En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under november 2015

Av Sara Modigh - 29 november 2015 15:30

Den här helgen har jag gjort något så spännande som att gå på Dreamhack.

Det var faktiskt första gången jag var där, trots att jag bor i Jönköping.


Jag har haft jättekul faktiskt. Det var en väldigt häftig upplevelse och det var mycket som hände överallt.

Det var så mycket folk och så många datorer, men även tävlingar, "godisregn", saker man fick prova på och så vidare. 

Första dagen så gick vi mest runt och kollade på allt som fanns att kolla på.

 

Vi gick omkring där med min bror och hans kompis och tittade lite på när de hade CS:GO tävling, Var inne i en affär, tittade i en pansarvagn, försökte fånga saker som de kastade ut bland allt folk och spelade lite Mortal Kombat, som jag faktiskt vann två av tre matcher.

Måste bara säga det att Jakob är då bra på att fånga saker han. Första dagen fick han tag på tre badankor och tre T-shirtar. Varav en T-shirt var en lott till en dragning där man kunde vinna coola saker. Förstapriset var en helt ny dator som man då kunde bli lottad att vinna. 


Precis när vi kom dit första dagen så hade de en sådan utkastning och det var då de kastade badankorna. Vi hade vart där i knappt fem minuter och så det var jättekul att vi hamnade just där just då. 
Jakob fångade ju som sagt tre stycken som han gav till mig. Men jag hörde en liten pojke som stod bakom mig att han var lite ledsen över att han inte hade fått någon. 

Så jag vände mig och och frågade om man ville ha en av mina och räckte fram en av badankorna. 

Han tittade på mig helt oförstående och sa "ja, det vill jag" och jag fortsatte med att säga du får den här och räckte fram badankan lite längre. Han tog den försiktigt och sa "Tack så jättemycket"

Han var så söt och han verkade bli så glad. haha


Det var ju helt troligt hur stort det faktiskt är. Jag undrar hur många människor det faktiskt var där.

Som jag redan sagt så var det en jättehäftig upplevelse.

Efter som Jakob dessutom i ett annat "regn" lyckades roffa åt sig en tröja med vinstchans så bestämde vi att vi skulle åka nästa dag också så att vi verkligen skulle hinna med att titta ordentligt. 

För vi hann inte med allt första dagen eftersom Jakob jobbade så vi kom dit först på eftermiddagen. 

N

är vi åkte hem på kvällen när DH stängde för dagsbesökarna så satt vi uppe tillsammans och spelade CS:GO hela natten haha. Det var jättekul för båda mina bröder var med och spelade, vilket inte händer så ofta.

Efter några få timmars sömn åkte jag och Jakob iväg på lite secondhand på lördagsförmiddagen och sen åt vi lite lunch hemma innan vi drog till DreamHack igen framåt eftermiddagen.

Vi träffade min andra bror och hans tjej där den dagen och vi provade på att spela ett virtuelltspel 

   


Det var rätt obehagligt för det triggade igång min yrsel så mycket att jag trodde jag skulle trilla och slå ihjäl mig. Men det var ändå häftigt att prova på haha


Jag och Jakob tävlade även i kondomrace. Det gick ut på att man skulle tävla två och två om vem som kunde sätta på tre kondomer på tre plastsnoppar på kortast tid.  

Det var jättekul och jag vann riktigt stort över Jakob. Men jag tror ändå att jag hade kunnat göra det snabbare om jag inte hade fumlat så. 


Sen hade de en militärmonter där vi dagen innan hade varit och tittat på och inuti pansarvagnen, vi såg då också att man kunde genomföra en rad övningar på fyra olika maskiner som då skulle baserat på resultatet ge ett förslag vad man skulle jobba som inom militären. 

Det var jättelång kö första dagen så vi struntade i den då. Men igår så var det ledigt och jag provade på och fick resultatet att jag skulle kunna bli flygmekaniker haha

 


Sen på kvällen så hade de den stora utlottningen och det var många priser, tyvärr vann vi ingenting. 

Men de hade stora regn där de kastade ut alla saker de hade kvar och vi samlade på oss en hel del saker faktiskt. 

Jag har haft jättekul på Dremhack och när vi åkte därifrån på lördag kvällen träffade vi Ludvig och gick ut och åt lite tillsammans innan vi åkte hem och spelade CS:GO hela natten igen.


Någon dag så ska jag bli bra på det där spelet. Det har jag bestämt haha



Av Sara Modigh - 27 november 2015 14:45

 

Just nu så rear jag ut mina diagnoser då jag känner att jag inte längre behöver dem. Det är  mycket fina diagnoser så kom igen och skynda er att fynda!


Gillar du att ha den där lätt fuktiga hyn, gärna i en blek ton? Gillar du illamående och skakningar?

Jag då har du kommit rätt. Du har nu ett ypperligt tillfälle att införskaffa sig diagnosen "Generaliserat ångest syndrom" även kallat GAD

Detta är diagnosen för dig som inte kan få nog av ångest. Det är för dig som älskar när det pirrar i magen och snurrar i huvudet. Perfekt för dig som gillar att ha en torr mun och svettringar under armarna.

Detta är verkligen toppdiagnosen för dig som aldrig någonsin vill skiljas från känslan av oro igen.

Om spänningshuvudvärk är din bästa vän, tveka inte hör av dig redan idag. 

Gillar du känslan av rädsla när ni tittar på skräckfilm så ska du passa på och ta chansen. För nu med den här diagnosen kan du få uppleva den känslan på riktigt hög nivå utan att ens behöva slösa tid och pengar på filmerna.
Med denna finfina diagnosen sparar ni alltså in mycket pengar ni annars hade behövt lägga ut för att få uppleva rädsla. Kan det bli bättre?

Svaret är ja, känner du att sova inte riktigt är för dig så kan den här diagnosen hjälpa dig att ligga vaken i timmar och vrida och vända dig. Perfekt för dig som gillar långa nätter fyllda av obehagliga tankar och skräckslagen panik. 
Så kom med ett bud så levererar jag diagnosen fortast möjligt!



Känner du att just ångest kanske inte är din grej så har jag även Atypisk depression till salu.

Detta är för dig som gillar att vara deppig, som njuter av mörka tankar och perioder av för mycket sömn.

Om du gillar att tröstäta så har du kommit rätt, diagnosen är också bra för dig som vill vara deprimerad men ändå vill kunna vara glad då och då. 

Gillar du kroppsliga symptom så är detta diagnosen för dig. Blytunga ben och armar är en känsla som kan ta över helt så du under timmar inte orkar röra dig alls. Perfekt om du gillar att ligga still men behöver lite hjälp på traven.

Känner du att ditt liv varit lite för enkelt och att du behöver en ordentlig utmaning? Ja ta då och fundera på att lägga ett bud för att få just den här depressionen. Det är ett perfekt sätt att förlora allt hopp, känna sig värdelös och oduglig, det är ett perfekt sätt att få uppleva maktlöshet och varje liten syssla du måste göra känns som den största utmaningen någonsin. Med Atypisk Depression behöver du inte lämna ditt hem för att klara stora utmaningar. Vissa dagar är utmaningen att bara ta sig upp ur sängen stor nog. 

Med den här diagnosen har du dessutom garanterat självmordstankar då och då vilket kan vara en väldigt spännande del i vardagen. 

Beställer du den här produkten redan nu så får du dessutom ett självskadebeteende på köpet!

Självskadebeteendet inkluderar tankar på att självskada, impulser att fullfölja tankarna och ett stort sug att tillföra sig själv smärta. Så missa inte detta erbjudandet, skynda er att lägga ert bud!



Kanske är ingen av dessa diagnoserna riktigt det du söker?


Jag har då även ADD att rea ut, den diagnosen kanske skulle passa dig och ditt liv bättre.

Du kanske behöver bli mer impulsiv? Eller så kanske du känner att du kanske är lite väl fokuserad?

Ja då kan ADD hjälpa dig att tappa fokus och se till att du nästan aldrig klarar av att avsluta några projekt du påbörjat. Om du lyckats påbörja något från första början vill säga.

Med den här diagnosen får du nämligen också svårighet att komma igång med saker. Vilket är perfekt för dig som känner att du borde städa mindre, strunta i att äta, aldrig komma iväg och träna och så vidare.

Gillar du att känna att du fastnar i dina egna tankar och gillar glida i väg in i din egen värld för att sedan "vakna upp" och inse att du missat ett halvt samtal eller en halv film så är ADD perfekt för dig!

Meningen "Oj förlåt, jag glömde lyssna" kommer att bli en återkommande uppsättning av ord som kommer bli en kär del av ditt liv. 

Är du en tålmodig person och är trött på det? Ja då är detta en perfekt diagnos! Med den här diagnosen kommer du bli en mycket mer irriterad person som blir arg när saker inte går som det ska. 

Du kommer också få uppleva känslan av att vilja ge upp starkare än någonsin tidigare när frustrationen tar över. 

Känner du att du har alldeles för mycket tid och att du inte vet hur du ska fylla ut den tiden? Tycker du om att leta efter saker? Ja då kommer du gilla funktionen som gör att du både är glömsk och ofta tappar bort saker. Det är en effektiv funktion som hjälper dig att sluka all den där tiden du har till övers.



Till sist så jag har även diagnosen Aspergers syndrom till salu.

Jag tror att denna diagnosen skulle passa dig som känner att du har intressen som du skulle behöva hjälp att hålla dig fast vid. Med den här diagnosen får du stenfokus vid ett intresse och kan lära dig hur mycket som helst. Diagnosen hjälper dig att låta ditt intresse uppta så stor del av ditt liv som möjligt. 

Ibland kan du inte ens slita dig för att gå och äta, sova eller ens för att gå på toa! Visst är det fantastiskt? 

Diagnosen funkar också bra för dig som känner att du har lite för lätt att lära dig saker. För med hjälp av Aspergers syndrom så kan du förlora förmågan att lära dig något som är ointressant för dig. 


Tycker du om utmaningar i vardagen så rekommenderar jag denna diagnosen starkt. 

För med Aspergers syndrom blir varenda handling du utför mycket mer utmanande och kräver mer kraft och tänkande.

Du får även en ökad känslighet för yttre stimuli så som ljud, ljus och beröring. 

Att befinna dig utanför ditt hem är alltid tröttsamt och du kan inte sortera bort några intryck utan du får uppleva precis allt! Tänk så mycket du har missat om du levt hela livet utan den här diagnosen. 

Ta chansen nu att få uppleva allt som händer runt omkring dig på en och samma gång. Det ger dessutom häftiga biverkningar som huvudvärk, trötthet, irritation, stress, ångest och en känsla av att hela huvudet ska explodera av alla intryck. Så älskar du negativa känslor är det verkligen perfekt för dig.


Stress har vi väl alla, men tycker du att du inte har nog eller inte påverkas tillräckligt mycket av stress så kommer den här diagnosen kunna göra dig väldigt stresskänslig så att du kan nå det där åtråvärda stadiet av gråt och panik, att bli totalt lamslagen under stressen och att inte klara av minsta lilla stress utan att hela livet faller i bitar. 


Diagnoserna säljes till högstbjudande, inga skambud tack!


 



Nej men skämt åsido. Anledningen till att jag skrev detta inlägg är för att belysa det faktum att psykisk ohälsa faktiskt inte är något man vare sig väljer att skaffa eller är enkelt att göra sig av med.... 

Jag har ofta upplevt att det finns många människor som inte riktigt tar psykisk ohälsa på allvar. Det ses inte som en riktig sjukdom eller som riktiga problem som faktiskt ger stora och svåra bekymmer för den som är drabbad. Utan många har den där attityden att den som är drabbad är en lite sämre människa som faktiskt får skylla sig själv. För det är ju "bara att ta sig i kragen och skärpa till sig" som det så fint brukar kallas. 

Är man drabbad av psykisk ohälsa och inte tar sig ur det på egen hand så är det säkert för att man är lat eller för att man vill vara sjuk.


Det är snart år 2016 och dessa ålderdomliga attityder borde verkligen utrotas en gång för alla. 

Det behövs mer kunskap i samhället om vad psykisk ohälsa faktiskt är och hur det påverkar dem som är drabbade.

Negativa attityder riktat mot en grupp av sjuka människor är inget som hör hemma på tvåtusentalet.

Så ta er i kragen och skärp er, läs på lite om psykisk ohälsa och införskaffa er lite mer kunskap innan ni råkar säga något så pinsamt som att "psykisk ohälsa inte finns" eller att den som är drabbad "bara vill slippa jobba", igen. 

För er okunskap är faktiskt pinsam, ni framstår som obildade drullar helt fast i ert egna synsätt och helt emot att vidga sina vyer och faktiskt ta in och lära sig vad psykisk ohälsa faktiskt är.


Men det är inte bara pinsamt, det är väldigt tröttsamt också. Jag är trött på att bli ifrågasatt, trött på att kallas lat när jag kämpar dygnet runt, trött på att bli behandlad som att jag själv valt detta livet och extremt trött på att människor är så trångsynta och vägrar inse och förstå den kampen vi som är drabbade måste kämpa. 

Psykisk ohälsa är inget man kan köpa på blocket och inte heller ge bort när man tröttnat på den. 

Så kan vi inte bara sluta låtsas som att det är något självvalt? 


Av Sara Modigh - 25 november 2015 14:00

Jaha, igår var det dags för dropp igen, tiden går så fort.

 

Nu är det bara ett dropp kvar på det här året. Det blir inte dagen innan julafton detta året i alla fall och det känns ju skönt. Dock blir det den 22:a så fortfarande väldigt tätt inpå. Men det känns lite bättre än den 23:e som jag hade föra året. Då kände jag mig så jättesjuk att behöva sitta med dropp dagen innan julafton tyckte jag var en stor påminnelse om hur allvarligt det egentligen är. 

Men samtidigt så mår jag ju faktiskt väldigt bra efter omständigheterna så jag borde ju inte klaga haha



Eftersom jag känt att jag mår så mycket bättre så har jag lovat mig själv att jag ska försöka anta nya utmaningar och passa på och leva och framför allt uppleva mer. 

Så när jag och Jakob mötte upp min bror efter att jag hade vart på sjukhuset och fått mitt dropp så fick vi en impuls att istället för att gå på secondhand ,som var planen från början, att vi skulle åka till Göteborg för att gå på hockey.

Så sagt och gjort, vi åt lite lunch innan vi skulle åka och när vi åt kom vi på idén att hämta våra supporter saker. Då jag inte direkt bryr mig om hockey och inte visste vilket jag jag skulle heja på så fick jag ha Frölunda tröja och Luleå halsduk så blev det dubbelt så kul. ;)

När vi hämtat våra saker gav vi oss av mot Scandinavium, men på vägen stannade vi i Borås och handlade lite på NetOnNet.


Vi kom fram till Scandinavium i precis rätt tid vi satt nog bara ner i några få minuter innan det hela körde igång.

Det var en väldigt mäktig upplevelse faktiskt, och det blev ju betydligt mycket mer spännande att se det i verkligheten istället för på TV. Jag tyckte till och med att det var roligt. 

 

Det känns så skönt att helt spontant kunna göra en sådan grej. Det är knappt att jag ens fattar att jag kan göra sådant nu, för under så många år av mitt liv var det inte ens att tänka på att vara på en plats med så mycket människor.

Jag känner mig väldigt glad över den utvecklingen jag lyckats göra och att jag faktiskt får chansen att kunna uppleva lite saker. 


Att helt spontant sätta sig i bilen och dra iväg sådär det är så befriande och det blev väldigt lyckat måste jag säga!

Jag är så glad att jag vågade ta chansen och att allt gick så bra. Jag hade nästan ingen ångest alls och det var riktigt trevligt. 

Det var bara vid ett tillfälle som jag blev lite rädd och det var när en bister vakt kom fram gil mig och sa "jaha ja, vad har du här då" och jag lite smått förvirrad fattade inte vad han menade och tänkte " Vad tusan har jag gjort för fel nu". 

Han syftade dock på min halsduk och fortsatte med att säga " Man kan ju inte blanda heller!"

Då skrattade jag och fattade vad han menade och sa att " Det kan man visst det, för då blir det roligare för då vinner den man hejar på oavsett vilket lag som vinner. Då skrattade han åt mig och skakade lite på huvudet åt mig. 

Han tyckte tydligen att jag var knäpp. Men det kanske jag är också.

 

På vägen hem så var vi sugna på bullar så vi stannade på en mack för att köpa varsin bulle och det var det var den torraste bulle jag någonsin ätit. Jag skojar inte. Det var nästan som att äta skorpor. Så köp inte bullar vid halv tolv på natten när de antagligen har legat framme hela dagen haha.


Som sagt, jag hade väldigt kul och nu ser jag fram emot nästa äventyr!


Av Sara Modigh - 22 november 2015 20:00

Jag ska försöka bättre mig när det kommer till att skriva inlägg. 

Bloggen har inte vart så högprioriterad den senaste månaden eller så, och det beror på att det har varit ganska mycket annat som har kommit emellan.

Som att jag har haft så mycket problem med internet, resan till Uppsala, att umgåtts med familj och vänner, att jag spelat så mycket CS:GO och att jag har varit förkyld.

 

Men framför allt så har det väl varit så att jag inte riktigt har haft någon inspiration att skriva. 


Jag har många idéer men efter ett par meningar tar det stopp och jag vet inte hur jag ska kunna göra ett inlägg av det. 

Så jag har fullt med påbörjade inlägg som har god potential, men jag har inte orken att fullfölja det. 

Tror att det delvis är för att jag ha svårt att finna ro till att skriva då ångesten inför ju har börjat sätta igång.


Förra året gick det rätt bra, men i år känner jag mig jättestressad. Jag har inte köpt en enda julklapp än så jag vet att det kommer bli rätt in i julruschen för att fixa de där julklapparna och det stressar mig enorm. 

Sen så har jag verkligen ingen aning om vad jag ska köpa till alla människor och jag vet inte vad jag ska önska mig heller. 

Men när allt kommer till kritan är det ju rätt mysigt med julklappsutdelning, men stressen innan är så jobbig. Dessutom så är det bara en månad och två dagar kvar till julafton :O


Jag känner att tiden börjar ta slut.


Ibland funderar man ju på att bara sluta byta julklappar, presenter är ju inte höjdpunkten längre. 

Men då måste ju alla vara med på det så att inte några sitter och öppnar paket och andra får sitta och titta på medans de andra sitter och öppnar sina julklappar. 


Jag tycker att det är roligt så som vi brukar göra med mormor, vi köper massa småprylar som man sen får tävla om att vinna utan att veta vad det är i paketen. 

Det är så kravlöst och roligt. Man kanske har värsta slaget om ett paket och så är det en pennvässare i. 

Det blir mycket skratt och det är så mycket lättare att bara gå och köpa på sig saker under året. 


På Jakobs sida så kör vi "barn" med hemlig tomte och det är också en bra lösning för då får man garanterat en bra julklapp och behöver bara köpa till en person vilket sparar mycket tid, energi och pengar. 


Men när vi firar hemma hos pappa tillsammans med alla kusiner som byter julklappar där så blir det ju så tråkigt att bara sitta och titta på när de har julklappsutdelning om man själv inte är med och deltar. 

Så där känns inget av alternativen som en så jättebra idé.


Men jag börjar bli frisk från min förkylning nu så förhoppningsvis mår jag lite bättre då så att jag kanske orkar fixa lite julklappar och skriva lite mer här på bloggen.

 



Av Sara Modigh - 20 november 2015 20:00

Åh vad trött jag är! Huvudet värker, kroppen värker, snoret rinner, halsen gör ont. Jag känner mig stel i ryggen och nacken. Jag hostar och nyser om vart annat och ångesten är skyhög.

Dessutom så är jag är hungrig. 


Japp, det låter väl kul det?


Just nu ligger jag hemma och är förkyld och borde verkligen se till att äta lite middag men jag orkar inte riktigt ta mig upp ur sängen. 

 

Jakob jobbar i kväll så då är det upp till mig att fixa mat även om det bara är att värma den i mikron. 

Det brukar funka bra i vanliga fall. Men just nu när jag är förkyld utöver det vanliga helvetet så har jag verkligen inte orken.


Jag prokrastinerar genom att kolla på Youtube-videos istället för att äta även fast jag vet att jag borde resa mig upp och gå ut i köket och värma min matlåda.

Varför ska det vara så svårt?

Jag fattar inte, jag är ju hungrig så jag vill äta. Men jag förmår mig inte riktigt att fixa maten.

Nu har jag till och med börjat skriva ett blogginlägg om att jag borde äta bara för att skjuta upp det ytterligare för att jag inte orkar gå och fixa maten än.



Men det är väl det normala när det kommer till att vara mig. Det där med att äta blir alltid lågprioriterat när jag är ensam och mår dåligt. 


Men jag ska ta mig i kragen nu med en gång och se till att fixa den där maten.

Inga sjukdomar ska få stoppa mig från att kunna fixa mat till mig själv.


Jag har ju faktiskt varit i den situationen innan då jag verkligen inte kunde fixa mat till mig själv och dit vill jag verkligen inte igen. Så nu när jag vet att jag kan ska inget få stoppa mig!


Jag kan, jag vill, jag vågar!


Nu Nu nu ska jag gå!!!!

Av Sara Modigh - 16 november 2015 10:30

Det händer rätt mycket i mitt liv just nu så det har inte blivit mycket tid över till bloggande. 

Jag har umgåtts med både familj och vänner och haft det väldigt trevligt. 

I lördags bjöd vi hem några av våra vänner på middag och spelkväll. Det var verkligen jättekul. 

Vi hjälptes åt att laga maten tillsammans och vi åt och sedan så spelade vi spel hela kvällen. 

Inte nog med att vi hade finbesök, vi fick extra fint besök då en av vännerna hade med sin hund. Det var en jättesöt och gullig hund. Men katterna var måttligt förtjusta dock. Men det gick så bra så.


Jag hade verkligen jättetrevligt och just där och då kände jag mig så lycklig. Ibland känns allt så rätt och nästan helt perfekt. Det var sådär så man önskar att det aldrig ska ta slut.

Men förr eller senare tar ju allt slut. Så när vi hade spelat några spel, bland annat Bohnanza och DiXit, ätit vår mat och umgåtts under kvällen var det dags för alla gästerna att dra sig hemåt igen.



När gästerna hade gått fortsatte jag och Jakob kvällen/natten med att spela CS-GO med min bror och hans kompis.   

Jag är verkligen nybörjare på det där med spel. Jag har aldrig någonsin spelat något datorspel tidigare. Så är rätt dålig om man säger så. Men det går framåt och jag tycker att det är roligt att spela.

Vi satt uppe ända till klockan tre på natten och spelade och det var trevligt det med.


Men sen på söndags"morgonen" började jag känna mig väldigt trött och sliten. Hade yrsel redan från det att jag gick upp och de där ryckningarna i ögonlocken kom tillbaka igen så då startade en liten orosreaktion trots att jag fått svar från min senaste MR att inga nya förändringar synts vilket är väldigt bra. Det tyder ju på att sjukdomen hålls tyglad av medicinen. 

Vi åkte på eftermiddagen hem till Jakobs föräldrar och åt middag och sen blev det lite spel där med.

Men när vi var där så kändes yrseln ännu värre och jag vet inte vad det var som triggade det så mycket där. Om det var stressen och ångesten kanske? 

Så det blev ett rätt kort besök den här gången. Vi åkte hem och spelade lite mer CS innan vi skulle sova. 

Men precis innan vi skulle sova så kom den där kraschen som jag alltid får när jag haft för roligt. 

Det är som att så fort jag mår bra och slappnar av lite så tappar jag fästet och faller ner igen. 

Man pratar ju ofta om trappsteg och en trappa att ta sig upp. Men för mig är det mer som en stege som man måste klättra upp för. Man klättrar och klättrar och det är fruktansvärt utmattande. Men man kommer uppåt. Men så tappar man fotfästet och faller fort och djupt, och sen så landar man hårt. 

 

Ibland känns det som om jag straffas för att jag har för roligt. Jag vet inte vad det är som gör att jag mår så dåligt efter att ha mått så bra?

Det är som att den vardagliga kampen pausas ibland och när den sätts på igen så känns den hundra gånger värre. 

För snabba svängar är så mycket värre än den smärta som gradvis förvärras. För sker det gradvis så hinner man i alla fall vänja sig och anpassa sig. 


Men igår kom den värsta ångestattack jag haft på jag vet inte hur länge. Jag tappade kontrollen helt och jag var inte många sekunder från ett återfall. Självskadorna är inte långt bort i tankarna i de där stunderna när ångesten är så hemsk. 

Jag föll riktigt mycket igår och landade hårt så nu känner jag mig väldigt skör. Det är som att minsta lilla kommer få mig att spricka helt och om det händer vet jag inte om jag kommer kunna plocka upp alla skärvor en gång till.


Av Sara Modigh - 11 november 2015 18:45


Här är en bild från då jag firade min 25-årsdag. En dag jag under många år trodde att jag aldrig skulle få uppleva. 
 


För jag är en av många som har överlevt ett självmordsförsök, på kvällen den femte maj 2009 försökte jag ta mitt liv.

Jag var endast 18 år gamal och ville helt enkelt inte leva mer. Jag hade fått nog av allt elände.

Allting var bara för mycket och döden kändes som den enda utvägen.

Jag var i en period av mitt liv då ingenting funkade och allt var hemskt. Jag klarade inte av livet överhuvudtaget och en dag var det något som fick bägaren att rinna över och jag bestämde att "nu får det räcka".

Jag väntade på att Jakob skulle gå och lägga sig, och när han väl hade somnat skred jag till verket.

Jag minns inte riktigt vad som hände sen.

Det är bara små små fragment som finns kvar i minnet. Jag minns ljudet av en ambulanssjukvårdare som ropade mitt namn, små små fragment av minnena från en ambulansfärd och jag har också ett vagt minne av att det regnade den där kvällen.

Jag minns att jag på akuten fick dricka vad som kändes som stora mängder av medicinskt kol.  

Kol som skulle binda sig till de läkemedel jag överdoserat , så att kroppen inte skulle kunna ta upp det. 

Jag drack och drack den där kolsvarta sörjan som skulle rädda mitt liv samtidigt som jag funderade på om det verkligen var värt det.

När jag hade druckit mitt kol och genomgått lite undersökningar så fick jag ligga på en medicinavdelning med hjärtövervakning i ett nästan dygn. Jag sov den allra mesta av tiden då en del av alla de tabletter jag tagit redan hade börjat ge effekt. 

Men då jag var vaken så kunde jag se mina föräldrar och min sambo sitta runt min säng och se så fruktansvärt oroliga ut.

Sjuksköterskor kom med jämna mellanrum och kollade blodtryck och syresättning och jag fick svara på mängder av frågor angående mitt psykiska mående.

 

När jag hade piggnat till lite framåt kvällen den sjätte så blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning och jag skrek och grät för jag ville verkligen inte vara där. 

Jag kom dit rätt sent på kvällen tror jag för jag fick gå direkt och lägga mig när jag kom till avdelningen. 

Just i det ögonblicket så hatade precis alla som tvingade in mig där. Jag var så arg och jag kunde inte förstå varför de ville straffa mig. Jag mådde ju redan dåligt så varför ville de göra det ännu värre?

Jag kommer ihåg att jag på vägen till avdelningen i ren panik slängde mig på golvet och bara skrek och skrek för jag ville verkligen inte bli inlagd. Just då kunde jag verkligen inte förstå varför de valde att göra så mot mig.

Jag tyckte att mina föräldrar och Jakob som tryckte på för att jag skulle få bli inlagd var så fruktansvärt dumma och jag kände ett så stort hat mot dem så jag trodde att jag aldrig skulle kunna älska dem igen. 


Men idag så kan jag förstå vilken otrolig skräck och maktlöshet mina närstående måste ha känt i den situationen. Vad gör man egentligen när någon mår så dåligt att det inte vill leva mer?

När man inte kan skydda en sjuk person från att skada sig själv eller till och med ta sitt liv.

Jag förstår att en inläggning var nödvändig just då. För jag kan inte säga med säkerhet att jag hade överlevt om jag hade fått åka hem direkt. Men just då kunde jag inte förstår det.



Jag var absolut inte öppen för att ta emot hjälp och jag var totalt fast i mitt egna dåliga mående och såg verkligen inget annat än den smärtan jag bar inom mig. Allt var svart och jag kunde inte så någon som helst ljusning.

Jag var väldigt otrygg och ångesten höll mig i ett så hårt grepp att jag var skräckslagen mer eller mindre hela tiden. 

Jag gjorde dock mitt bästa för att inte visa hur illa det var och lögner och falska leenden hjälpte mig att maskera hur jag verkligen mådde. 


Ibland kommer jag att tänka på det där med att fejka leenden och skratt och att låtsas som att allt är bra, och en fråga uppkommer. Hade jag sjunkit lika djupt om jag hade vågat släppa människor in på? Hade detta självmordsförsöket någonsin hänt om jag hade vågat berätta om mina tankar, planer och mitt dåliga mående?

Jag vet faktiskt inte.


Trotts dessa tankar så har jag fortfarande svårt för att visa sanningen. Jag fejkar fortfarande.

För än i dag så klarar jag inte av att släppa någon så nära. Jag berättar nästan aldrig när något är för jobbigt. När det är något jag inte klarar av så skyller jag på något annat.

"Nej jag orkar inte hitta på något idag för jag har ont i halsen, jag tror jag håller på att bli sjuk"

Fast det är ju inte halsen som har ont. Det är ju själen.

Varför är det så svårt att visa sig sårbar när det gäller psykisk ohälsa?



Men är det något jag lärt mig med åren så är det att om man bara ger saker tid så har det alltid en chans att förändras. 

 

Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig ur den svåra perioden jag hade och valde därför att ta mitt liv. Men idag är jag väldigt glad att jag inte lyckades. 

Mitt liv känns inte så svårt längre och allt är inte mörkt. 

Jag har lärt mig att hitta ljusglimtar och hålla mig fast vid dem. För mig har det allra viktigaste varit att hitta glädje och trygghet i vardagen och det har jag lyckats med. 

Allt är inte perfekt, men jag har inte dagliga självmordstankar längre och jag är glad på riktigt över att jag lever!


Så tänkt på det om ni sitter där och funderar på att ta ert liv. Det kan alltid bli bättre, det finns saker att leva för och ni har kraften inom er att göra små förändringar som på sikt kan göra underverk. 

Av Sara Modigh - 9 november 2015 13:15

Då har vi varit och hälsat på i Uppsala i helgen då :)

Vi var där och firade Jakobs bror, umgicks, spelade spel, shoppade och hade det trevligt tillsammans. 


I fredags förmiddag så åkte jag och Jakob iväg, stannade och köpte lite godis som färdkost och åkte, och åkte, och åkte i bilen. Hela vägen till Stockholm där vi stannade en liten stund och gick på stan. Jag har inte varit där sen jag var typ 15-16 år, men det var sig likt haha

Vi stannade bara i två timmar och gick bara på Drottninggatan. Men det var trevligt med en liten snabb visit i Stockholm. Vi har ju planer på att åka dit nästa år så detta fick väl vara som en provsmakning inför det.

 

När vi hade kikat i några butiker så fortsatte vi färden mot Uppsala. Det gick faktiskt mycket smidigare än jag trodde att komma in och ut ur Stockholm så tog inte så lång tid att åka den sista biten, som tur var. För vi var ganska trötta och hungriga vid det här laget.

Jag hade bara ätit lite godis på hela dagen.

Men när vi kom fram så var det precis dags för mat så det var ju skönt :)


När vi hade ätit spelade vi spel och sen var det dags att gå och sova.  


Jag har verkligen haft jättesvårt att sova i helgen. Det började redan hemma natten till när vi skulle åka. Jag kunde inte somna och sov väldigt rastlöst. Tror jag bara sov i 5-6 timmar. Tänkte att det gör väl inte så mycket. Kan ju sova i bilen. Men det kunde jag inte. Då tänkte jag "Bra, då kommer jag kunna somna fort i kväll", men det kunde jag inte heller. 

Vet inte vad det var som gjorde att jag sovt så dåligt men antar att mycket varit på grund av all ångest och stress som jag känt. 

Brukar ju bli så när jag måste lämna min trygghet och inte riktigt har någonstans att fly.


Men det gick okej i alla fall. Jag har ju överlevt haha


Första natten tog det lång tid att somna och jag var tvungen att gå upp tidigare än jag är van vid för att kunna hinna göra mig i ordning och äta frukost tillsammans med de andra innan vi skulle åka iväg på en Secondhandrunda i Uppsala. 

Det tyckte jag var väldigt kul, secondhand är ju något som jag tycker är trevligt och spännande. 

Så det var roligt att få titta i en ny stad, vi var på både Erikshjälpen, Myrorna och Helping Hands och jag hittade en fin klänning på Myrorna som jag köpte för att jag tänkte att den passar att ha nu såhär på hösten och kanske även till vintern. Jag behöver lite mer höst och vinter klänningar då 90% av kläderna i min garderob är sommarklänningar som inte alls passar att ha på hösten/vintern. Jag hittade även en mycket ful jultomte som jag inte köpte, för den var väldigt otäck haha

 

När vi var klara på secondhand så åkte vi en tur till Gränby-centrum och sen till stan och kollade läget lite men vi hittade inte det vi sökte. 

Så efter det åkte vi "hem" igen och jag fick så svår ångest att jag fick gå ner i källarrummet och vila i några minuter tills det var dags för lunch. 

Jag fick samla mig bäst jag kunde och gå upp och äta lite. Det gick bra så det var ju skönt. 

Vi spelade spel efter att vi hade ätit men ångest och svåra smärtor i ryggen gjorde det svårt att sitta så efter några spelrundor fick jag ge upp kampen gå och vila igen.  

Så jag gick ner till vårt gästrum i källaren och låg och vilade fram till middagen. 

Det var välbehövligt och jag kände mig mörbultad och helt slut efter det men ändå mycket piggare än tidigare.

Efter middagen fortsatte kvällen med att umgås, fika lite, fira Simon och alla andra som fyllt år så det blev en stor presentutdelning och sen fick vi spela ännu mer spel. 


Det är väldigt trevligt att spela spel tycker jag så vi passar alltid på att spela mycket när vi är samlade.
Vi fortsatte att spela hela kvällen tills det blev dags för mig och Jakob att dra oss tillbaka så att jag skulle kunna varva ner och somna. Så vi låg nere på rummet och kollade på en tv-serie som heter The 100. Den är så bra! Vi har precis börjat på andra säsongen och man kan knappt sluta titta för det är så spännande.

 Men trotts att vi gick till sängs i tid så kunde jag inte somna. Det var för varmt, för kallt, för smutsigt, för hårt, för krångligt, för mycket ångest. Alt kändes bara fel och kroppsdelar bara somnade och började stickas hela tiden. Vaknade flera gånger av att någon arm eller ben var helt bortdomnad. Så ännu en natt med dålig sömn blev det. 

Så trött och sliten blev det att ta sig upp på söndagsmorgonen och äta frukost och sen gick vi och började städa och packa i ordning alla våra saker så att vi skulle ha det gjort. 


Sen åkte vi ut till Gränby centrum igen och tittade efter en farsdagspresent till Jakobs pappa. 

Det tog sin lilla stund att hitta det vi sökte. Men tillslut så hittade vi det vi letat efter. 

Så vi åkte hem och åt lunch och fikade lite tillsammans och gav Jakobs pappa sin farsdagspresent

och jag tror att hon blev glad :)

När vi fikade kom även Jakobs kusin och hans familj förbi och sa hej lite snabbt så det var kul att hinna träffa dem lite innan vi skulle åka hem. 


Men tiden började rinna iväg och trots att vi hade tänkt åka vid ett så kom vi inte iväg förrän strax efter tre.
   
Men det gjorde inte så mycket. Vi hade det kul i Uppsala och vi kom hem och hann hämta våra nycklar hos pappa och köpa lite mat på Coop så vi kunde äta kvällsmat innan det var dags för Jakob att sova.

Vi han kolla på två avsnitt av The 100 också. Så jag var nöjd. 


Har vart en lång och rolig helg och nu har jag fått sova ordentligt i min egna säng.

Det var otroligt skönt!


Nu ska jag försöka ha en lugn vecka så att jag kan ta igen mig.


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

117 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se