En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under mars 2016

Av Sara Modigh - 31 mars 2016 14:00

Varken jag eller någon annan har en skyldighet att vara hälsosamma för någon mer än oss själva.

Ändå är det så många som känner behovet av att lägga sig i hur andra lever. Känner behovet av att påpeka allt man gör fel och hur ohälsosam man är.

De gömmer sig bakom en falsk mask av att bry sig om personer i sin omgivning, men egentligen handlar det bara om ett fettförakt. 

För ni bryr er egentligen inte om min hälsa, det är inte det som skaver i era ögon. Nej, det är det faktum att jag "förfular mig själv" genom att vara tjock, och att jag utsätter mig för en riskfaktor för att bli sjuk som irriterar er. Blir jag sjuk ser ni bara att jag kommer kosta samhället pengar, pengar som ni inte tycker att jag är värd för att jag är tjock. 

Men samtidigt så är det just en riskfaktor och inget annat. Det finns människor som är jättetjocka och aldrig blir sjuka, ändå har många en syn på tjocka människor som om vi redan är sjuka och döende av vår egen fetma. 

Vi döms efter hur vi ser ut på utsidan, även om vi på insidan kanske är lika metaboliskt friska som någon som är normalviktig. 

Faktum är att det har ju faktiskt kommit mycket forskning som säger att det är inte övervikten som är det farliga, utan det är en stillasittande livsstil och stress. Något som många har i dag.



Jag fick höra häromdagen när jag lade upp en bild med en del av texten från "Svälj din skit" på Facebook, att jag förskönar fetma.

     
Förskönar fetma, vadå förskönar? För att jag inte klär mig i svarta soppåsar och gömmer mig i ett hörn någonstans? För att jag förespråkar att må bra i sitt eget skinn?

Är det att försköna fetma att jag inte inte anser att man ska behöva gråta sig till sömns varje kväll, bara för att man har fett på kroppen? 

Jag är en person med känslor, tankar och åsikter. Fettet på min kropp har ingenting med det att göra.

Vill jag känna att jag duger som jag är så är det min fulla rättighet. Ingen ska få komma och säga till mig att jag inte får känna så bara för att jag är tjock. 
Ännu en gång med argumentet att det är "ohälsosamt". Ja vadå då? Det är inte hälsosamt att röka heller? Jag har aldrig någonsin sett eller hört någon säga att någon som röker inte får känna sig vacker och trivas i sin egen kropp. 


Jag förstår faktiskt inte riktigt det där argumentet egentligen, att bara de som är hälsosamma är vackra. 
Stress till exempel är väldigt ohälsosamt, betyder det då att alla som är stressade är fula, eftersom man bara kan vara vacker om man är hälsosam? Menar ni att de som äter rött kött är oattraktiva? Att alla som har en stillasittande livsstil aldrig kan vara vackra? Nej, inte särskilt troligt.

För än en gång så handlar det bara om att människor hatar fett när allt kommer till kritan. 

Ni bryr er inte om min hälsa för fem öre så ni behöver ju inte låtsas.

Dessutom så är det ingen annan än jag själv som har något med det att göra. Vill jag äta godis till frukost, lunch och middag så får jag göra det. Och vill jag bo på gymmet från morgon till kväll får jag göra det. Vill jag röka tre paket cigg om dagen så är det mitt val precis som det är mitt val om jag vill vara vegan eller ej.


Ingen och jag menar ingen har något att göra med hur jag väljer att leva mitt liv. 


Av Sara Modigh - 29 mars 2016 14:30

Kan man vara för positiv? 

Ja, jag tror det. Jag upplever att många blir irriterade på människor som försöker se saker positivt. 

Jag har på grund av mina svårigheter tvingats in i ett tänk där jag hela tiden försöker se det positiva i varje situation. Jag försöker alltid se sätt att lösa alla de små problemen som uppstår och kan lösas, något som ibland irriterar personer runt om kring mig har jag märkt. 

Detta har ju för mig varit en överlevnadsinstinkt något som har varit livsviktigt för att jag ska orka leva. Om jag inte hade haft mitt positiva och logiska tänkande hade jag aldrig ens tagit mig upp ur sängen på morgonen. 

Men ändå så är det så få som vill lyssna på detta, de envisas med att hålla sig fast vid sin negativet och bli upprörda över småsaker som egentligen inte är så farliga.


Som detta till exempel. Det är värsta ramaskrien i kommentarsfältet om hur hemskt detta är och hur synd det är om katten. Människan som gjorde detta borde dö, djurplågare är så hemska, och så vidare i en evighet och tillbaka igen.

 

Nä, jag tycker inte att det var SÅ hemskt som många vill få det att vara. 

Visst det var inte snyggt hanterat av kvinnan med katten. Det låter inte stabilt direkt att man, när man vill bli av med en katt försöker gå in i en butik och byta den mot något. Men är det så mycket värre än att byta sitt husdjur mot pengar hemma i någons vardagsrum? Vi köper och säljer djur hela tiden.

Sen det där med att katten bara dumpades i butiken är ju då den värsta delen i den här historien enligt mig, men samtidigt så dumpades i alla fall inte katten i en sjö instängd i en plastpåse, eller slängdes ut i snön för att klara sig själv. Katten lämnades i en butik där det finns massor med människor som kan göra det rätta och gå med katten till polisen, ett katthem eller till en veterinär där kattens rätta ägare kan hittas, eller katten kan omplaceras till en ny familj.

Detta var inte en så stor grej att bli upprörd för tycker jag då det kunde vara, och ofta är så mycket värre. Den här katten är inte i akutfara just nu så varför blir folk så extremt upprörda?

Ibland känns det som om människor bara blir upprörda för att bli upprörda. Att de gör problem av små saker för att slippa tänka på de verkligt hemska som existerar runt omkring oss. 


Hur försvarar man att sitta och skriva "död åt alla äckliga tiggare" i en mening och sen i nästa sitta och gnälla över en katt som blir lämnad i en butik. Alltså sådant förstår inte jag?


En annan sak jag inte heller förstår är folk som blir arga och irriterade när man ger tips och råd?

"Nej jag tänker inte lyssna på dig för jag ska sitta här och tjura istället". Det är något som händer mig ofta då jag efter år av övning, i många situationer har lätt för att kunna se lösningar på problem.

Men om man lägger fram dem blir människor bara arga. Till exempel om det är så att någon, jag säger inte vem ;)

gnäller över att det inte finns någon broccoli hemma och jag då säger "peta ut några ur förpackningen som det står wokgrönsaker på så har du i alla fall lite broccoli tills du kan köpa nytt". Nej det gick minsann inte för sig. För den broccolin var äcklig och bara till för att wokas.

Jaha, men slipp så, men sitt inte där och gnäll när du har en enkel lösning framför dig.


En annan gång gällde det en person som gnällde över att hen hade fått en ny medicin utskriven och den var så mycket dyrare än den andra som hen hade haft. 

Men samtidigt så spelar ju inte priset så stor roll eftersom vi har högkostnadsskyddet.

Visst det blir kanske en häftig summa som kostar alldeles för mycket pengar första gångerna man ska hämta ut sin medicin. Det förstår jag och det är riktigt jobbigt. 

Men om man inte har ekonomin att lägga en så stor klumpsumma så kan man ju faktiskt gå till apoteket och göra upp en avbetalningsplan. Då betalar du en viss summa i månaden tills dess att du kommit upp i högkostnadsskyddet. 

Men nej då, det ville hen inte lyssna på utan fortsatte gnälla över att medicinen kostade mer. 

Min medicin kostar strax över 200 000 om året, så ska jag sitta och gnälla över det?

Eller ska man försöka vara lite tacksam över att det finns både bra mediciner som hjälper oss och ett högkostnadsskydd så vi faktiskt kan behandlas med dessa mediciner? 

 

Försök hitta lösningar istället för att fokusera så mycket på problemen.  

Varför väljer ni att bara fokusera på det negativa när det trots allt finns positiva saker också?

Tänk om jag bara skulle sitta hemma på mitt arsle och tänka på min MS och hur jag aldrig kommer bli frisk från det, eller om jag satt och tänkte likadant om mina psykiska diagnoser.

Tänk om jag bara satt och tänkte på mammas död, mobbingen jag utsattes för i skolan, våldtäkten, mitt självskadebeteende eller allt destruktivt jag gjort i min ungdom.

Det finns massor med negativa och svåra delar i mitt liv som jag kunde sitta och tänka på. Men jag gör inte det, för då skulle jag inte överleva.

Så varför ska man då sitta och gnälla och haka upp sig på småsaker med simpla lösningar? 


Men det kanske bara är jag som tänker såhär, vad vet jag?

Av Sara Modigh - 28 mars 2016 13:30

Då var påskhelgen slut för den här gången. Det har vart en händelserik helg måste jag säga och det har varit fullt upp.

Som jag nämnde så hade vi ju på Långfredagen en våffellunch eftersom det var våffeldagen i fredags.

Vi bjöd våra syskon att komma över för vi tänkte att det kunde vara kul att göra något bara vi syskon.

Tyvärr bor ju Jakobs bror väldigt långt bort och min syster jobbade så vi saknade ju såklart dem.

Men de andra syskonen kunde komma och äta lite hos oss.

Vi satt och pratade och åt massor med våfflor med sylt och grädde, det var verkligen supermysigt.

Blev väldigt glad över att de ville komma och umgås lite.


När vi hade ätit så åkte vi till mammas grav och satte ut lite tulpaner så här till påsken. 

 

En av bröderna följde med också, det tyckte jag var trevligt.

Jag är ju inte så mycket vid mammas grav om jag ska vara ärlig. Det blir ju oftast på sådana här lite mer speciella tillfällen. 


När vi kom hem igen satte vi oss och spelade CS:GO med min bror. Vi spelade hela eftermiddagen.

Jag tycker verkligen att det är jättekul att spela det spelet.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sådan person som skulle spela ett sådant spel.

Jag har ju inte ens haft koncentrationen att klara av att spela Sims, och de få spel jag spelat tidigare har jag inte kunnat pricka något jag ska skjuta överhuvudtaget. 

Men CS:GO är enkelt egentligen, det är lätt att lära sig och det är lätt att förstå men framför allt är det ju gemenskapen som är det roliga.

Man kan sitta ett kompisgäng och spela tillsammans. 


När vi hade spelat i många timmar och det var dags att äta något så bestämde vi oss för att följa med min bror upp till McDonalds. Dels för att vi var för lata för att laga mat och dels för att vi skjutit upp maten alldeles för länge för att ställa sig och laga något.

Vi provade någon ny hamburgare, men jag tyckte inte att det var någon större hit tyvärr.

Fast å andra sidan är jag inte så förtjust i hamburgare, så kan ju vart där problemet låg. 

Men de andra tyckte inte heller att den var så jättegod.


 

Eftersom det varit bilmässan i helgen så var det redan på fredagskvällen en hel del bilar uppe på a6 parkeringen så vi passade även på att åka runt en sväng där och kolla läget när vi ändå var där för att äta.

Det känns som om det blir mer och mer fulla idioter med skrotbilar och mindre och mindre riktigt fina bilar.

När jag var ung och man hängde nere på Atollen i Jönköping istället för uppe på a6 så var det ju mer gubbar med gamla jänkare än massa småglin med stylade bilar. 

Men men, det är inte mitt problem för jag bryr mig inte.


Eller jo det är det visst det :P

För på lördagen så är det den största dagen på mässan, den dagen då flest människor kommer både till själva mässan på Elmia och upp till a6.

Lördagen var också den dagen jag skulle på middag hemma hos pappa. 

Dock hade jag råkat förtränga den lilla detaljen att det var bilmässan vilket gjorde att när vi åkte hemifrån möttes vi nästan omedelbart av en lång bilkö. Bilarna på motorvägen stod helt stilla.

Då blev det mitt problem. Då jag och pappa bor i var sin stadsdel med Elmia emellan oss. 

Som tur var hann vi vända innan vi fastnade i kön och kunde ta en lång omväg runt hela skiten och blev bara en halvtimme försenade som tur var. 


Hemma hos pappa bjöds det på påskmat och Samuel och Elias var så glada att vi var och hälsade på.

De skulle visa alla sina leksaker och vi skulle bygga tågbanor och självklart sitta och leka med våra mobiler.

 

Det var kul att få träffa dem igen, det är så sällan vi gör det nu för tiden.

Det blir bara på högtiderna. Det är tråkigt för innan var det ju tacosfredag hemma hos pappa varje helg och så brukade vi gå på tipspromenad på söndagarna. Men inget av det blir av längre. 

Men som sagt så hade vi det jättetrevligt hemma hos pappa. Vi satt och hängde och pratade hela eftermiddagen, ända tills det var dags att skjutsa Matilda till jobbet. 


När det var gjort så åkte vi hem och gjorde oss i ordning lite inför kvällen. 

Nu var det nämligen dags för lite party. 

Jag duschade, satte på mig sminket och lite rena kläder. Packade en väska med påskgodis och alkohol och sen bar det av hem till Alfons på förfest. 

Vi skulle nämligen kvällen till ära ut på krogen tillsammans och gå och se Dr.Bombay hahah

   
Helt ärligt så tyckte jag det kändes rätt lamt. Det var bord på dansgolvet nästan hela kvällen, i alla fall tills strax innan han skulle på scenen så det blev att man bara satt still på en stol hela tiden. Så när han väl gick på scenen var man inte så uppvärmd direkt.  

Men det var kul ändå :P


När han hade spelat sina låtar så blev det lite mer drag på dansgolvet och vi stannade där och dansade tills det stängde. Vi hade jättekul och höll på och dryga oss en massa.

Sen när det stängde vid fyra så åkte vi hem med en gång och gick och lade oss. 

För det var ju ännu en dag med påskfirande kvar att genomföra. 

Man kan ju inte dyka upp helt bakis och genomtrött när man är bjuden på middag hos sin kära mormor.


Vid klockan ett samlades vi alla hos mormor för att äta mat, alla utom stackars Matilda

som jobbade igen. 

Hos mormor fick vi jättegod mat och vi pratade mycket där med.

Vi var även nere i förrådet där vi har förvarat mammas alla saker och gick igenom lite grejer. 

Det börjar ju bli dags att ta tag i det där ordentligt. Men det är svårt.

Jag fick i alla fall med mig lite trådar och grejer och har tänkt att jag ska försöka börja brodera. Jag tycker det verkar så häftigt att kunna det, så jag vill verkligen lära mig. Frågan är bara om det är möjligt med tanke på att jag varken kan rita eller sy. 

Men det är väl värt ett försök och jag hoppas att fokus och tålamod infinner sig så jag kan lyckas med ett projekt för en gångs skull. 


När vi hade varit hos mormor ett tag och Jakob den stackaren som är helt sjuk hade somnat på soffan av utmattning bestämde vi oss för att åka hem och ta det lite lugnt.

Vi fortsatte med vårt CS-Spelande...

 

tills de anda lyckades få sju dagars competitiv cooldown för att de kickat för många spelare eller nått, jag vet inte riktigt :P 


Men jag fick bara en halvtimmes ban så jag kan fortfarande spela dock :P

Men vi valde att spela workshops istället, vi hittade ett häftigt co-op mission som vi spelade tillsammans, eller ja alla utom Jakob som var sur och grinig och lade sig och sov på golvet istället :P 

Efter det spelade jag en competitiv med Alfons som inte inte var med när de andra fick ban. 

Men efter det var det dags att gå och lägga sig.

Det har varit en lång helg och jag har inte fått särskilt mycket sömn under hela veckan faktisk. Bara mellan 2-6 timmar per natt under en hel vecka och det känns i kroppen om man säger så. 

Men det känns ändå häftigt att jag har klarat av det.


Jag har haft en riktigt rolig och trevlig påskhelg. Jag hoppas att ni haft det lika kul som jag :D



Av Sara Modigh - 26 mars 2016 11:30

Glad påsk på er allesammans! Jag hoppas att ni har det kul.

Vi ska fira påsken med min familj så det blir säkert trevligt.




 
Hur firar ni er Påsk?
Jag personligen tycker att påsken är väldigt mysig. Det är inte lika höga krav som på Julen men det är ändå en mysig vårstämning och man samlas tillsammans och äter mat och har det trevligt. 


Igår var det våffeldagen så då bjöd vi våra syskon på våffel-lunch, det var väldigt kul :)

Nu är vi på väg till pappa och ska äta middag där och ikväll blir det krogen och Dr. Bombay.

Sen imorgon ska vi till mormor och äta så det är fullt upp hela påsken för min del 

Av Sara Modigh - 25 mars 2016 11:37

Ibland blir det många och långa inlägg på den här bloggen och jag kände för att bryta upp med ett lite lättsammare inlägg. Så här är 20 roliga frågor som jag har svarat på. Kanske överraskar några av svaren, eller så gör dem det inte. Läs och avgör själva. 



1. Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?

Jag tror nog att jag skulle velat leva i tv-serien Vänner. Där känns allt relativt okomplicerat och det sker inga stora katastrofer. Det tycker jag känns rätt skönt. 


2. Vad ville du bli när du blev stor när du var barn?

När jag var liten ville jag bli florist


3. Vilken är din favoritdoft?

Har ingen favoritdoft direkt men tycker att vissa blommor luktar väldigt gott och vissa tvålar. Men för det mesta är jag rätt känslig för lukter och får migrän av för mycket.  


4. Om du var en stor stenbumling, var skulle du vilja ligga still då?

haha jag skulle nog vilja ligga längst med stigen på en populär vandringsstig, kanske där det är tipspromenad. Så man ändå får lite mänsklig kontakt då och då :P

 

5. Du får veta att jorden kommer gå under om tolv timmar. Vad gör du?

Då skulle jag spendera den tiden med att umgås med min familj.

 


6. Vad tror du skulle vara annorlunda i ditt liv om du var av det motsatta könet?
 
Om jag hade haft samma liv som jag haft tror jag risken är stor att jag hade varit död. Statistiken säger ju att fler killar än tjejer går bort i självmord. Mycket för att killar har svårare att söka hjälp än tjejer.
Vi har en syn på kilar som dessa starka karlar som inte får visa sig svaga och jag tror att det hade varit väldigt svårt.
 
7. Vilket är ditt favoritverktyg?
 
Hammare? Nej ja vet faktiskt inte.
 
8. Vad gör du om tio år?
 
Förhoppningsvis är jag rik och snygg och ligger på en vit sandstrand och mår toppen, men det är väl inte så troligt.  
 
9. Vilken är din bästa danslåt?
 
Det som spelas på krogen
 
10. Om du var skitbra på att sy, vad skulle du sy då?
 
Kläder! Helt klart kläder
 

11. Hur skulle du hantera det om du vann typ 108 560 000 euro?

Jag skulle nog ha svårt att tro att det var på riktigt och så tror jag att jag skulle sett till att köpa allt jag vill ha och behöver och drömmer om. Som ett hus med hela och fina möbler. 

 

12. Vad tycker du om ordet hen?

Jag tycker det är ett otroligt smidigt ord som underlättar mycket när man vill prata om någon anonymt eller inte vet könet på den man pratar om. 


13. Vilket är ditt bästa recept och varför, får vara mat eller bak?

Mammas julköttbullar, för de smakar som köttbullarna mamma alltid gjorde till oss när vi var barn.

Det är ju alltid något speciellt med mammas mat och köttbullarna var en favorit när vi var små. Så när jag hittade det receptet bland mammas grejer så betydde det mycket och är högt värderat av mig. 

 

14. Vad tycker du om köttkonsumtion?

Jag tycker att det är upp till var och en att själva bestämma över sin kost


15. Är du beroende av något?

Ja, tyvärr


16. Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?

hmm..System of a down skulle jag nog säga. Lyssnade mycket på dem när jag gick i högstadiet så det rör upp mycket känslor, men jag vet inte riktigt om nostalgi är någon av dem dock. 


17. Vad gör dig riktigt förbannad?

När människor inte respekterar varandra och oförståelse/ ovilja att lära sig vad psykisk ohälsa är. 


18. Har du något riktigt bra husmorstips?

Nej det har jag inte


19. Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?

Nej, jag ogillar all reklam


20. Är du lik dig nu, som du var när du var barn?

Både ja och nej, jag har utvecklats mycket som person och är rätt olik hur jag har varit på många plan. Men samtidigt är jag också lik mig själv. 

Jag är ju samma person men ibland känns det som om utseendet är det enda som är likt

 

Av Sara Modigh - 22 mars 2016 14:15

Något som man ser väldigt ofta är alla de där före och efterbilderna på viktnedgång.

Att gå ner i vikt hyllas otroligt mycket och man beundras för att man rasar i vikt. 

Något man dock sällan ser är människan bakom viktnedgången och hur personen verkligen mår.

Jag bantade bort många kilo på en kort period, närmare bestämt 22 kilo på lite mindre än ett år.

 

Jag fick så otroligt mycket beröm, jag har aldrig någonsin i mitt liv fått så mycket beröm för något

som jag fick för min förmåga att svälta mig själv ner till en normalvikt. 
Jag fick beröm av släkt, vänner, grannar och till om med "tanterna på ICA" kommenterade min viktnedgång. 

Men samtidigt så har jag nog aldrig hatat min kropp lika mycket som jag gjorde just då när jag var mitt i det där ständiga svältandet som kontrollerade varje aspekt av mitt liv. 

Det sättet jag levde på var så fruktansvärt ohälsosamt och ångesten blandat med kroppshatet jag kände styrde mitt liv från morgon till kväll. 

Jag hade strikta scheman på vad jag skulle äta och när, slaviskt räknade jag varenda kalori och de dagarna jag åt om så bara en enda kalori för mycket blev jag helt förkrossad.
Jag undvek att hälsa på hos familjen och vännerna för jag visste att de skulle bjuda på mat, mat som jag inte skulle kunna räkna kalorier på. Ångesten var så skyhög vid alla de tillfällen då jag var tvungen att åka till någon och äta. Jag hatade det och mådde så fruktansvärt dåligt. Jag åt min mat men vägrade kakor och läsk/saft, men de trugade och jag stod på mig.
Att äta en kaka och dricka ett glas saft skulle ta hela min dagsranson av kalorier. Jag minns fortfarande när jag en gång var på ett födelsedagskalas och jag inte ville äta kakorna och blev tjatad på att åtminstone äta en frukt. Jag kunde inte säga emot mer, så med gråten i halsen försökte jag äta det där jävla äpplet som jag inte ville ha. Äta det med vetskapen om att just det där äpplet nu var orsaken till att jag inte skulle kunna äta någon kvällsmat den dagen. 

Allt räknande och planerande blev så jobbigt att jag tillslut började med att regelbundet inte äta något överhuvudtaget för att slippa skiten.


Jag skämdes över min kropp och jag minns så väl hur extremt trött, hungrig och fylld av ångest jag alltid var. Jag ville inte ens titta på mig själv i spegeln för hatet jag kände var så stort.


Min viktnedgång var så destruktiv men samtidigt blev jag så uppmuntrad. Jag fick det så tydligt bekräftat att detta var något bra. Äntligen gjorde jag något som uppskattades!
Detta var det bästa jag gjort i mitt liv, de faktum att jag kämpat mig igenom och tagit mig ur en mycket svår socialfobi spelar ingen roll. Att jag slutat röka var bara en mindre bedrift oförtjänt att beröm och uppmuntran. Att jag har överlevt genom att jag har kämpat i hela mitt liv för att inte begå självmord är ingenting jämfört med att kunna svälta sig själv i något år så man går ner i vikt.


Jag vet att jag har klarat så otroligt mycket i mitt liv, och det känns sjukt egentligen att enda gången jag faktiskt känt mig duktig var när jag svalt mig själv, för att det bara är då jag har fått så otroligt mycket uppmuntran och beröm. 

Det är ett bevis på hur viktigt stödet är oavsett vad man kämpar med, men sorgligt nog är det bara i min extremt ohälsosamma viktnedgång jag fått det där stödet. 

Förmodligen för att vårt samhälle ser på viktnedgång på det sättet vi gör.
Vi kan läsa om dieter och tappa kilon i varenda tidning, på löpsedlarna ser vi bilder på kändisar med rubriker som "Anna Bok fick chockbesked, banta eller dö", "Så gick Kim Kardashian ner sina graviditetskilon", "Mat-Tina dansade sig till en slankare kropp", och så vidare i all oändlighet.


Nästa alla jag känner har någon gång i sitt liv testat någon diet och det känns som om alla bantar och uppmuntrar bantning.
Alla ska gå ner i vikt, för det allra viktigaste i dagens samhälle är att vara smal. Det spelar ingen roll om du offrar din hälsa för att gå ner de där kilona, för om du är smal ses du automatiskt som hälsosam oavsett om du är det eller ej. 


Det var faktiskt också en sådan där sak som jag fick höra mycket när jag hade gått ner i vikt

"Vad hälsosam du ser ut"

- Jaa, det är för att jag inte har ätit mer än ett par riskakor på en vecka så att kilona ska försvinna, samtidigt som jag gråtit mig till sömns varje natt över fettet på min kropp.

Väldigt hälsosamt!

Jag fick även höra många frågor om hur mycket bättre jag måste må nu när alla kilona var borta, men faktum är att det inte gjorde någon skillnad alls för mig.

Jag hade precis samma problem som innan om inte ännu värre med tanke på den ökande stressen med att räkna kalorier och hata min kropp. 



Jag är väldigt tacksam över att jag i och med så många år inom psykiatrin såg varningstecknen och lyckades kliva av den här karusellen innan jag drabbades av en riktig ätstörning. 
Att vara smal är inte det viktigaste i livet även om det många gånger kan kännas så. 

Jag är hellre tjock och lycklig än smal och olycklig. Jag har hellre en mullig kropp än att gå runt och svälta mig själv för att hålla kilona nere. Jag är hellre modellen större och slipper behöva bekymra mig över kalorier in och kalorier ut, än att ännu en gång låta livet styras och begränsas av kaloriräknande.

 

Jag vill aldrig mer befinna mig i den situationen då jag gråter mig till sömns och svälter mig i flera dagar för att jag åt ett äpple när jag var på födelsedagskalas.

Jag är fortfarande inte helt fri från de negativa tankar och beteende jag lärde mig i mitt försök att bli smal.

Jag får fortfarande mycket ångest och skuldkänslor när jag äter onyttigt och viljan att vara smal uppkommer titt som tätt. Men jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde när jag hade bantat mig ner till en normalvikt.

Jag är piggare, jag är gladare, kroppshatet är inte lika stort, jag har mer styrka inom mig, jag är inte ständigt svimfärdig, jag mår inte lika illa, jag har inte lika mycket ångest, jag är inte lika deprimerad, jag gråter inte lika mycket och jag har lättare att kontrollera mitt humör. 


Det enda jag önskar nu var att jag skulle bli accepterad som jag är och det är att inte vara smal.

Jag kommer aldrig kunna vara smal på ett hälsosamt sätt.

Av Sara Modigh - 20 mars 2016 14:00

En fråga jag ofta får är frågan gällande de ärr jag har på min kropp. Framför allt då de synliga ärren på mina armar.

Jag tänkte att jag en gång för alla ska skriva ett ordentligt svar som jag nu mera kommer hänvisa till när frågan uppstår. För det är sällan jag har lust att gå in på detalj och sitta och berätta om och om igen om mitt självskadebeteende.

Vad har du gjort på armen? Har du skurit dig? 

- Det korta svaret är ja, jag har skurit mig. Det jag har på mina armar är ärr efter ett mycket långt och svårt självskadebeteende.

Kanske slutar du läsa nu för du har fått det svaret du ville ha. Men samtidigt så tror jag att det kan vara bra att att läsa och förstå vad ett självskadebeteende är och varför just jag har drabbats nu när du ändå har ställt mig den här frågan. 
Det finns tyvärr många fördomar och mycket oförståelse, och många gånger finner man den oförståelsen hos de personer som ställer dessa frågor. 

Jag säger inte att du är en av dem, men min personliga erfarenhet säger mig att det finns en risk för att det skulle kunna vara så. Därför ber jag dig nu att ha ett öppet sinne och att du ska försöka sätta dig in i min situation när du läser det här.


Hur kommer det sig att du började självskada?

 

- Mitt självskadebeteende startade när jag var sex år gammal. Jag led av mycket svår ångest och mådde alltid väldigt dåligt.

Men då jag var så ung förstod jag inte vad ångest var. Det jag däremot visste var att jag var väldigt rädd och ständigt hade ont i magen och huvudet. 
Idag vet jag ju att jag hade ont för att jag var så nervös och spänd hela tiden, men då förstod jag inte det. Jag kunde verkligen inte förstå den där fruktansvärda känslan och ännu mindre förmedla den. 
När jag låg där i min säng en kväll med skyhög ångest och rädslan som nästan förlamade mig, kröp jag ihop till en liten boll och knöt mina händer så hårt så hårt, sådär som man gör när man blir riktigt rädd.
När jag gjorde detta skar mina naglar in i handflatorna och smärtan gjorde att jag kunde fokusera på att det gjorde fysiskt.
Jag upptäckte att jag kunde distrahera ångesten. Det blev ett halleluja moment för mig och jag kände en frihet och en trygghet jag aldrig tidigare känt.

Jag började regelbundet försöka distrahera mig själv och fly från de obehagliga känslorna genom att just gräva in naglarna i handflatorna. 

Åren gick och ångesten blev värre och värre, och smärtan som krävdes för att distrahera den växte och växte.

Det gick från att köra in naglarna i handflatorna till att riva, bita och nypa mig själv. Det fortsatte med att jag började dunka huvudet i väggen, slå mig själv och börja använda nålar att rispa mig själv med.

När jag började högstadiet gick det så långt att jag började använda ännu vassare saker för att skära mig med och mitt självskadebeteende var utom kontroll.


Självskadandet har på så vis varit en del av mitt liv och har gradvis blivit värre i takt med att jag blivit äldre, samtidigt som jag egentligen inte förstod vad jag sysslade med.
Jag visste inte vad självskadebeteende var, jag förstod inte att det fanns andra som mig. Jag visste ingenting om psykisk ohälsa eller att det fanns överhuvudtaget.

När jag gjorde de där valet att skära mig första gången så var självskadandet redan en så stor del av mitt liv att det mer kändes som en normal utveckling än ett ögonblick där jag bestämde mig för att självskada. Det tror jag är något som många har svårt att förstå. 

Det är inte så att jag har vaknat en dag och tänkt "Nähä, om jag skulle ta och skära lite i mina armar för att se om jag mår bättre av det". Nej, för mig var det en upptäckt i slumpens ögonblick när jag var

sex år gammal som ledde mig till det självskadebeteendet jag har haft. 

Hade jag vetat vad det var, och framför allt vad det skulle leda till hade jag aldrig någonsin börjat. Men när man är så ung så kan man omöjligt veta vad ett sådant beteende som att nypa sig själv för att bibehålla fokus faktiskt kunde leda till.



Varför självskadar man? 


- Det korta svaret är för att man mår dåligt. Man tycker att självskadandet är något som hjälper för stunden när man befinner sig i en krisartad känslostorm man inte kan hantera. 

Det är ett sätt att skjuta upp problemet till senare genom att försöka fly från känslorna oc distrahera sig själv från en smärta med hjälp av en annan.

 Det kan också vara så att det är ett sätt att straffa sig själv.  Man kanske känner att man är dålig för att man inte klarar av saker som andra inte klarar eller man känner sig misslyckad när man mår dåligt. Självskadandet kan då komma att fungera som ett straff eller ett sätt att rena sig själv. Detta är vanligt hos personer som vuxit upp i en miljö med fysiska bestraffningar och eller en miljö med stark tro där självspäkning är ett vanligt förekommande element.

Det kan också vara så att barn som blivit slagna av sina föräldrar kan komma att förknippa smärtan med den trygghet som föräldrar alltid i viss mån står för. I de fallen handlar självskadandet om att söka en form av trygghet.

Sen kommer vi till kontroll. Det finns väldigt många som självskadar för att försöka få kontroll. Det kan vara så att man känner sig extremt maktlös inför sitt liv men man lurar sig till en falsk känsla av kontroll genom att skada sig själv.  

Sedan så kan självskadandet bero på att man försöker förstå någonting. Man kanske har väldigt lite förståelse för den psykiska smärtan och vill då ersätta det psykiska med något fysiskt. Ett sår som man kan tvätta, plåstra om och se läka. Det är en smärta som man kan förstå.



Vad händer i kroppen när man självskadar?


- När man får en fysisk skada händer det väldigt mycket i kroppen. Till exempel så frisätts "kroppens eget morfin" endorfiner.

Detta hormon som ofta kallas för kroppens "må bra hormon" framkallas vid många olika tillfällen och finns i ett 20-tal olika varianter.

Just den som framkallas när man gör sig illa heter betaendorfiner.

Dessa endorfiner agerar då smärtstillande genom att blockera smärtsignalerna till hjärnan.

Vid skada bidrar endorfinerna till att vävnaderna slappnar av så att alla nödvändiga antikroppar kan bege sig till den drabbade kroppsdelen för att läka. 

Endorfiner lindrar inte bara smärta. Utan endorfiner stärker även immunförsvaret genom att öka produktionen av immunceller.  De kan även påverka vår mottaglighet för infektioner, stress, sömn och psykiska sjukdomar.

Stimulering med endorfiner kan leda till eufori och lyckokänslor.

 
 
Det är även endorfiner som är skurken vid till exempel alkohol- eller matmissbruk. När vi dricker alkohol, äter fet mat eller äter socker så frigörs det endorfiner som stimulerar belöningscentrum i hjärnan.
Endorfiner har en lugnande verkan på kroppen och det är därför suget ofta uppstår i stressade situationer, eller situationer där man har mycket ångest. 
Endorfiner kallas ofta för belöningshormoner då de har en väldigt positiv effekt på kroppen.

Endorfiner är också väldigt lika opium och morfin, men eftersom de ingår i kroppens normala hormonsystem är de inte skadliga för kroppen. 

Det är denna "belöning" som betaendorfinerna ger som man är ute efter när man skär sig. 

Endorfiner kan även frisättas från placebo effekt så även det bidrar till att fler endorfiner utlöses vid en självskadande handling. 




Är inte självskadebeteende egentligen bara ett sätt att söka uppmärksamhet?

- Jag kan såklart bara tala utifrån min erfarenhet. Men för mig har självskadandet aldrig varit ett sätt att söka uppmärksamhet. Jag har inte heller fått intrycket av att de jag känner som har liknande problem har använt det som ett sätt att få uppmärksamhet heller.

Visst har jag hört någon enstaka gång att någon skurit sig för att få uppmärksamhet. Men jag tror knappast att det är normen för det ligger så mycket mer bakom ett självdestruktivt beteende.

Det handlar liksom inte om att få någon form av respons från totala främlingar.

Även om jag kan tänka mig att om man är väldigt ensam och aldrig blir sedd kan tycka att även det kan vara givande. 

Det ett självskadebeteende där emot kan vara är ett sätt att förmedla känslor som är för svåra att uttrycka med ord. Det kan vara ett rop på hjälp. Man skulle kunna säga att självskadandet i det fallet är ett sätt att söka uppmärksamhet, men egentligen handlar det ju då om att uttrycka sig för att förmedla något ord inte kan förmedla.
Så jag personligen tycker att det inte känns helt rätt att säga att det enbart handlar om att söka uppmärksamhet i det fallet, även om jag vet att det finns de som inte håller med mig där. 


Sen tror jag att det är viktigt att inse att alla människor behöver uppmärksamhet även negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls. Så är det så att någon skadar sig själv för att den känner ett så desperat behov av att bli sedd så tycker jag att det låter fruktansvärt hemskt. 
Behovet av uppmärksamhet har vi alla, men de flesta av oss får det behovet tillfredsställt av familj och vänner. Därför känner jag att om någon självskadar för att få uppmärksamhet tycker jag det låter som et väldigt hemskt liv. 
Så att döma någon i den situationen är bland det lägsta man kan göra.



Är självskadebeteende ett nytt fenomen?


- Att självskadebeteendet skulle vara en nymodighet eller gälla enbart oss människor som många tror stämmer inte. Redan från antiken finns beskrivningar av unga människor som gör sig själva illa, men först på 1930-talet beskrevs fenomenet som ett medicinskt problem.

Självskadebeteende har också hittats hos svårt stressade djur.

Till exempel så finns det fåglar som rycker loss sina fjädrar och apor som biter sig själva. Det finns också hundar eller katter som slickar sig extremt mycket på ett litet område av kroppen (ofta benet)  så att pälsen försvinner och skinnet blir rött och inflammerat. 



_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_



Jag tror att jag kunnat skriva lite korta svar på de vanligaste frågorna och missuppfattningarna, och även svarat på det som vad din fråga angående mina ärr. 

Jag hoppas att jag har kunna bidra med att ge en ökad förståelse för vad ett självskadebeteende faktiskt är och att du kanske har lite mer kunskap nu än du hade innan du började läsa detta. 

Sen vill jag också säga det, för du kanske inte är medveten om det, att fråga någon om deras ärr är väldigt privat. För att det är en väldigt intim fråga. 

Man vill för det mesta verkligen inte prata om sin svåra sjukdom och det den fört med sig med totala främlingar.

Precis som du inte går fram till en total främling med ett amputerat ben och frågar "vad har hänt med ditt ben" så går man inte fram till någon annan man inte känner och frågar om deras ärr.

Man vet aldrig hur personen reagerar eller hur dina frågor kan påverka. Du vet ju inte om personen har varit med om något traumatiskt den inte orkar eller vill prata om.
Därför är det alltid bäst att lära känna personen lite mer innan man ställer sådana frågor.


Av Sara Modigh - 17 mars 2016 13:30

Ibland undrar jag vart vanligt vett har tagit vägen?

Kanske behöver vi gå om förskolan och lära oss lite grundläggande respekt för varandra.

Eller vad hände egentligen med "om du inte har något snällt att säga, så behöver du inte säga något alls".

Är verkligen rätten att få uttrycka dina negativa åsikter om någon ananas utseende viktigare än att respektera sina medmänniskor?

Är det så svårt att svälja de fula orden och bara gå vidare utan att kommentera?


Jag förstår verkligen inte poängen med att kommentera negativt om någon annans utseende överhuvudtaget. Vad i hela friden vinner du på att kalla mig eller någon annan ful?

Vad exakt är det som motiverar dig att förklara för mig exakt vad som är "fel" i mitt utseende? 

Jag menar varför, varför och åter igen varför känner du dig tvungen att påpeka att jag har en för stor näsa, att jag tjock eller att jag har fula ärr på armarna?

Tror du inte att jag inte redan vet det? och om jag nu inte visste det redan, spelar det någon roll?

Vad är det viktiga i att få mig att bli osäker genom de kommentarer du fäller?



En annan sak som har skrivit om tidigare i min blogg, men som tål att upprepas är den där grejen med att nedvärdera en för att lyfta upp en annan.

Varför i måste vi hela tiden nedvärdera en kroppstyp för att bygga upp självförtroendet hos personer med en annan form på sin kropp?


"Real men eat meet", "Real woman have curves", "bones are for dogs" och så vidare.

När ska vi inse att ingen är vacker för alla men alla är vacker för någon, när ska vi växa upp och sluta trycka ner varandra för att själva känna oss lite bättre. När ska vi sluta missunna andra att känna sig vackra? 


Ja! Mulligt är gulligt, smalt är fenomenalt och låt oss tjocka rocka. Det behöver inte vara svårare än så. 

Alla har rätt till att se ut som de vill och alla har rätten att gilla det dem gillar. 

Vissa gillar mulligt andra gillar smalt och några gillar "Big Beautiful Woman". Varför kan vi inte bara inse det och sluta lägga så mycket tid och energi på vad som är "dåligt" och sitta och klaga på de som inte ser ut så som du har dina ideal eller de som gillar annorlunda än vad du gör.


Är det så svårt att respektera sina medmänniskor och att faktiskt välja sina ord med eftertanke. Varför vill ni inte bidra till att människor får må bra i sitt eget skinn? Tycker ni att det är så hemskt att någon får känna sig bekväm med sig själv?

Tycker ni att det är fel att känna att man duger som man är? 

Jag tycker det är en tråkig attityd i så fall, för vet ni va. Jag duger precis som jag är och det gör du också

   

Så kan vi inte sluta vara elaka mot varandra och istället fokusera på det positiva, och som vi fick lära oss när vi var små inte säga något om man inte har något snällt att säga.

Det finns många saker som är till för att sväljas och din negativitet är definitivt en av de sakerna.

Så var vänlig och svälj din skit tack :) 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

123 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se