Något jag fått lära mig på grund av mina psykiska svårigheter är att problem kanske inte alltid är så mycket problem som man tror. 

Det är något som jag ser hos både mig själv och hos andra som mår dåligt. Småsaker förstoras upp till gigantiska proportioner och det är ett helvete att försöka hantera.

Man ser ett problem och man fokuserar så mycket på det som är fel och dåligt att man tillslut inte ser något annat. Negativiteten äter upp en inifrån och tar överhanden. 

Något jag jobbar otroligt hårt för är att inte låta det ske, jag försöker verkligen ifrågasätta varje situation som gör mig upprörd, ledsen, arg, frustrerad, ångestfylld, nedstämd och så vidare.. "är det här verkligen ett så stort problem?" Jag försöker att se lösningar istället och jag gör mitt bästa för att acceptera situationen så som den är. 

Jag jobbar på att försöka se lösningar på problemen, jag försöker att ta varje situation med lugn och göra det bästa av situationen. 

När jag var yngre hade jag jättesvårt för det, hela världen rasade om inte allt var så som jag ville att det skulle vara. Jag klarade inte av förändringar eller att oväntade saker hände. 

Det kunde vara så små saker som att gurkan var skuren på fel sätt för att få mig helt ur balans. Mycket för att jag inte kände att jag hade någon kontroll över mitt liv. Jag försökte istället kontrollera små detaljer och jag höll fast vid dessa små detaljer som en livlina. 

Men det skadade mig bara mer i längden. Man måste försöka lära sig att släppa kontrollen och hantera det som sker när det sker.

Man kan inte kontrollera allt och ibland måste man ändra planer hur väl man än planerat i förväg. 

Saker blir sällan precis så som man tänkt sig.

Jag vet hur svårt det är att lära sig hantera detta, jag har själv jobbat på det i flera år för att nå hit där jag befinner mig idag. Jag har gråtit många gånger över saker som egentligen är totalt onödiga att lägga tid och energi på, men det är en del av sjukdomen och att förstå det är en stor bit på vägen. 

För när man inser att det jag känner nu är en sjukdom och inte mina verkliga känslor så kan man jobba på sin reaktion på ett helt annat sätt. 

Det du känner kanske inte motsvarar verkligheten, det kanske inte är ett så stort problem. 

För mig har det varit en stor hjälp att kunna ta ett steg tillbaka och försöka se den stora bilden. 

Är det så hemskt att familjemiddagen blir på en annan dag än det först var tänkt? Nej det är det inte.

Var det så farligt att läkarmötet blev inställt? Nej det löser sig ändå.

Går det inte att äta maten för att det inte fanns sallad hemma? Jo det går ju faktiskt bra ändå. 

På något sätt handlar det om att välja sina strider. Självklart är det inte fel att reagera på orättvisor och när saker går fel. Men alla gånger kanske det inte är helt befogat, ibland kanske det bara är din hjärna som spelar dig ett spratt. 

Jag har blivit mycket lugnare och mer harmonisk sedan jag lärt mig att ta det lugnt och inte låta sjukdomen ta över hur jag reagerar i situationer som är jobbiga för mig. 

På det långa hela har det faktiskt gjort att de situationer som förr fick mig helt ur balans inte rör mig i ryggen idag. Det är så otroligt skönt att jag kunnat ta mig så långt. 

Jag är så glad att jag inte längre blir helt förstörd av småsaker som inte ens är verkliga problem.

Det var tufft i början, för det är inte lätt att bryta tankebanor och försöka tänka på ett nytt sätt. Men för mig hjälpta det verkligen att utvärdera varje situation där jag blev ledsen, arg eller frustrerad.

"Var detta en normal reaktion? Hur hade jag kunnat göra annorlunda? Fanns det ingen lösning på problemet?" och så vidare. 

Många gånger så insåg jag ju själv att min reaktion var onödig och genom att börja tänka så lärde jag mig att tänka så redan när jag började känna mig nära ett utbrott, jag lärde mig att stoppa det och hitta lösningar innan jag reagerade på ett negativt vis. 

Nu när jag kommit så pass långt som jag har gjort så kan jag verkligen se hur många det är som lider på samma sätt som jag gjorde och jag önskar så att de också kan komma till insikt med sitt problem och bryta sig loss. Det har varit en stor räddning för mig och min hälsa att ta mig ur den negativa spiralen. 

 

Caroline

24 juni 2016 09:21

Jisses vad jag känner igen mig! Höll på att gå under för två veckor sedan då vi både hade hantverkare hemma, byggde altan själva & jag hade tenta & jobb. Visst var det mycket på en gång, men jag gjorde det verkligen övermäktigt. Samma sak när jag insåg att jag behövde hämta badrumsmöbler hos en firma & då bära massa & köra släp. Förstörde en hel kväll för mig. Det jag egentligen ville säga var; att det på något sätt är "skönt" att veta att man inte är ensam (även om jag inte vill att någon annan ska känna likadant) & att jag får mer förståelse för att det faktiskt hör ihop med min psykiska ohälsa, vilket jag inte riktigt tänkt fullt ut. Tack för ett bra inlägg!

Sara Modigh

24 juni 2016 12:47

Tack själv för att du delar med dig. Även om det du beskriver låter som något som de flesta förmodligen skulle bli stressade av haha.
Man får ju inte heller glömma att ta det lugnt och inse att vi alla bara är människor och det är normalt att reagera på stressiga situationer.

Tror det är viktigt på att göra skillnad på att gråta över formen gurkan är skuren i och att utsättas för verkligt stressande situationer.
Lite förlåtande måste man ju vara mot sig själv också. För som sagt är ju stress något alla drabbas av, inte bara vi som mår dåligt. Tyvärr hanterar väl vi som mår dåligt stressen sämre många gånger.
Då kan det vara bra med lite förståelse till varför man påverkas så negativt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...