Det är jag som är patienten och de är upp till psykiatrin att ta hand om mig och se till att jag får den vården jag behöver, inte tvärt om! 

Jag som patient ska inte behöva jaga psykiatrin och kämpa så här mycket bara för att få en jävla tid.

Den 1 mars måste alla papperna om förlängd sjukskrivning vara inne hos försäkringskassan och jag har tjatat sen i början av november om en tid hos en läkare angående detta. 

Enligt vårdgarantin ska man inte behöva vänta längre än tre månader på en tid, "Om man får en remiss till den planerade specialiserade vården ska man få en tid för besök inom 90 dagar. Det gäller även om man sökt vård utan remiss.", men häromdagen sa de att jag absolut inte kommer få någon tid innan mars.  Det vill säga att det kommer ha gått mer än nittio dagar och vårdgarantin har altså inte uppfylls.

Hur gör man för att anmäla det? Bryr de sig ens? Det är ju inte första gången detta händer liksom.

Jag är så jävla arg på psykiatrin så jag vet inte vad jag ska ta mig till. 

Just nu så känner jag mig så fruktansvärt maktlös och mitt liv håller på att falla isär. Hur ska vi ha råd att bo kvar om jag förlorar den lila inkomst jag haft som varit det som hjälpt oss att överleva? 

Ångesten är så stor och jag kan inte låta bli att föreställa mig det värsta. Vi kommer inte ha råd med hyran, vi kommer behöva säga upp internet, telefoner, leva på nudlar och bara sitta inne i vår lägenhet i vår ensamhet och mögla bort.

Allt bara för att psykiatrin är helt inkompetent.

Det är deras psykologer som har vägrat ta över mig efter att min första psykolog slutade, Det är deras arbetsterapeut som tog över istället för en psykolog, som har övergivit mig, det är psykiatrin som inte har tillhandahållit en läkartid en gång om året som de lovat, det är psykiatrin som aldrig skickat några kallelser, det är dem som inte har sett till att någon annan tagit över när min arbetsterapeft till och med slutade jobba slutade jobba där.

Det är psykiatrin som har låtit mig sitta helt ensam och övergiven i 867 dagar!

867 dagar när bland det sista jag sa till min kontakt på psykiatrin var att jag skulle ta mitt liv om det visade sig att jag hade MS. 

Det är så fruktansvärt ansvarslöst att lämna en patient på det viset och inte ställa upp för fem öre för den personen. 

Hur i hela friden ska man få något förtroende för psykiatrin?

Jag är för sjuk för att klara livet, men jag vill inte ha något med psykiatrin att göra. Men samtidigt tvingas jag till att ha kontakt med den djävulskt värdelösa vårdinrättningen bara för att jag är så pass sjuk att jag inte klarar av att jobba. 

Hela den här soppan får ju bara mig att må sämre.

Jag fattar inte hur man kan ha så usel koll på sina patienter och vara så fruktansvärt dåliga. 

Jaha dags att byta telefonnummer till ett privat nummer kanske?

Idag har jag 12 missade samtal från minst sju olika telefonnummer som jag inte känner igen. 

Det är läskigt, för jag har ändå tagit bort så mycket information om mig som möjligt. Jag är inte med i vare sig Eniro eller någon av de där vanliga nummersökningsmotorerna längre.

Tog bort min information därifrån för länge sedan då jag började få mystiska samtal från män som stönade på andra sidan telefonen. 

På grund av min psykiska ohälsa har jag ju en verklig skräck för just telefoner och telefonsamtal.

Så detta tycker jag inte är det minsta roligt. 

Jag förstår inte varför dessa människor ringer till mig då det inte är någon jag känner.

För de som känner mig vet att man skickar ett SMS eller ett meddelande på mail eller Facebook om man vill ha tag på mig.

Detta får mig att känna mig väldigt otrygg och det gillar inte jag. 

Min mobil är privat och inget jag ger ut till vem som helst, har inte jag personligen gett dig mitt nummer så har du ingen rätt att ringa mig!

Har suttit och kollat upp några av numren nu och det verkar röra sig om vanliga privatpersoner och något behandlingshem. Allt är i från Göteborg dessutom så varför ringa mig?

Nej, ring inte mig tack!! 

Aldrig tidigare har väl ett nytt ord skapat så mycket debatter som just ordet "Hen".

Jag måste tyvärr erkänna att pinsamt nog har jag många vänner på Facebook som har delat den här typen av bilder:

 

Alltid med den där obligatoriska "roliga" kommentaren om att hen betyder höna.

Vart logiken ligger i det kan man ju undra, då vi faktiskt har en himla massa svenska ord som betyder något helt annat på engelska. Eller vet ni inte vad barn betyder på engelska? Eller vad kiss, fart, slut, bad, eleven, gift, spark, husband, bra, pink, gods, prick, suck och så vidare betyder om man läser orden på engelska?

För att inte tala om alla namn vi har här i Sverige som betyder något fasligt på Engelska, Jerker, Fanny, Dick, Gun och så vidare, hur kan vi tillåta det? 

Vi har verkligen massor av ord i svenskan som vi måste ta bort om man ska följa det argumentet.

Så tycker ni fortfarande att det är ett lämpligt argument att man inte kan använda ordet 'hen' eftersom det betyder höna på engelska?

Vi har ju även flertalet könsneutrala ord för att beskriva människor sedan tidigare, jag undrar lite om dessa personer som vägrar hen också vägrar orden förälder, partner, barn och syskon eftersom de inte heller talar om vilket kön personen tillhör.

Jag undrar dessutom om ni blir lika provocerade av att bli kallad du istället för hon eller han.

Vill hon ha en kopp kaffe? Vill han hjälpa mig att kratta löv? Går det inte lika bra att säga "vill du"

trots att detta inte är ett könsspecifikt pronomen?

Varför är könet egentligen relevant och vad ska man använda om könet är okänt eller inte ska avslöjas? Tidigare har man ju ofta skrivit Han/Hon och hur osmidigt är inte det egentligen?

En text flyter ju på mycket smidigare när man läser den om författaren skrivit "hen" istället för "Han/hon" eller "han eller hon"

Sen brukar man höra folk som skriver "Jag är ingen hen, jag är en hon" Nej du är ingen hen, du är inte heller en hon. Det är enbart ett pronomen. Du är en kvinnan och att bli kallad hen gör dig inte mindre till kvinna än att bli kallad förälder i stället för mamma, syskon istället för syster eller partner istället för flickvän. Är det så svårt att förstå? 

Varför blir ni så upprörda och arbetar så emot ett såhär bra ord? 

Jag skriver ofta i min blogg och när det gäller personer som jag vill hålla anonyma använder jag nu mera hen istället för "h*n" som jag gjorde tidigare. 

För könet är ju faktiskt inte alltid relevant och man vill använda att könsneutralt ord just därför.

"Skriv 'den' istället" kanske ni säger då, men det tycker inte jag är en bra idé då skillnaden på "den" och "hen" är att "hen" är ett personligt pronomen som syftar på en människa, medan "den" är ett demonstrativt pronomen som oftast syftar på ett ting, alternativt ett djur.

Du kanske ser dig själv som ett objekt eller ett djur, så om du vill kalla dig själv för 'den' så visst, men att utgå från att andra människor ser sig själv på det viset tycker jag inte är så värst smart. 

Men å andra sidan är väl inte detta den smartaste av diskussioner överhuvudtaget. 

Folk är emot ordet bara för att vara emot, utan att ens veta ordets betydelse eller förstå varför det är ett bra ord. 

Vem är vården egentligen till för? Ibland kan man ju undra. Redan som det är idag är det svårt för många att få rätt till den vård de behöver. Något som jag tycker är så fruktansvärt fel och riktigt obehagligt. Att leva i en värd där vården gör skillnad på människor och människor och värderar dem in i grupper om vilka som är värda att behandla och de som inte är riktigt lika värdefulla och därför inte heller får den optimala vården. Detta skrämmer mig väldigt mycket.

Jag läste nyss en artikel som säger att 46% av 600 tillfrågade läkare tycker att rökare inte ska ha rätt att få viss vård. 

De tycker det är rätt att straffa patienter för "hälsosynder" genom att inte tillhandage den bästa vården till patienter som är rökare. 

Det är en attityd som verkligen skrämmer mig. Människor är människor, alla har vi olika förutsättningar i livet och vi bör inte straffas för de val man gjort. 

Att säga att en rökare inte ska få vård för att den valt att ta risken är lika dumt som att säga att en elitidrottare som skadar sig inte ska ha rätt till vård eftersom det faktiskt också utgör en stor risk för skada att så aktivt hålla på med sport. 

Ska man neka rökare vård så tycker jag att man också bör neka alla personer som söker vård för åkommor relaterade till dålig kosthållning, idrottsrelaterade skador, sjukdomar som uppstår i brist på fysisk aktivitet eller folk som stressar mycket då stress är en av de ledande orsakerna till hjärt- och kärlsjukdomar.

Jag tycker också att man ska neka alla dumdristiga människor som skadar sig när de till exempel ramlat från cykeln utan hjälm, druckit alldeles för mycket alkohol och så vidare.

Att köra bil innebär ju också en risk så varför inte neka alla som befinner sig i trafiken vård?

Listan kan göras väldigt lång. Så det kanske är dags att inse att vi lever i Sverige 2016 och att det är omänskligt att neka en behövande vård med argumentet "skyll dig själv"

Att göra skillnad på människor och människor är i min mening helt fel. En sjuk människa ska få den hjälp den behöver utan att ifrågasättas och värderas efter psyke, kön, ursprung, social status och så vidare. 

Det är en stor otrygghet att veta att man om man tillhör en viss grupp som faktiskt får sämre vård.  

Jag tillhör redan fem av dessa grupper som idag får sämre vård, Jag är psykiskt sjuk, jag är kvinna, Jag är lågutbildad, jag är överviktig och jag är (före detta)rökare. 

Det är inte så konstigt egentligen när man tänker efter att jag aldrig blivit tagen på allvar inom vården Att jag fick slåss som ett djur för att få någon att lyssna på mig när jag sökte hjälp för min MS. 

Att jag de flesta gånger jag hört av mig till vårdcentralen, vad det än har handlat om, fått höra redan i telefonen att det bara är psykiskt.

Det är inte konstigt att jag fått kritiska blickar och hört misstro i rösterna på de läkare jag har träffat. 

Jag är ju bara en psykstörd, lågutbildad tjockis till kvinna som dessutom röker, vad skulle jag kunna veta om min egen hälsa liksom? 

Det har gått så lång att jag inte längre orkar med kampen. Jag vet redan nu att, vad jag än säger så kommer det inte tas på allvar. För det har det aldrig gjort tidigare. 

Jag söker mig inte ens till vårdcentralen längre, att det blöder efter sex och att jag har en knöl i bröstet tänker jag leva med i tystnad tills det försvinner av sig självt eller tills det dödar mig. 

Vårdcentralen har gjort det klart för mig att jag bara slösar deras tid med min existens. 

Samtidigt inser jag ju att jag bara straffar mig själv genom att inte ta tag i mina problem och söka hjälp. 

Men vårdens attityd skrämmer mig så mycket att jag hellre undviker vården än att försöka kämpa för att få någon att lyssna på mig och ta reda på vad som är fel.

Varför måste man vara en vit, högutbildad man för att få den bästa vården i detta samhället?

Vi alla betalar skatt och har därför lika stor rätt till vården.

Jag är en människa av kött och blod, jag lever och jag existerar i den här världen. Jag är en del av detta samhället och jag är svårt sjuk. Ska inte jag inte då ha rätten att få vård och kunna leva ett så bra liv som möjligt?