En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin EveryBody is Beautiful

Av Sara Modigh - Tisdag 11 april 16:00


Jag är tjock, jag är hårig, jag är jag! Deal with it or fuck off


Men det klarar ni ju sällan av,

"Du var mycket snyggare när du var smal", "du skulle se så mycket fräschare ut om du rakade dig", "sätt på lite smink och visa att du bryr dig om ditt utseende", "Du är finare utan smink", "Fy så ful",

"Äckligt med hår", "Fan vad tjock", "Du borde banta", "Raka dig"..

Negativa kommentarer angående mitt utseende möter mig så otroligt ofta, och varje gång undrar jag vad det är som driver en människa att påpeka "fel" i någon okänd människas utseende. 

Vad är syftet? Vad vinner man på att såra en annan människa? Varför vill man så gärna gå fram till människor och säga "Du är ful".  Varför är det så viktigt för dig att berätta för mig att jag är ful eller äcklig för att jag är tjock och orakad? Vad ska jag göra med den informationen?

Samla i min redan överfyllda bank av negativa kommentarer jag hört genom åren? 


Kommentarer om att man inte duger, att man är äcklig och ful gör så ont när man får höra dem om och om igen. Tillslut börjar man tro på orden och man känner sig så värdelös som människa, bara för att jag inte är vacker. Men vad spelar det för roll? 

Varför ska jag tvingas må dåligt över mig själv för att jag inte lever upp till din definition av skönhet? 
Det är så lustigt att det är så accepterat att kritisera varandras utseenden. Vad hände med "har du inget snällt att säga så behöver du inte säga det alls"? 

Hur svårt kan det vara att låta bli att yttra massa elaka kommentarer till en annan människa? 

Det fyller ju absolut ingen funktion mer än att få människor att få dåligt för sina utseenden, och varför vill man få människor att må dåligt? 


Jag förstår det verkligen inte. Jag personligen skulle aldrig få för mig att gå fram till någon jag finner oattraktiv och tala om det för den personen. 

Men själv har jag fått så många kommentarer om varför jag är oattraktiv, att jag inte ens räkna gångerna jag fått höra både det ena eller det andra angående mitt utseende.

Det kan vara allt från mitt val till kläder, min övervikt, mitt kroppshår eller mina ärr som dessa ovälkomna kommentarer syftar på.


Jag blir så trött på det!


Jag lever inte för att tillfredsställa din blick, jag lever inte för att behaga andra med mitt utseende. 

Men det ger er inte rätten att trakassera eller håna mig. Så gillar du inte vad du ser bara gå vidare. 

Det är inte svårare än så. 

Ingen, och då menar jag absolut ingen, har någon rätt att säga åt mig vad jag får och inte får bära för

kläder. Ingen har rätt att kommentera att jag sminkar mig för mycket och ingen har rätt att kommentera att jag sminkar mig för lite. 
Ingen har någonting med min vikt att göra eller hur jag väljer att frisera mig. 

Jag blir så less alla dessa människor som tar sig rätten att försöka bestämma över mig och mitt liv.

Varför kan ni inte bara låta folk leva så som dem vill?

Sluta upp att kommentera eller ifrågasätta en annan människas val.


Sprid glädje och fina ord istället för hat och elakheter.


Av Sara Modigh - Onsdag 22 mars 21:15

"Apropå att du inte rakar dig, läs den här boken om mansförtryck"

- Random snubbe på nätet, år 2017.


 


Erhm...vad ska man ens säga? Menar han att jag förtrycker män genom att inte raka mig?

Säger han att han känner sig förtryckt över det faktum att jag eller andra kvinnor väljer att INTE förändra sina kroppar?  

Tar han för givet att mitt hår är ett politiskt statement? Att jag är feminist för att jag har kroppshår och att jag därför ska läsa en bok om hur sämst feminismen är? 


Jag har ingen aning, men det var en kommentar som kändes rätt konstig oavsett. 

För mitt kroppshår har ingenting med vare sig honom, andra män eller feminism att göra.

Det handlar om hur JAG trivs bäst och vad som fungerar bäst i mitt liv. 

 

      

Rakar inte du dig? Varför rakar du dig inte?  

Har du hår i armhålan? :O :O :O 

Ve och fasa! 


Dessa meddelanden med frågor angående mitt kroppshår dyker upp väldigt ofta faktiskt, och jag förstår inte riktigt hur dessa människor tänker. 

Vadå "Rakar du dig inte?", vad är det ens för fråga?

Uppenbarligen inte liksom, och det har du ju redan sett med tanke på din fråga. 


Vad är det med mitt kroppshår som är så otroligt spännande att du måste söka upp mig och fråga mig varför jag inte rakar bort det.


Vad är det för svar ni väntar er?


"Jag rakar mig en gång i timmen, men jag har en sjukdom som gör att håret växer ut igen jättesnabbt. På den bilden du såg hade jag inte rakat mig på fem minuter".. Eller vad? 



Säger det sig inte självt att om en kvinna inte rakar sig så är det för att hon inte vill göra det?

När blev min kropp en statlig egendom? 

Det är min kropp och mitt val! Varken du eller någon annan har med det att göra överhuvudtaget. 

Även fast folk får för sig att det är okej att lägga sig i eller kommentera andras kroppshår,

så är det faktiskt inte det. 


 

 

Att skratta åt eller håna en annan människas kropp är riktigt vidrig. Tänk om det var din kropp som hånades sådär? Tänk om det var du som var föremålet för hån och elaka kommentarer?

Det hade väl inte vart så trevligt? 

Vad ger dig rätten att behandla en annan människa illa bara för att den inte gör allt för att leva upp till ett ideal skapat av samhället? 

Vad får dig att provoceras så mycket av en kvinna som väljer att inte raka bort allt sitt hår? 

Jag förstår inte hur vissa människor är funtade alltså! 

Av Sara Modigh - Onsdag 15 feb 14:30

 
Originalinlägget  som denna "nyhetsartikel" pratar om ligger inte längre uppe.  Men diskussioner kring det håller fortfarande i sig. Jag anser att det är en diskussion som är relevant inte enbart till detta blogginlägg skrivet av två unga killar, utan till en attityd som genomsyrar hela samhället. Attityden som tyvärr finns hos så många och det är att "Du duger bara om du är sexig"


Texten som dessa unga män skrev var absolut inte välskriven på något sätt och innehöll i princip bara massa smörja skrivet för att provocera. Smörja som kan vara potentiellt farlig.


 

Det finns en så otroligt stor kroppspress på unga tjejer och det är beklagligt och definitivt ingenting som man behöver spä på.

Inga tjejer behöver höra kommentarer som "Tjejer ska väga runt 50 kilo" eller "Man borde nästan dra en strandgräns på 60 kilo, för då hade stranden blivit fantastisk". 

Jag menar hur många tjejer har inte redan som det är stannat hemma för att de inte vill visa sig på stranden på grund av skam. Skam som just sådana här kommentarer ger. 


Det är problematiskt när vissa människor får för sig att andras kroppar är att betraktas som objekt enbart till för deras njutning. Att människor i deras omgivning enbart ska finnas där för att tillfredsställa dem. 

Det är den attityden jag får av dessa killarna, som dessutom verkar se sig själva som hjältar för att

"De vågar stå för vad de vill ha". Precis som om de är unika i att finna unga, smala, snygga tjejer attraktiva och gärna gapa om det i tid och otid. 


Men jag vill självklart poängtera att jag är av övertygelsen att vi alla berättigade att finna det vi tycker är tilldragande attraktivt. Är det så att du tycker att en liten och petite kvinna är det mest attraktiva som finns så får du självklart tycka det. Precis som om du finner Super-Sized Big Beautiful Woman det vackraste, eller vad som helst där emellan så är det helt okej oavsett!  

Om du föredrar blondiner över brunetter så är det så det är. Vill du hellre ha en lång tjej än en kort så är det ditt val. Ingen har någon rätt att säga till någon annan att de inte får känna sig attraherade av en viss typ av utseende. Det är upp till var och en att sköta sitt tycker jag. 


Jag tror inte heller direkt att man själv väljer vad man ska attraheras av. Vi influeras mycket av media och vår omgivning. Man ser ju tydliga trender i vad som anses sexigt genom årtiondena.

Många gånger tror jag knappt ens att vi reflekterar över vad och varför vi finner vissa ytliga drag mer attraktiva än andra. 


Kanske är det så att när det kommer till att attraheras av små kvinnor så handlar det om att vissa män gillar känslan av att få känna sig stor och manlig, och ha en liten kvinna vid sin sida hjälper till med det? Är man då inte så stor själv är det klart att kvinnan ifråga måste vara ännu mindre för att "passa".

Jag menar allt kan se stort ut i små händer ;)  Nej men skämt åsido.

Precis som att det är många tjejer som dras till långa män, antagligen för att de vill känna sig små, omhändertagna och beskyddade av sin karl. Finns det väl killar som vill känna sig som den där starka beskyddaren.

Jag ser ofta på diverse "söker-kärlek-inlägg" på Facebook eller Badoo att det som eftersökes är killar längre än en viss längd. 


Det är ju inte exakt samma sak, men ändå lika. Det handlar om ett fysiskt drag man finner attraktivt och önskvärt. 

Skillnaden ligger i att din längd är din längd och det är inget du kan göra något åt. 

Men med vikt kan förändring ske, och många nästan förväntar sig att kvinnan ska anpassa sig och göra den förändringen för att tillfredsställa mannen. Det blir ofta en enorm press och det bidrar till den ständigt ökande kroppshetsen. 

Det jag tänker är att det är helt och hållet okej att bara finna tjejer som väger under 50 kilo attraktiva, men att som "känd" använda sin tid i rampljuset till att sitta och skriva om att tjejer bara kan vara attraktiva om de väger under 50 kilo är inte okej. Att använda det inflytande man har till att befästa osunda ideal och trycka ner en grupp människor är rent av oansvarigt! 



Jag tror dessutom att dessa killar skulle behöva inse att kvinnor inte existerar för att enbart behaga dem, och kvinnor ska inte heller behöva känna att det är så det är och ska vara. 

Så stället för att fokusera på hur "alla kvinnor borde se ut" och hur fantantisk stranden skulle vara om man uteslöt alla som väger över 60 kilo från den, så kanske man kan fokusera på hur man bemöter sina medmänniskor. Typ växa upp lite och bli en respektabel person. 

Håll dina preferenser för dig själv, det är ingen mer än du själv behöver veta dem ändå!
Syns på stranden i sommar, för jag tänker inte gömma mig i vassen för att skydda era små känsliga ögon. 

Hoppas det bränner ordentligt i dem!   


Av Sara Modigh - Onsdag 1 feb 11:00

Ja, det där med att vara tjock och leva med en övervikt kommer med många oskrivna regler. 

Några som jag själv fått erfara är attityderna som säger att;

 

Du får bara vara tjock om:

 

Du har en giltig anledning, som t.ex en sjukdom.

Har du ingen sjukdom som förklarar din övervikt, som till exempel en ämnesomsättningssjukdom, då är du inte berättigad att vara tjock. 

Det är bara okej att vara tjock om du inte har något annat val. Har du inget som fysiskt hindrar sig från att gå ner i vikt ska din första prio i livet vara att bli av med din övervikt.  


"Om du inte kan gå ner i vikt så är det en annan femma"


Du aktivt försöker gå ner i vikt.

Om du inte försöker gå ner i vikt går folk bananas. För det är livsfarligt att vara tjock. Är du tjock så dör du! Alla smala lever för evigt och vi tjocka kommer dö när som helst av vårat fett, och det är de stackars hårt arbetande smala människorna som kommer behöva betala för skiten också. 


"Jag vill inte betala för att en fet gris sitter och käkar ihjäl sig själv"


Du är sexigt tjock.

Har du fettet på rätt ställe, det vill säga tuttar och rumpa. Ja då är det ganska okej att vara tjock.

Så länge allt sitter där det ska och inte hänger eller dallrar så är det perfekt.


"Jävlar vilka sexiga pattar"


Du inte är tjock på riktigt.

Det är helt okej att vara "tjock". Det vill säga befinna sig vid den övre gränsen för normalvikt och

"känna sig tjock", och förmedla det till omvärlden.


"Usch så tjock jag känner mig idag"


Du är tjock på "rätt sätt".

Har hört en del regler angående vilket Body Mass Index som är "okej" eller vilka midjemått som är acceptabla. 

Väger du si är det okej, men efter det där då går fan gränsen.  Bara du inte bär vikten på magen och så vidare. 


"Så länge du inte har ett BMI över 30 är det okej"


Du kan bevisa att du lever den hälsosammaste livsstilen som är möjlig.

Är du tjock så är det ingen som tror på att du äter nyttigt och rör på dig och du måste bevisa att du faktiskt är hälsosam. Dessutom är det i princip lag på att du aldrig får äta godis eller annat onyttigt, för det bevisar bara att det är som vi alla trott,


"Tjocka människor är lata individer som bara sitter på sin rumpa och vräker i sig onyttigheter hela dagarna"



Du hatar din övervikt.

Hatar du inte din vikt så är det otroligt provocerande.

Ingen ska få för sig att det är okej att vara tjock! 


"Ingen frisk människa vill vara tjock"


Du är redo att svara på alla frågor och påståenden om dina mat och motionsvanor.

Som tjock granskas dina matvanor extra mycket och människor väldigt gärna komma och peta i det du äter. Ja inte rent fysiskt men med sina nyfikna kommentarer och sin "måna omtanke" om din kost. Frågor om vad man äter, när man äter, hur man äter och ifrågasättande toner och dömande blickar.


"Ska du verkligen äta det där?"


Du lyssnar villigt på och tar emot alla bantningstips.

Som tjock får man ofta höra både det ena och det andra. Det kan vara allt rån träningstips till rekommendationer om dieter och diverse bantningspiller. 


"Om du slutar äta socker och tar trappan istället för hissen kommer du bli smal"



Du skrattar åt alla tjockisskämt.

Skrattar du inte åt skämten på din eller andra tjocka personers bekostnad så är du en dryg och kränkt jävel som inte kan ta ett skämt. 


"Du är så tjock att du kan sälja skugga i öknen..... Vadå, kan du inte ta ett skämt eller?"

 


Du skäms över din vikt.

Det är viktigt att du vet att du är ful och äklig med ditt dallrande fett, och att du bör gömma dig i vassen. Få aldrig för dig något annat. Om du inte skämms över din stora kroppshydda så är du ute   och cyklar. 


"Fy fan vad vidrigt tjock du är, jag spyr"



Du inte tycker att du är vacker som du är.

Skulle du få för dig att din tjocka kropp duger som den är

så är du helt förvirrad. 

Att vara tjock är vedervärdigt och ingen ska tror att det är okej att vara tjock. 


"Det är aldrig vackert att vara fet"



Du inte pratar positivt om din övervikt. 

Ja jösses, vad du än gör säg ingenting positivt om att vara tjock!

Att skriva peppande inlägg om att tycka om och acceptera sin kropp är otroligt provocerande!

Tänk om någon mer skulle få för sig att de duger? Så kan vi ju inte ha det!


"Du glorifierar fetma"




Du inte klagar på att du inte hittar kläder i din storlek.

Skulle du påpeka det problematiska med att inte kunna gå in i en vanli affär och hitta kläder i din storlek får du räkna med ramaskri. för du har ju själv "valt" att vara så tjock och då får du ju faktiskt skylla dig själv. Sitt inte bara där utan gör något åt saken istället. 


"Banta då ditt feta arsle"



Du accepterar alla kommentarer om din ohälsosamma kropp.

Är du tjock är det din plikt att lyssna på alla människors ord om hur ohälsosam du är. 

För det är av största vikt att du förstår exakt hur ohälsosam du är. För det vet ALLA bara genom at titta på dig.  Alla utom du då uppenbarligen, efter som totala främligar ser det som ett måste att lära dig denna "fakta" om dig och din kropp. 


"Det är faktiskt ohälsosamt att vara tjock"



Av Sara Modigh - 22 december 2016 10:30

 


Åsikter hit och åsikter dit. Alla har vi dem och alla har vi rätt att ha dem.
Men ibland kan jag tycka att vissa människor tar sina åsikter för långt.
De förstår inte att deras åsikt inte alltid är relevant, och de förstår inte heller att de inte alltid har rätten att hävda sin personliga åsikt. Alla har självklart rätten att ha sin personliga åsikt om precis allt,

men det betyder inte att man har rätten att gå runt och sprida sina åsikter hur som helst.
En sådan åsikt man inte har rätt att hävda är hur någon annan "ska" se ut. Ingen har rätten att försöka bestämma över en annan människas utseende och framför allt inte en total främlings kropp.
När man försöker tvinga på sina egna ideal på någon annan kränker man den individens rätt att bestämma över sitt eget liv. För när man talar om för någon att den inte får se ut på ett visst sätt, så är det att säga att den personen inte får bestämma över sin egen kropp, vilket jag tycker är väldigt konstig och faktiskt rent av obehagligt. 



För så som jag ser det så är det bara jag som bestämmer vad jag ska eller inte ska ha på mig.
Det är bara jag som bestämmer om jag vill gå ner i vikt eller ej och det är bara jag själv som bestämmer över mitt eget kroppshår. Ingen annan har med mitt utseende att göra!

Det är min kropp, det är jag som äger den. Inte du!


Men när det kommer till kvinnokroppen är det många som

vill lägga sig i, speciellt när det kommer till kroppshåret.

Jag förstår verkligen inte hur det kan finns så otroligt många

människor som får för sig att det är deras rätt att berätta

för mig och alla andra kvinnor hur äckligt det är, hur fult det är, att vi är totalt osexiga med hår och att vi ska raka oss för att bli accepterade. 


Jag har blivit kallad allt från man till apa,

bara för att jag har hår på benen. 

Men är det verkligen så mycket att gnälla över?

Det är några hårstrån som växer på min kropp.

Hårstrån som växer på alla vuxna människors kroppar och de växer där av en anledning. 


Hur skiljer sig egentligen håret vi har på benen och armarna från det hår vi har på huvudet? Hur skiljer sig kvinnors kroppshår från mäns kroppsbehåring? 

För dessa tycks ju inte betraktas som något vidrigt som måste bort till varje pris.

Varför är ögonfransar okej, men hår i armhålorna är det inte? Båda fyller ju en funktion. 

Ögonfransarna hjälper till att hålla skräp borta från ögonen och håret vi har under armarna hjälper till att minska friktion, samt leder bort svett från huden och sprider även feromoner. 


Varför är ögonbryn okej, men hår på benen är det inte? 

Hur kommer det sig att det är okej att spara ut långt hår på    huvudet,  men när det kommer till en kvinnas underliv så är det inte inte okej längre? 


Allt vårt hår har en funktion och ett syfte, en av funktionerna av håret på vårt huvud är till exempel att skydda mot solens strålar. Våra ögonbryn ger skydd genom att hålla våra ögon skyddade från svett och regn. Håret på våra ben och armar hjälper oss att reglera vår kroppstemperatur och håret som växer mellan benen finns där för att hålla smuts och bakterier borta från underlivet samt hjälper till att    lufta. Att ta bort håret handlar egentligen enbart om estetik, för att vara hårlös är ingenting som vi gynnas av mer än att vi fått lära oss att håret (på vissa ställen och vissa kroppar) är fult och äckligt,

och att det då är önskvärt att vara utan håret. 


Många hävdar att det handlar om hygien, att det är ohygieniskt att inte raka sig. Men det är snarare tvärtom. När man rakar sig skadar man det översta hudlagret, vilket ger dåliga bakterier en bättre grund att fastna i. Många verkar även anta att människor, eller snarare kvinnor kanske, som inte rakar sig inte heller tvättar sig. Men så är ju inte fallet. Jag har tillgång till dusch och vet hur man använder den även om jag inte rakar bort varenda hårstrå på min kropp när jag är där inne.

Det ja funderar mest på är väl hur det kan vara så accepterat att försöka bestämma över en annan människas kroppshår. Jag skulle aldrig säga till någon att den INTE får raka sig, så varför ska folk få säga till mig att jag MÅSTE raka mig? 


Hur kommer det sig att det är helt socialt accepterat att kalla orakade kvinnor för apor eller män?

Att säga att vi inte är riktiga kvinnor om vi inte rakar bort det naturliga hår som

varenda vuxen kvinna har. 


Jag visste inte att min vagina kom med en regelbok jag var tvungen att följa för att klassas som kvinna!

Av Sara Modigh - 17 december 2016 17:15

 

Nöff nöff, här sitter jag och fläskar som en riktig liten fläskfilé ;)


Skämt åsido, det cirkulerar mycket sådana här påståenden om vad "riktiga män" faller för. 

Antingen är det den gamla klassikern "Riktiga män gillar kurvor, bara hundar jagar ben" eller så är det den där med att bara grisar består av fläsk. 

Vad ska man säga egentligen? Det är ju bara ren idioti alltihopa. Jag blir så himla trött på skiten. 

Kan inte människor bara få se ut som de vill och få gilla vad de vill utan att andra ska lägga sig i och säga vad som är "rätt" och vad som är "fel".


Att generalisera en kroppstyp på det viset leder inte till något bra överhuvudtaget. Det finns inga rätt eller fel när det kommer till vad för typ av kroppsform attraheras av. Vissa gillar kurvor, andra gillar tjockisar och andra gillar smala. Det är inget av det som gör någon till en "riktig man". 


Alla har preferenser för vad de attraheras av! Men man är inte mer man för att man attraheras mer av det ena än det andra.  Vad som är attraktivt för någon är väldigt individuellt och ingen är attraktiv för alla, men alla är attraktiv för någon. 

Att vara attraktiv kan så klart handla om mer än bara ett utseende. Men just idag tänkte jag bemöta just de där "talesätten" eller vad man nu ska kalla det, som pratar om vad som är "rätt" att finna attraktivt. 


Att säga att någon bara är en riktig man om den gillar smala kvinnor, säger att tjocka kvinnor är oattraktiva och att män som gillar dessa tjocka kvinnor inte lever upp till den förväntade manligheten som de måste leva upp till. Samma sak är det när man säger att män som gillar smala kvinnor är hundar, och att smala kvinnor då är oattraktiva och männen inte är "riktiga män". 

Oavsett om det handlar om smala kvinnor eller kvinnor med kurvor så ligger det bara en sak i grunden, och det är att skamma kvinnors kroppar och männen som "gillar fel" kroppstyp. 

Du som man får sagt till dig vad du får attraheras av, och som kvinna får du det berättat om och om igen hur du måste se ut för att godkännas och kunna ses som attraktiv.  

Det handlar om ideal som skall levas upp till och som ska bevaras till varje pris. 

Gillar du inte det rådande idealet, ja då är du ingen riktig man!

Men vad är egentligen en riktig man?


Är inte en "riktig man", någon som vågar stå för sig själv och sina åsikter? Någon som lever det liv han vill leva och inte låter samhället bestämma vad han får tycka och tänka? Någon som inte låter sig begränsas av samhällets normer och ideal? 

I mina ögon gör det en människa mer "riktig" än någon som inte vågar dejta den person de attraheras av, av rädsla att förlöjligas eller att inte ses som en "riktig man". 

I mina ögon är den som är sann mot sig själv den enda riktiga människan. 



Av Sara Modigh - 9 november 2016 16:45

Jag tittade nyss på det där programmet som heter "Skönhetsfällan", och det fick mig att tänka på och reflektera över hur mycket man faktiskt kan skämmas för sin kropp. Hur långt man är villig att gå i jakten att känna sig duglig och vacker. 

Jag tror att mer eller mindre alla någon gång i livet upplevt ett eller flera kroppskomplex, jag har definitivt gjort det. Jag har hatat min kropp något så innerligt och skämts över så många saker att ni nog inte kan greppa hur illa det har vart under större delen av mitt liv! 

Självhatet och kroppsnojan har gett mig tusentals sömnlösa nätter och skammen över min egen kropp har många gånger hindrat mig från att leva mitt liv fullt ut.

Jag tror inte det finns en enda del på min kropp som jag aldrig har skämts över eller hittat fel på. 


Huvud: Tunt hår, tråkig hårfärg, ful ansiktsform, dubbelhaka, buskiga men ändå tunna ögonbryn, leverfläck på hakan, hängande ögonlock, för stor näsa, röd ton i ansiktet, fjunigt hår överallt i ansiktet, sneda gula tänder, tunna läppar, påsar under ögonen, otydliga fräknar, dålig hy (pormaskar, finnar, torr fjällande och oljig hy)

Överkropp: För tjocka överarmar, små bröst, stora bröstvårtor, tjock mage, hängande buk, bristningar, "kärlekshandtag", valkar på ryggen, inte tillräckligt smal midja, håriga armar, otydliga armbågar, ärr, för djup navel, tjocka och korta fingrar, fula naglar, ofasta hängiga bröst, torra händer, breda axlar, kutryggig


Underkropp: Korta tjocka ben med mycket fett runt knäna, fula tår, inåtvända fötter, för platt rumpa,

celluliter, "hip dips", dallriga lår, hängande venusberg, för små inre/ för stora yttre blygdläppar, min blålila hudton, bakåtböjda knän, portvaktstagg, kroppsbehåring - förr att håret fanns/ nu att håret är så tunt.



Ni hör ju själva hur dumma saker som jag mått dåligt över. Jag menar "för djup navel", vem tusan skulle bry sig om min navel mer än jag själv? 

Kan ni förstå att jag i högstadiet grät mig till sömns för att min navel satt så djupt in. Att jag med hjälp av en penna och en linjal mätte djupet på min navel för att konstatera exakt hur tjock jag var och svalt mig själv för att bli smalare. Bara för att min navel inte skulle vara lika djup? 

Sedan jag var nio-tio år har jag skämts över mina händer för att mina fingrar är korta och tjocka.

Jag har kollat avundsjukt på andra kvinnors händer i mer än halva mitt liv. 

Fattar ni att jag under flera år inte kunde med att åka och bada för att jag skämdes så över min kropp. Och att jag än i dag inte kan ha byxor på mig för att jag skäms så mycket över mitt underliv.

Hur kan man hata en kropp så mycket att man låter det påverka hela livet? Låter utseende bli en begränsning för att kunna leva fullt ut. 


När jag tittar på det där programmet och personerna beskriver sitt hat mot sina kroppar så känner jag så väl igen mig. Jag försöker verkligen trivas i min kropp, jag försöker känna mig vacker och att jag duger som jag är. Men det är så svårt!

 

Samtidigt så ser jag dessa människor som medverkar i programmet, som beskriver hur mycket något i deras utseende hindrar dem från att leva, och nästan aldrig är det så hemskt fult som det låter nr de själva beskriver det. Deras egen bild av deras kroppar är ofta så mycket värre än vad verkligheten någonsin kan bli. I deras ögon är de helt deformerade och ovärda att leva.

Det gör mig upprörd att tänka på hur många människor det är som mår så dåligt över sitt utseende. Varför ska det vara så? 







Av Sara Modigh - 14 oktober 2016 15:45

 

Är det bara jag som är omåttligt trött på alla dessa tips vi överöses med om hur man ska göra för att gå ner i vikt? Har ni tänkt på att i nästan varje tidning och på var och varannan löpsedel kan man läsa något som har med vikt att göra. Kändisar som hånas för viktuppgång, människor som hyllas för viktnedgång, bantningstips och dieter överallt. Men aldrig någonsin tips på hur man ska göra för att gå upp i vikt.

Jag är alla fall väldigt trött på den bantningshetsen som existerar, så jag tänkte att jag ska tipsa er hur man gör för att gå upp i vikt istället.


Jag är ju dock ingen professionell viktpåökare, så jag kan bara tala av egen erfarenhet. Men vem vet, Det kanske funkar för er också. 

Nyckeln till en lyckad viktuppgång måste ju vara den totala motsatsen till bantning, och den viktigaste punkten måste ju då vara: "Ät mer än du gör av med. Allt handlar om kalorier in VS kalorier ut".

För det har jag fått höra säkert en halvmiljon gånger, fast att jag ska äta mindre än jag gör av med då

så klart. 


Men är det verkligen så enkelt?


Varför kämpar så många människor med vikten oavsett om det är för att gå upp eller gå ner i vikt om lösningen är så simpel? Jag har vänner som kan äta som hästar utan att gå upp i vikt. Jag har vänner som käkar skräpmat varje dag och ändå är väldigt smala. Medan jag kan knappt ens titta på deras mat utan att gå upp i vikt. 


Faktum är att för mig var det väldigt enkelt att gå upp i vikt.

Det första jag gjorde för att bygga på min övervikt var att börja ta medicinen Nozinan. Den var verkligen awesome i syftet att öka i vikt. Det gick jätte, jätte, jättefort. 30 kilo på två månader! 

Jag upplevde inte heler att jag personligen behövde göra någon ansträngning. Min hjärna blev helt bortdomnad och när jag vaknade upp igen hade jag gått från normalviktig till kraftigt överviktig inom loppet på 60 dagar. 

Sen så fick jag en depression och började tröstäta, det funkar också rätt bra ur viktuppgångssyftet. Fast det är ju rätt tråkigt att vara ledsen hela tiden. Men upp i vikt fortsatte jag i alla fall att gå. 

Att ha svår socialfobi hjälpte verkligen att bibehålla kilona. Jag gick aldrig någonsin ut om det inte var en verklig kris. Typ som om det skulle börja brinna i mitt hem, då kanske jag hade kunnat lämna min lägenhet. Annars så stannade jag inom husets fyra väggar. Så att äta Nozinan, ligga i sängen med en depression och isolera mig från värden var mitt sätt att gå upp i vikt.


Det kanske inte direkt är det tips ni behöver, men jag tror att det är viktigt att inse att en viktuppgång/viktnedgång är mer komplex än kommentaren "Kalorier in  Vs. Kalorier ut" som man så ofta får höra. Det är kanske den fysiologiska orsaken, men det säger ingenting om personens liv eller förutsättningar. Det säger ingenting om vad som är "mer/mindre kalorier än vad man gör av med", för någon och inte heller något om hur mycket personen kanske redan kämpar med sin vikt.  Vi alla har ju olika svårt att gå upp eller ner i vikt, det tror jag vi alla kan vara överens om. Att ändra sin vikt är inget som är enkelt för alla människor.


Men ändå så är det så många som får allt att låta så enkelt. "Ja men sluta ät godis varje dag", ja fast jag äter inte godis varje dag. "Ja men rör på dig mer", jo jag försöker. Men jag har sjukdomar som hindrar mig och jag gör faktiskt redan det bästa jag kan. 

Min kost är inte extrem på något vis. Men människor föreställer sig någon form av frossande i onyttigheter dagarna i ända när de tittar på min kropp. Jag äter mycket frukt och grönsaker, alltid fullkornsprodukter och så vidare. Jag försöker träna på gym i alla fall en gång i veckan.

Men jag är ändå tjock. 


Visst kan jag ju gå ner i vikt för det jag jag ju gjort innan. När jag skulle gifta mig så svalt jag ner mig 22 kilo. Jag levde på extrem svältkost och jag har aldrig mått så dåligt fysiskt som jag gjorde då.

Jag hade ingen ork alls, vilket inte var så konstigt då jag inte fick i mig någon mat. Jag var hela tiden trött och irriterad. Blev sjuk ofta, frös hela tiden. Hade alltid huvudvärk och min ångest och mina depressioner blev värre och värre för varje dag som gick. Jag mådde verkligen fruktansvärt dåligt.

Hela mina dagar kretsade kring att räkna kalorier. Det var en ren och skär mardröm att leva sådär.


Ibland kunde det gå flera dagar utan att jag åt någonting och de dagar jag åt en enda kalori över mitt mål för dagen (mål som jag medvetet hade satt väldigt lågt), så grät jag i flera timmar, ibland i dagar efteråt. Det var så ångestfyllt och hemskt. Men samtidigt så fick jag fick så mycket beröm och jag var så duktig i andras ögon när jag svalt mig själv. 

För nu var jag så fin, så stark, så duktig och jag måste ju må så mycket bättre. Eller hur? 

Nu så måste jag ju vara hälsosam.


Men på vilket sätt är det där hälsosamt? Psykisk stress och självhat är bland det farligaste vi kan utsätta våra kroppar för. 


Vad är egentligen bäst att leva på luft och självhat eller riktig mat som man kan avnjuta hemma lugn och ro?  


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

117 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se