En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under januari 2016

Av Sara Modigh - 31 januari 2016 17:45

Vad är en känsla? Var kommer den ifrån, hur uppstår den och hur fungerar det egentligen?

Vad är det som gör att en känsla känns?

Jag tror att det är något vi borde fråga oss själva när vi ifrågasätter psykisk ohälsa.

En känsla kan ju inte uppkomma från tomma intet, någonting måste ju hända inuti kroppen för att man ska uppleva känslan. 

Kanske vi ska börja se känslor för vad det faktiskt är, en reaktion i hjärnan.

För känslor är inte magi även om många verkar tro det. 

Känslor är något som uppstår i hjärnan.

När allt funkar som det ska så är det perfekt. Vi reagerar med en korrekt känsla när vi utsätt för stimuli.

Vi blir till exempel rädda när vi är i fara och vi blir glada när något roligt sker. 

Men när man har en psykisk ohälsa fungerar inte detta så som det ska göra. Känslorna växer okontrollerat, som en tumör i känslolivet.  

Känslorna är utom kontroll och rädsla, ångest och ledsenhet triggas igång hela tiden.

 

Känslan av rädsla är lika verklig för mig fast jag ligger hemma i min egen säng som den är för någon som befinner sig i en riktigt skräckinjagande och farlig situation. 

Känslan är riktig även om den yttre situationen inte stämmer överens med det jag känner och upplever inom mig. 

 

Jag vet inte vad som skrämmer en frisk människa till att bli så rädd som jag så ofta är. Jag vet bara att rädslan jag har inte är normal. Jag har vart så sjuk i mitt känsloliv att jag inte vet vad som är normal rädsla och vad som gör friska människor rädda och hur ofta det händer.

Men jag är rädd varje dag och även om jag logiskt sett vet att det inte borde göra mig rädd så reagerar jag med rädsla. 

Jag är lika rädd för att få matrester på fingrarna när jag är i köket som jag var de sekunderna då jag nästan blev påkörd av en bil och faktiskt var i verklig fara. Min hjärna kan alltså inte skilja på vad som är en äkta fara och inte. 

Rädslan är en reaktion vi alla har för att skydda oss, men reaktionen är hos mig helt felaktig. 

Det är en reaktion som slår med full kraft när som helst, var som helst och för vad som helst. 

Jag kan inte kontrollera det alls. 

Att försöka bryta en reaktion är fruktansvärt svårt. Jag vet faktiskt inte ens om det går. 


Något som jag tror de flesta någon gång upplevt är smärtreflexen, reflexen som gör att när du sätter handen mot en varm spisplatta så rycks handen undan innan smärtan ens hunnits registreras av hjärnan. En reflex som sker automatiskt för att skydda dig från skada. 


På samma sätt har vi känslor som rädsla, för att skydda oss från fara. 

Problemet är att jag ständigt befinner mig i ett stadie av rädsla och det finns inget jag kan göra mer än att härda ut.

 

Har du någonsin fruktat för ditt liv? Varit så rädd att du fryser i situationen och blir helt lamslagen? Har du någon gång varit så rädd att det känns som att du ska spy? Har du någonsin svimmat av rädsla?

Har du upplevt rädsla som är så stark att ditt liv inte kan fungera normalt?


Den rädslan är en del av min vardag, något jag fått vänja mig vid att leva med. Men det gör inte rädslan lättare eller mindre. Rädslan är så hemsk att den skrämmer mig. Jag skulle inte önska detta livet på min värsta fiende. 

Av Sara Modigh - 29 januari 2016 17:30

Så ofta står jag där framför spegeln och granskar mitt utseende, precis som många andra gör.

För jag, liksom många andra har fått lära mig att utsidan är det enda som räknas. 


Varje dag står vi där framför spegeln och granskar våra kroppar. 
Med kritiska ögon studerar vi varje del och funderar på hur det skulle kunna förbättras. Vi drar lite här och lyfter lite där. 

Just nu är jag i en sådan fas som jag ofta hamnar i, där jag ena dagen känner mig fri från kroppsångest och känner mig fin precis som jag är, för att i nästa stund stå gråtfärdig framför spegeln och hata allt som jag ser.

 

Jag har alltid känt mig som den tjocka och fula tjejen i alla sammanhang och jag vet att andra sett mig som precis det, tjock och ful. 
Jag är överviktig det är inget att skjuta under bordet med, vikten är och har alltid varit ett stort problem för mig. Inför mitt bröllop bantade jag med hjälp av svält ner mig till normal vikt, men jag har gått upp mycket det senaste året då jag insåg hur farligt det började bli då jag grät av att äta en enda kalori "för mycket". 
Och för vem är det egentligen som jag ska lida så? 
Inte är det ju för min skull. Jag kände ju direkt när jag började äta igen hur mycket mer energi och kraft jag fick och hur mycket bättre jag orkade hantera mitt mående. 
Jag svalt mig för att bli smal bara för att kunna känna mig vacker. Men vacker kände jag mig inte.

Allt jag kunde se var all lös hud som hängde kring kroppen och jag hatade det.



Varje dag står vi där framför spegeln, vi med den där kroppsångesten.

Vi står där och granskar våra kroppar med kritisk och oförlåtelig blick.

Om jag drar lite här, lyfter lite där och stramar åt lite såhär så skulle jag se så mycket bättre ut.

Tänk om man kunde flytta lite av allt det här fettet hit istället? 

Varför är jag så tjock? Måste mina bröst vara så små och hängiga?

Vi granskar varenda millimeter av våra kroppar med en dömande blick. 

 


Varje natt drömmer jag om att vara vacker, att få se ut så som jag vill, så att jag kan få vara nöjd och må bra i min egen kropp. 

Av Sara Modigh - 25 januari 2016 14:15

De senaste dagarna har inte varit roliga. Det känns som om hela mitt liv faller i bitar och det finns ingenting som jag kan göra för att stoppa det.
Jag bara står och ser hur allt jag byggt upp nu rasar samman, tillit, trygghet, mod, ork, motivation, glädje.. allt ligger i smulor vid mina fötter. Jag står ensam kvar i kaoset och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Ångesten är så skyhög att jag knappt orkar existera. Jag kallsvettas, darrar, mår illa, har ont i magen, hjärtat bankar så hårt och snabbt, det ilar i hela kroppen och jag vill bara att det ska sluta.
Jag kan inte alls hantera det. Jag har tappat greppet helt.
Tankarna på att självskada är så starka att jag inte vet om jag kommer klara av att stå emot det.
Så starka att jag sökt tröst i cigaretterna igen.

 
Efter två och ett halvt år som rökfri har jag på bara en helg rökt ett och ett halvt paket i ett försök att överleva denna ångest. 

Ångest som invaderar mitt liv och raserar allt jag kämpat för, ångest som finns där på grund av omständigheter i mitt liv som jag inte vill ta upp i bloggen av respekt för alla inblandade. 


Jag är trött på att kämpa, så fruktansvärt jävla trött på det. 

Så fort det känns som om jag börjar få grepp om saker så faller jag igen. Alltid är det något som dyker upp som får mig ur balans och så illa som det är nu har det inte varit på många år. 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag vill bara fly från allt 



Av Sara Modigh - 24 januari 2016 15:00

Din satan
satan
du din satans, helvetes jävla skit!
(Din jävla skit)

Bonnlurk, läbbiga skurk, ynkliga parasit.
Pottsork, snuskiga snork, din ruttna rot, din fulla kork.
Avskum, spattig och krum, du är så jävla dum.
Ditt usla gam, din slemmige torsk, förnicklade, pappskalle skum.

Förbanne mig!

Lägg ägg, slibbiga drägg, skitstövel och bandit.
Slashas, ditt vidriga as, piss och pest och senapsgas.
Sopprot helidiot, fan vad det bär emot.
Din sabla bock, ditt feta arsel, våga dig aldrig mer hit!
Attans skitskrap! För e vi, sa-ha-hatans.

Helvete
Helvete
helvete
helvetes
Helvetes
Helvetes jävla skiiiiiiit!

 

 

 

Av Sara Modigh - 21 januari 2016 12:00

 

"Det beror väl på att många går in i offerrollen när de är sjuka".. Går in i offerrollen?! "Offerrollen"?! När de är sjuka?!


Alltså verkligen?


Är man inte per se ett offer för sjukdom när man har drabbas av, eller som man också brukar kalla det, har blivit offer för en sjukdom? 


Jag finner det oerhört irriterande när friska människor diskuterar en sjuk människas liv utan att ha en aning om vad personen som är sjuk faktiskt går igenom. 

Önskar man sig frisk, ja då är man tydligen i en offerroll, och beklagar man sig över sin situation ja då har man offerkoftan på. 


Hur svårt kan det egentligen vara att skaffa sig lite perspektiv? Det är ju inte som om att det rör sig om en ynklig liten förkylning (vilket oftast är helt socialt accepterat att gnälla över). Utan nu pratar vi om riktiga människor med svåra sjukdomar som påverkar hela livet. 

Jag inser att det är omöjligt att förstå hur någon annan har det och man kan inte begripa hur det är att vara allvarligt sjuk om man själv aldrig har varit det. 
Men man borde väl åtminstone inse att det inte är lätt och att det faktiskt är riktigt riktigt jobbigt ibland. 

 

Att få prata om situationen och de svårigheter man har är viktigt för att kunna må bättre. Det behövs för att kunna bearbeta det man upplever och man behöver mycket stöd och omsorg när man är svårt sjuk. Att då skamma dessa människor och antyda att de är dåliga för att de är i en "offerroll", tycker jag är fullkomligt idiotiskt. 


Vi måste sluta se på människor som blivit offer för sjukdom, olycka eller vad man nu blivit drabbad av, som svagare och dåliga människor. 

För sanningen är att vem som helst när som helst kan bli drabbad av sjukdom och andra olyckligheter.

Det är en del av livet, vissa blir svårt sjuka i unga år och andra lever friska tills de är 110 år gamla. 

Livet är orättvist, så snälla gör det inte mer orättvist för de som blivit drabbade av sjukdom genom at se ner på dem som om de är dåliga människor bara för att de blivit offret för en sjukdom. 


Av Sara Modigh - 18 januari 2016 15:00

Enligt den brittiske forskaren Cliff Arnall så är det idag, den tredje måndagen i januari, den deppigaste dagen på året. I alla fall om man ska tro den mattematiska formel han har kommit på 

 

Bildkälla: Wikipedia


Formeln ska läsas så här:


W = väder
D = ekonomisk skuld
d = månadslön
T = tid som förflutit sen julen
Q = tid som gått sen vi sagt våra nyårslöften och misslyckats
M = låg motivationsnivå
Na = behovet av att vidta åtgärder

 

Visst ligger det väl en hel del i det. Januari är en kall, mörk, slitsam och fattig månad och det är lång tid till nästa ledighet vilket påverkar oss alla i olika stor grad. 

 

 

Jag känner mig dock ganska okej idag, i alla fall om man jämför med den dagen jag hade igår.

För jag hade en riktigt jobbig dag igår och jag vet inte ens varför. Kanske min kropp trodde att det var blue monday?

Trött, frusen och väldigt ledsen spenderade jag nästan hela gårdagen liggandes framför tv:n och avslutade sedan den dagen med att gråta mig till sömns. 

Det är så frustrerande när man känner sig så där ledsen och man verkligen inte förstår varför. Det är också otroligt läskigt när självskadetankar kommer upp och känns svårare att stå emot än de gjort på länge. 

   

När jag låg i badet för att försöka skingra tankarna så kunde jag ändå inte låta bli att tänka att jag har levt färdigt mitt liv. Jag har inget mer att se fram emot. 

Jag har nått toppen och nu kommer det bara gå utför. Jag kommer bli sjukare och sjukare i min MS, min psykiska ohälsa kommer aldrig bli bättre än såhär och risken att falla ner igen är väldigt stor. 

Jag tänker att jag är nöjd med det livet jag levt och jag är framför allt trött på att kämpa.

Livet kan ta slut nu.

Jag tänker också att det är så många som klamrar sig fast vid livet allt de kan för de så gärna vill fortsätta leva och jag önskar så att jag kunde ta deras plats och ge dem mina dagar av liv. 

Dagar som för mig bara rinner förbi och slösas bort framför en skärm i en liten lägenhet i en liten stad i ett litet land.

 

Framtiden skrämmer mig, jag har vart med om så mycket skit i mitt liv och varje gång det känns som om allt börjar ordna upp sig så har nästa smäll kommit och jag tror att det är en av anledningarna till att jag känner mig så färdig med allt.

Det känns som om jag kommer få kämpa så länge jag lever och jag vet ärligt talat inte om det är något jag vill.

Att leva ett liv där allt är så tungt och varje liten sak är en otrolig kamp. Ett liv där att bara ta sig upp ur sängen på morgnarna känns omöjligt. Vad är det för liv, och vad är det egentligen jag lever för?

Vad är meningen med denna jävla kamp?  Vad är det jag kämpar för? Kämpar jag bara för att få fortsätta kämpa? Just nu känns det som det.


Som det är nu så sitter jag bara och väntar på att smällen ska komma. Antingen så är det väl mitt äktenskap som kommer gå i kras, eller så kommer jag förlora min sjukskrivning och stå där helt utlämnad utan jobb, utan utbildning, utan pengar och utan möjlighet att klara av ett jobb. Vilket då kommer leda till att vi inte kommer ha råd att bo kvar i vår lägenhet. 

Min sjukskrivning går snart ut och jag har ingen kontakt med psykiatrin längre. 

Men jag är verkligen inte frisk nog att kunna klara av en utbildning eller ett jobb. Så vad gör vi om jag inte får förlängd sjukskrivning? 

Min kontakt på försäkringskassan har dessutom bytt jobb så varken psykologen eller handläggaren känner mig vilket gör att jag känner mig väldigt otrygg. 



Jag vet ju att jag inte ska sitta och oroa mig inför framtiden och försöka förutspå vad som kommer bli mitt nästa helvete. 

Men samtidigt vill jag vara förberedd, jag vill vara redo för den där smällen när den kommer så att jag klarar av den bättre. 

För innerst inne så vill jag ju inte dö. Jag vill ju må bra och kunna leva ett normalt liv. Men det känns som om jag gett upp hoppet om att det någonsin kommer att ske.



Så årets deppigaste dag hittills hade jag igår, och jag hoppas verkligen att det var den deppigaste dagen detta året. 

För jag vill vara glad, jag vill kunna känna lycka och jag vill kunna känna att jag har viljan att fortsätta leva mitt liv.

Jag hatar att ha självmordstankar, för det skrämmer mig otroligt mycket och jag är rädd för mig själv och vad jag skulle kunna vara kapabel till att göra när dessa tankar tar över.  

 

Av Sara Modigh - 15 januari 2016 13:00

I Ekot idag pratar man om sex som självskadebeteende och att de som är drabbade många gånger har svårt att våga söka hjälp. 
Ett mycket viktigt ämne!


Att våga prata kan ibland vara det svåraste av allt.
Trots att jag under många år drivit den här bloggen och pratat öppet om så mycket tog det väldigt många år innan jag vågade prata om just den där delen av mitt självskadebeteende som är mer tabu än att skära sig. Mer tabu än att dricka sig redlös, att svälta sig eller att vara ute och slåss och härja. 
Nämligen att använda sex som ett sätt att skada sig själv.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att det fanns fler än jag som gjorde så.
Först i sexton- eller sjuttonårsåldern insåg jag att jag inte var ensam om att skära mig. Men det var först många år senare som jag kunde förstå att även det självdestruktiva och skadande sexet också fanns hos andra ungdomar med självskadebeteenden.

Det har för mig varit en lättnad att förstå att jag inte är ensam om att ha upplevt detta. Att kunna prata om det är därför väldigt viktigt för mig, för att känna sig ensam och konstig gör allt så mycket värre.
Genom att visa att det finns och göra det synligt kan fler lära sig om att detta faktiskt existerar och kanske till och med se tecken på om någon i deras närhet är drabbad.

Det kan även hjälpa den som är drabbad genom att den personen kan inse att den inte är ensam om sitt problem, och det i sin tur kan ju hjälpa den som är drabbad att våga söka hjälp.


När man vet att det existerar och inte "bara är jag" får man en helt annan syn på det man gör.

Man kan förstå det på ett helt annat sätt, man vågar erkänna sitt problem och framförallt så kanske man vågar börja prata om det. Tyvärr är det ju så att väldigt många lider i tystnad då väldigt få berättar om just detta problemet.
Jag berättade aldrig för någon och hade aldrig några tankar på att göra det. För vad skulle jag sagt? Jag förstod ju inte ens själv vad jag gjorde eller varför jag gjorde så.


Just för att det är så tabu och svårt att prata om har jag valt att gå ut i bloggen och berätta om hur det var för mig.

I bland annat dessa inläggen:


Sålde sex till äldre män


Den slampan är jag också


Sex, sex och ännu mera sex


Sexualitet efter ett övergrepp



Det har verkligen inte varit lätt att skriva om det här och jag har många gånger undrat om det har varit rätt beslut. 

Men samtidigt så tror jag att det bästa är att prata om de man varit med om för att kunna bearbeta det.

Jag har hållit detta inom mig i så många år utan att prata om det och det har varit precis lika skadande för mig som det var att faktisk självskada. 

Därför önskar jag ju att fler vågade prata om sin upplevelse för att hjälpa anda att våga prata eller våga fråga.

Jag tror verkligen att det skulle hjälpa ungdomar att veta att de inte är ensamma.




Så därför tänker jag också publicera svaren på några frågor jag fick för ett tag sedan angående mitt sexsjälvskadebeteende. 



Varför valde du att utsätta dig själv för sex på det här sättet?


Jag var redan djupt inne i ett självskadande beteende som jag hade haft sedan tidig ålder. För mig blev det mer som om mitt självskadebeteende växte och jag letade alltid fler sätt att skada mig på. Egentligen inte så medvetet utan det var en jakt som pågick för att självskadorna aldrig var nog. 

Jag mådde väldigt dåligt och jag kände mig ensam. På internet hade jag vänner, många vänner. Mestadels killar. Jag var ung och naiv och förstod väl inte direkt i början vad dessa killar egentligen var ute efter. 

Jag gillade att bli sedd, jag kände mig mer värdefull när någon ville prata med mig eller till och med vara med mig.

 Jag började lägga upp mer och mer bilder på mig själv och när jag fick höra att jag var fin och söt så upplevde jag det som positivt för i skolan var jag mobbad.

Bilderna blev allt mer utmanande och jag förlorade min oskuld med en man som var 10 år äldre än mig. Efteråt kände jag mig smutsig och äcklig. Men samtidigt ville jag ändå känna mig sedd, och sedd blev jag. Men bara som sexobjekt. Jag började identifiera mig själv med den bilden och såg bara mig själv som om jag enbart dög till att knulla med. 

Jag själv avskydde min kropp och började själv också tycka att sex var det enda jag dög till och jag tyckte även att jag inte förtjänade mer.

Varje sexuell träff började bli mer och mer av ett straff för mig själv. Jag straffade mig själv för att jag var en dålig och äcklig flicka.  Jag upprepade mantrat att "detta är det enda du kan, det enda du duger till och du förtjänar detta"



 

Vad tror du det kan finnas för orsaker till att andra gör det?

Jag tror att det är som med alla andra självskador, att alla har sin egna uppsättning av anledningar. 

Men en gemensam nämnare för många är väl att man i grunden inte mår bra. Man kanske har varit utsatt för sexuella övergrepp, man kanske har svår ångest eller har dålig självkänsla.  

Det kan ju också vara så att man söker bekräftelse, man kanske inte får så mycket uppmärksamhet och omsorg hemma. Det kan handla om en rädsla att vara ensam, eller att man vill tänja på gränser. 


Vad tycker du om att det finns så pass lite forskning om ämnet sex som självskadebeteende?
Jag tycker att det är väldigt tråkigt då det är mer vanligt än man tidigare trott men ändå inte särskilt uppmärksammat.  

När jag började självskada som liten hade jag aldrig hört talas om fenomenet och när det sedan utvecklades till att självskada med sex så var ju det ännu konstigare. Även om jag tillslut började höra talas om fler som skar sig så pratades det aldrig om sex som självskadebeteende. 

Det är bara en enda läkare som någonsin frågat mig om sex och självskador, och det var när jag blev inskriven på en ny mottagning som frågan ställdes i förbifarten och sen aldrig mer togs upp. Det tycker jag är ett stort bevis på att mer forskning behövs. För läkare och psykologer vet inte hur de ska hantera att behandla någon som har eller har haft den problematiken. 


Hur tror du man kan hjälpa sådana här tjejer och killar?


För det första tror jag det är viktigt att gå till grunden med vad det är som gör att detta beteendet finns hos just den individen. Vad är det som gör att man vill skada sig själv? Går det att hantera det på ett annat sätt? Man skulle ju kunna lära sig att hantera sina känslor med hjälp av DBT eller liknande terapi. 

Jag tror också att det är viktigt att lyssna och förstå utan att döma. 


 

 

Är det någon hjälp du önskat att du hade fått?

Jag tog mig ur mitt sex självskadebeteende på egen hand. Men jag hade behövt terapi efteråt för att "laga" min sexualitet. 

Både jag och många andra som haft ett sådant här sexliv som unga har problem i framtiden. 

Jag hade i många år svårt för sex och närhet. För sex för mig var något äckligt och hemskt. Något som skadar. 

Jag fick ofta hemska flashbacks från självskadesex även när jag hade sex med någon jag verkligen älskade och ville vara med och efteråt kunde jag hata personen för vad den gjort mot mig. 

Det har tagit många år att kunna ha sex utan att må dåligt och jag tror att om jag hade fått hjälp att bearbeta det som hänt så hade det varit lättare att hantera det och gå vidare. 




På tal om hjälp så vet jag ju själv hur otroligt svårt det är att veta vart man ska vända sig för att hitta stöd. Men det finns hjälp att tillgå. En väldigt bra sida som beskriver detta är "InteTillSalu" .

Är du drabbad eller känner du någon som är drabbad så rekomenderar jag er verkligen att gå in och läsa lite på den sidan. 

Jag hoppas verkligen att mer kunskap och förståelse kring detta kommer att kunna spridas. 

Av Sara Modigh - 13 januari 2016 16:15

Något som jag tycker är väldigt jobbig är när människor som inte har en aning om vad jag går igenom eller hur mycket jag kämpar kommer med kommentarer om att "snart så kommer du orka börja plugga igen" eller "Det finns säkert något litet jobb du kan prova på"


Vet du vad?!


Jag jobbar redan varje vaken sekund för att inte gå under av tyngden av allt som jag bär på och behöver kämpa med varje sekund av mitt liv.

Så din tillsynes oskyldiga kommentar om att jag borde börja jobba eller plugga förminskar den kampen jag hela tiden kämpar för att inte sjunka ner till botten.

 

Och vad ska jag egentligen säga till någon när den säger sådär till mig?


"Dina ord får mig att känna mig värdelös, för hur mycket jag än kämpar och hur långt jag än når är jag inte värdig om jag inte pluggar eller jobbar?"


eller


"Det jag hör när du säger sådär är att den kampen jag redan nu kämpar varje dag spelar ingen roll. För du sätter upp ett mål som jag måste nå för att vara värdig." 


Det verkar som om det är först när jag kan jobba eller plugga som ni blir nöjda. Det finns ingenting annat som räknas mer än att ha en utbildning och ett jobb. Är det verkligen det som är meningen med livet?

Att vi ska jobba tills vi dör?

Är det det enda som spelar någon roll?


Tror ni inte att jag hade haft ett jobb om jag hade klarat av det? 

Det är inte som att det är självvalt att vara så här sjuk och inte klara av att gå i skolan eller ha ett jobb.

Jag skulle gärna vart frisk istället. Men nu är jag inte det.

Jag har en osynlig sjukdom och den kampen som jag jag kämpar med precis varje dag ser inte du. 

Du ser bara ytan och vet ingenting om vad som pågår inom mig. 

Du ser inte min ångest, min depression eller mina koncentrationssvårigheter. Du ser inte mitt lidande.

Du ser inte mina nerver i hjärnan och ryggmärgen som inflammeras och bryts ner. Du ser inte den smärtan jag lever med.

Du ser inte den tröttheten jag känner, du ser inte sen svåra värmekänsligheten jag har, du ser inte att jag knappt ens tar mig upp ur sängen på dagarna.

Du ser ingenting!

   

Men ändå tycker du dig ha rätten att ifrågasätta varför jag inte har ett jobb och påpeka för mig att jag borde jobba. 




Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se