En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Modiga Människor

Av Sara Modigh - 14 april 2014 12:45

Jag var tre/fyra år första gången jag fick dödsångest. Jag minns att tittade på ett inspelat avsnitt av Pelle Svanslös julkalender. Plötsligt var paniken bara där. Jag kunde inte andas, inte prata. Sedan dess har det fortsatt.

 
När jag var sex år separerade mina föräldrar (thank God for that). Då var jag så ledsen att jag trodde jag skulle dö. På riktigt. Det var då jag skar mig första gången. Jag låg på en bänk på sexårs och svor medan jag grät: "Jävla, jävla dag", om och om igen. Vilket var väldigt upproriskt, för inte fick man svära.
 
Jag började även bli mobbad. Det började redan smått på dagis. Minns inte riktigt idag hur illa det var, men jag vet att jag hade ångest, hur mycket jag hatade de allra flesta i klassen och sökte medel för att skada dem i spådomsböcker.
 
När jag var tio år och gick i fyran orkade jag inte med skolan längre. Min bästa kompis och hennes bror skulle byta och jag fick panik av bara tanken på att bli lämnad ensam. Så jag flyttade efter till samma skola. Där träffade jag underbara och fina människor. Människor som inte sa något om mitt utseende. En kille frågade till och med chans. Det varade i en dag, men det var stort för mig då.
 
Mamma och pappa försökte prata så lite som möjligt med varandra. Bodde hos mamma och hos hälsade på hos pappa ibland.
 
Pappa har alltid kunnat vara lite väl fysisk. Han har kunnat ta i och trycka mig mot väggar så att jag fått blåmärken medan han skrikit mig i ansiktet högröd av ilska. Han kunde även kommentera min figur, ta tag i mitt fett och säga "Vad är det här då?".
 
Mamma hade det väldigt tufft. Fick för ett tag sedan reda på att min mormor är alkoholist. Vi var där rätt ofta, men fick ibland åka hem för att hon var full. Detta minns inte jag. Mamma har dock inte heller alltid varit världens bästa. Hon har alltid varit expert på att skamfila och skuldbelägga. Jag lärde mig tidigt att man måste säga förlåt när man gjort fel. En gång när jag var runt fem (tror jag) hade jag och mamma bråkat. Jag tyckte inte att jag gjort fel egentligen, men uppenbarligen tyckte hon det. Jag bad om förlåtelse, men det enda hon svarade med korslagda armar var "Ja, jag hoppas att du skäms." Jag var typ fem. Kom igen. Efter den dagen lovade jag mig själv att bara be om förlåtelse om jag menade det.
 
När jag var tolv år träffade mamma en ny kille. Sommaren 2006 flyttade vi ut till honom och hans barn. Då träffade jag våra nya grannar. En av dem var en kille som var ett år yngre än mig. Jag blev kär. På riktigt. För första gången. Min dåvarande bästa vän var mycket snyggare än mig och såg framför allt mognare och äldre ut. Hon tog inte mina känslor på allvar. De blev tillsammans. Många skulle inte ta den här kärleken på allvar. "Man kan ju inte bli kär när man är tolv år, då vet man inte vad kärlek är". Det är det dummaste jag hört. Jag är idag förlovat och har varit kär i två personer till utöver det här. Jag vet vad jag kände, och det jag kände var sann kärlek.
 
Samtidigt bråkade jag något enormt med mamma, hennes kille och pappa träffade jag inte så ofta. Den här killen jag var kär i mobbade även mig. Han blev extremt mobbad av sin pappa och mobbade även sina kompisar, och mig. Sa att jag var ful, fet och äcklig. Jag hatade honom inte då, jag bara blev extremt ledsen. Det var under en dag den sommaren jag försökte ta mitt liv.
 
När jag var tretton började jag skära mig. Hade sedan ett uppehåll tills jag började gymnasiet och var 16 år. Tror jag. 
 
När jag gick i åttan och var fjorton år sökte jag hjälp för första gången. Hos en specialpedagog på skolan. Jag fick henne att lova att inte berätta något för mina föräldrar, jag ville verkligen inte att de skulle veta något, dels för att de var det största problemet. Ett tag senare kom jag till skolan och kallades till henne eller om det var rektorn? Jag minns inte. Hon sa att hon inte kunde hjälpa mig mer och att jag måste få bättre, mer professionell hjälp. Hon fick in mig på BUP, vilket gjorde att mina föräldrar fick veta om mitt psykiska tillstånd. Eller inte riktigt. Jag gick dit en gång, ljög för dem eftersom min mamma satt med, och kom aldrig tillbaka. Har aldrig vågat lita på en vuxen människa sedan dess.
 
Samtidigt som detta hade jag hittat en ny kärlek. Olycklig kärlek dock. Han bodde lååångt bort. Vi pratade mest bara på telefonen. Men jag var kär. Ville ringa honom varje dag, hela tiden. Höra hur hans dag varit, ville berätta om min och så vidare. Han var fyra år äldre och jag var ett sexobjekt, precis som så många andra. Jag var fortfarande bästa vän med hon som "stal" den förra killen. En kväll smsade hon mig att han skickat runkvideos till henne också. Under denna period skulle jag också få ett småsyskon på pappas sida med hans nya fru. Vilket jag befarat så länge jag kunnat minnas. Var så rädd att pappa skulle glida ifrån mig, och även hans fru (vilket blev fallet). När jag åkte till min farmor och farfar för att träffa pappa smsade jag med min kompis som sa att jag bara klagade över småsaker och var oerhört egoistisk. Jag höll på att gå sönder. Jag hatar henne fortfarande till viss del för det smset. Idag har jag berättat för henne att jag faktiskt var kära i båda dessa killar, på riktigt. När hon förstod det skämdes hon, det syntes.
 
När jag var femton år och gick i nian blev jag tillsammans med min första pojkvän. Jag kände inte lika mycket för honom som för de två tidigare killarna. Men han var min bästa vän. Knappt två år senare gjorde han slut. Jag vet fortfarande inte varför. Men jag blev förkrossad. För han var som sagt min bästa vän. Och man gör inte slut med sin bästis. 
 
En och en halv månad senare träffade jag min nuvarande fästman. Och jag har aldrig varit så lycklig som under vår första sommar tillsammans. För första gången någonsin kunde jag andas. Även om jag hade ångest ibland så var det överkomligt och jag skar mig bara litelite. Vi bestämde oss dock för att låta det vara en sommarromans eftersom han skulle flytta för att studera på universitet i september. Efter bara en månad av vårat förhållande insåg vi att vi ville vara tillsammans och att vi skulle klara av ett distansförhållande. Detta var 2012. 
 
Mars 2013 hände det värsta i mitt liv. Det som rev upp allt och gjorde mitt mående tusen gånger värre. Vi hade en trekant. Jag blir galen av att bara skriva det. Vill skrika, skära och slå sönder allt runt omkring. Det har fortfarande inte blivit bättre. Jag har aldrig mått så här dåligt konstant under så långt tid; det är nu över ett år sedan.
 
Sedan första gången jag kom i kontakt med sjukdomen MPD (Multiple personality disorder) känt igen mig i detta. Inte i blackoutsen, men i personlighetsbytena. Sedan det i mars hände har dessa personligheter splittrats ännu mer. För mig innebär det att jag inte kan välja vilken del av mig som ska komma fram om när. Jag kan inte välja på vilket sätt jag ska vara över huvud taget. Har dock ingen diagnos för det. Men jag utreds för att ha dissociativa drag.
 
Inte förrän september 2013 sökte jag hjälp. Jag hade då flyttat från min mamma och var myndig. Jag fick göra ett depressionstest där maxpoängen var 63 eller så. Jag fick 48, vilket visade på djup depression. Jag blev efter två möten på umo skickad till vuxenpsyk och efter två möten där skickad till psyk för unga vuxna. 
 
Fick väldigt fort medicin. Har alltid varit emot stående tabletter eftersom jag har hört och sett vad de kan göra. Fick då i alla fall Atarax, som inte hjälpte alls, tvärt om, jag blev mer deprimerad av dem och fick ångestattacker. Fick då Largigan som en sista utväg innan stående medicinering. De funkar inte heller. Så nu ska jag börja med Abilify.
 
Har sedan en tid tillbaka även utvecklad sömnsvårigheter. Så nu sitter jag här, klockan 1.42 på natten och skriver detta. För jag vet att om jag lägger mig kommer jag ha ångest tills jag somnar.
 
Mina föräldrar pratar inte alls längre och jag är hela tiden rädd att min pappa ska behandla mina småsystrar, nu på fem och två och ett halvt år, som han behandlade mig och min äldsta lillasyster. Samtidigt vet jag att han blivit bättre. 
 
Träffade en psykolog på psyk som tycker jag ska arbeta med trauma bearbetning och kroppskännedom. Hon tyckte även det lät som om jag lider av posttraumatisk stress. Gjorde även om skattetestet om depression, har nu sjunkit till 40, men jag ligger fortfarande under kategorin "svårt deprimerad" enligt det tydligen.
 
Det mest jobbiga är att det inte bara är en period. Det har nu varit så här sedan jag var runt fyra år. Men nu får jag i alla fall hjälp.
 
Jag har nu berättat för mina föräldrar om min psykiska ohälsa och det gör det lättare för dem att förstå och acceptera när det inte går. Samtidigt har jag då tappat mitt driv; förut var det ju att de inte fick veta något som gjorde att jag gick till och klarade skolan. Nu har jag tappat det och har missat en hel kurs på min utbildning inom socionomprogrammet. 
 
Jag är så trött på människor som inte vågar säga psyk. Som inte vågar röra vid ämnet. När jag säger till folk att jag ska gå till psyk säger jag det som att jag ska gå till vårdcentralen, ändå får jag ett väldigt annorlunda bemötande. De backar och vågar verkligen inte fråga någonting om varför jag ska dit. Bara "störda" människor går på psyk. De är "psykfall". 
 
Jag har som sagt varit fullt funktionabel bland människor och i skolan fram tills nu. Ändå har jag alltid mått så här. Är jag ändå ett psykfall? 
 
Tillsammans med detta har jag genomgått stora operationer för hjärta, fot och njure. Den hjälp jag får för min psykiska och fysiska ohälsa är i princip den samma. Den ena hjälpen är bara för kroppen och den andra för sinnet. No biggie. 
 
Jag hoppas jag kan hjälpa någon med min historia på något sätt. Att de kanske känner igen sig, känner sig lite tröstad eller mindre ensam eller vad som helst.
 
Jag tänker inte säga att det blir bättre. Vem är jag att förutspå det? Det jag däremot kan säga är att det blir inte kan bli bättre i detta liv om man bara ger upp. Det är bara en kamp mot dig själv. En evig, och svår kamp, men det är ändå du som styr den.
 
 
Av Sara Modigh - 13 september 2013 12:00

Allt började 2001 när jag började mitt första år på gymnasiet. Jag hamnade i en relativt bra klass med många olikheter och individer. Uppdelat på både tjejer och killar - esteter med teater och konstnärsådror. 
Det var bara en tjej som lyste upp allt, det var en tjej som jag såg. Denna tjej kom att bli min allra bästa vän - då! På gymnasiet. Första året. Aldrig mer.
Hon satte igång tanker inom mig som jag trodde aldrig jag skulle tänka, känslor jag aldrig skulle uppleva. Hon gjorde att jag vill utforska mig och mina funderingar. Jag blev kär.
I en tjej! Det kändes annorlunda, mer äkta. Jag ville vara med henne jämt och dem gångerna hon var sjuk kändes som hemskaste på jorden. Då fick jag inte vara nära henne.
Jag berättade inte först hur jag kände för henne, jag visste inte hur hon tänkte eller kände och jag ville inte förstöra våran vänskap. Det var någonting vackert över vår vänskap.

Men snart började jag ana att någonting inte stod helt rätt till med henne. Hon ville aldrig vara med på gymnastiken och hade papper på att hon slapp. Hon dolde nånting för oss alla. Vi andra spekulerade kring anledningar till att hon inte ville vara med och varför hon slapp. Det var prat om att någon i hennes närhet gjorde henne illa och hon pratade ganska illa om sin far så vi förmodade att nånting stod fel till med far och dotter-relationen. Men mer fick vi inte reda på, spekulationerna håller kvar än idag och ingen ärlig fakta har framskridits så jag vet inte vad som hände.

Men, det gjorde iallafall henne ledsen, henne deprimerad. Hon blev konstigare och konstigare men samtidigt mer intressant. Jag valde nog att inte se vad som höll på att hända, men till slut förstod hon att jag var mer intresserad av henne än som vän och hon började tycka om mig också - trodde jag! Hon lekte bara med mina känslor och jag ville hata henne för det men än idag kan jag inte det. 
Var det för allt som hade hänt?

Hon visade mig rakblad hon hade i sin väska, hon berättade vad hon gjorde med dem och hon visade mig sår hon hade på sina armar. Kuratorn och skolsköterskan kom och hämtade henne på lektionerna ibland och hon vägrade först att gå med dem. Hon skrek och betedde sig hotfullt. 
Jag var ledsen för hennes skull, ville hjälpa. Jag försökte prata med henne, försökte få henne att öppna sig men hon sa bara att jag inte hade med det att göra men ändå ville hon visa allt - var det ett rop på hjälp? Men varför tog hon inte emot hjälpen då?!
 
Hon hamnade på ett ungdomshem tillsammans med tre andra ungdomar, där fick jag träffa henne ofta. Där hände mycket. Där mådde jag bra trots att jag visste hur hon mådde, egentligen. Var jag ego?
Hon började bete sig ännu mer märkligt och en dag när vi var i skolan drog hon in mig på toaletten och tog fram en liten ask med bomull i. Däri låg en vit tablett med något mönster på, har för mig det var ett E eller något. Hon gav den till mig!
Hon förväntade sig att jag skulle dela den med henne, den dagen förstod jag att hon gick på droger och jag ville ta avstånd. Jag öppnade dörren och gick ut. Pratade aldrig mer om det. Men jag visste, hon rökte på, hon tog tabletter och hon söp. Varför?

Det hemskaste jag vart med om i denna vevan var en dag när jag var hos henne på det här ungdomshemmet. Vi tog en promenad för att få vara ensamma och hon fann en glasflaska som hon slog sönder. Hon drog en skärva mot huden och jag skrek till. Jag slängde bort flaskan och bad henne lägga av. Men hon var stark och manipulativ och gjorde om det en gång och en gång till - jag stod där bredvid och var maktlös, jag visste inte hur jag skulle göra, vad jag skulle göra, jag ville inte se på men jag ville finnas för henne. Sista gången blev det så djupt att blodet rann från armen på henne och man såg rätt in i huden. Det var fruktansvärt. Hela vägen där hon gick färgades av röda droppar, man såg precis vart hon hade gått. Hon fick sy! Många stygn.

Hon hamnade på något annat hem, i en annan stad. Hon flyttade ifrån oss, ifrån mig! Och jag vet än idag inte hur hon mår, vad hon gör eller hur allt har gått. Jag vet bara att det finns ärr på hennes armar som bevittnar något hemskt hon har vart med om."
 
 
 
Det var min berättelse, om att stå bredvid någon som råkat illa ut och som man för allt i världen vill hjälpa men inte kan. När ens bästa vän inte vill ta emot den utsträckta handen. Man står och se på hur någons liv går i spillror och man kan ingenting göra.

Om du publicerar min historia som nära "anhörig" skulle jag bli glad, men du väljer självklart vad du vill ha med. Du kanske vill ha enbart tjejer och killar som själv upplevt ohälsa och deras berättelser, men jag gör en chansning.

Många kramar, Marica!

www.mizca.se
 
 

Av Sara Modigh - 12 september 2013 12:00

Mitt namn är Sandra, 23 år och fått diagnosen Emotionell Personlighets störning.

Jag minns min barndom som om det var igår. Med både glädje och sorg.
Min mamma och pappa flyttade isär när jag var 4-5 år gammal, jag antar att det egentligen var för allas bästa att han flyttade ut och lämnade över allt ansvar på mamma. Men jag minns alla deras bråk, vi barn var alltid livrädda på kvällarna och gömde oss i ett av rummen och försökte att inte ta åt oss av deras gapande och skrikande och mammas raseriutbrott. Hon kastade ofta sönder saker och slog i dörrar, skåpsdörrar och slog till saker. 

Allt vände när hon började träffa nya killar, dock var det aldrig någon som stannade tillräckligt länge för att man skulle kunna njuta av att hon var lycklig och vi var lyckliga. Hon fann oftast fel slags män, män med en redig alkoholvana. Och där började hennes alkohol problem öka. 

När jag var 11 år så var min mamma lycklig med denna man, dom såg så lyckliga ut tillsammans. De hade bestämt sig för att bjuda ner hans son och dom drack en del, vi skrattade och hade en mysig kväll. Min syster var ute med kompisar på fest, min bror satt mestadels vid datorn i källaren och spelade CS. Den kvällen visste jag inte vad som väntade mig och som skulle förändra en del av mig. 

Hans son kom in i mitt rum runt midnatt och hade dragit ner mina trosor, han smekte mig och jag visste inte vad som väntade när jag vaknade till och förstod vad som höll på att ske. Jag låtsasgnylde lite som om att jag höll på och vakna, för jag hoppades på att det skulle skrämma iväg honom så att han inte skulle kunna göra någonting mer. Han reagerade och försökte snabbt dra upp mina trosor försiktigt och slängde på täcket för att sedan springa ut ur rummet. Jag hann se hans byxor, hans beiga byxor och hans bruna skärp. Jag kan fortfarande idag minnas exakt hur allt såg ut, i mitt rum, hans kläder, händelsen.

Sedan när jag väntat en stund sprang jag iväg till min systers rum för att se om hon var hemma, vilket hon inte var.. så jag väntade uppe, med gråten i halsen och paniken. Plötsligt ser jag hur en bil stannar och jag springer ut och gråter redan när jag kommer utanför ytterdörren, av lättnad och rädsla. Berättar allt för min syster och hennes kompis vilket leder till att hon berättar för mamma och hennes nya vad som skett. Dock trodde inte min mamma på mig först, men sedan tyckte hon att allt som behövdes var ett "förlåt" från hans son. Han var 21 år och "visste inte bättre" tydligen. 

Än idag kan jag känna ilska över min mammas beteende. Men egentligen inget som jag bryr mig om längre.
Då, efter det som skedde insåg jag hur det sexuella gav mig någonting. Jag insåg då hur man började ta på 
sig själv och kände hur skönt det var. Det blev nästan som ett slags beroende. 

När jag var 12 år skadade jag mig själv för första gången. Jag rispade på huden rejält tills det började blöda. Sedan visade jag för en tjejkompis och hon berättade för sin mamma vilket ledde till att min mamma fick reda på det. Dock verkade hon mest besviken på mig och sa att jag inte fick göra det igen. Vilket jag inte gjorde, förrän jag var ca. 13 år.

Efter det hade jag en bra period, tills mamma ville flytta från huset och vi flyttade till en stad som låg granne med där vi bodde förut. Alltså inte så långt att flytta. Men det innebar ny skola, nya anpassningar genom att bo i lägenhet, nya klasskamrater.
Jag var positiv från början. Tills jag började skolan och hamnade utanför. Självklart gjorde jag det, dom hade ju gått i samma klass sedan dom började skolan från första början i 1:an. Jag var inte förvådnad. Men jag trodde aldrig att det skulle leda till ren och skär mobbing. Psykisk misshandel från mina klasskamrater. Jag rökte mer och mer vid 13-14års ålder, började skippa lektioner, kom försent, tog omvägar för att inte träffa på vissa personer förrän lektionen börjat.

Mitt självskadande eskalerade rejält under den första perioden i skolan, och desto mer märkte klasskamraterna att jag hade långärmat och armband för att dölja alla sår och ärr. Men på idrotten lyckades dem se vad jag gjort och efter det hade dom ännumera att reta mig för. Jag blev mer och mer utanför och fick en del meddelande på msn om hur ful jag var och att jag var ett missfoster.

Skolkade oftare, ibland i två veckor. Min mamma märkte ingenting eftersom hon åkte till jobbet före jag åkte till skolan och min bror skolkade ibland också men vi höll för varandra, ingen avslöjade den andre. Tillslut fick min mamma veta att jag hade skolkat i två veckor och då tog hon upp det med rektorn ang. mina problem. Det hon inte visste var att jag var den flickan som tänkte på döden, varje kväll. Som skar sig så blodet forsa, varje kväll. 

När det var skolstart efter ett sommarlov, vilket var exakt på min födelsedag dessutom (17:e augusti) så kom en kille fram som gick i min klass. Vi hade varit vänner men blivit osams under sommarlovet för att jag dumpade hans kompis. Och han kommer fram till mig, utanför klassrummet, i en samlingssal och tar fram en kniv och hotar mig till livet med kniven mot halsen. Alla mina klasskamrater satt där, men alla tittade bort. Tillslut kom rektorn förbi och hindrade honom. 

Efter det bytte jag tillbaka till min gamla skola, men det innebar att jag fick pendla varje morgon.

Men trots skolbytet slutade inte smshot, mailhot att komma. Dom skulle komma och våldta mig sedan strypa mig och dumpa mig någonstans så jag inte skulle kunna hitta hem. Så många hot, vilket gjorde mig livrädd för att gå ut. Kunde vara i bostadsområdet vi bodde i, men gå någon annan stans vågade jag inte. 

Min mammas alkoholproblem hade eskalerat enormt och nu drack hon i princip varje dag, efter jobbet. 

Det är en del av min ungdom. Men nu på senaste åren har allt blivit enormt komplicerat.

Jag fann en kille för några år sedan, vi blev kära - på en fest! Klyscha, jag vet!
Men han kunde ge mig allt det ingen innan kunnat, trygghet. Det visade sig dock
att jag efter nån månad var gravid. Vi väntade barn. Och många gånger funderade
jag på om jag verkligen var en lämplig mamma till mitt barn. Min mamma ville att
jag skulle göra abort, även min systrar tyckte att jag inte var en lämplig mamma.
Men jag ville bevisa att den kärlek jag hade för detta lilla liv, är starkare än deras
tro om mig. Dom visste ju inte ett skit om mig! Vi valde att behålla, trots noll positiv 
respons från min familj. December 2009 föddes en söt liten flicka. Min ögonsten!

Ett tag hade jag glömt bort mitt förflutna. Ett tag mådde jag bra i den lilla föräldrabubblan.
Men när verkligheten gjorde sig påmind så föll allt hopp. 

4 December 2011 gjorde jag mitt första självmordsförsök, dock blev jag stoppad innan allt tog slut.
Jag ville bara dö. Och dagen efter pratade jag med dem på skolan om detta, och dem ringde psyk
och mobila teamet som kom till skolan hos kurratorn, och sedan fick jag åka in till psyket för att
få prata med läkare och bli inlagd. Det var det värsta jag varit med om, men samtidigt min räddning.
För tillfället.

Jag låg inne sammalagt 4 dagar, sedan gav jag upp. Blev utskriven för att jag bad om det.
Det må varit mitt första försök, men inte mitt sista. 

Alla inläggningar satte sitt spår, mer vågade försök att begå självmord.
Sommaren 2012 fick jag diagnosen Emotionell Personlighets Störning.
Egentligen inte så förvådnad, mest lättad över att nu kunna få rätt hjälp.

Jag har legat inne 5 gånger sedan december 2011, ibland längre och ibland kortare visiter.
Med alla mediciner jag testat har jag ännu ej funnit någon som gjort mig såpass bättre att
jag kunnat funktionera ute i verkligheten. Lider av svår ångest emellanåt, socialfobi (inte diagnos)
men jag själv märker hur ofta jag isolerar mig och hellre är ensam för att jag inte klarar

av att låtsas, orkar inte le, orkar inte kämpa.

Än idag kämpar jag mot höga suicidtankar, planer, ångest, självskadebeteende.

Men i dagens läge har mitt självskadebeteende minskat såpass att jag kan vara 
utan det i flera veckor, ibland månader utan att känna att jag MÅSTE skada mig.

Men allt är en evig kamp, som ibland lättar och får dig att hoppas, ibland tuffare och
gör att du skulle göra vad som helst för att inte få vakna igen. Men hoppet är den
starkaste tillgång vi har här i livet, utan hoppet kommer man ingenstans.

Tack för att du ville ta del av min histora som jag kämpar mig genom, dag efter dag.
/ - Sandra.

BLOGGAR PÅ : http://downinhell.blogg.se/
 
 
 
Av Sara Modigh - 10 september 2013 18:30

Jag började må dåligt redan som ett väldigt litet barn, min uppväxt var inte den idealiska då jag fick stå ut med hugg och slag, bli släpad i mitt långa hår uppför trappan och inslängd i mitt snedtak och skriken åt på samma gång. Blev kallad så mycket förnedrande och hemska ord att jag inte ens tänker att skriva dom, men jag misstänker att du som läser kan gissa dig till en del av dom orden..

Redan här hade jag svårt med maten och det skulle visa sig genom årens gång att det skulle bli ett stort problem för mig. Jag fick inte längre uttrycka mina känslor, jag fick excitera men vara tyst, inga utbrott eller känslor alls var tillåtna för då åkte man på stryk, och det lärde jag mig fort att det ville jag undvika, jag hade det hemskt nog som det var ändå.

 

Blev gammal nog att börja skolan och då började mobbningen. Jag blev den utstötta och ständigt hackade på. Även här fick jag inte uttrycka mina känslor och jag kände mig så otrygg och ensam, jag hade ingen att lita på och inte direkt några vänner heller. Genomled småskolan, lågstadiet och mellanstadiet. Började på högstadiet och nu drog mina problem igång mera på allvar. Jag började få mera problem med maten, skippade frukosten men annars så fortsatt jag med en relativt normalvikt. Det var även nu jag bestämde mig för att okej, alla ser mig som det svarta fåret, då ska jag banne mig se till att jag verkligen är det. För nu hade jag fått nog. Började tjuvröka, sparka sönder skolskåpen vi  hade, och dricka hembränt på rasterna, håltimmarna och ofta även på lektionstid. Kunde sitta full på en lektion och ingen brydde sig, vilket jag nu i efterhand kan tycka är väldigt konstigt..

Men mitt dåliga mående gick inte förbi skolsköterskan, hon blev orolig och skickade mig till BUP i stan. Jag gick dit, men det blev tyvärr inte som det var tänkt. Mina föräldrar vägrade att delta och vägrade ännu mera att jag skulle få medicin för att få mitt mående att bli bättre. Jag kände mig helt förstörd, jag fick inte någon hjälp, var jag en sån hemsk människa och dotter som förtjänade det här ? Det hela blev tyvärr inte bättre av att jag sen sista året ungefär av högstadiet blev tillsammans med en kille som sedan visade sig vara en sån person som våldtar en gång på gång tills han ledsnar på sin ”leksak” och dumpar henne för en annan. Detta pågick i över 1 år och jag var så trasig så det kändes som om att det bara fanns en utväg, att ta livet av sig.

 

Sen började gymnasiet, jag började hoppa över frukost och lunch och det kändes så ”rätt”, jag var inte värdig maten. Även här blev jag mobbad, och jag minns speciellt vid ett tillfälle då jag blev så förstörd att jag rymde från lektionen, gömde mig i källaren från alla lärare och ringde min pappa. Det blev möte med rektorn, hon som hade fått utbrott på mig, kuratorn och lite andra personer. Efter det så accepterade min klasskamrater mig bättre, men jag blev aldrig en av dom. Skolan tog slut och jag började jobba. Tyvärr så var inte allt så idealiskt som man skulle kunna tro, min dåvarande pojkvän fick jag talat om för mig av min egen far -att om han visar sig en gång till hemma hos oss så skulle ha skjuta ihjäl honom..

Trots det så vägrade jag göra slut med honom. Men hemma så blev det bara värre och värre, tills jag till slut fick nog och ”rymde” hemifrån till den pojkvännen jag hade då. Nu fick jag för första gången komma i kontakt med psykiatrin och fick medicin. Dock ingen bra medicin, jag gick upp extremt mycket i vikt, slutade röra på mig och satt bara hemma hos honom och gjorde inget. Pendlade till jobbet ett tag men till slut så orkade jag inte med jobbet längre. Jag sa upp mig och efter ett tag flyttade jag hem. Fick ett nytt jobb där jag var tvungen att flytta då det inte fungerade att pendla. Ännu mera nattjobb, inga mediciner och en ständig ångest och dödslängtan. Även detta jobb sa jag upp mig ifrån då jag inte klarade av det psykiskt sett. Men jag hade tur, fick ett jobb i en annan stad, flyttade dit och allt såg ut som om det skulle ljusna i horisonten. Kom i kontakt med vuxenpsykiatrin efter nått år i den nya staden.

Första året så gick jag hos en privatläkaren, och fick sådana mediciner som gjorde mig helt psykotiskt. Min mormor sa efteråt när jag hade kommit ur den bubblan att det var som om ingen var hemma hos mig. Det fanns ingen livsgnista i ögonen och jag var med i rummen men inte närvarande. Och det stämmer till fullo. Minns inget från den perioden alls. Det flöt på bra på det nya jobbet , men jag träffade fel människor, började självmedicinera och gå ner kraftigt i vikt. Jag slutade att äta mat och gick ner så mycket i vikt att jag kunde ha kläder från barnavdelningen på klädaffärerna. Jag tyckte att livet var underbart samtidigt som jag mådde väldigt dåligt. Självskadebeteendet drog igång och jag sjönk längre och längre ner i det mörka hålet. Vet inte hur många gånger jag sökte till psykakuten men fick ett nej då dom ansåg att jag inte var tillräckligt ”sjuk” Det helade slutade med flertal självmordsförsök som nu i efterhand inte var tillräckligt allvarliga. Men jag mådde för dåligt för att kunna arbeta, åt aldrig, kom i tid men orkade inte utföra arbetet korrekt och till slut fick jag sparken via ett sms från min chef.

Då raserade min värld ännu en gång och jag gick upp alla kilona som jag hade förlorat i min anorexia tid och övergick istället till att bli bulimiker  Jag slutade väga mig när jag vägde över 140kg. Åkte in på psykakuten ett par gånger och sista gången låg jag inne i över 40 dagar. När jag kom hem efter den vistelsen hade jag vaknat upp lite, kommit upp över ytan och insåg att det livet jag levde just nu inte var något för mig. Gjorde en drastisk hårklippning, avslutade min relation med min dåvarande pojkvän som jag hade varit tillsammans med i 8 år.

 

Idag några månader efter att jag har blivit av med exet, så ser livet lite ljusare ut. Jag kämpar varje dag för att hitta något meningsfullt med livet. Det är svårt och jag faller ofta, men tack vare DBTn som jag har gått nu i 1 år ca så lär jag mig att handskas med min borderline som är en av mina diagnoser. Jag har börjat lära mig att det ÄR okej med känslor, det är BRA med känslor. Går på terapi varje vecka, har en bra medicinering av vuxenpsykiatrin, och försöker att låta bli att självmedicinera. Men min mörka sida går hand i hand med mig och jag får kämpa mot alla mina destruktiva beteenden, men jag ger inte upp. Den här gången SKA det bli bra !! Jag har blivit kär, och jag har gått ner en hel del i vikt. Idag väger jag 124kg och jag börjar acceptera att det kommer ta tid att komma tillbaka till en sund vikt. Men jag ger inte upp. Jag har något att kämpa för, jag har mina djur som fyller mig med glädje och jag har äntligen börjat få bra kontakt med min familj. Jag har fått nya vänner och livet känns inte så tomt längre. Och vet ni vad, jag tänker ta det här chansen och göra något riktigt bra av det ! Det får ta den tiden det krävs. Men jag är villig att satsa på mig själv. För nu är det JAG som går i första hand, jag ska ta hand om mig och resa på mig med stolt blick även när jag faller. För det är okej. Vi faller alla, knepet är bara att kunna resa på sig igen.

 

Och till Dig som läser och känner igen dig i något utav det jag skriver vill jag bara säga, Du är en stark människa ! Du förtjänar det allra bästa, det gör Ni alla som läser detta. Låt inte andra styra era liv, försök att kämpa och bevisa för alla som tror att dom vet bättre, Ni är starkare än dom ! Ta all hjälp ni kan få för att kunna gå mot ett bättre mående, det kommer vara tuff men det blir bättre. Jag vet det för jag har kommit långt på min resa trots allt jag har varit med om, det jag har skrivit är ett axplock ur mitt liv. Tro på er själva, var stolt !    //Malin

 

 

 

Av Sara Modigh - 31 augusti 2013 15:46

Hej! Jag heter Maria och kallar mig för Miss Manic på nätet. Här är min historia

Min psykiska ohälsa startade i unga år. Jag var 6 år gammal när jag hindrade blodflödet i min kropp genom att hårt linda tejp över hela kroppen. När jag var 8 år så körde jag fiskekrokar genom mina fingrar. Jag skadade mig mer , skar mig för första gången när jag var 11 år gammal och första gången var av misstag, men känslan jag kände var att ”var det så här man blir av med det man har i sig.


Mobbingen i skola gjorde sitt till, jag vågade inte vara ensam hemma längre stunder så när klockan var runt 16 så ringde jag till den lokala ICA-butiken då jag visste att min pappa handlade då. Jag bad honom att skynda sig hem. Det jag idag inte kan förstå är varför ingen såg alla tecken, Jag visade tydligt att det var något som inte stämde.


Min mående försämrades och tillslut fann jag mig inte värd att älskas, jag förtjänade inga vänner så jag slutade med fotboll, jag hade inga vänner och jag undvek många situationer som innebar att vara social. Det fanns en vän dock, jag var hemma hos henne ofta, det var lite min fristad. Hon fick följa mig hem på kvällarna för jag inte vågade gå själv. De trodde det berodde på mörkskräcken. Men det var mer än så.


Nej jag sedan var 17 – mardrömsåldern, det var då jag blev sexuellt utnyttjad, inlåst och misshandlad av min dåvarande pojkvän. Efter 3 veckor inlåst så lyckades jag en dag att fly. Efter det fick jag en helt skev bild om mig och vad jag var värd. Jag blev en slampa. Jag var lätt att få omkull,  Jag njöt inte en sekund, men jag förtjänade att bli utnyttjad. På alla sätt.


Jag hade en vän när det inträffade, en vän och familjen – men Ingen undrade var jag hade varit under denna tid som inläst. Men, jag tog mig it, jag anmäälde aldrig det inträffade pga rädsla. Jag var så rädd för honom. Han visste var jag bodde. Så vad var han kapabel till att göra.


Jag flyttade sen runt en del. Bodde några nätter här och några där- Ryggsäcken var min vän. Vissa nätter tillbringade jag utomhus, när vädret tillät. Sen efter mycket om och men fick jag jobb och bodde då hos min syster i väntan på lägenhet. Jag trodde att livet skulle bli bra nu, men jag mådde fortfarande dåligt. Jag självskadade fortfarande, ibland med rakblad, ibland slog jag mig själv hårt i magen.


Jag jobbade inom vården i några år, sen som maskinoperatör på Kungsörnen. Jag packade müsli. Men, jag självskadade. Alla trodde jag skurit mig på kartonger eller bränt mig av misstag på värmebacken.

Men inget var misstag, Allt var noga uträknat.


Idag är jag 33 år gammal, jag fyller snart 34 – jag självskadar fortfarande,  Jag går på DBT 5 dagar i veckan för att lära mig färdigheter för att stå ut. Jah har gått på det nu i 3 veckor och 7 veckor återstår.

Det var lite om mig. Ångesten är min vän. Den enda vän som orkar med mig




Av Sara Modigh - 31 augusti 2013 00:53

Nu har jag varit dum, har faktiskt lite dåligt samvete.

Jag har skickat ut samma kommentarer till flera bloggar. Jag har aldrig någonsin gjort såhär förut just av den anledningen att jag tycker det känns lite fräckt och "hej kom och titta på mig".

Men nu har jag alltså skickat ett sådant meddelande:


"Hejsan, Din blogg har kommit upp i en sökning efter bloggar förknippade med psykisk ohälsa vilket får mig att anta att psykisk ohälsa är något som du skriver om regelbundet i din blogg. Jag driver själv en blogg om psykisk ohälsa och har i min blogg startat upp ett projekt för att få fler människor att prata öppet om sina erfarenheter med psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa är fortfarande ett tabubelagt ämne med många fördomar.

Genom att bryta tabun kan vi öka kunskap och där med även minska fördomar. Vill du vara med i eller veta mer om mitt projekt ”Modiga Människor” Skriv ett mail till Polyhymnia__@hotmail.com

Mvh Sara Modigh"

 

Så om enda anledningen till att du är här är för att du är arg över ett reklam/spam meddelande så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Men detta var ett försök att nå ut till fler bloggare som bloggar om psykisk ohälsa. 


Jag tycker själv att det är jätteviktigt att fler människor visar att de är öppna för att prata om psykisk ohälsa. Ju mer man pratar om de desto mer normalt blir det. Så vill du prata om de i min blogg hör av dig. Det kan vara allt ifrån en egen berättelse, konst som representerar psykisk ohälsa till dikter eller din syn på vad psykisk ohälsa är. Alla röster är värda så otroligt mycket i kampen mot tabun. 




Av Sara Modigh - 7 juli 2013 20:50

Mitt namn är Therese, eller ja i de flesta sammanhang är de Mini. Et smeknamn som följt efter mig sedan barnsben. Är idag snart 28 år.

Min historia börjar redan som 4-5 åring. Blir sexuellt utnyttjad (med ALLA minnen i behåll.... vilken tur). Lever i en bubbla med min mor och min syster eftersom min far just då är aktiv alkoholist. Det mest från min barndom är väldigt blurrigt och det som jag kommer ihåg är inga trevliga minnen.
Vid 12 år ålder har jag mina första självmords tankar efter ett bråk med min far. Ist för att hoppa ut från ballongen sätter jag mig o skadar mig  handleden med hopp om att få förblöda. Visste ju inte bättre just då. Men min tanke var att jag innerligt ville dö.
Efter de så går allt utför i princip. Börjar högstadiet, skadar mig mer. Ristar in namn och diverse grejer på armen. 
Gör allt för att göra min mor glad och försöker sköta mig (går sådär).
 
I gymnasiet så går allt ännu mer utför.
Nu har jag börjat supa, knulla och slåss. 
Att skada mig blev lättare då jag plugga till bagare (brännsår hände VÄLDIGT ofta). Blir ännu en gång sexuellt utnyttjad av en kille som jag var kär i (lite dumt men man var ju ung och dum rent ut sagt. Tvingad till det ena och andra, gav igen sen dock)
Jag blir gravid med en kille jag trodde jag älska. Ville inte göra abort men gjorde de iallafall pga att han ville inte ha barnet.
Blir ännu sämre då. Super, knullar och slåss ännu mer. Kommer mycket väl ihåg att jag slår sönder en lägenhet (inte min) för att jag var arg och ledsen över aborten. Ännu en gång vill jag ta mitt liv men i sista stund hittar något förnuft mig och jag söker till BUP i Lund. Min mor förstår då hur jag mår efter lögner att jag mår bra och att skolan sköts osv. 
 
Går ändå ut skolan med väldigt bra betyg trots misstag. Fick jobb direkt efter skolslut. Eftersom jag är en prestations människa (inte bra för min del, kommer till detta) så jobbar jag så hårt att jag går in i väggen. Jag själv trodde att detta var migrän och trötthet då. Sa upp mig som bagare och börja med telefon försäljning, jag är rätt grym på detta när jag har mina maniska perioder (är född med talets gåva som min far brukar säga). Jobbar stenhårt tills jag blir bäst på företaget och jobbar mig högre upp i systemet (ska nu sälja Viasat). Går in i väggen igen (trött igen trodde jag). Blir bäst där oxå oxh får en resa till New York (går in i väggen IGEN, nu tycker man att jag borde fattat att något är fel... nä...). Slutar på Viasat och börjar plugga socialpsykiatri.. SÅKLART pluggar jag röven av mig där, får bra betyg och bra praktik vilket leder till jobb på ett beh.hem i Höör. 
Efter ett års pluggande och konstant jobbande går jag in i väggen igen... vad händer? Jo, jag vilar mig i en vecka och sedan börjar jag på Telenor som kundtjänst medarbetare. Blir väldigt bra där oxå, såklart. Nu bllir jag sjukskriven.
Ringer min far och frågar vad de är för fel på mig. Han hade bara väntat på att jag skulle ringa. Han visste att jag va som han, men jag hade inte lyssnat när han varnat mig tidigare. 
Förklaring: Jag ska bli BÄST! När jag blivit de.... FORTSÄTT!! du kan bli bättre! Annars duger jag inte... Är så än. Vilket betyder att jag inte kan göra något än förens jag tagit itu med grundproblemet varför jag är sån.
 
Kommer in i psyk... mediciner... jag?? äsch fuck that!
jag super, knullar och slåss.... vanliga Mini...
 
Gömmer mig bakom WoW (world of warvraft). Där ser ingen mig eller hör mig.
 
Allt blir värre och värre...
Efter ett tag träffar jag Christian (idag min fästman och far till barnet jag bär).
Han har sett allt med mig. Mina värsta och sämsta stunder.
 
Senaste 3 åren har varit hell för mig. 
Blivit våldtagen av mannen i en familj vars skulle bli mitt familje hem...,
Lidit av en sorts ätstörning, jag svälter mig själv för att jag är ej värd mat, ej värd att ta mitt liv eller att älskas/älska någon.... det tog hårt!
Min drog blev starkare (självskador).
Såhär har det sett ut...
skit på skit på skit......
Även om där blivit många självmords försök så har jag menat de varje gång, tyvärr...
 
Idag är jag 9 månader fri från min drog, lever med min Christian som verkligen är min klippa och mitt allt (har mitt liv att tacka han, bokstavligt).
Ovanpå allt dåligt och "bra" så ska vi bli föräldrar!!
Jag kämpar numera inte bara för mig utan för min blivande familjs skull.
Jag vill leva!
MÅSTE jobba på min själv bild... (finns väl inget jag kan säga som är bra med mig ... ÄN!!)
 
Är idag 28 år... 23 år av ett rent helvete har fått mig att inse att jag vill hjälpa andra  i min sits!
Lider av Bipolär, borderline och har även ADHD men den ser jag som en gåva!
Har fått förlika mig med att jag möjligtvis aldrig kommer kunna jobba igen...
men så får de vara! Mina barn ska få ha sin mor vid liv! Jag vill leva ett "drägligt" liv... så bra det går...
 
Oj oj, förlåt för romanen! Finns mycket som bubblar upp och vill ut!
Hoppas jag kan börja på min bok snart!
 
"Oftast syns inte ärren på en trasig själ utanpå...
När ärren syns utanpå har man försökt laga själen inuti...
Utan att lyckas..."
 
 
Therese Mini Nilsson

Ida

Av Sara Modigh - 29 juni 2013 23:45

Jag heter Ida och är snart 14 år. Min historia är rätt lång och började när jag bara var 4-5år gammal. Det var då jag tittade mig i spegeln första gången, min första tanke var: "Ser jag verkligen ut såhär? Gud vad ful jag är." och enda sedan dess har jag aldrig gillat mitt utseende. Redan i förskoleklassen var jag orolig för att saker skulle gå fel, att det var låg till såhär och alla dessa tankar. Hela låg-och mellanstadiet var jag utstött och hade nästan aldrig någon att vara med på rasterna. I fjärde klass började mina aggressionsproblem, så fort någon retade upp mig var det försent. Personer, elever på skolan blev fysiskt skadade och praktiskt taget rädda för mig. Vid dessa tillfällen var jag tacksam att min två år yngre lillebror gick på samma skola, han var inte rädd och var den enda som faktiskt kunde lugna ner mig. Aggressionsproblemen fortsatte och vid jul, när jag gick i femte klass gick min farfar bort. Han var min bästa vän, det var då allt började gå neråt. Allt blev värre och jag blev mer instabil. När jag skulle börja sexan hade jag bytt skola, inget blev bättre. Jag började få social ångest och kunde inte prata inför klassen på engelskalektionerna, till att börja med. Killar började gå på mig och de skrek fula ord åt mig rakt ut. På höstterminen nu i sjuan började det med att jag grät mig till sömns, allt övergick till panikångest och skuldkänslorna över min farfars (bästa väns) död. Jag intalade mig själv om att det var mitt fel för att jag inte kunde rädda honom. I november började jag skära mig, först med en vass nyckel jag hade hittat, sedan med rakblad. Den 24 november skrev Josefin (min nuvarande bästa vän) till mig på Dayviews, i ett PM. Hon hade precis kollat igenom alla bilder och läst om hur dåligt jag faktiskt mådde. I januari började jag gå hos kuratorn, det hjälpte inte alls. Men jag slutade skära mig, det var ett av mina mest stolta stunder i livet. Istället började jag höra röster i huvudet och självmordstankarna startade, jag hade försökt ta mitt liv 3 gånger innan, 1 gång i varje årskurs på mellanstadiet. I hela februari och mars kunde jag inte bada utan att försöka dränka mig själv. Det var då jag träffade Josefin för första gången, och fick svar från en av mina förebilder på Twitter, det höll mig vid liv. Mina föräldrar har även bråkat till och från under min uppväxt, vilket har lett till att jag har intalat mig själv om att jag vill dö och att jag inte vill leva. Jag vill fortfarande skära, slå folk och ta mitt liv vissa perioder, då jag faktiskt misstänker att jag har psykos, schizofreni eller depression. Men det är bättre nu, inte helt bra, men bättre. Även om jag mår åt helvete vissa gånger.  Och till er andra, det blir bättre. Var starka och stå på er, även om det inte är lätt. Ni är bättre värd än det här

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

125 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se