En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under februari 2019

Av Sara Modigh - 26 februari 2019 01:30

Jag är en skör liten själ, jag påverkas otroligt lätt av negativa eller spända stämningar. 

Blir rädd, orolig och ledsen väldigt lätt. 

Ibland känner jag mig som en liten mus i en värld av monster. Jag skulle så lätt trampas ner och bli helt förstörd. 


Jag står med skärvorna av det som en gång var jag i mina händer, jag försöker desperat bygga upp någon form av stabilitet. Men jag kan inte, för allt bara rasar om och om igen. 


Jag är så trött på denna konstanta rädsla som tynger mig. 

Det är så fruktansvärt frustrerande att vara så handikappad av sina egna tankar och den ångest de skapar. Jag är 28 år gammal och jag vet inte ens hur det känns att inte vara fylld av oro. 

Jag är rädd för allt, jag känner ångest inför allt, jag har ständigt negativa tankar som inkräktar och som jag inte kan få ur mitt huvud. 


Jag får alltid höra att jag är så stark, men jag känner mig allt annat än stark. 

Bakom min fasad är jag så ömtålig, jag går sönder för minsta lilla.

Ett ord, en lukt, ett ljud, ett måste, en uppgift, en tanke.. ja vad som helst får mig att falla. 

Jag känner mig så fruktansvärt värdelös. Jag känner mig så otrygg i denna värld. 

Det känns som att hela mitt liv bara har varit ena motgången efter den andra. 

Hur mycket jag än kämpar kommer jag aldrig ifatt, jag kommer aldrig framåt. 


Av Sara Modigh - 9 februari 2019 07:30

Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas. Jag tror att jag mer eller mindre alltid har haft min ångestproblematik. Jag kan iallafall inte minnas en stund i mitt då jag levt utan ångesten.

Jag vet med säkerhet att jag hade den vid sex års ålder, för jag minns den ångesten jag hade då. 

Den där oron som ständigt följde mig vart jag än gick. 


Min ångest har gjort mig väldigt rädd, försiktig, tillbakadragen, blyg, orolig, fast i mina egna tankar.

Det har verkligen påverkat hela mitt liv! 

Men trots att jag har denna stora ångestproblematiken så är det ju inget som någon kan se. Ingen ser den skräck jag känner, ingen ser det obehag jag upplever. 

Efter minst 20 år med ångest har jag blivit mer eller mindre expert på att dölja min ångest. 

Så utåt sett kan jag se hur lugn ut som helst, men inom mig slår hjärtat så fort och hårt, magen känns som den ska vända sig ut och in. Mina tankar susar i tusen kilometer i timmen och det känns som att hela rummet snurrar. Ljuden blir högre och högre, ljusen bländar mina ögon. Intrycken skär in i mitt huvud men jag sitter bara där och ler som om ingenting händer. 


Men så har det inte alltid varit, visst har jag alltid varit bra på att dölja det. Men jag är nu bättre än någonsin tidigare. Vilket jag tror är en stor del till att så många ibland glömmer att jag fortfarande lever med samma problematik som jag alltid haft. Att jag fortfarande kämpar med alla de där sakerna som jag tycker är så jobbiga och ångestframkallande. 

Men bara för att jag inte ligger på golvet och skriker och gråter hysteriskt betyder det inte att jag inte upplever samma ångest som jag gjorde då. 

Det betyder bara att jag sväljer och förtrycker ångesten så gott jag kan, för att sen ge utlopp för ångesten på andra mer destruktiva sätt. 


Jag förstår ju att det inte är lätt för omgivningen att sätta sig in i något de inte kan se.

Men jag ber er som känner mig eller någon annan som är drabbade av osynliga problem att inte glöma att de existerar. Att inte försvåra redan jobbiga situationer eller inte lyssna när vi säger stopp. 

Jag upplever att detta har blivit ett stort problem för mig, jag förklarar för personer i min omgivning om och om igen vad jag har svårt för, vad som är jobbigt för mig och att jag kämpar med att klara av väldigt många saker. 

Men trots att jag har varit tydlig verbalt med vad jag har svårt med är det som om så fort dessa situationer uppkommer är allt som jag sagt som bortblåst. 

Vilket i sin tur gör att det för mig blir mycket enklare att bara undvika de där situationerna helt istället. 


Jag har ju haft en lång period nu där jag mått väldigt dåligt, men ändå förväntas jag klara av det jag klarade för ett år sedan, fast sanningen är att jag kanske är på samma nivå i mitt mående nu som jag var för 10 år sedan. Jag är tillbaka där jag började på många av de svårigheter jag lever med och det kommer krävas mycket för att jag ska kunna ta mig tillbaka igen. 

Det är inget som kommer ske över en natt utan det är något som jag måste jobba på och under tiden jag gör det behöver jag hjälp och stöttning. 


Av Sara Modigh - 1 februari 2019 18:15

Jag har under de senaste åren använt alkohol på ett allt mer destruktivt sätt. Alkoholen har varit en tröst och en flykt från från min vardag. 

Jag har kämpat mot psykisk och fysisk ohälsa hela livet och alkoholen blev ett sätt att bedöva allt. Jag drack mig redlöst berusad varje helg och ibland även på vardagarna. Jag drack inte bara när jag var ute med vänner utan även själv i min ensamhet. Jag drack för att kunna känna glädje, för att glömma min vardag och för att fly från alla jobbbiga känslor och tankar.


 


Alkoholen blev en allt större del av min vardag. Från det att jag gick upp på morgonen längtade jag tills jag kunde dricka igen. Längtade efter fyllan som skulle linda min ångest, hjälpa mig glöma alla mina problem. Jag började dricka allt oftare och allt tidigare på dagarna. Tills jag kom till en punkt då jag kunde vara berusad mitt på dagen en helt vanlig vardag. 

Jag började få kommentarer om mitt förhållande till alkohol och efter ett läkarbesök uppdagades det att jag fått blodbrist/förändringar på mina röda blodkroppar på grund av mitt alkoholbruk. 

Så nu har jag bestämt mig för att jag måste förändra detta. Jag vill inte dricka såhär, jag vill kunna ha ett normalt förhållande till alkohol och drickande. 

Men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, hur gör jag för att dels dricka måttligt när jag är ute med vänner, men framför allt hur finner jag styrkan att inte fly ner i flaskan när livet krisar? 


Jag har en väldigt lång historia av flyktbeteenden, det har varit de ena efter det andra så länge jag kan minnas, och detta är ytterligare ett i mängden. När jobbiga känslor och tankar tar över vill jag bara skölja bort dem med alkohol. Fly in i fyllans dimma och glöma allt.  

Jag vet att jag har en beroendepersonlighet och är väldigt rädd att bli fast i ett alkoholmissbruk om jag inte lyckas få kontroll över mitt drickande. 


Men jag tror att erkänna att jag har ett problem med mitt drickande är ett steg i rätt riktning. 


Trots det är det väldigt svårt för mig att publicera detta, inte bara för att det känns otroligt skamfyllt.

Men även för att om jag berättar om mitt problem, erkänner att det existerar så blir det mer verkligt och det blir även svårare för mig att fortsätta dricka som jag har gjort om människor i min närhet vet att problemet existerar. 


Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards