En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juni 2016

Av Sara Modigh - 29 juni 2016 10:45

Alltså wow, jag hittade just den mest idiotiska "nyhetsartikel" jag någonsin sett. Det är alltå en lista på tio saker som "bevisar" att du bara är psykiskt sjuk för att få uppmärksamhet. 


Jag vet inte vad jag ska säga, detta är ju bara så fel som det kan bli. Hur tänkte personen som skrev detta? Har personen absolut ingen förståelse för hur psykisk ohälsa fungerar?


Redan i den första punkten syns bristen på kunskap tydligt. 

"Your definitions of illness change all the time. One day, depression means you can’t get out of bed or tie your shoes or pay bills. The next, it means you want to stay home and watch movies. The next, it’s not that serious. Your definitions change all the time, depending on context and how “sick” you really want to look."
Alla som har minsta lilla erfarenhet av depression, eller psykisk ohälsa överhuvudtaget vet att man har bra dagar och man har sämre dagar. Så det faktum att man ena dagen inte ens kan ta sig upp ur sängen på grund av sin depression för att nästa kunna fixa till sig och åka hem till en kompis är bara hur livet fungerar. Att ens påstå att det skulle vara ett tecken på att man fejkar sin depression är ju det dummaste jag hört. 

Bara för att man är deprimerad innebär det inte att man är i ett konstant stämningsläge utan några toppar eller dalar. 

Kommentarer som denna är precis en sådan kommentar som gör att vi som är sjuka drar oss tillbaka och isolerar oss, för så fort vi inte passar in i den bilden av att ligga i hopkurad i ett mörkt hörn och gråta så är vi helt plötslig personer som bara fejkar vår ohälsa.



Sen har vi nummer två på listan

"You are constantly sharing shit about it on social media. Every time someone writes a #powerful #essay on whatever website about their struggle with upper-middle-class anxiety, you share it. You share “How to date someone with ____.” You share “7 things only people with OCD know.” It’s your whole identity, and you’re constantly reminding people that you are sick and brave and in a permanent struggle against the world."

 

Hur är det dåligt att dela artiklar med information om en sjukdom man själv eller någon i ens närhet har? Att öka kunskapen och förståelsen om psykisk ohälsa är otroligt viktigt då det är många som inte har en aning om hur det fungerar eller hur det är att vara drabbad. Så som författaren till den här "artikeln" till exempel. 

Är man inte sjuk på riktigt om man berättar om sin sjukdom och delar med sig av fakta för att öka förståelsen? Måste man sitta i ett hörn och vara helt tyst och aldrig prata om det för att "vara sjuk på riktigt"



Vidare till nummer tre
"You list it in your bios. If your bio announces from the get-go that you have depression — before you even mention, I don’t know, a job or a hobby or an accomplishment, you need help. And not in the “Lexapro” department, in the “you have nothing interesting to say about yourself besides a disorder” department."

 

Ännu en gång ett uttalande som hintar till att man ska sitta tyst och aldrig tala om sin psykiska ohälsa. 

Att skriva i sin presentation på Instagram, Tumblr eller liknande att man har till exempel en depression handlar inte om att man inte har något att säga om sig själv utöver en diagnos. Det handlar ju om att nå ut till personer i samma situation som man själv är i. 

Många gånger är det skönt att veta att man inte är ensam och att dela sina erfarenheter med någon som genomgår samma sak som en själv är ett stort stöd och tröst för den som mår dåligt. 



Nummer fyra

"You use it to be an asshole to other people. If you don’t call someone back, it’s not because phones give you anxiety. It’s because you’re an inconsiderate asshole. If you don’t show up to a friend’s birthday party, it’s not because you are bad in social situations. It’s because you’re an inconsiderate asshole. If you take your stress out on your significant other constantly for no reason, it’s not because you’re depressed. It’s because you’re an inconsiderate asshole. Mental illness (although convenient) is not a catch-all reason to treat people like shit."


Författaren visar åter igen sin otroligt stora okunskap när han listar upp symptom på psykisk ohälsa och skriver att kort och gott att man är en egentligen bara är en skitstövel. Att man är en skitstövel som inte ringer, eller kommer på kalas för att man har ångest.

Jag, bland många andra kan vittna om hur otroligt svårt och jobbigt det är för någon med en ångestproblematik att plocka upp telefonen och ringa ett samtal. 

Det handlar inte om att jag behandlar folk illa och sedan skyller på ångest, det handlar om att jag har ångest som är så fruktansvärd att jag inte kan hantera den. Vilket leder till att jag undviker situationer som skapar sådan ångest både för min och andras skull. 



Nummer fem

"When it’s convenient, your illness takes a back seat. Unless something really fun is coming up and you manage to get it together, or you want to impress a date by pretending that you’re really active and outgoing and happy! Then you’re fine"


Som vi redan diskuterat så har man ju faktiskt både bra och dåliga dagar, och något som jag personligen fått lära mig för att kunna stå ut med livet är att prioritera väl vad jag gör med mina bra dagar för att inte låta de dåliga dagarna väga över. 

Är det så svårt att förstå att man vilar upp sig för att orka med att gå på den där biofilmen som man velat gå på så länge, eller att man sparar sina krafter för att kunna umgås med familj och vänner. 

För det är ju lite så det fungerar. Man orkar inte med allt, och har jag det väldigt jobbigt i livet måste jag ju hitta de ljusa stunder som håller mig vid liv. Det är inget som man ska skuldbeläggas för, då det är den absolut viktigaste delen i dessa personers liv. 


Sen funderar jag lite på hur författaren tänkte när han skrev denna punkten? Nyss var man ju en "skitstövel som bara låtsas vara sjuk för att slippa gå på kalas" om man inte orkade gå på kalas.

Men nu är det tydligen också ett bevis på att man fejkar sin sjukdom om man faktiskt går på det där roliga kalaset också. 

Hur ska han ha det? 


Nästa punkt på listan

"You think it’s “controversial” to talk about. If you think it’s still a “controversial” thing to announce to your Facebook friends that you struggle with bouts of anxiety, you’re either living under a rock or looking to be a martyr. It’s not controversial anymore. Everyone is open about their struggles with mental illness, and posting stuff about “u shouldn’t be ashamed of ur depression girlfriend~~~” is just redundant. If you need to announce it, fine, but don’t pretend like you’re being brave by saying you’re sad sometimes."


För det första så är det stor skillnad på att "vara ledsen ibland" och att lida av psykisk ohälsa.

Författaren i den här artikeln är ju så otroligt nonchalant mot de problem som faktiskt finns hos personer som är psykiskt sjuka att det är helt obegripligt hur man kan vara såhär korkad. 

Men tyvärr är den som skrivit denna artikel inte ensam om att tänka och tycka sådär och det är det som gör att många som mår dåligt inte vågar prata om hur de mår. 

Bara det faktum att den här artikeln existerar är ju ett bevis på att det fortfarande är kontroversiellt att prata öppet om sin psykiska ohälsa. För det är inte första gången jag måtts av en sådan attityd och det lär inte heller vara den sista. 

Jag undrar också om författaren helt glömt de tidigare punkter då han skrivit om hur personer med psykisk ohälsa ska vara på ett visst sätt, det vill säga sitta ensamma och tysta i ett hörn och aldrig prata om sin psykiska ohälsa? 



Sen så har vi nummer sju

"Even though your relationships have clear patterns, you don’t accept that they might be your fault. It’s never you! It’s always your string of completely unique exes who all just happened to be terrible people and just couldn’t accommodate your #illness. Ugh. Next time, you’ll date someone who “gets” you."


Hur är detta en relevant punkt i en lista över saker som kan hjälpa någon att se om en psykisk sjuk person "fejkar sin sjukdom för uppmärksamhet". Jag menar hur är "det är ditt fel att dina förhållanden spricker" och "tio tecken på att din psykiska ohälsa är fejk" ens sammanlänkande?


Faktum är att sjukdom i ett förhållande komplicerat förhållandet oavsett vad det är för sjukdom man har. Självklart kan ju det ställa till med problem där partnern kanske inte förstår, eller så tär sjukdomen på förhållandet. Att hitta någon med kunskap och förståelse är ju det viktigaste om förhållandet ska hålla.



Nummer åtta

"You constantly post baiting things so that people will ask what’s wrong. “It’s been a bad day. :(” “Not feeling good.” “Ugh, I can’t even.” Yeah, you’re posting those statuses because you want people to ask how you are, and you want to vent about it. But everyone has problems, and using the “feel sorry for me” card over and over again is incredibly irritating for everyone around you."


Är det bara jag som tycker att det känns som den här listan har förvandlats från en lista över "tecken på fejkad sjukdom", till en lista som borde heta "Orsaker till varför jag hatar psykiskt sjuka". 

Att ventilera sina känslor är otroligt viktigt och att få stöd från sin omgivning är en grundsten i att kunna komma vidare och nå ett bättre mående. 

Men alla som mår dåligt har inte förmågan att ringa en vän för att prata ut. Så man kanske skriver ett litet otydligt meddelande och låter någon annan ta den där första och otroligt svåra kontakten. 


Det kanske också handlar om en rädsla för att få negativ respons om de skriver ut exakt vad det var som gjorde deras dag dålig. Titta bara på den här listan och föreställ dig vad dessa påståenden skulle kunna göra mot en sjuk person om de fick det slängt i ansiktet nr de försökte öppna upp om sina problem. 



Nummer nio

"You’re not really trying to get better. Maybe you take medication. Maybe you’re in therapy. But when it comes to the behavior that you’re doing over and again, you’re not interested in doing the hard work that is required to overcome mentally ill behaviors. You’re interested in talking about it, and identifying as a person who has ____, but you’re not interested in being better. Because that’s no fun."


För det första, vad vet du om det? Vad vet du om en annan människas kamp? Hur vet du att personen inte kämpar allt den kan för att bli bättre? Förvandling sker inte över en dag utan det tar många år att jobba sig framåt när man har psykisk ohälsa. 

Men det är klart att man ser det på det sättet när man tror att depression är synonymt med att "vara ledsen ibland". Författaren förstår inte det absurda i sina uttalanden. Men tänk att läsa denna artikel och byta ut det mot fysisk sjukdom istället för psykisk. Hur hade det låtit då? 


För det andra, på vilket sätt skulle terapi och medicinsk behandling inte vara ett försök att bli bättre? 

Vad tror du medicinen och terapin är till för? 



och till sist, nummer tio

"AND FINALLY pansexuals, demisexuals and the other special snowflakes of the LGBT community. Although sexuality is not a mental illness these people who have to be special snowflakes need to be called out more.  It’s demeaning to people who struggle with their sexuality as it makes it seem like some kind of joke. You’re either straight, bi, gay or asexual in some cases. There is no need to make up your own label.

Mental illness is serious, if you have to pretend to be mentally ill to get “likes”  you are just an idiot. People like  these take the stigma away from mental illnesses and make it seem trivial."


Åter igen, vad har detta med personer som "fejkar psykisk ohälsa" att göra? Hur kom vi in på HBTQ och sexuella läggningar helt plötsligt? Det enda här som är "förnedrande för människor som kämpar med sin sexualitet" är författarens text. En författare som efter att ha skrivit åtskilliga nedvärderande texter om psykiskt sjuka nu också får för sig att ge ett slag mot HBTQ-samhället och hur folk väljer att definiera sin sexualitet. Är det inte upp till var och en att bestämma om de tycker att de passar in i de fack som finns, eller om de står utanför och då hellre skapar ett nytt fack för dem själva och personer som dem? 

Hur kan författaren tro sig ha bestämmanderätt över hur många sexualiteter som faktiskt existerar? 

Vem är han att uttala sig om att det bara finns fyra olika sexualiteter och inget annat? 


Nä ännu en gång påvisar han stor okunskap.


Men det värsta av allt är ändå slutklämmen på hela den här vedervärdiga artikel. 


"Psykisk sjukdom är allvarligt, om du måste låtsas vara psykiskt sjuk att få "gillningar" så är du bara en idiot. Människor som dessa tar det som är karakteristiskt från psykiska sjukdomar och får det att verka trivialt."


Om det är någon här som har trivialiserat psykisk ohälsa så är det ju författaren själv. Författaren som på flera ställen beskrivit symptom på psykisk ohälsa som sätt att få uppmärksamt, att man är en skitstövel om man har ångest och som har jämfört depression med "att vara ledsen ibland". Det han har skrivit är en mycket större drivkraft i att få psykisk ohälsa att verka trivialt, än att någon enstaka människa någon gång kanske har "låtsats vara psykiskt sjuk".

Författaren bidrar även med att sprida fördomar och öka stigmatiseringen av psykiskt sjuka vilket är bland det värsta man kan göra mot en utsatt grupp. Att han överhuvudtaget låtsas att detta är skrivet för de psykiskt sjukas skull är ju helt åt helvete. 

Allt som är skrivet här bara dryper av förakt mot psykiskt sjuka och de problem som de drabbade har. 


Jag antar att jag ska återgå till min "fejkade psykiska ohälsa"

nu då, för jag kommer aldrig sluta prata om, dela information och artiklar kring psykisk ohälsa. Jag tycker det är otroligt viktigt att ha ett öppet samtalsklimat kring psykisk ohälsa.

För det är fortfarande många som möts av skit när de pratar om sin psykiska ohälsa.


Jag kommer fortfarande ha det svårt för att ringa det där samtalet som jag vet att jag borde ringa, jag kommer att ha det jobbigt i sociala situationer även om du som skrev denna artikel anser att det är tecken på fejkad psykisk ohälsa.


Jag kommer för min egen hälsas skull att fortsätta  prioritera bra och roliga saker som gör att jag mår bra.

För det är de dagarna  som får mig att orka fortsätta leva, fortsätta kämpa alla de där dåliga dagarna.

För jag kommer att ha dagar då jag mår så dåligt att jag inte ens tar mig upp ur sängen, och jag kommer också att ha dagar då jag orkar med mycket mer. För precis som alla andra har vi som är sjuka både bra och dåliga dagar!


Vilket är något som författaren till artikeln tycks ha missat. Okunskapen är verkligen enorm hos personen som skrev detta och jag hoppas innerligt att människor ser det!


Av Sara Modigh - 25 juni 2016 14:30

Nu är midsommarafton förbi och nu går vi officiellt mot mörkare tider. Samtidigt som det känns som om sommaren inte ens har börjat. 

Det var ju varmt ett tag där i början, men den senaste tiden har inte vädret vart så mycket att hurra för.

I förrgår natt åskade det ju som bara den och var översvämningar på flera ställen i närheten av där jag bor. Men vad som förvånade mig var att vi klarade oss från både regn och åska på själva midsommarafton. Även om det var väldigt klibbig värme hela dagen. Men jag hade det kul trots sådan värme som jag har svårt för. 


Vi var hemma hos pappa och firade midsommarafton i år. Jag och Jakob var där tillsammans med farmor, farfar och alla mina syskon. Det var jättekul och ovanligt lugnt denna midsommarafton och det tyckte jag var rätt trevligt faktiskt. 

Vi träffades, satt och pratade, fotograferade, åt tårta, spelade kubb, hoppade studsmatta, grillade, spelade kubb igen och bara hade det jättemysigt tillsammans hela kvällen. 


Sen framåt elva åkte vi vuxna syskon hem till Alfons och spelade lite spel och satt och pratade ett tag, innan vi tillslut åkte hem och spelade CS:GO tillsammans. 

Jag är väldigt nöjd med min midsommar måste jag säga. Nu ska jag åka och träna hade jag tänkt.

Hoppas att ni också har haft det bra!




Här kommer en liten bildbomb för alla som är intresserade


Min syster och Jag

 
Alla mina syskon i en liten hög
 
Farfar leker kurragömma? 
 
Syskonbild
 
En söt liten pojke

 

Kubb

 
En liten busunge i bakgrunden 

 

Jag och min kära far, visst är vi lika? :D

 

Grillmästaren

 

Vink vink

 

Hejdå, vi ses en annan gång! 

Av Sara Modigh - 23 juni 2016 17:15

Något jag fått lära mig på grund av mina psykiska svårigheter är att problem kanske inte alltid är så mycket problem som man tror. 

Det är något som jag ser hos både mig själv och hos andra som mår dåligt. Småsaker förstoras upp till gigantiska proportioner och det är ett helvete att försöka hantera.

Man ser ett problem och man fokuserar så mycket på det som är fel och dåligt att man tillslut inte ser något annat. Negativiteten äter upp en inifrån och tar överhanden. 


Något jag jobbar otroligt hårt för är att inte låta det ske, jag försöker verkligen ifrågasätta varje situation som gör mig upprörd, ledsen, arg, frustrerad, ångestfylld, nedstämd och så vidare.. "är det här verkligen ett så stort problem?" Jag försöker att se lösningar istället och jag gör mitt bästa för att acceptera situationen så som den är. 

Jag jobbar på att försöka se lösningar på problemen, jag försöker att ta varje situation med lugn och göra det bästa av situationen. 


När jag var yngre hade jag jättesvårt för det, hela världen rasade om inte allt var så som jag ville att det skulle vara. Jag klarade inte av förändringar eller att oväntade saker hände. 

Det kunde vara så små saker som att gurkan var skuren på fel sätt för att få mig helt ur balans. Mycket för att jag inte kände att jag hade någon kontroll över mitt liv. Jag försökte istället kontrollera små detaljer och jag höll fast vid dessa små detaljer som en livlina. 

Men det skadade mig bara mer i längden. Man måste försöka lära sig att släppa kontrollen och hantera det som sker när det sker.

Man kan inte kontrollera allt och ibland måste man ändra planer hur väl man än planerat i förväg. 

Saker blir sällan precis så som man tänkt sig.

Jag vet hur svårt det är att lära sig hantera detta, jag har själv jobbat på det i flera år för att nå hit där jag befinner mig idag. Jag har gråtit många gånger över saker som egentligen är totalt onödiga att lägga tid och energi på, men det är en del av sjukdomen och att förstå det är en stor bit på vägen. 

För när man inser att det jag känner nu är en sjukdom och inte mina verkliga känslor så kan man jobba på sin reaktion på ett helt annat sätt. 


Det du känner kanske inte motsvarar verkligheten, det kanske inte är ett så stort problem. 

För mig har det varit en stor hjälp att kunna ta ett steg tillbaka och försöka se den stora bilden. 

Är det så hemskt att familjemiddagen blir på en annan dag än det först var tänkt? Nej det är det inte.

Var det så farligt att läkarmötet blev inställt? Nej det löser sig ändå.

Går det inte att äta maten för att det inte fanns sallad hemma? Jo det går ju faktiskt bra ändå. 

 

På något sätt handlar det om att välja sina strider. Självklart är det inte fel att reagera på orättvisor och när saker går fel. Men alla gånger kanske det inte är helt befogat, ibland kanske det bara är din hjärna som spelar dig ett spratt. 

Jag har blivit mycket lugnare och mer harmonisk sedan jag lärt mig att ta det lugnt och inte låta sjukdomen ta över hur jag reagerar i situationer som är jobbiga för mig. 

På det långa hela har det faktiskt gjort att de situationer som förr fick mig helt ur balans inte rör mig i ryggen idag. Det är så otroligt skönt att jag kunnat ta mig så långt. 

Jag är så glad att jag inte längre blir helt förstörd av småsaker som inte ens är verkliga problem.


Det var tufft i början, för det är inte lätt att bryta tankebanor och försöka tänka på ett nytt sätt. Men för mig hjälpta det verkligen att utvärdera varje situation där jag blev ledsen, arg eller frustrerad.

"Var detta en normal reaktion? Hur hade jag kunnat göra annorlunda? Fanns det ingen lösning på problemet?" och så vidare. 

Många gånger så insåg jag ju själv att min reaktion var onödig och genom att börja tänka så lärde jag mig att tänka så redan när jag började känna mig nära ett utbrott, jag lärde mig att stoppa det och hitta lösningar innan jag reagerade på ett negativt vis. 


Nu när jag kommit så pass långt som jag har gjort så kan jag verkligen se hur många det är som lider på samma sätt som jag gjorde och jag önskar så att de också kan komma till insikt med sitt problem och bryta sig loss. Det har varit en stor räddning för mig och min hälsa att ta mig ur den negativa spiralen. 

Av Sara Modigh - 21 juni 2016 14:30

Ja i helgen var det alltså Dreamhack igen, redan när vi var på Dreamhack förra vintern bestämde vi att vi skulle gå nu i sommar också. För vi tyckte det var så roligt första gången. 

Egentligen var planen att vi skulle köpa sittplats och ha med våra datorer, men min dator börjar så smått att ge upp och Jakob kunde inte få ledigt från jobbet. Så det blev tyvärr inget med det. Men vi hann i alla fall vara där en hel del och testa på lite allt möjligt.

 

Jakob deltog i en tävling som gick ut på att man blev fastspänd i en stol som var inne i en bur. Sen skulle man spela ett spel där man som en bil skulle spela fotboll. Den som under dagen lyckades få flest mål under fem minuter vann.


Men det var inte så lätt som det låter. För medans man spelade så satt det en kille utanför buren och styrde stolen så den snurrade, hoppade, tippade och gjorde alla möjliga olika svängningar fram och tillbaka. På det sprutades även rök i ansiktet och lampor blinkade som bara den. 

Det såg väldigt roligt ut, men jag vågade inte prova på grund av min MS. Min yrselproblematik sätts ju igång bara av att åka bil så att snurras runt runt i ett rökigt och blinkande rum kändes inte som något som skulle vara allt för bra för mig.. 


 

Så jag fick bara stå och titta på när Jakob testade, 3 mål lyckades han få. Det tyckte jag var bra jobbat, många av dem som stod före oss i kön lyckades inte få ett enda mål. Den som låg etta hade lyckats få sex mål. 

Det var lite sorgligt att jag inte vågade prova på den där stolen, för det såg väldigt kul ut. Men jag vågade inte riskera något. Var ju redan på gränsen  den där värmen som är inne på dreamhack. 

Jag provade istället på att spela Payday 2 på en spelkonsol, gud var svårt det var att sikta och styra med en handkontroll. Banor som jag spelar på Overkill i vanliga fall fick jag spela på lättaste nivån för att ens kunna överleva i mer än fem minuter. Men efter att ha provat ett par gånger lyckades jag faktiskt klara en bana och det gjorde mig en aning lycklig haha


Vi passade även på att kolla på semifinalen i CS:GO mellan Ninjas in Pyjamas och Astralis. 

 

Det var en väldigt spännande match som jag väljer att inte skriva så mycket om här då jag antar att de flesta som läser min blogg inte är särskilt intresserade av Counter Strike. 

Men laget jag hejade på gick efter många om och men vidare till finalen där de tyvärr förlorade. 


Vad gjorde vi mer? Vi gick runt och kollade på allt som fanns och kolla på, Det fanns bland anat ett tivoli som vi kikade lite på, men jag vågade inte åka något där heller av samma anledning som jag inte vågade åka i den snurrande stolen. Och för att jag inte riktigt litar på sådana där resande tivolin. Ska jag åka något vill jag att det ska vara hundra procent säkert haha.

Vi gick runt hela dagarna och kollade på saker det var danstävlingar, karaoke, Cosplay och några småtävlingar. Jakob deltog i en tävling vann en chipspåse när han gjorde en slags "hinderbana". Ja det var massor som pågick där, men det bästa har jag sparat till sist.


Jag träffade faktiskt min största idol på Dreamhack!

Trodde inte att jag någonsin skulle få någon chans att se honom, men det gjorde jag. Fick faktiskt till och med säga hej och ta en bild tillsammans med honom.

Det var väldigt speciellt att möta någon som man följt så som jag följt hans YouTubevideos.

Så många gånger när jag mått dåligt har jag vänt mig till hans YouTubekanal för att kunna skingra tankarna. Jag har aldrig haft en riktig idol innan, så det var väldigt häftigt att jag faktiskt kunde få möta min första och enda idol, även om det vara var ett fåtal sekunders möte.

Jag har faktiskt skakat hans hand och han har pratat med mig i verkliga livet, inte bara via en video på YouTube. Det var verkligen bland det bästa med Dreamhack den här gången. 



Av Sara Modigh - 19 juni 2016 14:30

Det finns ju en hemsida som heter Mina vårdkontakter, jag tycker det är en oerhört bra sida och speciellt funktionen att man kan läsa journalanteckningar. 

Nu kanske detta känns väldigt tjatigt för er, men detta med tanten på vårdcentralen irriterar mig fortfarande, och detta gör knappast saken bättre. 

Det här är alltså vad tanten som vägrade skriva ut Relpax till mig, nu har skrivit i min journal.

 

Inte många rätt alls där.

Tycker att vi var oerhört noggranna med vad vi sa, men hon verkar inte ha fattat ett enda ord.

Uppenbarligen är hon för gammal för att ha kvar sin läkarlegitimation, för om man inte kan förstå ett enda ord av vad patienterna försöker framföra så ska man fan inte jobba inom vården. Jag må låta hård nu men jag har vart med om så jävla mycket skit och fruktansvärt dåliga läkare på det där stället. Jag vet ju vad de har för typer där. Läkare som inte kan se skillnad på "lite ångest" och ett MS-skov i full gång till exempel. 

Jag är fortfarande upprörd över hur man kan missa MS och behandla en patient så illa som den läkaren gjorde. Så kanske överreagerar jag. Men jag tycker verkligen att det är illa av en läkare att inte lyssna på sin patient. Inte lyssna på vad patienten beskriver för problem, inte lyssna på att man provat flera olika migränmediciner utan resultat, inte lyssna på hur patienten tar den medicin hon har och så vidare. Det det hon skrivit i min journal har inte ett rätt alltså...



"Patienten har tidigare provat Sumatriptan men mått dåligt och fått hjärtklappning", Vadå hjärtklappning?!

Jag fick extrema bröstsmärtor och svårt att andas, ingen fjantig jävla "hjärtklappning". 

 

Eller den här fabulerade historien "Tar ofta 2-3 tabletter per anfall innan det bryter ut

Jag har ALDRIG NÅGONSIN tagit mer än två tabletter vid ett anfall och det är enbart om den första inte har hjälpt som jag möjligtvis tar en till tablett. Jag tar inte några mediciner innan anfallet har startat utan enbart när migränanfallet är i full gång så att jag är säker på att det verkligen är migrän innan jag medicinerar. När jag är säker så tar jag alltid en tablett och väntar på lindring som oftast kommer inom tio - 20 minuter. Men om jag inte blivit av med min migrän på en halvtimme händer det att jag tar en till tablett. Men det är otroligt sällan det händer, max ett fåtal gånger per år. Hur fan får hon det till att jag  "ofta tar 2-3 tabletter per anfall".

Jag har huvudvärk nästan varje dag men jag tar migränmedicin max en gång i veckan om jag är i en period så att jag får migrän så ofta. 


Jag har migrän ofta, jag är känslig för precis allt som kan ge migrän känns det som.  Lakrits, Choklad, Citrusfrukter, konserveringsmedel, korv, ost, hamburgare, vin, "kemisk vanilj", inlagd sill, väderomslag, för mycket sömn, för lite sömn, stress, menstruation, ägglossning, fysisk träning, hastiga värmeomslag, åskväder, fullmåne, stress, höga ljud, starkt ljus, starka lukter som rökelser, doftljus, parfym, blommor och potpurri.  

Det är som att försöka navigera sig fram över ett minfält att undvika den där migränen. Jag gör verkligen mitt bästa, men många av sakerna går inte att undvika. Jag har ingen kontroll över vad människor bär för parfymer, eller hur vädret ska vara. Mens och ägglossning kommer jag förmodligen ha ett bra tag till. Maten försöker jag undvika så gott det går, men det är otroligt svårt. Speciellt när man äter borta. Jag vill ju inte sitta isolerad i mitt hem helt ensam bara för att slippa migrän. 

Faktum är att min migrän faktiskt var mycket bättre på den tiden då jag aldrig någonsin gick utanför dörren. Men det livet vill jag inte tillbaka till. Jag vill kunna leva så normalt som möjligt.

Jag vill kunna åka till en vän och fika eller till svärföräldrarna och äta middag. 


Det enda jag har som hjälper mig leva ett så normalt liv som möjligt är just medicinen jag har att tillgå när migränen kommer. Jag är otroligt tacksam för att jag har med hjälp av en duktig läkare äntligen kunnat hitta en medicin som fungerar. Är det då så konstigt att jag som patient vill fortsätta med den enda medicin som hjälpt mig?

Det där med "Man önskar dock fler recept" handlar inte om att jag vill ha massor av recept på medicinen utan att jag vill ha det vanliga recept som jag brukar få med tre jävla uttag så att jag inte behöver oroa mig över att ha medicin till min migrän det närmsta året. 

Det har varit jobbigt nog för mig med läkarkontakter och förnyelse av recept redan innan detta, så just det att veta att man är säkrad i minst ett år är jävligt skönt. 

Jag har haft migrän nästan hela livet och jag lovar att om det skulle försvinna helt plötsligt så skulle jag inte hämta ut mer mediciner. Jag vill inget hellre än att slippa vara sjuk och behöva ta tabletter.  

Jag avskyr mediciner och skulle aldrig någonsin ta några tabletter om det inte var för att jag var tvungen att göra det för att kunna fungera som människa. 

 

Av Sara Modigh - 17 juni 2016 18:00

 

Har du någonsin varit utsatt för ett sexuellt övergrepp? Vet du vad som pågår inombords hos någon som precis blivit drabbad? Jag vet, för jag har varit där. Jag vågade aldrig säga något.

Jag var för rädd och för chockad över det som hände mig. Det är så lätt att känna sig trygg och tänka "det där kommer aldrig hända mig". Man kanske tänker att "jag är en stark individ så jag skulle aldrig kunna bli utsatt". Eller så tänker man att  "Jag skulle säga ifrån direkt, kämpa och slå mig fri och jag skulle anmäla personen ögonaböj om den ens försökte med något". Men det är inte alltid så lätt som man tror. Kanske skulle du reagera precis så som du trott, men hur man faktiskt reagerar när det verkligen sker vet man aldrig.

För hur mycket man än tror att man kan och vet om sig själv, så kan man kan aldrig förbereda sig för att utsättas för ett sexualbrott. Det är så lätt att säga till den där tjejen som utsattes för sexuella trakasserier, ofredanden eller övergrepp att hon skulle gjort si eller agerat så. Men det är en attityd som är så otroligt dum för den skuldbelägger bara offret. Det är kommentarer ifrågasätter en personen som precis har blivit drabbad av ett brott.


Som offer för sexualbrott blir man alltid ifrågasatt och det sätter sina spår. Frågor om hon uppmuntrade det, om hon hade utmanande kläder eller om hon inte sa nej tillräckligt ställs, och mina tankar formades där efter. Tankar som kom från samhället som alltid misstror den som utsatts för en våldtäkt och vågar prata om sina upplevelser. Samhället som frågar varför man inte kämpade hårdare, samhället som ifrågasätter om det verkligen var en våldtäkt.

Ett samhälle som skyller på offret som blivit våldtagen istället för på förövaren som våldtagit.



Än värre blir det när det är någon man är i ett förhållande med som utför övergreppen. Jag kan inte räkna gångerna jag hört att man inte kan bli våldtagen av någon man är ihop med, "för är man ihop så ska man ju ha sex". Kommentarer som den gjorde att det tog oerhört lång tid innan jag vågade erkänna att jag blivit våldtagen. Inte bara en gång, utan vid flera tillfällen skedde övergreppen mot mig.

Under fyra månaders tid utsattes jag för flera sexuella övergrepp och våldtäkter om och om igen,

och jag sa ingenting till någon. Jag blev mer och mer rädd för killen som utsatte mig för detta och mitt självförtroende blev allt sämre. Det var som om varje övergrepp tog bort en bit av mig själv. 


Jag minns den första gången han förgrep sig på mig så väl, jag var nyligen fyllda 15 år. Jag var en liten kort tjej som knappt vägde mer än 50 kilo och bara var runt 155 cm lång. Han var 19 år, nästan två meter lång och vägde runt 95 kilo.  

Han var alltså en person som var bra mycket större än vad jag var så jag hade inte mycket att sätta emot när han försökte få sin vilja fram.

Jag minns inte säkert när det första övergreppet hände, men jag tror det var väldigt tidigt i vårt förhållande.



Jag har alltid varit en blyg och försiktigt tjej, rädd för mycket så när han tog sig friheten att tvinga till sig sex som jag inte ville ha reagerade jag självfallet med just rädsla. Jag frös i situationen och blev helt handlingsförlamad av skräcken.

Men när han satte sig på min bröstkorg fick jag panik, jag sa åt honom att sluta men han lyssnade inte. Han skrattade och började kittla mig, som om allt bara var en lek. 

Jag som otroligt kittlig skrekskrattade i panik och jag hatade mig själv för att jag skattade. För jag tyckte inte alls att det var kul. Inombords ville jag bara gråta och skrika. Men han fortsatte att kittla mig tills jag nästan kiknade. Jag ville bara där ifrån, jag ville inte vara med. Jag sa om och om igen att han skulle sluta men han lyssnade inte. När han förde sitt kön mot min mun, fortfarande sittandes över mitt bröst och mina armar så jag inte kunde röra mig ur fläcken. Så gjorde jag mitt bästa för att undslippa det jag visste skulle komma, det som jag alltid hade sagt nej till tidigare. Jag visste att han skulle tvinga in sitt kön i min mun så jag vände bort huvudet och bet ihop käkarna och höll munnen så hårt stängd jag kunde. 


Men hans händer tog ett stadigt grepp om mitt ansikte och jag kände hur han med ett bryskt grepp tryckte mina kinder hårt mot mina tänder. Hans tumme på ena kinden och de fyra andra fingrarna på andra sidan. Det gjorde så ont att jag motvilligt och hjälplöst öppnade munnen en aning. Han förde snabbt in sin tumme och bände upp min mun. Där och då kände jag att slaget var förlorat. Jag förstod att jag var chanslös.

Han förde in sin kuk i min mun och jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken och en stor klump av både gråt och illamående byggdes upp i min hals. 

Jag gjorde ett litet patetiskt försök att ta mig loss men han bara skrattade och fortsatte kittla mig. 

Jag kunde knappt andas av hans tyngd över mitt bröst och könet som om och om igen stöttes in i min mun, varierat med att han fortsatte att kittla mig. 

Jag låg där och hoppades att det snart skulle vara över, hoppades att han skulle gå hem och jag önskade att han skulle försvinna från jordens yta och aldrig mer synas till. 

Han fortsatte i vad som kändes som en evighet med att bända upp min mun och föra in sin kuk så långt han kunde och ömsom kittla mig. Om och om igen upprepades proceduren tills han tillslut kom, och jag fick en obehaglig kallsup av hans sperma. Han klev av och fortsatte att ännu en gång kittla mig till skratt, skratt som jag så avskydde för jag ville ju verkligen inte skratta. Jag ville skrika, gråta och slåss. Men jag var som lamslagen av chocken av vad han gjort mot mig. Jag kunde inte fatta att detta hemska hade hänt mig. Detta var ju bara sådant som hände andra. Hur kunde detta ske? 


När våldtäkten var över så smekte han min kind och kysste mig ömt. Jag blev så ställd av kontrasten av vad han precis hade gjort mot mig och att han nu kysste mig ömt och kärleksfullt.

Hade allt bara vart ett misstag? Förstod han inte att jag inte ville detta? Hade jag inte sagt nej?

Jag började misstro min egen upplevelse, ifrågasätta så som så många andra gör när någon pratar om ett övergrepp. 

Jag kände mig så förvirrad, så smutsig och kränkt samtidigt som jag tänkte att allt måste ha varit ett missförstånd. 

Dagen fortsatte som alla andra, vi umgicks som om ingenting hade hänt och jag borstade bort händelsen. Intalade mig själv att det verkligen var ett misstag och det skulle aldrig ske igen. Jag var ju så kär i honom och jag var så ung så jag visste ju inte riktigt hur andras förhållanden såg ut. Kanske var detta en helt normal upplevelse? Jag kanske bara överreagerade?

Vi fortsatte att dejta, men jag hade en gnagande känsla av skräck inom mig, en skräck som bröt ner mig totalt.

Jag önskar så att jag hade haft modet att lämna honom där och då. Men det hade jag inte. Jag stannade kvar och jag hatade mig själv för det. Men jag var så rädd, vad jag var så rädd för vet jag knappt ens själv längre. Men jag var rädd. Rädd för att rykten skulle komma ut, rädd för att bli ensam, rädd att jag faktiskt förtjänade det som hände mig och framför allt rädd för att andra skulle tycka att jag förtjänade det. Att det var rätt åt mig att jag blivit våldtagen, för det var ju sådana kommentarer jag läst och hört om andra offer.



Övergreppen fortsatte i samma mönster. Han satt på mitt bröst och tvingade mig till oralsex, men han började även tvinga mig till analsex. Jag blev mer och mer van vid övergreppen och jag skuldbelade mig själv mer och mer för varje gång.  

Varför ropade jag inte på hjälp när jag hörde min familj på andra sidan sovrumsdörren? Varför bet jag inte hårt i hans äckliga kuk? Varför lät jag honom komma tillbaka gång på gång? 

Varför kunde jag inte skydda mig själv? Varför sa jag inget till någon? Varför gjorde jag inte slut? 

Frågorna var många och jag skyllde allt på mig själv. Jag förtjänade säkert detta för att jag sa inte ifrån ordentligt. Förtjänade det för att jag slogs inte för mitt liv. 


Efter övergreppen blev jag så nedbruten att jag inte orkade kämpa emot alls längre. Jag hade försökt till ingen nytta så jag bara lät det hända. Hans kön och fingrar letade sin in på platser där jag inte ville ha dem. Han höll mina händer mot sitt kön och jag bara blundade och väntade på att det skulle vara över. Med tiden blev hans övergrepp allt fräckare och skedde mer och mer i det öppna.

Han kunde dra min hand mot hans kön på öppna platser eller föra in händerna innanför mina trosor mitt på stan. På platser där jag verkligen inte vågade göra motstånd alls av rädslan att bli upptäckt. 

Men varför var jag så rädd för att bli upptäckt?


Varför sa jag inget? 

Det finns inget enkelt svar egentligen. Men det enklaste svaret är att jag var för rädd.

Av samma anledning som jag stannade kvar höll jag också tyst om vad som försiggick.

Jag sa inte heller något av rädslan för att bli misstrodd och för att jag var rädd för att dömas.

Jag var också rädd för att alltid ses som tjejen som blivit våldtagen. Jag ville glömma att det hänt och låtsas som ingenting. Jag klarade inte av tanken på att yttra orden och göra det ännu mera verkligt.

Jag klarade inte av tanken på att människor i min omgivning skulle titta på mig med nya ögon. Ögon som granskade mig och jag var rädd för vad människorna skulle tänka om mig när de granskade mig med sina nyfikna blickar. 

Jag var rädd för att vänner och familj skulle dra sig undan och att att de skulle tycka att jag var en svag och smutsig liten slyna som låtit mig våldtas. För det var så jag kände själv efter övergreppen och jag var övertygad att alla andra skulle tycka så också. 

Jag vågade aldrig säga något då, men nu talar jag ut! Nu berättar jag öppet om det fruktansvärda jag upplevt och så länge skämts över. 


Det har varit ett väldigt svårt inlägg att skriva så jag hoppas på att få mycket stöd från er läsare. 

För trotts att det har varit svårt att skriva detta så tror jag att det är viktigt att våga prata om detta. 


Av Sara Modigh - 16 juni 2016 21:09

Jaha ja, idag hade jag min telefontid med läkaren som, utan att rådfråga eller ens ha träffat mig, ändrade om i min medicinska behandling av min migrän. Ändrade den medicin jag haft i flera år till en medicin jag tidigare prövat och inte tålt

Jag känner mig flera timmar efter samtalet fortfarande arg och irriterad över den behandlingen jag utsattes för.

Läkaren tjatade trots mina försök att förklara att jag fick så svårt att andas att det kände som att jag skulle kvävas och så svåra smärtor i bröstet att jag blev sängliggande varje gång jag tog de där tabletterna hon skrev ut.

Men hon stod på sig och tjatade om att dessa tabletter var mycket bättre (läs billigare).

Hon vägrade inse att jag fick svåra biverkningar av den medicinen hon ville att jag skulle ta och sen vägrade hon även förstå att den andra medicinen kunde hjälpa mig. "Det är ju samma medicin med olika namn" sa hon. 
 

Men jag hävdar bestämt att så inte är fallet. För JAG känner skillnad! Jag blir sjuk av de ena och inte den andra, jag blir hjälpt av en av dem och inte det minsta hjälpt av den andra.

Jag har äntligen en medicin som inte ger mig biverkningar, en medicin som faktiskt tar bort migränen och som dessutom funkar även om anfallet redan är i full gång. Vilket i sin tur gör att jag inte kan överanvända medicinen. Något som hon också anklagade mig för att göra utan att veta något om hur ofta jag tar medicinen. 

Alla som känner mig vet att jag inte är glad i tabletter och sällan tar ens en Alvedon om inte nöden verkligen kräver det. Jag har på grund av min MS huvudvärk väldigt ofta. Ibland flera gånger i veckan. Men jag tar bara migräntabletterna om jag är hundraprocentigt säker på att det är migrän. Något som jag inte är om inte anfallet är i full gång. Ännu en anledning till att Relpax är bättre, då den faktiskt fungerar att ta mitt i ett anfall. Sumatriptan däremot måste tas i början av ett anfall för att ge effektiv effekt. Vilket innebär att jag om jag inte vill ha migrän måste ta medicinen vid varje tillfälle då jag får huvudvärk då jag ofta har min vanliga huvudvärk innan jag får migrän. 

Läkaren ifrågasatte också, ännu en gång utan att någonsin träffat mig, ifall jag verkligen har migrän. Hon tyckte att jag skulle söka mig till en sjukgymnast för att det säkert är spänningshuvudvärk och inte migrän. 

Enligt henne så kunde man ju få spänningshuvudvärk av födoämnen "ljus och ljud och sådant där"

men enligt vad man kan läsa på 1177 om spänningshuvudvärk så får man inte spänningshuvudvärk av "sådant där": "Spänningshuvudvärk förvärras inte av fysisk aktivitet... Ljud och ljus brukar inte heller påverka huvudvärken."

Jag tycker det är så sjukt att man som läkare försöker pressa på någon en medicin den reagerat så kraftigt på tidigare, bara för att spara pengar. Jag mår fan illa när jag tänker på hur jävla värdelös vården är på så många olika sätt. När det fokuseras mer på att spara pengar än att ge patienter den vård de behöver så har det gått riktigt snett. 




 

 


Av Sara Modigh - 13 juni 2016 19:44

Jag har stora problem med migrän, har ofta ont i huvudet och migrän bland flera gånger i veckan. 

Så jag har ju en vid behovsmedicin som jag tar för att ta mig igenom migränanfallen. Jag har provat massor med olika mediciner innan jag hittade den jag tar idag.

Jag har provat både tabletter och nässpray. Det jag kommit fram till är att jag verkligen inte tål Sumatriptan som är ett ämne som finns i de flesta migränmediciner. När jag tar migränmedicin som innehåller sumatriptan får jag svåra bröstsmärtor som är så otroligt obehagliga och så får jag svårt att andas. Jag har sedan 5-6 år tillbaka istället tagit en medicin med Eletriptan som verksamt ämne och den medicinen har fungerat jättebra för mig. Inga hemska eller vidriga biverkningar och huvudvärken försvinner. Den är också bra för att jag kan ta medicinen och få effekt även om migränanfallet redan pågår. Vilket inte funkar med sumatriptan. Att ha en medicin som funkar även om migränen är i ful gång är viktigt för mig då jag så ofta har ont i huvudet, näst intill dagligen. Men det är ju inte varje gång jag har ont i huvudet som det är migrän, men det är med den huvudvärken migränen ofta börjar. Jag kan inte avgöra om det kommer bli migrän eller inte så därför väntar jag tills jag vet säkert innan jag tar medicin mot migrän. 


Så den medicinen som jag har haft de senaste åren har verkligen varit min räddning, jag har mått så mycket bättre och den har hjälpt mig så fantastiskt mycket. 

Men idag är jag frustrerad, för hur svårt kan det vara att skriva ut en jävla migränmedicin när man ringer in till vårdcentralen och ber om en förnyelse på mitt recept på Relpax? 

Ni kan ju gissa vad läkaren bestämde sig för att skriva ut istället för den medicinen jag bad om!

 
Just precis, medicinen som jag inte tål.

Jag har ätit Relpax i flera år och det är en medicin jag verkligen behöver för att kunna leva.

Hur kan en läkare utan att ens träffa eller rådfråga mig bara ändra typ av medicin sådär när man ringer in och ber om ett nytt recept för att tabletterna man har är slut?

Detta är tabletter som jag inte tål, tabletter som jag inte kan eller kommer kunna ta någonsin. 

Tabletter som jag redan provat och vet inte fungerar för mig. 


Så många frågor uppstår, varför skriver hen inte ut den medicinen jag har tagit de senaste 5-6 åren, varför byta utan att rådfråga mig, varför skriva ut en medicin som jag inte tål, varför inte skriva ut den medicinen som jag ringde in och bad om?


Nu sitter jag här med migrän och ingenting som kan hjälpa mig. 

Tack så jävla mycket!

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se