En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under maj 2016

Av Sara Modigh - 31 maj 2016 13:45

Mår inte direkt något bättre idag. Men jag lyckades ta ett bad och göra mig själv ren igår och jag åt även lunch. Så det känns ju skönt på sitt sätt att jag faktiskt har klarat av det.

Jag hoppas på att det kommer gå lika bra idag. 

 

För jag vet ju att det är bra att hålla fast vid rutinerna även om det känns meningslöst ibland. 

Jag vet ju att jag måste äta även fast jag inte mår bra.


Det där med maten är så svårt för mig, när jag är ensam hemma på dagarna har jag inte orken eller lusten att äta. Kanske just för att jag är ensam? 

Men sen på kvällarna när jag ska sova kan jag knappt sova för att jag är hungrig eller sugen på att äta något. Men orken att faktiskt äta något finns där fortfarande inte. Så då tänker jag, jag får äta min lunch i morgon när jag vaknar.  Men äter jag när jag har vaknat? Nej det gör jag inte.

Inte ens när jag är hungrig förmår jag mig att äta något. 

Äter bara när Jakob är hemma och äter, så har det varit i ganska många veckor nu. 

Matrutinerna är bland det första som kraschar när jag börjar må sämre igen. Så jag måste verkligen jobba på det där att se till att äta min lunch igen. 

Det började väl egentligen att fallera för flera månader sedan då jag slutade äta frukt till lunchen.

Sen för 2-3 månader sedan så slutade jag även att äta kvarg, och för några veckor sedan slutade jag även äta min smörgås som jag har brukat äta till lunch. 


Det är så svårt att få livet att gå ihop när man inte har ork eller lust att leva längre.



Av Sara Modigh - 30 maj 2016 15:15

Fy faan vad dåligt jag mår.

Jag svär inte ofta, inte i bloggen i alla fall. Men nu mår jag så fruktansvärt dåligt. Jag fattar inte vad det är som händer. Varför mår jag såhär? 

Kunde knappt somna i natt för jag kände mig så ledsen och fylld med ångest, och det är inte bättre idag.

Jag har nära till gråt och känner mig så trött på livet.  Vill inte dö, men vill lämna allt och fly från skiten. Jag orkar inte med det här mer.  Jag vill ha ett annat liv, ett bättre liv.

Ett liv där jag kan vara frisk och lycklig. 


Jag känner mig så sliten och jag orkar inte med, jag äter nästan aldrig på dagarna längre. Jag kommer mig inte för att göra det. Även fast Jakob brer en smörgås åt mig på morgonen och lägger den i kylskåpet så kan jag inte resa mig upp och gå och hämta den. Jag orkar inte.

Minns inte ens när jag duschade sist, jag kan inte förmå mig själv att göra det. 

        

Jag känner mig helt apatisk, ligger långa stunder och bara stirrar in i väggen. Fast i mina egna tankar och mitt dåliga mående. 


Men idag ska jag verkligen försöka se till att äta en där smörgåsen och se till att tvätta mig.

För jag vet ju att ingenting blir bättre av att bara ge upp. Jag vet ju att jag måste göra saker även om det känns så tungt som det gör just nu. 

Jag måste bara försöka hålla ut tills vändningen kommer. För jag vet ju av erfarenhet att förr eller senare så kommer det vända igen. 

Av Sara Modigh - 29 maj 2016 19:45

Ibland när människor menar väl så säger de ändå så fruktansvärt tanklösa saker. 

Det gör mig upprörd, speciellt när man säger ifrån och förklarar på vilket sätt deras kommentarer inte är hjälpsamma eller trevliga att få höra, och de ändå fortsätter. 

Hur tänker ni som gör då? 


Just denna gången handlar det om kommentarerna "Krya på dig", "Allt går om man kämpar" och "Du måste kämpa för att bli frisk".


Så ofta hör jag dessa kommentarer att jag på riktigt snart sliter av mig mitt hår. Skulle ni säga,

"krya på dig" till någon om du får reda på att de har diabetes?

Gör ni det?


För mig känns det helt otänkbart att säga "krya på dig" till någon som inte kan "krya på sig", alltså någon som lever med en sjukdom som är kronisk och som det inte finns någon bot för. 

Hur tänker ni när ni yttrar en mening som betyder "bli bättre snart" till någon som aldrig någonsin kommer bli bättre. Någon som lever med en sjukdom som personen aldrig kommer bli frisk ifrån. 

Som till exempel en sjukdom som orsakar skador i hjärnan som aldrig kommer kunna läkas.

Okej om jag var mitt i ett skov, en period av aktiv inflammation som med hjälp av behandling och tid kan lägga sig och jag kan bli bättre igen. Men att i vad som förmodligen kommer vara den bästa perioden i min MS säga åt mig att krya på mig? Nej, Nej , Nej Jag hatar det! 

Det får mig att känna mig oduglig som inte blir frisk nog, för inte ens när jag är som friskast i min sjukdom så kan folk låta bli att säga åt mig att bli bättre. 

 

Jag förstår att alla inte har koll, alla är inte insatta och för det mesta försöker jag bara skaka av mig kommentaren. Men ibland brister det och jag försöker förklara varför det känns olämpligt att säga

"krya på dig" till någon som inte kan bli helt återhämtad från sin sjukdom. 

Jag säger att "Jag förstår att du menar väl, men att höra orden 'Krya på dig' när man inte kan krya på sig är inte särskilt kul"

Men mer än en gång har jag då fått till svar " Allt går om man bara kämpar för det"

Alltså det gör mig så vansinnig att jag knappt finner ord. Vadå "allt går om man bara kämpar för det"?

Vad exakt är det jag ska kämpa för? Hur ska jag kunna kämpa för att få flertalet stora ärr i min hjärna att magiskt försvinna? Hur ska jag kunna kämpa för att bli frisk från en sjukdom som inte går att bota? En sjukdom jag kommer leva med i resten av mitt liv? 

Vad exakt är det ni tycker jag ska göra för att bli kry menar ni? 

Om ni har ett magiskt svar på hur alla med obotliga sjukdomar kan bli friska så dela med er av det då.


Men att sitta där och säga till någon att "du måste kämpa för att bli frisk" när du inte vet ett skit om mig eller min kamp, när du inte vet någonting om hur jävla mycket jag sliter vareviga dag är inget annat än en ren förolämpning. 


För tro mig, jag kämpar och kämpar och kämpar. Jag gör allt för att hålla sjukdomen i schack!

Jag är noga med mina mediciner, går på alla möten med sjukhuset, träffar läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Jag går på MR kontroller var tredje månad och jag tränar så mycket sjukdomen tillåter mig att göra. Tränar fast det får mig att må skit och fast det triggar igång många av min MS symptom. Men jag gör det för att jag vill hålla mig stark.

  

Jag gör allt detta för att bibehålla ett värdigt liv så länge som möjligt.

För det är just det man gör. Man kämpar för att få ett värdigt liv, inte för att bli frisk. För frisk det kommer man aldrig att bli. 

Visst kan man hoppas på mirakel, men att lägga allt sitt hopp på det känns meningslöst när man istället kan välja att lägga fokus på något verkligt. Något nyttigt och något som kommer vara bra för mig i längden.

Så tro mig, jag kämpar verkligen allt jag kan. 

Av Sara Modigh - 27 maj 2016 15:30

 

Om du stod i valet att välja att rädda ett litet oskyldigt barn eller en liten söt hundvalp vad hade du valt?

Jag skulle ha valt barnet, jag hade valt människan. 

Om din bästa vän blev attackerad av ett djur, skulle du offrat din väns liv i förmån för djuret?

Det kanske du skulle? Men jag hade iallafall inte gjort det.

Hade jag haft möjligheten att rädda min vän, även om det var genom att jag tillslut tvingades döda djuret så hade jag gjort det. Vilken människa jag än såg bli attackerad av ett vilddjur, så skulle jag kämpa för människan. För det är för mig ett självklart val, och många håller nog med.

Många skulle nog ha valt det stackars lilla barnet, många skulle hjälpa en människa i nöd.

Varför tänker jag såhär? Jo för att jag är en människa och som människor bör vi värna om våra medmänniskor, vi borde ställa upp för varandra, hjälpa till i kriser och se till att ingen far illa om det kan förhindras. 


Men det finns en punkt när en människa inte lägre värderas lika högt som ett djur, en punkt då människor samlas för att hata en sjuk människa för att han har överlevt och två vilda djur har fått sätta sina liv till spillo för att rädda denna människas liv. 

Det handlar om när det är en ung och mycket psykiskt sjuk individ som genom handlingar, i vad som bara kan kallas psykos, begår en gärning som tillslut tar två djurs liv. Det handlar om mannen som i sin sinnesförvirring och i tron att han var en profet slängde sig in i en bur med lejon i syftet att dö


Tusentals och åter tusentals kommentarer om att denna mannen skulle ha dött istället finns över hela internet. Kommentarer om att det var han som skulle ha skjutits, att de bara skulle stått och tittat på och låtit honom bli uppäten. Kommentarer från människor om  att de ska söka upp och misshandla honom. Se till att han faktiskt dör, för det är det han förtjänar.

Otroligt många arga och upprörda människor sprider sitt hat och förakt mot en man som är svårt sjuk. 

För att han gjort så att två värdefulla lejon dog.


Men att lejon är utrotningshotade är knappast denna mannen fel, det har de varit sedan långt innan han ens föddes. Det är människorna som ras som har sett till att detta skett.

Det är inte heller hans fel att zooet ifråga inte lyckades mota bort lejonen, att de missade bedövningspilarna och tillslut var tvungna att skjuta två lejon när inget annat hade funkat. 

Jag är av den synen att djur inte hör hemma på zoo överhuvudtaget, så det faktum att han ens kunde göra en sådan sak är ett betydligt större fel än att han blev så svårt sjuk att han gjorde det.

Det är inte hans fel att värden ser ut som den gör, det är inte hans fel att hjälp inte finns tillgänglig och de är inte heller hans fel att det fanns en sådan bristande säkerhet på detta zoo att det ens var möjligt att bara gå in i en bur fylld med lejon.




Jag tycker på sätt och vis att det känns ganska dubbelmoraliskt att i ena andetaget skrika om hur fina    lejon är och hur synd det är om dem som blev skjutna när de attackerade den sjuka mannen, och sen i nästa försvara att dessa djur ska växa upp i fångenskap enbart för människors nöje.

Dessa lejon har enbart existerat i syftet att underhålla människor, att låtsas som något annat får dig bara att framstå som dum. Vad tror du egentligen att ett zoo är? 

Djuren som är där, är där bara för att människor ska kunna kolla på dem och roas av det. 

För visst är det roligt att kunna komma nära och titta på djur som man aldrig annars skulle ha sett? 

Visst är det kul att se dessa vilda djur ihopklämda på små ytor så att besökarna ska kunna gå runt och titta på alla djuren? 

Om du ärligt är upprörd över att djur i vår värld håller på att utrotas så finns det ju sätt som du faktiskt kan hjälpa till på.  Du skulle ju till exempel kunna bli WWF-Fadder, och på så vis hjälpa till att stödja WWF i sitt arbete för att rädda hotade djur som till exempel havssköldpaddor, noshörningar och tigrar. 


Vill man inte bli fadder och ge pengar regelbundet kan man välja att swisha en engångsumma de gånger man är upprörd över att djur håller på att utrotas från vår planet.


"Skänk en gåva via Swish

Med hjälp av ditt stöd kan vi fortsätta genomföra projekt för att försäkra oss om att hotade arter som tigrar, pandor och gorillor inte går förlorade. Din gåva bidrar också till ett ansvarsfullt och hållbart fiske, skogsbruk och jordbruk för att ta hand om de ekosystem där både växter, djur och människor ingår.
Vårt Swishnummer 901 9746.


Gör så här
1. Ange numret 901 9746 som mottagare.

2. Fyll i valfritt belopp.

3. Välj "Betala".


Du signerar med en säkerhetskod, och sedan förs pengarna över till Världsnaturfonden WWF direkt.

Genom att swisha en gåva till oss godkänner du att WWF får kontakta dig. Vi följer personuppgiftslagen.

Inga extra avgifter går till leverantörer av summan du skänker via Swish.

Läs mer om hur du kommer igång med Swish här.

Varmt tack för din gåva!

 

Hur skänker jag en gåva till ett specifikt ändamål?

Gör så här
Om du önskar skänka en gåva till ett specifikt ändamål behöver du skriva vilket ändamål i meddelandefältet när du Swishar.

Du kan välja mellan dessa ändamål:

• Tiger
• Tjuvjakt (Elefant & Noshörning)
• Bergsgorilla
• Arktis & Klimat
• Svensk Natur
• Östersjön
• Hav
• Regnskog "


 

Själv tycker jag det låter som ett mycket bättre sätt för att försöka lösa problemet med hotade djur, än att sitta på Facebook och svära över en sjuk människa. Dina hatfulla kommentarer hjälper inga djur alls. 

Ditt hat mot denna sjuka man kommer inte göra situationen för världens lejon bättre. 

Så istället för att sprida din äckliga attityd så kan ju du ta ditt personliga ansvar och hjälpa till istället. Bidra med något vettigt för att göra situationen för lejon bättre om det nu verkligen är där skon klämmer. 

Men jag tvivlar på att när det väl kommer till kritan så kommer ni med era kommentarer om hur hemskt det är att dessa stackars lejon fick dö för att rädda ett "psykfall" hjälpa lejonen som fortfarande lever. 

Av Sara Modigh - 25 maj 2016 18:30

Vad exakt är det som upprör dig så fruktansvärt mycket när du ser en kvinna som väljer att inte spendera sin tid och sina pengar på hårborttagning?

Vad är det som driver dig att håna kvinnor med hår? Vad är det som driver dig att skriva arga statusuppdateringar på Facebook om håriga kvinnor? Vad är det som driver dig att hota och trakassera en kvinna som låter håret vara kvar?


För helt ärligt så är alla kvinnor håriga, faktum är att det är en del av vår pubertala utveckling att vi får mer hår på kroppen. Så ser du en vuxen kvinna som inte har något hår under armarna så är det för att hon har med hjälp av valfritt verktyg tagit sig tid att ta bort det håret som egentligen ska vara där. 


Hur svårt det än må vara för dig att förstå det så är inga kvinnor hårlösa av naturen, vi har precis som er män varierande grad av hårighet på våra kroppar. 

 


Vad är det för jäkla samhälle vi lever i? Ett samhälle där vi inte kan få se ut som vi ser ut, utan att bli utsatta för kränkande behandling. Ett samhälle där man behandlas illa för att man INTE förändrar sin kropp. Ett samhälle där människor som inte följer strömmen hånas och smutskastas. 

Hur kommer det sig egentligen att en kvinna som rakar huvudet är ful och äcklig, samtidigt som en kvinna som behåller allt sitt hår också är det? Jag menar fundera på det en stund, varför ska en kvinna ha hår på huvudet men inte under armarna? Vad är det som är så fruktansvärt stor skillnad egentligen? 

 

Hela idén om att vi ska vara utan hår kommer ju någonstans ifrån, kan ni gissa varifrån?

Just det, ett företag som ville tjäna pengar. Ett företag som gjorde rakartiklar för män så de kunde hålla sina skägg snygga. Men då kvinnor inte hade något skägg var man tvungen att hitta på en ny marknad. Nämligen att kvinnor skulle vara hårlösa på kroppen. 

 

Något jag finner en aning märkligt är att hår under armarna är så fruktansvärt äckligt, detta till trotts är det ytterst få av männen som uttrycker detta själva rakade, och jag ser inte särskilt många kvinnor göra upprörda inlägg över att män har hår under armarna. 

Hur kommer det sig? 

Är det för att vi är så desperata att göra skillnad på män och kvinnor att vi måste förändra våra kroppar och placera oss i kategorier där vi har en mall att efterfölja.

Är hår på en tjej en nagel i ögat för att håret har blivit en manlig attribut? Precis som det har blivit kvinnligt att gå klädd i kjol? Varför blir vi så arga och upprörda om någon inte gör allt i sin makt för att passa in i en socialt konstruerad mall över hur man "bör" vara. 

 

Hår är bara hår, om det inte var meningen att det skulle vara där hade det inte vuxit där. 

 


Av Sara Modigh - 23 maj 2016 14:45

Det har varit en trevlig helg måste jag säga. Vi har spelat mycket CS:GO och PAYDAY2 och det var varit väldigt roligt. Jag har verkligen fastnat i det där spelandet. Har aldrig riktigt spelat nått innan, men nu är det som en helt nu värld har öppnat sig. Att jag inte gjort detta tidigare?

Men vi har inte bara spelat datorspel den här helgen. 


I fredag så tänkte vi ha tacoskväll men tyvärr jobbade största delen av alla mina syskon, så det blev inte av. Men Jag, Jakob och Ludvig gav oss ut och åt tillsammans när han hade slutat jobbet. Vi testade på en hamburgerrestaurang som heter Brooklyn burger, tyckte det var ett väldigt mysigt ställe och jag tyckte hamburgaren var god, så det är nog högt betyg med tanke på att jag inte är så förtjust i hamburgare. 

När vi hade ätit vår mat var vi inte så sugna på att åka hem än, så vi gick runt lite på stan och kollade in vad det var för folk ute och festade. Men det var väldigt dött så vi gick tillbaka till bilen och körde runt lite. 

Sen kom vi på att vi skulle åka till min systers jobb och köpa efterrätt av henne.

Sagt och gjort, vi åkte till Max där jag för första gången provade deras Lyx Shake som alla säger är så goda och de hade verkligen rätt. Jag är helt klart imponerad.

Sen satt vi kvar där på Max och väntade på att min syster skulle sluta jobbet så vi kunde vara lite snälla och skjutsa hem henne.
Det var verkligen en trevlig och rolig kväll. Är så glad över mina syskon :)


Jag är också glad för i lördags klarade jag något som jag inte gjort på säkert tio år.

Jag var på bio och vågade sitta på en annan plats än första raden och det gick bra! Jag är så stolt över mig själv. Visst vi satt bara en rad bakåt, men det är ett stort steg för mig. Är så jäkla glad att det gick så bra som det gjorde.

Var väldigt nervös innan, men så fort vi hade satt oss i salongen så gick det över. Hade inte ens ångest under filmen. Vi tittade på Bad Neighbors 2 och jag tyckte filmen var rolig, och roliga filmer brukar ju kunna hjälpa min ångest så det var en bidragande faktor till att jag vågade chansa och förmodligen en av faktorerna som gjorde att det gick så bra som det gjorde.


När söndagen kom hade jag dock en liten dipp, så som jag tyvärr ofta har efter att jag har haft det roligt och mått bra. Så på söndagsförmiddagen så var jag väldigt ledsen och nedstämd. 

Men lyckades ta mig upp och klippa Jakobs hår och min lugg och jag lyckades ta ett bad. Som tyvärr slog ut mig totalt. Jakob hade tagit en dusch innan så det var så varmt i badrummet att jag blev påverkad negativt i min MS. Det är så frustrerande att minsta lilla kan få mig så ur balans. 

Så spenderade ett par timmar i sängen efter det för att vila upp mig inför kvällen så vår tacoskväll äntligen skulle bli av. 

Jag lyckades vila upp mig tillräckligt för att orka med, vilket var tur för vi hade det jätte kul. 

Synd bara att syster inte kunde vara med :( 

Vi åt mat tillsammans och sen åkte vi till Stadsparken och spelade kubb, det var en väldigt jämn och spännande match. Tyvärr förlorade vi precis. 

 

Men jag är glad ändå, kan inte påstå att jag hade några större för hoppningar på att vinna då jag är fruktansvärt dålig på kubb. 

När vi hade spelat klart gick vi in till lekplatserna och lekte lite. Det var väldigt kul. Vi var där och lekt till klockan tio och det blev dags att avsluta helgen för denna gången.


Så på det stora hela så har det varit en lyckad helg :)  

Av Sara Modigh - 19 maj 2016 19:00

Nakna kroppar och objektifierande av kvinnor är något vi möts av dagligen både i reklam på tv, internet och tidningar. Du behöver inte gå långt för att se en halvnaken kvinna i media.

Överallt möts vi av bilder på kroppar. Det har blivit en så stor norm så man knappt ens tänker på det. 


Men så fort en tjej lägger ut en liknande bild på sig själv på internet så ropas det om bristande självrespekt och ett desperat behov av att samla likes på Facebook. Men är det så konstigt egentligen att tjejer lägger upp sådana bilder?

Jag menar, under hela vår uppväxt har vi ju sett kvinnor på det sättet. Vi har lärt oss sedan vi var barn att vackra kvinnor står i underkläderna på reklampelare. Vi har sett kända kvinnor dansa runt i små bikinis i sina musikvideos och vi har sett allt det där "sälj grej med tjej" dag in och dag ut så länge vi kan minnas. 

Så jag kan förstå varför tjejer tar efter det som de sett i tidningar och reklamer under hela sitt liv. 

Det jag däremot inte förstår är varför man skammar kvinnor som klär sig "utmanande", och varför kallas det ens för utmanande?  Vad exakt är det som är utmanande egentligen?

Vad är det egentligen som är så fel med att visa lite hud? En kropp är ju bara en kropp.


Hur kommer det sig att en halvnaken (eller helt naken för den delen) kropp kan vara så provocerade om kvinnan själv har valt att vara det? 

Vad är egentligen problemet med att en kvinna väljer att trivas i sin kropp? Vad är problemet med att känna sig trygg i sin kropp och vad är problemet med att kvinnor klär sig som de själva vill vara klädda? 

Vill jag bära urringade toppar så är ju det mitt val. Att jag till nittio procent bär korta blommiga klänningar är mitt val! Hur kan någon annan ha rätten att bestämma över tyget jag omger min kropp med? 


Hur kommer det sig att kända kvinnor kan dansa runt i underkläderna i musikvideos, men när en vanlig tjej lägger upp en bikiniselfie så är hon en uppmärksamhetssökande slampa som saknar självrespekt? 


Skulle jag helt plötsligt sakna självrespekt för att jag byter kläder?

 

Är det verkligen våra kläder som är den avgörande faktorn i självrespekt och vad är ens självrespekt egentligen? För mig är självrespekt att vara sig själv och följa sin egen väg. Att må bra i sin egen kropp och inte ta skit från andra.  

Är det då min vilja att lägga upp en bild på mig själv i bikini så är väl det mitt val? 


Vi föddes ju alla nakna så vad är det som är så hemskt med hud egentligen?

Det är väl för att någon gång på vägen när vi växer upp slutar en naken kropp att bara vara en naken kropp, och istället sexualiseras kroppen.  Speciellt kvinnors nakna kroppar sexualiseras, och kvinnor som beter sig sexuellt skammas. 

Det är faktiskt väldigt problematiskt att kvinnors sexualitet är så tabu, och att kvinnor till exempel ses som slampor och män som kungar om de har flera lösa förbindelser. Vad är det egentligen som är så otroligt hemskt med att en kvinna som gillar sex har sex med flera personer? Vad spelar det för roll om en kvinna är öppen med sin sexualitet och vågar njuta av sex? 

Varför är "Emma" en hora medan "Markus" inte är det, fast de har haft sex med lika många personer och gillar samma saker? 


Jag tror att det faktum att jag som ung haft ett så destruktivt förhållande till sex gjort att jag idag kan se de strukturer som gjort det möjligt. De strukturer som säger att en kvinna som ligger runt är dålig och äcklig. En hora som inte är värd mer än att knullas och kastas bort. 

En attityd som jag använde flitigt för att skada och straffa mig själv för jag trodde att det var sant. 


Så kan vi inte bara sluta skamma varandra och låta människor göra vad de vill med sina kroppar.



Av Sara Modigh - 17 maj 2016 16:45

Jag har aldrig varit en sådan som tittar på melodifestivalen och det är jag rätt glad för när jag nu genom brittiska tidningar fått höra om vad som utspelade sig under finalen av Eurovision Song Contest.

Det är alltså så att under direktsändning inför alla dessa typ 200 miljoner människor som tittar på den här tävlingen, så har Petra Mede stått och hånat och gjort ett skämt av psykiskt sjuka. 


Det är alltså någon gång under Eurovision Song Sontest som de gjort en (om jag förstått det rätt) tidslinje av "minnesvärda ting", i denna tidslinjen hittar vi då en tvångströja. En tvångströja som presenteras med orden “If you’re a really crazy fan I strongly recommend the Eurovision straitjacket.” och följer upp med meningen  “You know what they say – crazy is the new black.”

Samtidigt som man skrattar förnöjt åt hur tokiga fans ska sättas i dessa tvångströjorna.

  

Det ni står och skrattar åt på bästa sändningstid inför miljontals människor är en del av historien som är fruktansvärd. Än idag behandlas inte psykiskt sjuka väl och det är för att attityder och tankar från dessa tider än idag lever kvar. 

Tvångströjor är inte tillåtet i Sverige idag, men det finns fortfarande metoder av tvång som är det. Bältesläggning till exempel. Jag är starkt emot all form av tvång som går ut på att hålla fast en person, det är en kränkning mot personen och jag tror på att hantera problemet så som till exempel den Isländska psykiatrin gör där bältning av patienter är olagligt. 


Det ni står ocj skrattar åt är alltså inte så långt ifrån sanningen för många svårt sjuka i har i Sverige. 

De kanske inte sätts fast i en tvångströja, men bältesläggning som innebär att en patient spänns fast på en brits är fortfarande ett övergrepp och borde inte vara tillåtet. 

Precis som det inte heller borde vara tillåtet att skratta åt den gruppen av människor som utsätts för dessa övergrepp. 

Trivialisering av psykiska problem och att på detta viset förstärka dessa föråldrade stereotyper av människor i tvångsjackor kan ha väldigt skadliga effekter. Psykisk ohälsa är inget skämt, inget att ta lätt på och att göra det till en lek på det här sättet när det redan finns så många människor som skäms över sin psykiska ohälsa är helt oförsvarbart. 


Det här bidrar ju bara med att göra det svårare för människor att våga be om hjälp och stöd. För vem tar någon seriöst när man bara förknippas med skämt?  Psykisk ohälsa är inget jippo att skratta åt.

Jag är både besviken och skäms å Sveriges vägar för att vi skämmer ut oss på detta sättet genom att spy ur os denna medeltida syn på psykisk ohälsa inför alla dessa människor som tittade på Eurovision.



 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

123 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se