En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under mars 2014

Av Sara Modigh - 31 mars 2014 13:00

Denna veckans tipps är ett litet video klipp som är så otroligt värt att se. Det är en standUp komiker som pratar om sin CP-skada på ett otroligt charming och roligt sätt. 

För mig känns detta otroligt upplyftande. Alla har vi våra problem och svårigheter och Maysoon Zayid pratar med en otrolig energi och utstrålning om ett av sina "problem". 


Jag skrattade högt vid flera tillfällen och jag rekomenderar er verkligen att titta på det här. Hon blandar både humor och viktiga tankar och åsikter i detta 15 minuter långa tal. 




Jag ger Maysoon Zayids tal Fem av fem Fluffisar 

 

för hennes humor och utstrålning förmedlar en sådan positiv energi och inspirerar andra att inte låta sina "problem" vara hinder för att nå sina drömmar. 

Låt inte de problem du har i din vardag definiera dig som person och sätta dina mål åt dig..

Alla är värda att kämpa för att nå det dem vill. Låt inte dina problem stoppa dig! 

Av Sara Modigh - 30 mars 2014 15:15

Just nu undrar jag varför jag aldrig gått och fått en BH utpassad förut. Det är sådan otrolig skillnad på att ha en bh som man fått hjälp att hitta av någon som är proffesionell mot nån bh man köpt på H&M.


Jag har väl aldrig riktigt reflekterat över vilken storlek som skulle vara bäst för mig, utan har kört på med "samma gamla vanliga". Med min viktuppgång och viktnedgång så har ju mina bröst förändrats en hel del. 


Innan jag gick upp i vikt hade jag en a kupa. Men trivdes inte direkt i BH och hade inte så mycket bröst att jag direkt behövde någon heller. Så när jag gick upp i vikt så växte naturligt vis brösten. Men jag tänkte att jag har väl A-B kupa eller sådär. Tillslut fick jag väl se mig besegrad och började köpa c kupor och nu när jag gått ner i vikt stod jag het villrådig i BH djugeln och kände att jag inte hade koll alls.


Så jag gick till Twilfit och fick med hjälp av en tjej som jobbade där prova ut en BH som skulle passa, och det är tur att man kan få den hjälpen. 


Jag ligger någonstans mellan 70 E och 75 D just nu och det känns så skönt nu när jag äntligen tagit mig i kragen och lärt mig det där med BH:ar. Hade jag provat bh själv hade jag förmodligen tagit mindre kupa och slappare band runt om. Vilket tydligen är helt fel.  


Det känns ju ovant att det sitter så tajt som det gör just nu. Men jag känner också skillnad i vilket stöd BH:n ger.



Av Sara Modigh - 29 mars 2014 14:15

Varning för otäcka bilder!


Jag lovade ju för ett tag sedan att jag skulle berätta mina historier om vad jag har fått vara med om just för att jag är en sådan människa som är väldigt svårstucket..Visst är det typiskt att just jag som är sjuk och måste stickas regelbundet är så svårstucken :P


I alla fall.. Jag har alltid varit svårstucken. Mina kärl ligger väldigt djupt och de är dessutom små och har tendensen att rulla iväg när man skall sticka i dem. 

Just nu finns det bara ett brukbart kärl i min högra arm, och det tog häromdagen när jag skulle få mitt dropp fyrtio minuter att få in nålen i ett blodkärl. 


Det var ju tyvärr inte första gången det har vart problem på grund av att en perifer venkateter ska sättas. 

 


Jag mins inte riktigt när det för första gången började strula med att jag är svårstucken. Det är väl egentligen något jag alltid varit. Det är ju oftast svårt att ens ta ett blodprov på mig. 


Men i alla fall för ett par år sedan så hade jag väldigt svår b-12 brist, vilket i sin tur ledde till att jag fick svår anemi. När jag väl kom till sjukhuset hade jag ett blodvärde på 77 (bör ligga på 120) och behövde därför en blodtransfusion. 

Då skulle en PVK sättas i ett kärl i mitt armveck så att jag skulle kunna fyllas på med mer blod. 

Men det gick inte riktigt som det skulle. PVK:t kom inte riktigt rätt och en del av blodet läckte ut under min hud. Det gjorde väldigt och för det spände väldigt mycket under huden. 

När jag frågade om det sa det att det var normalt. 

Men efter ett tag testade de att flytta blodet till andra armen och även hamlade inte PVK.et helt rätt utan det läckte ut en hel del där också. 

Efter blodtransfusionen hade jag stora nästan svarta "blåmärken"  eller kanske snarare "blodmärken"i armvecken.

 

Det tog typ en månad innan dessa märken var helt borta så det var inte så roligt. 


Det var nästan i samma veva som nästa historia också utspelade sig. Jag skulle nämligen göra en PET? CAT? scan.. eller nån scan i alla fall, jaja..Ja då fick jag dricka en liter kontrastvätska som smakade för djävligt rent ut sagt! Fy vad hemskt det var! Usch.

Jag fick en halvtimme på mig att dricka upp och jag drack och drack och drack. 

Sedan var det dags att hoppa upp på britsen för att få en PVK satt så att de skulle kunna spruta in kontrast i blodet också. Och där sket det sig. 

De stack och stack och stack utan att kunna få in nålen i ett kärl. De stack i armvecken, i båda handlederna, på båda handryggarna och slutligen fick de gå ner och titta på fötterna för att se om de hittade några kärl där. Vilket de inte gjorde. Så efter en timme när kontrasten jag druckit slutat verka fick jag åka hem utan att göra nån undersökning. 


Det har också hänt att man har behövt ringa narkospersonal för att sätta PVK på mig och sist diskuterade man även att hämta personal från ambulansen där de är mer tränade att sticka då det är väldigt viktigt när man jobbar i ambulans att snabbt kunna sätta ett PVK. 


Det verkar i alla fall som jag kommer kunna få en venport av något slag. Men det kan nog ta tid. Vi får se vad läkaren säger. 

Jag hoppas att jag kan få en rätt snart för att ha folk grävandes med nålar i armen flera timmar om året är ingen jag ser fram emot direkt!



Av Sara Modigh - 28 mars 2014 13:30

Fredagar är inga bra dagar i min bloggstatistik. Jag har alltid haft färre läsare på helgerna, men just nu den senaste tiden har just fredagskvällarna vart de kvällar som statistiken är som lägst. 

Det är lite tråkigt för man kan skriva något bra och sedan får man ingen direkt respons för om någon sedan väl läser ett gammalt inlägg är det ingen som kommenterar. 


Ibland har jag svårt att hålla motivationen för bloggandet uppe. Speciellt nu när jag har så otroligt mycket annat att göra , vilket självklart gör att tiden för att sitta ner och skriva blir mindre. Jag hinner inte riktigt sitta och leta inspiration eller fixa bilder till inläggen. Vilket i sin tur gör det ännu svårare att känna sig inspirerad och motiverad att skriva. 


Men jag gör i alla fall så gott jag kan. 


Jag försöker verkligen lägga tid till att skriva så att det blir regelbundna uppdateringar. Mitt mål är att försöka skriva en gång om dagen och det har jag lyckats rätt bra med hittills. 


Men dagarna tycks bara bli kortare och kortare, för jag har så otroligt mycket som ska fixas inför bröllopet.

Nu är det ju mindre än en månad kvar så det är fullt upp. 

 

Om man får säga så om sitt eget bröllop så är detta verkligen den största utmaningen i mitt liv. 

Att stå i centrum på en stor fest är ju inte direkt något jag drömt om att få göra om man säger så.

Men jag tror på mig själv och att jag ska klara detta. 

Det är ju trots allt vår familj, släkt och några vänner som kommer vara där och majoriteten av människorna är ju sådana som jag känner även om det kommer några personer som jag aldrig träffat tidigare. 



I nuläget känns det rätt bra. Visst har jag rätt mycket ångest inför allt och det är väldigt jobbigt från och till. Men jag har gett mig fan på att lyckas och då ska jag också lyckas. 

Just nu är min största skräck att jag ska få ett skov precis innan bröllopet så att jag är för sjuk för att klara av det. Får jag exempelvis ett skov som det förra där jag inte kunde gå på flera dagar känns det ju rätt kört.

Man vill ju inte sitta i en rullstol och spy framme vid altaret direkt. Inte heller vill man ha en hand som skakar så att det inte går att få på ringarna och så man kastar mat över både sig själv och de som sitter runt omkring. Jag på allvar skakade så mycket att mat flög åt alla håll och kanter förut och jag stack mig hela tiden i kinden för jag missade munnen när jag skulle äta. Jag har haft tillräckligt många skov för att veta hur dålig jag kan bli. 


Så det är jag rädd för. 


Det skulle kännas fruktansvärt att lägga ut såhär mycket tid, planering och pengar och sedan inte kunna gifta oss på grund av min sjukdom. 

Det är ju inte direkt billigt att gifta sig och vi har verkligen fått spara pengar i flera år för att ha råd med detta kalaset. 


Men men, positiva tankar nu framåt. Jag har en av de mest potenta bromsmediciner som finns så det är klart att den hjälper nu..Jag ska inte få några skov.


Så då är det bara ångesten kvar och jag ska inte låta den stoppa mig heller!

Av Sara Modigh - 28 mars 2014 01:05

Är skapligt trött på allt just nu.

Känner mig trött, febrig, det pirrar i benen och det bränner i hela ryggen. Har inte ork till någonting och känner mig helt håglös.

Samtidigt har jag miljarder saker som måste göras men så sitter jag i soffan och orkar inte ens resa på rumpen stumpen för att gå och lägga mig.

 

Vet inte om det är psykiskt eller fysiskt just nu som ger mig denna orkeslöshet. 

 

Hoppas bara på att den ger med sig snart!

Av Sara Modigh - 27 mars 2014 12:00


Låt mig bara klargöra en sak väldigt noga. Jag utnyttjar INGENTING för att få fler läsare!


Det jag skriver i min blogg kan många gånger vara om hemska och jobbiga saker som hänt i mitt liv. Men jag skriver inte om det för att tigga läsare, utan för att jag tycker att det är VIKTIGT att våga prata om det.

Det handlar alltid om att lyfta fram ett viktigt ämne så att andra som vart med om liknande vågar prata om sina upplevelser, och tro mig..Det är absolut inget som är lätt för mig. Många ord är svåra att skriva och ännu svårare att publicera. Det är väldigt svårt att vara öppen med saker som gör så ont. Det är jobbigt att visa sig sårbar och att lämna ut så privata upplevelser och känslor. 

Just detta inlägg jag fick denna kommentaren på är det absolut svåraste inlägg jag någonsin skrivit. För jag har ALDRIG pratat om det tidigare på ett sådant öppet sätt.  Tror ni inte att detta är något som jag helst hade tagit till graven. Det är extremt jobbigt att prata om. Men sanningen är ju att det är just det som är det stora problemet. 

Enligt BRÅ:s (Brottsförebyggande rådet) uppskattning anmäls bara knappt 20% av alla de sexualbrott som sker, varje dag och året om runtom i Sverige. 

Jag tror mycket beror på den skam man känner och också mycket på att man som tjej som blir utsatt för ett sexualbrott många gånger får höra att man får skylla sig själv eller bara tigger uppmärksamhet och i detta fallet då att det är sjukt att jag "använder det för att få bloggläsare".

 

 

Om det är något som är sjukt så är det ju att tjejer som blir utsatta för sexualbrott alltid tystas ner eller får höra att de får skylla sig själva eller att personer som pratar om sin smärta beskylls att bara tigga efter uppmärksamhet. Detta är ett samhällsproblem och jag tycker verkligen att ni som säger sådana här saker borde se över er attityd mot de som faktiskt vågar prata om svåra saker. 
Jag tycker det är väldigt tråkigt att vissa tycker att personer som vart utsatta för brott inte ska få prata öppet om det så att andra kan känna igen sig och finna lite tröst i att de inte är ensamma.

 

Jag vill nå ut till tjejer (eller killar) som varit med om liknande som mig, jag vill skriva om mina upplevelser och ha rätten att få belysa dessa stora problem som finns i vårt samhälle. Jag vill kunna få prata om min psykiska ohälsa, om vilka mediciner jag tar och vilka biverkningar jag får. Jag vill kunna prata om min MS och behandlingen mot den, Jag vill kunna prata om att jag haft självskadebeteenden och jag vill kunna prata om att jag blivit utsatt för sexuellt ofredande. Jag vill kunna prata om sorgen av att ha förlorat min mamma och jag vill att andra ska våga prata om sina svårigheter så att det kanske kan lyftas en tyngd från deras axlar. För det är jobbigt att bära allt helt ensam. Man behöver känna att man blir förstådd, att andra vart med om liknande och klarat sig igenom det. 

Det sjukaste av allt är väl inte att jag väljer att tala öppet om det som hänt mig i mitt liv. Det sjuka är väl att ett barn ska få bli utsatt för sexuellt ofredande utan att förövaren får något straff och nästan lika sjuk är din attityd när du försöker tysta ner någon som vågar prata om det!

 

Av Sara Modigh - 26 mars 2014 14:45

Idag har jag varit och provat min brudklänning igen. Den behövde sys in en hel del tyvärr.


 

Eller ja tyvärr och tyvärr är det kanske inte, för det är väl bra att det går neråt och inte uppåt :P


Så i dag ställdes jag inför valet att antingen sy in hela klänningen eller köpa en ny. 


Jag hoppas verkligen att min vikt ligger stabilt nu fram till bröllopet så att klänningen vilken jag än väljer inte sitter dåligt när det är dags.


Idag är det ju precis en månad kvar till bröllopet :P


Så idag har vi varit och tittat på klänningen, hämtat ut vigselringarna och varit och kollat på underkläder. 

Så nu har jag i alla fall några BH:ar som är ordentligt utpassade. Kändes som jag fick prova halva affären för att hitta en som satt bra. 


Jag har ju lätt tendensen att få "dubbelbröst" i mina bh:ar eftersom mina bröst typ är porösa (eller hur man nu förklarar) efter viktnedgången. Men hittade i alla fall en sort som jag tyckte satt bra så köpte en vit och en svart + att jag köpte en freebra till bröllopet eftersom BH:n jag köpte först redan är för stor..

Jag tror det var väldigt bra att jag fick hjälp att passa ut BH:n för jag underskattar bröstens storlek och överskattar måttet runt om. 


 

Men nu  som sagt hoppas jag att vikten ligger stabilt så att jag inte måste köpa nytt dagen innan bröllopet :P 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se