är min historia.

 

Har ni någonsin känt känslan av att ni inte är ensam i erat huvud? Att det finns fler därinne? Jag gör detta varje dag och nu skall jag försöka berätta öppet om varför jag gör det.
Jag har alltid varit ett väldigt glatt barn. Aldrig haft svårt för att prata, ungås med folk och jag var alltid det lilla glada barnet som alltid log. Men redan i klass 2 i skolan började jag ljuga, för alla.
Redan i början av tvåan slutade folk att vara med mig, jag var helt ensam hela tiden men sa alltid till mina föräldrar att jag hade många vänner.
Fram till sexan fick jag varje dag stå ut med elaka kommentarer, skitsnack bakom min rygg, blickar och utfrysning och ett konstant försök till att försöka dölja allt för föräldrarna för att inte göra dom besvikna.
I slutet av femman märkte mina föräldrar att jag inte några vänner och mer eller mindre tvingade med mig på samtal med läraren för att han i sin tur skulle tvinga mig att prata med alla dom som inte gillade mig.
Men livet gick vidare och jag tänkte att allt skulle bli bättre när jag kom upp i sjuan men tyvärr inte. Snarare tvärt om, det blev värre.
Jag var alltid haft min egen stil, någon blandning mellan vad folk kallar "Emo" och "Tomboy", med andra ord har jag alltid varit lite egen, inte som alla andra eftersom det endast bor så kallade "fjortisar" där jag bor, och nu fick jag varje dag stå ut med elaka rop efter mig så som "Jävla fetto, din fula gris, jävla emohelvete, skall du inte gå och cutta dig?". Dessutom blev jag utfryst av alla tjejer på grund av att jag är bisexuell och deras enda kommentar var "men jag vill inte att du skall se mig".

I slutet av åttan blev jag dessutom utsatt för ett försök till våldtäkt
Under denna perioden började jag även få extremt dålig bild av mig själv och började svälta mig, jag åt ibland men i 8 fall av 10 spydde jag upp maten igen.
I åttan fick jag två vänner, dock gick ingen av dom i min klass men vi umgicks så mycket som det bara gick men under denna tiden började jag bli misshandlad och skakad även fysiskt. Jag blev slagen, sparkad, dom kunde slå igen skåp i huvudet på mig när jag skulle hämta mina saker, kastade böcker efter mig och dom stal även saker från mig.
Allt det höll på till slutet av nian. Under hela nian blev jag även mordhotad 5 gånger.
I åttan började även alla mina psykologiska problem bli tydligare. Jag svalt mig och åt och spydde upp mat om vartannat (kunde äta hemma men mådde alltid piss efter det). jag började höra röster i huvudet och jag började skada mig själv. Det lämnade aldrig några ärr men det kunde vara allt från att bita mig själv, bränna mig till att helt enkelt riva upp sår och hindra dom från att läka.

I slutet av sommaren 2012 tog även min vän livet av sig. Han ringde mig och samtidigt som han pratade med mig, jag försökte hindra honom, steg han ut från bron. Det sista jag hörde var bildäck som tjöt mot asfalten innan allt bara blev tyst.

I dagsläget har jag problem som självskadebeteende, ätstörningar (Dom har blivit bätter men finns alltid där), jag hör röster, jag litar inte på folk, sömnproblem osv. För mig hjälper inte den hjälpen jag får hos psykologen och hos läkaren och jag börjar ge upp.


Jag förstår om ni inte har lust att snacka med en sådan som mig om era problem eller så men jag har fått höra att jag är ganska bra på att hjälpa folk trots mina egna problem. Jag är ärlig och ber du om mina åsikter så får du dom.

Så om någon skulle behöva hjälp/skriva av sig/bara behöver prata/vill skriva något till mig om mina problem osv så kan ni adda min skype som e: Tomboy.Neji


Tack för mig och tack för att ni orkade läsa <3

Av Sara Modigh - 28 juni 2013 17:18

Sedan början av detta året jag i perioder känt:


"ögonyrsel" Blev yr av att försöka titta efter saker. Kunde inte fokusera blicken ordentligt.

Fått en synnedsättning på ena ögat.

Känt domningar och myrkrypningar i benen. ca 1-2 veckor åt gången.

Känt en brännande och svidande känsla i huden på mina ben.

Fått mycket myrkrypningar i mina händer.

Känt mig svag.

Fått sämre balans.

Är trött/ har svårt att gå upp på morgonen trots bra sömn.

Känsla av elstötar i mina fötter när jag böjer fram mitt huvud. Ca 1-2 veckor åt gången.

Illa mående. Speciellt vi ansträngning.

Känner mig stel i kroppen.


Är detta verkligen bara ångest?

Av Sara Modigh - 28 juni 2013 16:45

 

Dag 28

Vilka kortsiktiga mål har du?


Jag har inga direkta kortsiktiga mål. Mitt enda mål gällande mitt självskadebeteende är att jag ska sluta självskada. 

Så får väl säga att det kortsiktiga är att jag varje dag ska klara av att inte självskada så att jag kan nå mitt mål att aldrig skära mig igen. 


Sedan har jag ju andra mål som har med mitt mående att göra , vilket förhoppningsvis kommer göra att jag mår bättre och klarar av att hålla mig självskadefri lättare. 

Av Sara Modigh - 28 juni 2013 06:33

åttonde plats :)

 
Det gör mig så glad att så många väljer att titta in på min blogg. Det betyder verkligen jättemycket för mig och varje gång ni lämnar en fin liten kommentar blir jag varm i själen :)

Av Sara Modigh - 28 juni 2013 02:13

Denna veckans tips är en film som heter Extremely loud and incredibly close.

 

Jag såg denna filmen här om dagen. Jag tyckte den var väldigt bra för att jag kände igen mig väldigt mycket i den unga pojkens känslor , rädslor och tankar. 

Filmen handlar om en ung pojk vars pappa dör i World Trade Center under attaken den 11 september 2001.

Pojken som heter Oskar har någon from av autistspektrum störning, och pappan har hittat på en äventyrslek för att få Oskar att utmana sig själv till att göra de saker han tycker är svåra. 

Ett år efter pappans död hittar Oskar en nyckel i sin pappas garderob. Är denna nyckeln ännu ett äventyr? Kommer Oskar hitta några svar om han bara hittar låset som denna nyckel tillhör?



Tyckte att det var en väldigt bra film för att vara drama, som jag i vanliga fall inte gillar för att jag tycker det går för långsamt. Men denna filmen var väldigt gripande. Helt klart värd att se!


Jag ger filmen Fyra av Fem Fluffisar

 


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

123 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se