En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara Modigh - Tisdag 10 sept 16:30

"Du skrattar ju, så då kan du väl inte må så dåligt?"


Ja, jag är en person som skrattar mycket tillsammans med familj och vänner. Jag har en "bubblig" och energisk personlighet och människor i min närhet säger ofta att de blir glada av att vara med mig. 

Men bara för att jag skrattar och skojar med vänner betyder det inte att jag inte mår dåligt. Det betyder inte att jag inte gråter och kämpar med min ångest och mina depressioner varje dag.

Det betyder bara att jag inte visar den sidan för dig. 


Det är ytterst få människor som ser mig gråta, jag håller det inom mig för jag vill inte visa hur trasig jag är. Jag gråter bara i min ensamhet för jag vill inte skrämma iväg människor eller lägga tyngd på dem. 

Det finns inte heller många i mitt liv som jag känner mig så pass trygg med att jag kan visa mig "svag". 

Så jag kämpar ensam och i tysthet med det som tynger mig. 


Jag är flickan som alltid har ett leende på läpparna när vi möts, men så fort våra vägar skiljs åt försvinner leendet. Jag är flickan som skrattar mest i gruppen men som gråter dubbelt så mycket när hon är ensam. Jag är hon som vill alla väl men som skadar sig själv. 

     

Du kan inte alltid se vad som döljer sig inom en annan människa. Många som möter mig skulle nog säga att jag är den gladaste personen de någonsin träffats för att jag är en sådan person som skrattar högt och ofta när jag är med andra människor. Men det är till stor del för att det blivit en typ av identitet för mig, en roll jag spelar för att det är lättare än att någon skulle se hur trasig jag är. 

Jag döljer min sorg genom att skratta, jag döljer min rädsla genom att skratta, jag döljer min nervositet och osäkerhet genom att skratta. Jag vill inte vara en person som drar ner stämningen, jag vill fly från negativitet och mitt tråkiga liv och jag gör det genom att fokusera på att ha så roligt jag kan. 

För jag kan tack och lov ha roligt och känna glädje då jag har atypisk depression. Nackdelen är dock att efter toppar kommer alltid dalar. Så ju roligare jag haft desto större blir fallet ner till "verkligheten", jag krashar alltid efter att jag har vart glad. Ju gladare jag varit desto ledsnare blir jag efteråt. Jag måste ständigt distrahera mig för att skydda mig själv från det där fallet och det är också en av anledningarna till att jag "alltid är så glad",  för jag vet att det kommer ta slut och det gör väldigt ont. 

Samtidigt som jag är tacksam för att jag har en typ av depression där jag kan känna glädje i glädjefulla situationer, är den ständiga karusellen av känslor väldigt påfrestande. 

Jag går från ena känslan till den andra väldigt fort och ibland är det svårt att kunna hänga med i svängarna. 

Det är mentalt utmattande att helatiden försöka kontrollera känslor som inte vill samarbeta. 

ANNONS
Av Sara Modigh - Torsdag 25 juli 03:00

De allra flesta människorna jag känner älskar sommaren och värmen. Sommaren är semester, sol, bad, fest, värme och allt som är roligt. 

Men för mig är det allt annat än roligt, hela sommarhalvåret innebär en försämring i min MS. Ju varmare det blir desto sjukare blir jag. 

Uhthoff's syndrom är något som är vanligt bland oss MS-sjuka. Det betyder att våra neurologiska problem förvärras av till exempel feber, träning, varma duschar/bad och framför allt varmt väder. 


När det går över 15 grader börjar jag känna av förvärringen, när det är över 20 grader börjar jag bli ordentligt påverkad. När det är över 25 grader som det varit nu de senaste dagarna mår jag fruktansvärt dåligt. 

Det är så otroligt svårt att undfly värmen dessutom. Jag gör verkligen mitt bästa men det går inte att undvika helt. Jag har haft väldigt bra hjälp av min kylväst, MEN den är gammal och börjar förlora sin funktion. Jag skulle behöva en ny kylväst och den här gången tror jag att jag skulle vilja ha en kylväst som inte fungerar genom att man blöter den i kallvatten. För även om det ger bra effekt är det inte jättekul att gå runt och vara blöt dygnet runt. 

Ska jag exempelvis hälsa på hos någon så kommer jag ha blöta kläder och jag kommer blöta ner människors soffor om jag sätter mig, vilket gjort att jag inte alltid känt mig bekväm med att använda västen även om jag skulle behövt den. Det är svårt att veta vad man ska ha på sig också, för jag blir ju som sagt blöt av den, så det jag har under får ju inte ha en färg så det syns att det är blött och måste ju vara i färg och material som inte blir helt genomskinligt av fukten. Annars kommer jag ju inte kunna ta av den när jag inte behöver den. För ofta är det ju för varmt ute men jag kan vara utan västen när jag är inne. 

Då vill man ju inte gärna ta av den och se ut som man har svettats ihjäl på överkroppen eller visa brösten för alla människor omkring sig.
Sen så behöver jag ju även ha västen på när jag sover när det är som varmast, och då blir det så blött i sängen.
Kylvästen luktar ju inte särskilt gott heller efter att ha varit konstant blöt i flera månader i sträck varje sommar i typ 5 år. Så det finns mycket nackdelar med den typen av väst. 


Hade jag tillhört Stockholms-, Norrbottens- eller Dalarnas landsting hade jag kunnat få en kylväst man kyler genom att lägga i frysen förskriven av hjälpmedelscentralen. Men eftersom jag inte tillhör något av dessa landsting måste jag själv bekosta det hjälpmedlet jag behöver för att kunna fungera. 

Och det är inte direkt billigt, en kylväst med tillhörande kylkeps och med ett extra set kylkuddar kostar 5000 kronor, och det är pengar jag inte har. Så nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag lida mig igenom den här sommaren och spara pengar till nästa och köpa den kylvästen jag vill ha eller ska jag köpa en ny av den sort jag redan har, och som jag faktiskt vet fungerar och som kostar lite mindre? 

Jag är så kluven, tänk om jag kämpar ihop 5000 spänn och så suger västen? 

Är det någon som läser min blogg som har någon erfarenhet kring kylvästar eller andra kylprodukter som skulle kunna komma med några rekommendationer? 


Det är ju smidig med de västarna man bara blöter för man behöver ju inte förbereda och planera när man behöver använda västen. Det tar liksom bara 2 minuter och så har man en kall väst, men den man kyler genom att lägga kylkuddar i frysen lär väl ta längre tid och är det som den migränmössan jag hade kan man inte ha dem i frysen hela tiden. Usch jag vet verkligen inte hur jag ska göra. 

Oavsett vad jag väljer är det en jävla massa pengar jag egentligen inte har. -_- 

Det suger verkligen att vara sjuk xD


 

Så här tjusig var jag när jag var och handlade, alltså den där mössan är så sjukt ful så försökte gömma den med en nästan lika ful skärmkeps! 

Skämdes typ ögonen ur mig, folk som inte vet att jag är sjuk och att allt det där är hjälpmedel måste ju tro att jag klär mig så där för att tycker det är snyggt xD 

Fick en hel del konstiga blickar LOL 


Men som sagt, har ni tips på kylvästar eller andra saker som kan hjälpa mig hålla mig sval under sommaren tar jag gärna emot det. :) 


ANNONS
Av Sara Modigh - Söndag 23 juni 03:15

För bara lite mer än ett år sedan fick jag en kommentar som verkligen satte sig djupt i mig.

En kommentar här på min blogg som för mig så länge var mitt safe space där jag kunde ventilera och bearbeta mina tankar och känslor. Min blogg som tidigare varit den bästa terapin jag haft, men som inte nu längre är det. Jag bloggar nästan ingenting och det där är en av anledningarna. För den kommentaren fick mig nästan att mista mitt liv. 


Först tog jag kommentaren med en klackspark och idiotförklarade till och med mannen för hans korkade kommentar. Men så som det ofta blir när man har en psykisk ohälsa kan saker gro inom en. 

Hans ord etsade sig fast i min hjärna.


 


Orden om att jag utnyttjade vårdens resurser, som sa att jag inte var värd att få vård. Att jag tog upp plats som andra behöver bättre, att jag kostar samhället onödiga pengar. 

Orden om att jag ser glad ut, för ser jag glad ut så kan jag väl inte vara sjuk? Jag kan väl inte vara deprimerad om jag kan le på en bild? "livet suger och alla mår dåligt, så är det bara", Du ska inte tro att du är speciell. "Psykisk ohälsa finns inte"

Orden om att jag inte borde ta medicin; åter igen för att det är en kostnad för samhället och dessutom skulle jag ju aldrig "verkligen" bli frisk om jag fortsatte att ta min medicin. 


Inget av det där var nya kommentarer, jag har hört dem så länge jag har tagit mediciner. 

Människor har ofta haft starka åsikter om psykofarmaka och om att jag tar dem för att hantera min problematik. 

Men just när jag fick den där kommentaren var jag skör, den påverkade mig så mycket att jag slutade ta alla mina mediciner. Jag kände inte att jag förtjänade medicin, jag kände inte att jag förtjänade att må bra och jag kände att jag kostade samhället för mycket pengar för det är vad jag fått höra i princip hela mitt vuxna liv. 



Jag är själv ingen stor förespråkare för psykofarmaka för det är inte en lätt medicin att ta. Det är ofta många biverkningar, tar lång tid för kroppen att vänja sig och det är inte ovanligt att det tar flera år att hitta rätt medicin. Så finns det andra alternativ så är det i min mening klart bättre.

Men är man så pass sjuk att man måste medicineras och faktiskt hittar en medicin som fungerar så räddar antidepressiva medel liv.

Då ska man inte behöva få den typen av kommentarer som jag så ofta har fått. 

Kommentarer som får mig och många andra som äter antidepressiva mediciner att skämmas över att vi behöver medicin för att behandla vår psykiska ohälsa. 


Jag kan verkligen inte räkna gångerna jag har blivit ifrågasatt eller rent av kritiserad för att jag äter medicin för att kunna klara av min vardag. 

Jag kan inte räkna gångerna människor sagt åt mig att sluta ta mina mediciner för att de tycker att jag ska prova något annat eller för att de tycker att jag inte behöver dem. Många gånger antingen för att de inte tror på psykisk ohälsa och/eller inte tror på psykofarmaka eller så är det som med Kent här ovan. Det tycker att jag ser glad ut och därför ska jag inte ta mina livsviktiga mediciner som håller min depression i styr. 


Ett tag efter jag fick den där kommentaren slutade jag som sagt ta min medicin, vilket resulterade i att jag hamnade i en väldigt djup depression och mitt liv blev nattsvart och det hela kulminerade i att jag för ett halvår sedan försökte ta mitt liv. Det har även resulterat i att jag åter igen är fast i väldigt destruktiva beteenden med mycket alkohol, självskador av olika slag och flera överdoser. 

Jag tror inte att Kent tänkte på att hans kommentar hade kunnat bli min död, jag tror inte att någon som får någon annan att sluta ta sina mediciner egentligen har för avsikt att döda personen. Men det är en verklig risk. Depression är en dödlig sjukdom och att få människor som lider av denna sjukdom att sluta ta medicin är en fara för deras liv. 

Jag kan verkligen inte förstå varför man skulle vilja vara en bidragande faktor till att en annan människa dör. Hur blind måste man vara för att inte inse hur farligt det är att övertala, manipulera eller skamma någon till att sluta ta sina mediciner? 


Jag äter idag mediciner igen, och jobbar för att ta mig tillbaka men mår fortfarande väldigt dåligt. 

Ofta tänker jag på att om jag inte hade påverkats så kraftigt av Kent och alla andra som kommenterat både min psykiska ohälsa och det faktum att jag tar mediciner för att överleva, så kanske jag inte hade behövt ha den här kraschen som var ett direkt resultat av att jag slutade ta min medicin. 


Av Sara Modigh - Onsdag 15 maj 02:40

Det finns en stor del av mig som säger att jag aldrig kommer att få den kärlek och närhet som jag behöver. Som säger att jag aldrig kommer kunna känna mig trygg. 

Jag känner mig så ensam och svag, jag har ingen som helst tillit till mig själv och inte heller till någon annan. 

Det känns som om jag är i konstant fara, jag är så rädd. 


Jag känner mig så hjälplös i detta liv, jag kan inte....


Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till, hur klarar man av att leva ett liv där motgångarna är alldeles för många och för svåra? 

Hur överlever man när man knappt ens har någon vilja att leva? 


Just nu önskar jag så att det fanns en plats på denna jord där jag kunde känna mig trygg om så bara för en liten stund. 

Jag önskar så att det fans en axel att gråta mot och en hjälpande hand som kunde stötta mig igenom allt det svåra. 

Av Sara Modigh - Fredag 1 mars 21:15

Det finns en grupp människor i vårt samhälle som inte tror på att psykisk ohälsa existerar eller åtminstone inte alla diagnoser. 

ADHD är en sådan diagnos som människor gärna har åsikter om. Jag kan inte räkna gångerna jag har fått höra att "alla har lite ADHD". Nej, det har dom inte! ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, en diagnos som för många är väldigt handikappande och ger väldigt många svårigheter för den som är drabbad. 

Visst kan du precis som alla andra ha svårt att koncentrera dig, men det betyder inte att du har "lite adhd". Det betyder att du är en människa och att du grovt underskattar koncentrationssvårigheterna och alla andra problem någon med ADHD lever med.  


En annan grej jag också ofta hör från människor är att ADHD bara är dålig uppfostran. Men jag förstår inte riktigt resonemanget bakom det. Det finns ju mängder med familjer där bara ett av flera barn har en ADHD-diagnos, har föräldrarna då valt att bara ge en av sina ungar en dålig uppfostran eller vadå? 

Känns ju inte riktigt trovärdigt enligt mig iallafall. 

Hade det dessutom handlat om nått så simpelt som uppfostran, hade då så många barn behövt kämpa med ADHD? Troligen inte!

ADHD är inget du kan uppfostra någon till att sluta ha, så att skylla på föräldrarna och deras uppfostran istället för att anpassa samhället för alla slags funktionsnedsättningar och handikapp suger. 


Ytterligare en sak jag ofta hör är att inte ens hälften av de som har fått diagnosen inte har den "på riktigt".

En person menade på att man skulle byta ut medicineringen mot socker piller då det skulle ge lika bra effekt för hälften av alla med ADHD för de har ju inte diagnosen ändå. 

Visst folk kan bli feldiagnosticerade, växa ur vissa problem, eller rent av påverkas väldigt positivt av placeboeffekten. Men det är ingen anledning till att stoppa all medicinering till människor med adhd, många är beroende av medicin för att få sin vardag att gå ihop. 


Det är likadant med alla psykiska diagnoser, mediciner kan vara livsviktiga för svårt sjuka individer. 

Trots att jag nästan dött av min psykiska ohälsa får jag ändå titt som tätt kommentarer om att jag inte borde ta mediciner.

Mediciner som håller mig vid liv, mediciner som hjälper mig att inte drunkna i mörkret. 

Hade de här personerna som säger sånt här till mig sagt till en person med diabetes att inte ta sitt insulin? Antagligen inte. 


Men det kommer åter igen till det där med att människor inte förstår att känslor kan vara sjukliga..

Ja, alla är ledsna, alla har ångest och känner oro, alla har perioder med mycket stress, sömnproblem och koncentrationssvårigheter. Alla blir trötta på livet ibland.

Men det är inte samma sak! Att du regerar på livet på ett normalt sätt betyder inte att det går att jämföra det med med en psykisk diagnos. 



Jag blir så trött på sånt här, kan inte folk bara låta bli att komma med massa teorier om folks diagnoser och bara acceptera att alla är olika och vissa har det svårare än andra med vissa saker. 

Har man fått en diagnos så är det alltid en läkare med utbildning och långa utredningar bakom och jag lovar att den läkaren vet mer om vad hen pratar om än vad du gör när du säger till mig att adhd inte existerar, att jag bara är dåligt uppfostrad eller att "alla har lite adhd". 

När du säger att alla har ångest och att alla är ledsna ibland.

När du säger att det bara är att rycka upp sig.... 



Av Sara Modigh - Tisdag 26 feb 01:30

Jag är en skör liten själ, jag påverkas otroligt lätt av negativa eller spända stämningar. 

Blir rädd, orolig och ledsen väldigt lätt. 

Ibland känner jag mig som en liten mus i en värld av monster. Jag skulle så lätt trampas ner och bli helt förstörd. 


Jag står med skärvorna av det som en gång var jag i mina händer, jag försöker desperat bygga upp någon form av stabilitet. Men jag kan inte, för allt bara rasar om och om igen. 


Jag är så trött på denna konstanta rädsla som tynger mig. 

Det är så fruktansvärt frustrerande att vara så handikappad av sina egna tankar och den ångest de skapar. Jag är 28 år gammal och jag vet inte ens hur det känns att inte vara fylld av oro. 

Jag är rädd för allt, jag känner ångest inför allt, jag har ständigt negativa tankar som inkräktar och som jag inte kan få ur mitt huvud. 


Jag får alltid höra att jag är så stark, men jag känner mig allt annat än stark. 

Bakom min fasad är jag så ömtålig, jag går sönder för minsta lilla.

Ett ord, en lukt, ett ljud, ett måste, en uppgift, en tanke.. ja vad som helst får mig att falla. 

Jag känner mig så fruktansvärt värdelös. Jag känner mig så otrygg i denna värld. 

Det känns som att hela mitt liv bara har varit ena motgången efter den andra. 

Hur mycket jag än kämpar kommer jag aldrig ifatt, jag kommer aldrig framåt. 


Av Sara Modigh - Lördag 9 feb 07:30

Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas. Jag tror att jag mer eller mindre alltid har haft min ångestproblematik. Jag kan iallafall inte minnas en stund i mitt då jag levt utan ångesten.

Jag vet med säkerhet att jag hade den vid sex års ålder, för jag minns den ångesten jag hade då. 

Den där oron som ständigt följde mig vart jag än gick. 


Min ångest har gjort mig väldigt rädd, försiktig, tillbakadragen, blyg, orolig, fast i mina egna tankar.

Det har verkligen påverkat hela mitt liv! 

Men trots att jag har denna stora ångestproblematiken så är det ju inget som någon kan se. Ingen ser den skräck jag känner, ingen ser det obehag jag upplever. 

Efter minst 20 år med ångest har jag blivit mer eller mindre expert på att dölja min ångest. 

Så utåt sett kan jag se hur lugn ut som helst, men inom mig slår hjärtat så fort och hårt, magen känns som den ska vända sig ut och in. Mina tankar susar i tusen kilometer i timmen och det känns som att hela rummet snurrar. Ljuden blir högre och högre, ljusen bländar mina ögon. Intrycken skär in i mitt huvud men jag sitter bara där och ler som om ingenting händer. 


Men så har det inte alltid varit, visst har jag alltid varit bra på att dölja det. Men jag är nu bättre än någonsin tidigare. Vilket jag tror är en stor del till att så många ibland glömmer att jag fortfarande lever med samma problematik som jag alltid haft. Att jag fortfarande kämpar med alla de där sakerna som jag tycker är så jobbiga och ångestframkallande. 

Men bara för att jag inte ligger på golvet och skriker och gråter hysteriskt betyder det inte att jag inte upplever samma ångest som jag gjorde då. 

Det betyder bara att jag sväljer och förtrycker ångesten så gott jag kan, för att sen ge utlopp för ångesten på andra mer destruktiva sätt. 


Jag förstår ju att det inte är lätt för omgivningen att sätta sig in i något de inte kan se.

Men jag ber er som känner mig eller någon annan som är drabbade av osynliga problem att inte glöma att de existerar. Att inte försvåra redan jobbiga situationer eller inte lyssna när vi säger stopp. 

Jag upplever att detta har blivit ett stort problem för mig, jag förklarar för personer i min omgivning om och om igen vad jag har svårt för, vad som är jobbigt för mig och att jag kämpar med att klara av väldigt många saker. 

Men trots att jag har varit tydlig verbalt med vad jag har svårt med är det som om så fort dessa situationer uppkommer är allt som jag sagt som bortblåst. 

Vilket i sin tur gör att det för mig blir mycket enklare att bara undvika de där situationerna helt istället. 


Jag har ju haft en lång period nu där jag mått väldigt dåligt, men ändå förväntas jag klara av det jag klarade för ett år sedan, fast sanningen är att jag kanske är på samma nivå i mitt mående nu som jag var för 10 år sedan. Jag är tillbaka där jag började på många av de svårigheter jag lever med och det kommer krävas mycket för att jag ska kunna ta mig tillbaka igen. 

Det är inget som kommer ske över en natt utan det är något som jag måste jobba på och under tiden jag gör det behöver jag hjälp och stöttning. 


Av Sara Modigh - Fredag 1 feb 18:15

Jag har under de senaste åren använt alkohol på ett allt mer destruktivt sätt. Alkoholen har varit en tröst och en flykt från från min vardag. 

Jag har kämpat mot psykisk och fysisk ohälsa hela livet och alkoholen blev ett sätt att bedöva allt. Jag drack mig redlöst berusad varje helg och ibland även på vardagarna. Jag drack inte bara när jag var ute med vänner utan även själv i min ensamhet. Jag drack för att kunna känna glädje, för att glömma min vardag och för att fly från alla jobbbiga känslor och tankar.


 


Alkoholen blev en allt större del av min vardag. Från det att jag gick upp på morgonen längtade jag tills jag kunde dricka igen. Längtade efter fyllan som skulle linda min ångest, hjälpa mig glöma alla mina problem. Jag började dricka allt oftare och allt tidigare på dagarna. Tills jag kom till en punkt då jag kunde vara berusad mitt på dagen en helt vanlig vardag. 

Jag började få kommentarer om mitt förhållande till alkohol och efter ett läkarbesök uppdagades det att jag fått blodbrist/förändringar på mina röda blodkroppar på grund av mitt alkoholbruk. 

Så nu har jag bestämt mig för att jag måste förändra detta. Jag vill inte dricka såhär, jag vill kunna ha ett normalt förhållande till alkohol och drickande. 

Men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, hur gör jag för att dels dricka måttligt när jag är ute med vänner, men framför allt hur finner jag styrkan att inte fly ner i flaskan när livet krisar? 


Jag har en väldigt lång historia av flyktbeteenden, det har varit de ena efter det andra så länge jag kan minnas, och detta är ytterligare ett i mängden. När jobbiga känslor och tankar tar över vill jag bara skölja bort dem med alkohol. Fly in i fyllans dimma och glöma allt.  

Jag vet att jag har en beroendepersonlighet och är väldigt rädd att bli fast i ett alkoholmissbruk om jag inte lyckas få kontroll över mitt drickande. 


Men jag tror att erkänna att jag har ett problem med mitt drickande är ett steg i rätt riktning. 


Trots det är det väldigt svårt för mig att publicera detta, inte bara för att det känns otroligt skamfyllt.

Men även för att om jag berättar om mitt problem, erkänner att det existerar så blir det mer verkligt och det blir även svårare för mig att fortsätta dricka som jag har gjort om människor i min närhet vet att problemet existerar. 


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se