En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under september 2014

Av Sara Modigh - 28 september 2014 15:15

Antingen är man en våldsbrottsling eller så överdriver man. Ja, lite så är tänkandet kring psykisk ohälsa idag. Jag har själv stött på båda attityderna vid flertalet tillfällen. 

För mig är det oftast attityden att man överdriver eller gör sig till som jag råkat ut för. 


Jag har oräkneliga gånger fått höra att jag fabulerar en sjukdom för att få uppmärksamhet eller liknande. Jag har fått kommentarer om att det rör sig om lathet, att det är så att jag låssas vara sjuk för att få pengar samtidit som jag kan ligga hemma och "ha semester året runt". Har även stött på människor som sagt klumpiga saker som "Jag trodde inte att du var psykiskt sjuk, du som är så snäll och trevlig" eller kommentarer om att "alla sådana som du borde spärras in för andras säkerhet"

Då känner jag lite som så, är det någon som borde spärras in för någon annans säkerhetsskull så är det du, för din okunskap och ditt fördomsfulla synsätt dödar fler än vad jag gör. 


Varje år begår 1500 människor självmord i Sverige, en siffra som kanske inte blivit så stor om det inte vore för det stora tabut att prata om och vara psykiskt sjuk. Många drar sig för att söka hjälp och får därför ingen hjälp eller får hjälpen först när der redan är alldeles för sent. 

Kanske var det just din kommentar om att personen "mår dåligt för att få uppmärksamhet" eller kommentaren "att alla med psykiska problem ska spärras" in som gjorde att mannen som just tog sitt liv aldrig fick chansen att bli frisk.


Jag är så otroligt trött på att skämmas över min problematik, jag är trött på att samhället får mig att känna mig värdelös, jag är trött på fördomar som säger att jag hittar på och gör mig till för att få uppmärksamhet och för att slippa jobba. 

Jag överdriver aldrig min problematik, och har heller aldrig gjort. Snarare tvärt om. Jag har i hela mitt liv kämpat för att dölja hur svårt jag har det. Det är först här i min blogg som jag började prata om hur jag verkligen mår. 


När jag gick i högstadiet var det en skräck att någon skulle få veta att jag gick till psykiatrin. Fast jag inte visste mycket om psykisk ohälsa eller psykiatrin då så skämdes jag över det. Jag önskade då att jag skulle ha cancer istället. För det hade varit så mycket lättare för alla runt omkring att förstå. 

Hör ni hur hemskt det låter!

En 13-14 åring som önskar sig cancer för att det skulle vara lättare. Varför gör vi egentligen sådär mot folk med psykiska problem..Får dem att känna sig så förminskade och utan förståelse för vad de går igenom att de hellre skulle haft en livshotande fysisk sjukdom.

Det är alltid läskigt att berätta att man har psykiska diagnoser, för man vet aldrig vila fördomar som rör sig bakom en annan människa.  


Jag tror inte att någon som inte själv varit i situationen kan förstå hur det känns när folk hela tiden ser ner på mig, får mig att känna mig som en börda, en parasit och latmask. 

Även den där tryckande tystnaden som titt som tätt uppstår när människor ser mina ärr eller på annat sätt får reda på att jag har en psykisk problematik. Blicken som så tydligt säger "hjälp, hur ska jag ta mig här ifrån". 

Jag är en människa precis som alla andra och jag är inte mer lat än vad du är, och jag kommer inte få ett ryck och springa omkring och mörda dig och din familj. 


Jag är en snäll, trevlig, glad, blyg, försiktig, kunskapstörstig, social och rolig tjej som råkar ha ett par diagnoser som gör att jag har lite svårare för att hantera intryck och känslor. Man kan säga att jag har alla känslor som du, men jag känner dem mycket kraftfullare. Jag har svårt att hantera intryck och det blir trångt i hjärnan när jag är i situationer med mycket ljud, ljus och rörelser omkring mig. 

Jag blir snabbt uttröttad. Det som för dig är enkelt och som du inte ens behöver tänka på är för mig som att bestiga ett berg, min energi tar alltså slut fortare än din och jag måste därför göra prioriteringar. Vad är viktigast. Att plocka upp posten från golvet eller att borsta tänderna, ska jag äta eller betala räkningar, ska jag diska eller duscha? och så vidare för jag klarar inte allt!
Det handlar inte om att jag är lat, jag har bara en mindre påse energi än vad du har, och ja, visst kan jag bli arg och ledsen. Men det kan vi alla. Fördelen med mig är att känslorna försvinner ofta lika fort som de kommer. Blir jag arg eller ledsen så skrattar jag om fem minuter igen. För jag är i grund och botten väldigt glad av mig. 

Så nä, jag är varken en våldsbrotsling eller någon som överdriver min problematik. 

Jag är

 


Av Sara Modigh - 26 september 2014 22:43

Ligger i sängen och borde sova, men jag har en konstig kännsla i bröstet. Jag känner mig uttröttad och kall inombords, precis som vädret ute. Precis som det blåser ute så stormar känslorna i min kropp. Jag försöker distrahera men hur länge orkar man?

Jag känner mig frustrerad över skolarbetet, jag tycker inte att jag duger. Har skrivit en inlämningsuppgift på nästan fem sidor och jag tycker bara att det är jättedåligt med tanke på all tid och kraft jag lagt på att få det bra. Jag känner mig jättedålig och min hjärna blir bara tröttare och tröttare. Jag har fortfarande två prov kvar och tre inlämningsuppgifter som måste göras.

Frustrationen byggs upp i min kropp och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har försökt få utlopp för den på gymmet, men som vanligt leder det bara till huvudvärk.
Jag får alltid ont i huvudet när jag tränar. Det är obehagligt och jag vet inte vad jag ska göra för att inte få den där huvudvärken. Ända sedan jag fick min ms har jag haft väldigt konstiga smärtor i huvudet. Jag kan inte böja mig fram för då känns det som om blodkärl i min hjärna håller på att explodera lika dant om jag försöker lyfta något tungt, jag kan även få en tryckande smärta som om någon spänner ett bälte runt hela hjärnan. Ibland känns det som om hela hjärnan är svullen och inte längre får plats i skallen och väldigt ofta känner jag mig febrig även om jag inte har feber.

Jag är så innerligt trött på all denna huvudvärk som förstör mitt liv.

Kan det inte bara finas någon del i mitt liv som kan fungera bra?


Jaja, för att distrahera mig själv från huvudvärken jag fick efter träningen så åkte vi iväg på en föreläsning på högskolan för lärande och kommunikation. Det var ganska intressant, speciellt föreläsningen om Ebola och smitta. Det var ForskarFredag idag och därför var det flera små föreläsningar. Vi åkte dit och kollade på några stycken och jag lyckades faktiskt skriva lite mer läxor när jag kom hem. Blev nog lite inspirerad av föreläsningarna.
Jag tror att jag är klar med C uppgiften nu. Så då är det en sak mindre att tänka på. Även om jag är grymt missnöjd med allt jag gör. Men någon gång måste man släppa taget och gå vidare.

Den här bilden tyckte jag förresten var väldigt kul :P
Så dagen har inte bara varit skit.
Jag måste kämpa hårt för att hålla humöret upp och jag är otroligt tacksam att jag faktiskt kan känna glädje även om det inte är lika ofta längre.

Men jag försöker så gott jag kan att hålla mitt mål att skratta minst en gång om dagen.

Av Sara Modigh - 24 september 2014 17:00

Det är höst.. ful-höst, det regnar och det blåser hela tiden. 

Jag fryser och jag är så trött så jag har ingen ork till att göra något, allt tar emot. 


Ju gråare världen blir desto gråare känner också jag mig. Jag känner mig ledsen och ensam just nu. Var i skolan idag och pluggade en stund och sen åkte jag hem drog på mig min pyjamas, satte på mig mina tofflor och värmde en vetekudde och lade mig i sängen. Nu sitter jag vid datorn och borde plugga men jag känner mig så orkeslös. 

 
Just nu vill jag bara ligga i sängen och äta godis och gå i ide.

Jag känner mig nedstämd just nu och det gör mig orolig.

Vet inte vad jag hade väntat mig egentligen. Men jag trodde att jag faktiskt tagit mig ur mina depressioner. Men tänk om jag är på väg in i en ny omgång? 

Det orkar inte jag med. 


Det har hänt mer en en gång senaste tiden att jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Många gånger tänker jag "kan jag inte få dö nu så att jag slipper denna eviga kampen", Samtidigt så vill jag inte dö. Jag har så mycket framför mig som jag ännu inte fått uppleva. 

Men jag vill inte att varje steg, varje minut av mitt liv ska vara en kamp. 


Nää, usch vad jag känner mig nere just nu. 


Av Sara Modigh - 21 september 2014 16:30

Igår var det födelsedagskalas för Alfons och Matilda, vi var hos pappa och fikade lite och så fick de öppna lite paket och sådant kul.
Vi hade en överaskningsgäst med oss också. Vår bror Ludvig kom hem i helgen och sov hos oss för att kunna överraska dem idag. För han hade sagt till alla andra att han inte skulle komma. Så det var väldigt kul :)

Efter som Ludvig sov över hos oss passade vi på att äta lyxfrukost. Nybakta frallor från bageriet och varm choklad. Det var mumsigt

 


Efter födelsedagsfikat följde vi med Alfons och handlade på IKEA, han fick nämligen ett presentkort så att han skulle kunna köpa saker till sin nya lägenhet.

Det är ju så mycket man behöver när man flyttar hemifrån.

Efter att vi varit på Ikea åkte jag och Jakob på spelkväll hos våra vänner där vi hade jättetrevligt. Vi åt hemmagjorda hamburgare och spelade spel till klockan tolv. Sen åkte vi hem och sov så att vi skulle orka upp idag och gå på tipspromenad.


Vi provade på ett nytt ställe idag, vi gick runt Västersjön istället för på Öxnehaga. Men tycker fortfarande att Öxnehaga är bättre. Dock så var denna lättare väg att gå då det var en rak och bred gångväg hela vägen men nackdelen var väl att det kom en hel del bilar. 

Men bäst av allt var väl att vi lyckades få med alla i syskonskaran idag. Det var första gången och jag tyckte det var väldigt trevligt :)

 

Nu är jag trött så har tagit på mig pyjamas och tänker inte gå ut något mer idag. Så tack och hej leverpastej till världen för idag. 


Av Sara Modigh - 21 september 2014 09:15

 

 

1. Föredrar du att ringa el skicka sms?  Inget av det egentligen. Men skulle nog välja SMS.

2. Vilken är din favoritdessert?  Räknas snickerskakor? 

3. Tycker du om sushi? Nej

4. Har du åkt Mc?  Nej det har jag inte.

5. Är du en vanemänniska?  Ja det är jag!

6. Vilken är din bästa egenskap?  Jag är trevlig

7. Vilken är din sämsta egenskap?  Jag blir lätt arg

8. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med?  Min midja

9. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med?  Mina tänder

10. Har du nån piercing?  Ja det har jag

11. Vad är det bästa du gjort?  Sluta med alla mina beroenden

12. Vad fick dig att skratta sist?  Vet inte, skrattar rätt ofta :)

13. Vilka hemsidor besöker du dagligen?  Bloggplatsen, instagram, Facebook, Dayviews, Bloglovin.

14. Vad föredrar du utekväll el hemmakväll?  Hemmakväll i 99% av fallen 

15. Vad använder du mest klackar el sneakers?  Sneakers ..Kan inte gå i klackar :P

16. Vad gör dig riktigt lycklig? Att umgås och skratta tillsamans med fina människor.

17. Har du stationär el bärbar dator?  Stationär

18. Vilka språk har du läst?  Engelska och Tyska men kan typ två ord tyska

19. Vilka hårfärger har du haft?  Ganska många, Väldigt många olika bruna nyanser, Svart, Rosa, och ny har jag olika röda nyanser :) 

20. Hur länge har du bloggat?  Sedan slutet av 2008

21. Har du åkt ambulans?  Ja

22. Vad ska du göra efter att du svarat på dessa frågor?  Skriva ett blogginlägg :P

 

 

Av Sara Modigh - 17 september 2014 11:00

Idag är det din födelsedag, men du är inte här med oss längre. 

Idag skulle du ha fyllt 46 år. 

Jag fick en påminnelse på mobilen och en på på Facebook om att du fyller år idag, och det svider i hjärtat när man blir påmind om hur du om du levt idag skulle vara ännu ett år äldre. 

Men du fick aldrig chansen att fylla 44 och kommer aldrig mer få bli ett år äldre. Du kommer aldrig bli äldre än 43 år 10 månader och 10 dagar.


Det är så orättvist att du missar så mycket av livet. Att du, så som du längtade aldrig kommer få hålla dina barnbarn i famnen, att du aldrig fick se Ludvig ta studenten, att du inte får se Alfons första lägenhet. Att du inte får vara med och säga hejdå när Matilda flyttar till London att du inte fick vara med på mitt bröllop och att du aldrig kommer få vara med och se de framsteg som jag gjort. 


Du missar allt bra som händer och jag tycker det är fruktansvärt att min mamma bara känt mig som den sjuka Sara, min mamma har aldrig fått se den friska delen av mig som jag är nu. Min mamma har aldrig fått se vart min kamp har fört mig. 



Jag önskar så att jag kunde få träffa henne igen. 

Varje gång man här frågan "vem skulle du äta middag med, död eller levande om du fick välja?" så skulle jag i 100% av fallen alltid svara mamma.

Att bara få sitta ner och prata om allt som hänt med mamma, åh jag önskar så att jag kunde få göra det!


 


Att bara få höra mammas ord igen, berätta vad som helst.


Men för några veckor sedan hittade jag faktiskt något som jag trodde man bara kunde hitta i film. Jag hittade ett "brev" till mig. Från mamma. 

Vi var hos mormor och letade efter maskeradkläder i magasinet där vi förvarar alla mammas saker. När jag tittade i en burk med massa smycken för att se om det fanns någon brosch att hålla ihop en mantel med så hittade jag en lapp och jag såg mammas handstil. Jag tänkte åh "mammas handstil" och kände mig lite varm i kroppen. Jag vek upp lappen och såg mitt namn. Hjärtat tog ett skutt och jag läste lappen. 

   


Varje gång jag läser slutet så dör jag lite inombords med sorg 

"Jag önskar mig ett långt liv och att du kanske håller mig i handen"


Långt liv fick du inte älskade lilla mamma och inte heller fick jag hålla din hand. Det gör så ont i mig, jag önskar så att du hade fått ditt långa liv. Att du hade fått chansen att leva klart!

Av Sara Modigh - 16 september 2014 12:00

Ett år har det gått sedan jag slutade röka..

Ett helt år. Det är ju typ inte klokt vad fort tiden går egentligen!


Känns riktigt bra att jag lyckats sluta röka, även om jag fortfarande är röksugen till och från.


Jag är ändå rätt förvånad över att jag lyckades sluta så lätt. Men samtidigt så känns det som allt är lätt i jämförelse med att sluta självskada. Självskadorna var helt klart min absolut svåraste beroende att bryta. 


Vissa dagar har varit riktigt jobbiga, men över lag har allt gått bra. Ett år har alltså gått sen jag slutade. Det har faktiskt gått väldigt fort, nästan så det är läskigt hur fort tiden går egentligen. 


Jag var jätterädd för att sluta innan jag faktiskt gjorde det. Cigaretterna var ju ett slags stöd för mig. En slags trygghet jag hade att ta till när ångesten var för svår. Jag rökte alltid när jag var arg, ledsen eller ångestfylld och behövde skingra mina tankar och känslor. Så när jag slutade röka gav jag ju upp den tryggheten och lämnade mig själv utan "skydd". 

Jag tvingades lära mig hantera min stress och ångest på ett annat sätt och jag tror att det funkat rätt bra. 

Jag har fortfarande mycket ångest, men jag kan inte fly från den längre utan jag har tvingats att genomhärda alla jobbiga stunder och jag är inte lika rädd för ångesten längre.





Av Sara Modigh - 14 september 2014 19:20

Ju mer intressant mitt liv blir desto tråkigare blir min blogg. Men men typ. Jag har svårt att hinna med att sitta ner och skriva några genomtänkta inlägg utan det blir mest sådana här uppdateringar om vad som pågår i mitt liv. Är ju typ borta på något varje dag nu för tiden.


I fredags åt vi tacos hemma hos pappa och senare på kvällen spelade vi spel hos min bror i hans nya lägenhet inne i stan. Det var mycket trevligt. Vi spelade ett spel som heter Cards Against humanity, som jag tyckte var väldigt roligt. Det finns att ladda ner på internet om man vill prova. 


Sen på lördagen var vi på fest hos en kompis som fyllt år och idag var det tipspromenad i vanlig ordning, sen kom Jakobs syster och hälsade på. Vi åt mat och spelade lite spel tillsammans... ja vi gillar att spela sällskapsspel :P


Sen i övermorgon är det skola igen och då börjar studieverkstan så vi får se hur det funkar. 

Har lite ångest över att jag inte vet. Men försöker att ta det lugnt och försöker tänka på att även om det kommer vara otäckt och hemskt i övermorgon så är det bara en gång som jag inte vet hur det funkar. När jag väl gått en gång så vet jag ju. 


Det är alltid svårt med nya saker tycker jag. 

Men jag försöker så gott det går. Men jag är väldigt stressad just nu. Jag tycker inte om pressen i skolan och det börjar tära på mig väldigt mycket nu. 

Speciellt eftersom jag kommer behöva byta skola mitt i och inte vet hur väl de kommer förstå och hur bra de kommer kunna hjälpa mig på andra skolan. Alla jag pratat med säger ju att Medlearn är dålig så det känns inte så betryggande. 


Jaja, det är inget jag kan göra något åt så den dagen den sorgen. 

 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se