En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under februari 2016

Av Sara Modigh - 29 februari 2016 17:30

I onsdags kom Jakob med ett förslag om att vi skulle åka till Stockholm och gå på Hockey och sen efter det gå på norrbottensfesten under helgen och jag kände att jag har ju sagt att jag ska utmana mig mer, så varför inte? 

Jag sa till honom att om han fixar hotell, biljetter, kattvakt och allt annat som behövs och jag bara behöver bekymra mig om vad jag ska packa för något i min väska så är jag med. 

Så sagt och gjort så fixade Jakob med allt och jag fokuserade bara på att packa min väska.

Vi bestämde även att vi skulle passa på att hälsa på hos Jakobs bror och hans fru i Uppsala när vi ändå var i närheten, så vid lunchtiden på fredagen så åkte vi upp mot Uppsala.

Vi blev lite sena då vi på vägen upp fastnade i en lång bilkö efter en bilolycka och vi blev ståendes helt stilla på motorvägen i ungefär en timme. 

Det var tydligen tre bilar som hade krockat med varandra, och när trafiken väl började rulla igen kunde man se hur krossad en av bilarna var. Det var riktigt obehagligt att se.  

Jag är ju redan som det är ganska rädd för att åka bil, så den synen gjorde inte saken bättre om man säger så, och man kan inte låta bli att undra hur det gick för dem som satt i bilen.  


Resten av vägen därefter gick i alla fall bra, inga mer bilköer eller olyckor vad vi kunde se och trafiken i Stockholm var rätt lugn så det var skönt. 

Vi kom fram till Uppsala lite senare än tänkt, men vi kom fram och det är ju huvudsaken.

När vi kom så blev vi bjudna på god mat och så spelade vi spel och kollade på Youtubevideos tillsammans. 

Det var väldigt kul att vi hann umgås lite med dem även om det bara blev en snabb visit. 

Vi stannade över natten och fick sova i deras bäddsoffa, och nästa dag så åt vi frukost och sen gav vi oss ut på bokrean en stund innan vi gick till ett fik och mötte upp en av Jakobs vänner som också bor i Uppsala, sen så satt vi allihopa och fikade och pratade tills det var dags för mig och Jakob att åka till Stockholm för att checka in på hotellet och göra oss i ordning för uppstarten till matchen. 


Bilresan till Stockholm gick också bra och det var rätt lätt att hitta till hotellet som tur var, ibland när man kör i en ny stad så kan man ju köra så vilse så man tror att man aldrig kommer hitta ut igen. 
Jakob valde det hotellet som låg närmast festlokalen till den fest vi skulle på efter hockeyn och det blev ett hotell som låg vid Södersjukhuset. Jag tyckte det var ett helt okej hotell faktiskt,

även om det kanske var lite mer sjukhus än vi hade tänkt haha.

 

Väl på hotellet så duschade jag lite och fixade till mig lite innan det var dags att bege sig mot en pub i närheten av Hovet, där vi mötte upp några av alla Luleåsupportrar. Vi satt där och pratade lite och väntade in att matchen skulle börja. 


Själva matchen började rätt segt, Djurgården gjorde mål i slutet av första perioden och det kändes bara mer och mer hopplöst ju längre tiden gick.
Det var rätt trist faktiskt, och när det var knappt 3 minuter kvar av hela matchen låg Luleå fortfarande under och drog dessutom på sig en utvisning. 
Då kände man ju typ att det inte fanns någon chans alls, men så precis under de sista minutrarna där så kvitterade Luleå. Det hade vart en rätt händelselös match, men när det väl gällde så fick de in den där pucken och matchen gick till förlängning. 

Det kändes ju rätt skönt om man säger så. I förlängningen så var det ingen av lagen som gjorde mål så det blev straffläggning och efter många om och men så vann Luleå i straffarna med två raka mål och två räddningar.

Så det var grymt!

När matchen var slut var det dags att ta sig tillbaka mot hotellet och festlokalen som låg där i närheten för att gå på Norrbottensfesten, dit även många av spelarna skulle komma och hälsa lite på sina fans. 

Väl där så pratade vi lite med några spelare, fick några autografer och tog lite bilder tillsammans med spelarna.

Jag lyckades hitta en av de snyggaste spelarna, Jacob Lagacé och fick en bild med honom så då blev ju jag lycklig i alla fall  ;) 

 


Sen när alla spelarna hade gått runt tolvsnåret så gick jag och Jakob tillbaka till hotellet och kollade på lite tv-serie innan vi typ dog av trötthet och sov som stockar. Ända tills väckarklockan ringde så att vi skulle kunna gå upp och äta hotellfrukost innan vi skulle checka ut. 

Hotellfrukosten var väl inte den bästa jag vart med om, men det var mat i alla fall så man ska väl inte klaga.
Det var fullt med nyfödda bäbisar och deras föräldrar som satt och åt frukost i restaurangen. 

Det var lite speciellt om man säger så. 


När vi hade ätit färdigt var det dags att gå tillbaka till rummet och packa allt igen och checka ut från hotellet. Jag tycker att det är rätt mysigt att bo på hotell ibland. Så det var trevligt att komma iväg lite.

Det är ju inte så ofta man får tillfälle till sådant.

Så även om det inte är några långa resor så är ett dygn på hotell ändå kul.


Precis när vi hade checkat ut från hotellet och hoppat in i bilen för att åka och se om vi kunde hitta till gamla stan fick jag ett meddelande från min morbror att han var hemma och att vi gärna fick komma förbi om vi ville, det var verkligen jättekul. Jag trodde inte att han skulle vara hemma så det blev ett stort plus i kanten till Stockholmsresan att vi även hann med att träffa honom.

Vi åkte hem till hans lägenhet och satt där och pratade, drack juice (eftersom vi nyss hade ätit hotellfrukost)  och så fick vi ju se hans lägenhet där jag aldrig hade varit innan. 

Det var jättefint även fast de höll på att renovera lite i hallen.

När vi hade varit där ett tag så tog jag och Jakob tunnelbanan där ifrån till gamla stan och gick om kring där lite och kollade. Vi var på science fiction bokhandeln och kollade på allt de hade där och köpte två spel som verkade roliga. 

När vi hade gått omkring en stund så var det dags att börja ta sig hemåt igen.

Så vi tog oss tillbaka till bilen och påbörjade vår färd hem igen efter en helt fantastisk helg.


Det har varit fullt upp den här helgen, men jag är så glad att jag klarade av det trots att det var jobbigt till och från. 

Det känns så bra att jag faktiskt kan göra detta som jag för bara några år sedan aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle klara av. 

Jag fick ett par panikattacker och jag föll tillbaka i rökningen igen efter typ två veckor som rökfri. 

Men samtidigt så klarade jag det och jag tog mig igenom det och kunde faktiskt känna att jag hade kul.
 Även om jag kanske inte tyckte att just hockeyn var så jätterolig, så var det roligt att kunna vara med och ge Jakob chansen att göra saker som han så gärna vill uppleva, och att se hans glädje ger ju mig glädje. 


Så kort sagt så har jag haft en rolig och händelsefylld helg som jag är väldigt glad och tacksam över att jag faktiskt har klarat av. 


Av Sara Modigh - 26 februari 2016 12:15

Många gånger så hör man den är meningen "Kan jag så kan du", och många gånger kan det vara jättepeppande att se människor klara utmaningar.

Men just den där kommentaren "Kan jag så kan du" känns lite, ja vad ska man säga...

Enligt den erfarenhet jag har i att få höra det där så kommer ofta den meningen när man mår dåligt och håller på att ge upp eller misslyckas med något.

Jag tycker inte att det känns särskilt bra att få det slängt i ansiktet i en sådan situation.

Jag vet att du kanske har klarat av detta, men det betyder ju inte att det är en självklarhet att alla andra kommer klara det också. Det känns lite nedtryckande faktiskt att få höra alla säga att det där har minsann de klarat och nästan som att de tar för givet att då borde jag med klara det där.


Man får aldrig glömma att bara för att just du klarat något så betyder det  inte att alla andra ska klara av det också. 

Det är inte alltid så lätt eftersom alla har inte samma förutsättningar och jag har ibland upplevt att människor glömmer bort det.

 

Den här bilden är en väldigt bra visuell jämförelse, två personer har en väg att gå som är precis lika lång. Men för den ena personen finns knappt några hinder alls för att nå sitt mål, medan den andra personen stöter på hinder efter hinder, det ena svårare än det andra. 

Det som ter sig lika är kanske inte alls detsamma. Så trots att man har samma startpunkt och samma mål kanske vägen dit är mycket svårare för andra än det var för dig. Så därför bör man tänka efter innan man dömer någon utifrån sig själv och sin upplevelse. 

Om man ska göra ännu en jämförelse, så kan vi ta vikt till exempel. Två personer som är lika långa och väger lika mycket bestämmer sig för att gå ner i vikt. Den ena klarar det jättebra för den har ett bra stöd hemifrån, en trygg och stabil tillvaro både hemma och på jobbet, har massor med energi, stort intresse, mycket kunskap och en mycket stark vilja att nå sitt mål. Men den andra personen mår dåligt, är ofta sjuk, har fullt upp med både hem och jobb, är väldigt stressad och motivationen tryter samtidigt som livet håller på att falla samman av allt som händer runtomkring. Det går inte alls så bra för den där andra personen att nå sitt mål med vikten. Att då höra "Kan jag, så kan du" från den första personen känns inte alls så peppande i den situationen då man redan kämpar allt man har utan att nå fram. 

Det känns snarare som en spark på någon som redan ligger.

   

 

Men det är väldigt lätt att tänka så när man själv har klarat en svår och utmanande uppgift. Man blir glad och känner sig duktig som kämpat igenom det, och så ser man någon annan som kämpar med samma uppgift och tänker att "jag klarade det så det borde du med klara". 

Man tänker oftast så för att man kan aldrig se vilka förutsättningar någon annan har, bara hur man själv har klarat det och därför utgår man från sin egen upplevelse och erfarenhet. 

Man tänker att det här tog jag mig igenom! Det går att ta sig igenom, jag har lyckats. 

Men problemet är ju att när man tänker på det viset kan man bara tänka utifrån sina förutsättningar och det tar inte hänsyn till andra personers förutsättningar.

Tänker man att personer är olika djur och får en uppgift att klättra upp i ett träd så är det klart att det är lättare för apan än för elefanten. Just för att apan har förutsättningarna som krävs för att klara uppgiften.

Som apa så klarar man det lätt och känner att det var ju inga konstigheter, det var ju bara att klättra. 

Men att apan sen ska sitta och säga "kan jag så kan du" till elefanten känns ju inte helt rätt eller hur? 

Det säger ju sig själv att det inte kommer gå lika bra för en elefant.

Problemet hos människor är att vi inte lika tydligt kan se förutsättningar och begränsningar hos varandra. Vi kan inte se utanpå om någon är en apa eller en elefant i trädklättringstävlingen.

Därför är det så lätt hänt att just den där kommentaren slinker ut. 


  

Jag vet att jag själv sagt så rätt många gånger och tänkt att "om jag som trots flera psykiska diagnoser, min MS-diagnos, mammas död, missbruken i mitt förflutna och allt annat jag drabbats av fortfarande står på benen och har lyckats kämpa mig igenom min svåra sociala fobi, så att jag idag faktiskt inte har så stora problem av den, har klarat av det så borde du också klara av att fortsätta kämpa" Men vem är jag att säga så? Jag vet ingenting om deras förutsättningar i livet. 

Jag har haft tur som fått bli sjukskriven, fått tid på mig att läka, haft min make vid min sida som stöttat mig och hjälpt mig med allt annat när jag fokuserat på att ta mig ut självskador och träna bort min sociala fobi. 

Alla har inte de förutsättningarna som jag har haft och alla kanske inte klarar av att hantera det som drabbar dem. 

Vi är så olika som människor hur vi hantera stress och kris så något som för dig kanske är en småsak man bara viftar bort kan för någon annan vara en stor kris som ödelägger hela deras liv. 


Känslan av att misslyckas är jobbig, och att då i den stunden då man känner att man inte klarar av det man vill klara av får höra från trettioelva personer att "kan jag så kan du" gör bara att man känner sig ännu sämre än man redan gör och man känner sig så fruktansvärt misslyckad. Alla andra kan ju detta så varför kan inte jag? tänker man ofta och det känns frustrerande att höra att man förväntas klara något för att den personen har karat det.

Så istället för att lite tanklöst slänga ur sig "Kan jag så kan du", kanske man istället ska försöka att säga att "det här är något jag har tagit mig igenom, finns det något du undrar över eller behöver hjälp med så finns jag här för dig" eller så säger man ingen ting alls. 

 

Av Sara Modigh - 24 februari 2016 16:00

Jag är en person som ibland tycker att det är intressant att tänja på gränserna och utmana rådande ideal.

Att visa sig orakad eller utan bh är för många provocerade att se, eller jag ska omformulera det där. 

Det är bara provocerande om det är en kvinna som går utan bh eller med hår under armarna.


Det säger mig att jag som kvinna inte har rätten att äga min egen kropp och det tycker jag är fruktansvärt fel. 

Ingen ska få bestämma över vad jag får och inte får göra med min kropp. 

Det är egentligen väldigt märkligt att det ska ses som något radikalt att inte förändra sin kropp. 

Vi människor, kvinna som man föds och allt efter som vi blir äldre så utvecklas vi, och i den utvecklingen så får både kvinnor och män hår på kroppen. 

      

Men det är så inpräglat i dagens samhälle att kvinnor ska vara hårlösa att det är så konstigt att se en kvinna med hår att människor känner sig manade att lägga sig och och kommentera det faktum att man som kvinna väljer att inte raka bort sitt hår.

Jag har hört allt från feministfitta (som om mitt hår har något med politik att göra) till att ingen någonsin kommer vilja ligga med en apa som mig. 

Det sjukaste av allt är att sen jag "kom ut" som hårig har jag på riktigt fått meddelanden från killar som tror att jag är en man bara för att jag har hår på kroppen. 

De tror alltså på riktigt att kvinnor inte har något hår på kroppen just för det är så otroligt inpräntat i allas uppfattning av kvinnor att kvinnor ska vara dessa magiska varelser utan ett enda hårstrå på kroppen. 

 
Jag gillar hår, jag trivs i det och jag tycker det är skönt att slippa ett så omständligt och tidsödande moment sim rakning faktiskt är om man vill hålla hela kroppen hårfri. 

Men jag har vuxit upp och fått lära mig att kvinnor inte får ha hår, så när jag slutade raka mig så var jag rädd över vilka reaktioner jag skulle få. 

Men det har gått bra, och det har vart oerhört skönt att slippa allt det där med rakning, inåtvände hår, röda kliande prickar, stickande stubb, kliande armhålor, svampinfektioner, illaluktande och så vidare.

I början fick jag någon kommentar då och då men inte så mycket mer, men den senaste tiden har det blivit allt mer debatter i media om kroppshår på kvinnor och hatet flödar.

Hela tiden möts man av förakt och kommentarer som "Det finns rakhyvlar av en anledning" eller "fy fan vad vidrigt" och för att vara helt ärlig så påverkar ju detta såklart mig. 

Det känns rätt jäkligt att något så naturligt kan hatas av så många och det känns ännu jäkligare att folk tycker att det är helt okej att spy galla över alla de människor som väljer att inte förändra sitt utseende för att följa rådande ideal.

Ibland tänker jag att det bara skulle vara lättare att foga sig och bara följa idealen för att slippa utsättas för skit, men samtidigt så kommer jag ju aldrig må bra eller bli trygg i mig själv om jag tvingar mig själv in i en mall där jag inte vill vara.


Jag förstår inte den där mentaliteten att alla ska vara likadana och där man känner att det är okej att bestämma hur någon annan ska leva sitt liv.


Jag är den enda som har rätten att bestämma över min kropp och vad jag vill göra med den.

Du har ingen rättighet att bestämma om jag ska vara rakad eller orakad, tjock eller smal, sminkad eller osminkad, finklädd eller gå i mjukiskläder du har ingen rätt att bestämma om jag ska använda BH eller inte. 

Det är bara jag som äger min kropp och därför är det jag som tar besluten, och de beslut jag tar ska respekteras för det är mitt liv och mina val. 


Av Sara Modigh - 20 februari 2016 15:00

Ja, idag är det alltså precis två år på dagen sedan jag fick mitt allra första dropp med Tysabri.

Tiden har gått så otroligt snabbt tycker jag. Så fort att det är svårt att förstå att det är två hela år och 

26 dropp sedan jag låg där på sjukhuset, nervös över att få det där allra första droppet med bromsmedicin. Låg där i sjukhussängen så orolig för alla biverkningar jag skulle kunna få, men ändå fylld med hopp om att nu äntligen kunna få en medicin som skulle hjälpa mig att må bättre, och hjälpt mig har den verkligen gjort. 

Under dessa två åren har jag inte haft några skov alls som jag har känt av och det känns ju väldigt bra.

Jag hoppas verkligen att det fortsätter så och framför allt att jag får fortsätta ha denna medicinen.  


De första två åren med medicinen är ju relativt säkra, men efter de där två första åren så ökar riskerna med den här medicinen. Jag har ännu inte fått svar på de prover som tagit men jag hoppas på att jag fortfarande ska vara JC-negativ så att jag förhoppningsvis kommer kunna fortsätta ta den här medicinen ett bra tag till, för jag är väldigt nöjd med denna medicineringen.

Det är skönt att sjukdomsaktiviteten är bromsad, att skoven har så gott som slutat och att jag själv bara behöver komma ihåg att ta mig till sjukhuset var fjärde vecka.
Det är väldigt skönt att någon annan ger mig min medicin. Min första broms var ju iform av sprutor jag tog själv varannan dag och då var jag allid så stressad över att råka glömma en av sprutorna och jag var tvungen att planera allt så att jag antingen hade allt jag behövde för att ta min medicin med mig eller se till att jag var hemma vid klockan sex varannan dag. 

Det var rätt jobbigt och att den bromsen gav massor med biverkningar och inte bromsade tillräkligt hjorde ju inte saken bättre. 

Så jag är verkligen nöjd med Tysabri där jag inte har några biverkningar och det bara är två timmar var fjärde vecka som gäller.

Nackdelen är ju då att det finns vissa risker med att ha just den här medicinen.

Jag har som sagt fått ta lite prover nu för att se hur mina värden ligger till och jag får förhoppningsvis svar på proverna snart så att jag slipper tänka på det.

Varje halvår tas det ju nya prover just för att se så att det fortfarande är säkert för mig att få den här medicinen som jag får, och varje halvår blir jag lika nervös över vad proverna ska visa.


Rent statistiskt så vet jag ju att risken att få JC-virus är hög och ju längre man gått på Tysabri desto mer ökar risken. 

Men jag hoppas ju att jag håller mig fri från de där viruset så länge som möjligt för då slipper jag oroa mig lika mycket för att drabbas av PML, som är en dödlig sjukdom man kan få om man har JC-viruset i kroppen och går på den här medicinen samtidigt.

Ibland känns det som om jag kommer få den där biverkningen som leder till en plågsam död bara för jag har haft sådan otur med allt annat i mitt liv. 

Men så ska man ju inte tänka.

Jag får se det som en gåva så länge som jag kan ha den här medicinen och så länge som det funkar, och jag  hoppas verkligen att det kommer hålla sig.


 Men de senaste dagarna har jag haft så mycket nervsmärtor så jag börjar bli lite nervös. 

Det känns som om det  isar/bränner i huden över typ hela kroppen, men armarna, ryggen och benen är värst. Brukar inte ha den känslan i armarna annars och det gör mig en aning nervös att den här nervsmärtan har spridigt sig så.  

Har en läkartid snart så ska försöka att komma ihåg att ta upp detta med nervsmärtorna då. Tyvärr är jag ju en sådan person som när jag väl kommer till läkaren så glömmer jag bort allt som hänt och allt jag bekymrat mig för. 

Egentligen kanske jag borde göra en lista och ta med mig så jag inte glömmer något som jag borde berätta. 

Men att göra en sådan lista tar emot, jag vill inte sitta och tänka på allt som är jobbigt och svårt, allt jag inte längre klarar av och allt som gör ont och när det gör ont.

Det är så tråkigt att tänka på och det får mig bara att må dåligt.

Jag vill inte tänka på det, jag vill bara ignorera och distrahera mig från allt som är skit och låtsas som att allt är bra.
Jag tänker på det i stunderna då jag har problem med något, men så fort det är över så försöker jag bara glömma allt.


Det kanske är dumt egentligen, för om jag inte pratar med läkaren och är öppen med hur jag mår så kommer jag ju inte heller få någon hjälp, men samtidigt så tror jag ju inte att det finns så mycket hjälp att få heller. 


Så jag vet inte riktigt hur jag ska göra. 

För hur bra den här medicinen än är få att bromsa upp sjukdomen så hjälper den ju inte mot de skador jag redan fått på nerverna i hjärnan och ryggmärgen. 

Den ska ju bara se till att sjukdomen bromsas ner och på det sättet förminska antalet skov jag får. Vilket medicinen verkligen har gjort.


Året innan jag började med Tysabri hade jag minst fem skov och nu under de två åren med Tysabri har jag inte haft ett enda så det är ju över förväntan bra. 
Men på det stora hela saknar jag att vara smärtfri, jag önskar att jag hade

mer ork och kraft.
Jag vill känna mig friskare helt enkelt, ha ett mer välfungerande och normalt liv. 

Ett liv med allt det där man förväntas ha. Ett liv med barn, jobb, hus, körkort och allt det där.

Men man kan inte få allt man önskar och just nu får jag vara glad för det faktum att just jag fått chansen att få den här medicinen och att det fungerat så bra för mig. Utan Tysabri vet jag inte om jag ens hade kunnat gå idag. 

Så med det vill jag passa på och säga,


Tack Tysabri för att du räddar mitt liv

 





   



Av Sara Modigh - 17 februari 2016 12:15

 
Min trogna följeslagare har gått och blivit sjuk. Han hostar, nyser, snorar och hans andning känns begränsad på grund av allt slem. Vi har varit hos veterinären vid åtskilliga tillfällen nu, men de verkar inte kunna konstatera exakt vad det är som är fel. De har tagit blodprover, testat olika former av antibiotika, gjort röntgen på lungorna två gånger, ultraljud på hjärtat och en CT av hjärnan och nosen, kollat hans tänder och så vidare.
Jag börjar känna att jag inte vet vad mer man ska göra och undrar lite om det är någon mer som gått igenom något liknande med att ha ett sjukt djur där ingen kan hitta orsaken eller någon behandling som funkar.
Han har genomgått två antibiotikakurer med olika antibiotika, han har fått näsdroppar med koksalt utan resultat så nu har vi gått över till att ge kortison i näsdroppsformat men han bara snorar och snorar. 
 
 
När tar man beslutet att det är bättre att låta djuret somna in än att lida?
Känner mig så kluven och vet inte vem jag ska vända mig till :/
 
Jag är rädd att ta ett förhastat beslut då han äter, leker, sover och kelar som vanlig men den senaste veckan har det bara blivit värre och värre med snoret och man verkligen hör hur slemmigt det är i nosen när han andas.
Vi ska till djursjukhuset igen på måndag för återuppföljning för att höra lite hur man ska gå vidare.
Inte heller detta tyck ju ha hjälpt, och jag börjar fundera på om det kanske är dags att sätta stopp?
Men hur vet man säker att det är rätt beslut att ta?
Att välja att ta bort ett djur gör man för djuret och då vill man vara säker på att det är det bästa för djuret. 
Men jag vet inte om det är det för Ghost.
 
Det känns också extra jobbigt för det är nästan på dagen två år sedan vi fick åka in akut och avliva Fluffis och det var bland det hemskaste jag upplevt. 
Jag är livrädd för att behöva återuppleva det igen. 
 
Att titta på när någon dödar det man älskar mest i världen var så traumatiskt för mig.
Men där och då så fanns det inget annat val. Fluffis var redan döende och det fanns inget mer vi kunde gör för honom.  
Han hade hjärtsvikt och lungorna var till följd av det fyllda med vatten.
Han höll sakta men säkert på att drunkna och det fanns verkligen inget annat att göra än att befria honom från hans lidande. 
Jämfört med det känns ju Ghost problem mer som en förkylning. 
Man tänker att det kommer säkert gå över, det måste ju finnas en bot och jag tror dessa tankar kommer vara jobbiga att ha om man väljer att ta bort honom. För det kommer kännas som om man kanske gav upp hoppet för tidigt eller som att man inte gjord allt. Tänk om vi hade testat en till kur med antibiotika och så hade han blivit bra? 
 
Jag önskar bara att jag kunde få något tydligt tecken på vad som är den rätta vägen att gå.
Han är sju år gammal och under alla undersökningarna upptäcktes också en liten liten förändring på hjärtat som tyder på att han nu i gamla dar också drabbats av samma hjärtsjukdom som Fluffis hade. 
Enligt veterinären är det dock så lite att det inte krävs någon behandling, men det är ju ändå en oro när man sett hur den sjukdomen kan sluta.
Så även det är väl en del att ta med i beräkningen när man tar beslutet.
Men hur ska jag klara av att ta det där beslutet?
 
 

Av Sara Modigh - 14 februari 2016 11:15

 

Ta inte detta på fel sätt. Jag älskar min make över allt annat. Men det finns något som retar gallfeber på mig och det är alla dessa kommentarer som jag får om hur bra han är som "orkar med mig". 

Det låter som om jag är någon jäkla pest och pina att vara med och att jag ska vara så fruktansvärt tacksam att någon ens skulle vilja vara i min närhet. 

Att jag ska vara tacksam att han vill vara tillsammans med mig. Jag känner lite som så att om man lever i ett förhållande där man känner att man måste vara tacksam över att den andra vill vara ihop så är det inget bra förhållande för dig. 

  


Den attityden att man ska vara glad att någon orkar med en är väldigt vanlig när man pratar om psykiska svårigheter. Den förekommer när man pratar fysisk sjukdom också, men inte alls i samma utsträckning. 

Jag kan inte räkna gångerna jag fått höra att Jakob är så bra som vill vara ihop med mig fast jag är psykiskt sjuk. Att han ska ha respekt för att han orkar med. 

Jag menar älskar man någon så gör man det väl oavsett sjukdom? 


Att säga meningen "Respekt till din partner för att den är ihop med dig" till någon som har psykisk ohälsa säger ju enbart att man egentligen inte är värdig ett förhållande.

Tror inte att jag under alla åren med min MS fått höra att min man är så jäkla bra som orkar med mig trots att jag har Multipel skleros en enda gång ännu. Men jag har under de åren fått höra vid flertalet tillfällen att jag ska vara glad att Jakob orkar med mig och att han är så stark och duktig som vill vara ihop med någon som mig. 

Varför säger man ens en sådan sak? 

Det gör mig så fruktansvärt arg. Ni känner inte mig, ni vet ingenting om vårt förhållande eller hur vi lever vårt liv. 

Vilka är ni att säga åt mig att jag ska vara tacksam över att någon vill vara ihop med mig?

Jag är en värdefull människa och Jakob och jag ska vara glada att just vi vill ha varandra och att vi valt att leva vårt liv tillsammans precis som man ska känna i ett förhållande.

Jag är inte tacksam för att han orkar med mig, och kommer den attityden in i mitt förhållande så sticker jag. 

Jag skulle aldrig vilja vara i ett förhållande där ena parten ser ner på den andra och kräver att få tacksamhet för att den orkar vara ihop med den personen. 

  I nöd och lust heter det ju faktiskt av en anledning och det är ju för att man inte ska ge upp vid minsta lilla motgång. Vilket jag antar att många gör med tanke på de kommentarer jag fått höra genom åren. 

Snart tio år tillsammans och snart två år som gifta.

Respektera det vi uppnått tillsammans istället för att respektera min make för att han "orkar med mig"


 

Av Sara Modigh - 12 februari 2016 15:15

Det är bara svaga människor som blir förkylda!     
Sådana där lata människor som inte tar tag i sina liv och skärper till sig. Det handlar egentligen bara om att de vill ha uppmärksamhet. De skriver ut på Facebook att de har sååå mycket feber och att halsen gör ont, de gnäller bara för att fiska sympatier överallt.

De tigger till sig glass och tycker att de har rätten att bara ligga hemma och slappa bara för att de är "sjuka". Förkylning är enligt mig bara en sådan sak folk skyller på för att slippa jobba. Alla mår vi lite dåligt ibland, så sluta tyck synd om dig själv och gör något med ditt liv istället och sluta lata dig! Så länge du bara ligger hemma och tycker synd om dig kommer du aldrig komma någon vart. 

Jag känner en kille som hade cancer och ändå tog sig till jobbet och jobbade så då borde ju du faktiskt kunna jobba med "en rinnig näsa".


-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-.-

För att förtydliga så är detta absolut ingenting som jag verkligen tycker.

Men jag har tyvärr fått uppleva att människor tycker sådär om mina sjukdomar. Att människor anser att jag ska skärpa till mig, ta tag i mitt liv och sluta tycka synd om mig. Att de tror att det är på låtsas, att mina problem inte existerar och att jag bara är lat och inte vill jobba. Att jag överdriver och fejkar för att jag vill ha uppmärksamhet och sympati från min omgivning.

Det är något som jag som drabbad finner oerhört jobbigt och jag tycker också att det är svårt att förstå att människor tycker så då en depression är precis lika verklig som en förkylning och betydligt mycket värre än vad en förkylning någonsin kommer bli.


Hur kommer det sig egentligen att så många människor har den här attityden gentemot psykisk ohälsa?

Vad är det som är så jäkla svårt att fatta? Psykisk ohälsa är ett riktigt problem och personer som är drabbade behöver hjälp och stöd, inte en massa fördomar och skit.

 


Upp till hela 25% av Sveriges befolkning kommer någon gång under livet drabbad av psykisk ohälsa, hur kan ett så vitt utbrett problem ändå vara förknippat med så mycket fördomar och okunskap.

Blir så irriterad när jag tänker på det.


Idag har jag bara en sådan där dag då jag skulle vilja att alla fördomsfulla kräk utan kunskap åker på att få uppleva de liv de ser ner på och tror sig veta allt om.

En dag då jag tycker att alla som säger "ryck  upp dig" till någon med en depression själva ska drabbas av en djävulsk depression, en dag då jag tycker att alla som klagar på flyktingar borde själva bombas sönder i krig och behöva fly för sin överlevnad, en dag då jag tycker att alla som klagar på homosexuella och säger att det är ett val borde vakna upp med den läggningen och se hur mycket val de faktiskt har. 


Jag är så trött på allt hat som bara flödar precis överallt, jag står inte ut!

Jag blir så frustrerad på mänskligheten och alla idioter som förstör för allt och alla. 


Ska de vara så svårt att inse att vi är alla människor och att alla har ett värde oavsett bakgrund, sjukdomar och sexuella läggningar?

Att jag som psykiskt sjuk har känslor, att jag lever ett hårt och jobbigt liv och att jag förtjänar respekt.
Jag kämpar hela tiden med mina problem och det är det enda jag kan göra om jag vill fortsätta existera. 

Är det verkligen så mycket begärt att folk bara håller käft eller tar reda på fakta innan de trycker ner någon i en utsatt situation? 

Jag är en levande individ kan ni snälla bara acceptera mig och försöka förstå min situation istället för att göra mitt helvete ännu värre? 

Ingen sjuk människa ska behöva utsättas för fördomar och stigmatisering som försvårar en redan svår situation. 

Det är år 2016 för fan, är det någon som ska skärpa till sig är det ni med okunskapen!



Av Sara Modigh - 10 februari 2016 14:00

Jag har varit aktiv på nätet under många år nu och under dessa åren har fått erfarenhet i att få knasiga, obehagliga och ibland rent av märkliga mail. Så idag tänkte jag logga in på några sidor som jag använder eller har använt och se vad jag hittar för smått och gott att dela med mig av här i bloggen. 

Att vara ung kvinna på nätet är inte lätt alla gånger och mängden av ibland riktigt vidriga bemötanden är stor. 

Jag tror inte riktigt att alla inser hur illa det faktiskt ser ut för många kvinnor som är aktiva på nätet.

Vi kan ju börja lite lätt.

Här har vi en typ av mail som är väldigt vanlig. Det börjar med att personen berömmer utseendet och sedan går rakt på sak. Denna gången fötter, 

men det kan också handla om naglar, skor eller nylonstrumpor.

Den typen av mail har jag fått regelbundet så länge jag kan minnas. Alltså sen jag började använda internet vid 11(?)års ålder.

Inte ens barn går säkra för dessa typer av mail. 


På tal om att gå rakt på sak förresten,

 
Jaha ja, intresseklubben antecknar....

Men jämfört med sådana mail som jag kan få så var ändå det där ändå rätt milt.

För inte heller den här typen av mail är ovanliga att få:


Mail där jag får väldigt sexuella meddelanden av olika grov karaktär. Även sådana här mail är någon jag fick tidigt i mitt internetanvändande, alldeles för tidigt.

Jag hängde en hel del på Snuttis och Lunarstorm i början av tonåren och där fick man ofta sådana mail från vuxna män.


Män som mer än gärna skulle ha sex med en ung, förvirrad och sjuk liten flicka.
Just detta mailet påminner mig väldigt mycket om det:

 

"Jag tänder på tjejer som har haft ett självskadebeteende", ja mycket ska man höra innan öronen trillar av


Detta är en mening som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle få höra, men faktiskt har fått höra vid fler tillfällen än vad jag borde.


Jag vet att alla har rätt till sin sexualitet och man ska inte dömas för att man attraheras av olika saker. Alla är vi ju olika. Men just det där med att tända på att någon har eller har haft ett självskadebeteende känns för mig så fruktansvärt fel. Mest för att det för mig tillbaka till min tonårstid och alla de där männen som utnyttjade mig.


Jag upplever verkligen att det är som om dessa männen ser ärren och då också ser en svag individ att utnyttja. Att de ser någon som kanske inte klarar av att stå upp för sig själv och som mår så dåligt att den går med på det mesta och låter sig utnyttjas. Det kanske inte ens är en medveten tanke från deras sida, men jag har upplevt det många gånger.

För så var det alltid när jag var ung och mitt i smeten av alla dessa män som strök mina femtonåriga ärrade armar samtidigt som de kysste mig hetsigt i baksätet på sin bil och fortsatte med att utnyttja min kropp så som de själva behagade. 


Men det behöver vi inte prata mer om nu, utan vi går raskt vidare till nästa mail

 
Här har vi någon som inte förstår innebörden av att faktiskt älska någon. För man älskar inte någon bara efter att ha tittat på ett par bilder och eventuellt kanske läst en presentation. 

Vi har inte ens pratat med varandra, det enda ord jag skrivit till mannen är "Nej"

Man kan ju inte göra annat än att bara skaka på huvudet.


Ett annat mail som fick mig att skaka på huvudet i misstro är detta mail som måste vara

ett av de mest märkliga mail jag fått som ung kvinna på nätet
 
Låter väl som en otroligt bra sak att prova?
Där tror jag att jag officiellt hört så mycket att jag faktiskt tappade öronen.


Ibland förstår jag inte hur män tänker när det trycker på knapparna för att bilda ord de ska skicka iväg till en annan människa.



Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards