En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara Modigh - Måndag 21 aug 15:30

Härom dagen fick jag ett brev på posten från min sjukförsäkring. 

När jag öppnade stod det att de hade gått igenom mina journaler och läkarutlåtanden och kommit fram till att jag är 10% invalid. 


Invalid, just det ordet känns så nedsättande på något vis. Jag har aldrig riktigt reflekterat över ordet tidigare. Det har bara varit ett slags skällsord man hört kastas fram och tillbaka.

Jag tänkte mig nog inte ens att ordet fortfarande används som ett ord att beskriva sjuka människor. 

När man har pratat om min psykiska ohälsa har det pratats om nedsatt arbetsförmåga, och jag väntade min nog liknande formuleringar när det kom till min MS. Men nej, där bedöms man som invalid,

och jag är då 10% invalid. 


Jag pratade lite med Jakob igår om det där med ordet invalid, det används ju även i engelskan för att beskriva sjuka människors förmåga att jobba eller utföra vardagssysslor. Men läser man det på engelska så finns det ju även en annan översättning, nämligen "ogiltig". Ogiltig är alltså en homonym till ordet som beskriver sjuka människor. Det känns ju inte riktigt bra att förknippas med ett ord som betyder ogiltig, men samtidigt är jag inte förvånad. Som sjuk får man ofta höra att man är dålig om man inte kan jobba. Det förväntas att alla människor ska jobba, och gör man inte det, ja så ses man ju faktiskt ofta som en ogiltig människa i vissa personers ögon. 

Om man inte kan jobba ses man som mindre värd, jag har hört så många gånger att jag bara kostar samhället pengar och att de inte vill att jag ska "leva lyxliv" på deras skattepengar som de jobbat och slitit för, medans jag bara ligger hemma och latar mig. 


 


Så ofta får jag frågor om det inte finns något jag kan jobba med, eller om jag inte ska börja plugga igen. Det är som om det viktigaste man kan göra i livet är att jobba, att hålla sig frisk eller få tiden att läkas så väl fysiskt som psykiskt kommer alltid i andrahand. 

Jag tror inte att människor alltid förstår hur jobbigt det är att vara kroniskt sjuk. 

De förstår inte att man inte kan ta en paus i sitt lidande. Man jobbar med sin sjukdom dygnet runt, men de ser det som om jag är på semester. 

Men jag kan inte ta semester från min sjukdom, jag är alltid sjuk, det finns ingen ledighet från sjukdom.

Jag kan inte ta semester från min kamp. Jag avundas er som jobbar som är lediga varje kväll och natt varje dag på året, ni som har ledigt två dagar i veckan året runt, och ut över det även SEMESTER i 5-6 veckor VARJE ÅR! Alltså vad skulle jag inte ge för att få vara ledig så mycket från min sjukdom. 

Ni som jobbar går till jobbet, är där i 8 timmar om dagen och efter det har ni ledigt, jag är sjuk 24 timmar om dygnet varje dag i resten av mitt liv. 

När ni blir gamla får ni gå i pension, jag kanske inte ens lever till den åldern och om jag gör det kanske jag ligger i en sjukhusbädd som en grönsak. Visst det finns bättre mediciner idag, men man kan ändå inte ta föregivet att jag kommer vara lycklig nog att aldrig mer få några skov eller att jag aldrig går in i den progressiva fasen av MS. 

Jag är 27 år och 10% invalid och ni klagar på att ni måste jobba 8 timmar om dagen 5 dar i veckan och betala skatt på pengarna ni tjänat. 

Jag hatar verkligen den där attityden som säger att jag som sjuk bara ska tacka och ta emot och vara så tacksam att jag får pengar till att överleva. Att jag som sjuk ens får vara en del i samhället när jag inte är med och bidrar genom att jobba för min rätt att existera.  

Av Sara Modigh - Tisdag 15 aug 16:30

Jag vet inte varför men jag hatar verkligen när någon säger att de tycker synd om mig. 

Det kanske är konstigt men jag verkligen AVSKYR det. 

Av någon anledning får det mig att känna mig så liten och ynklig, det får mig att känna att jag måste må jättedåligt och tycka synd om mig själv. Det får mig att känna mig patetisk och som ett litet krälande kryp på marken. Någon som inte kan stå upp för sig själv eller bära sin egen tyngd. 

Jag gillar inte känslan av att bli ömkad, för jag tycker inte synd om mig själv så varför ska du göra det?


 

Jag menar inte att alla ska vara helt oempatiska, självklart inte. Men för mig är förståelse mycket viktigare än medlidande. Så meningen "oj jag förstår att det måste vara jobbigt för dig" och meningen "gud jag tycker så synd om dig", är stor skillnad för mig. Den ena säger att jag är stark som orkar kämpa med mina problem och den andra låter det som jag är en försvarslös liten individ som bara är ett offer för elände. 


Jag menar inte heller att det är fel att tycka synd om någon. Det är en naturlig reaktion. Jag pratar bara om hur jag själv reagerar på när andra människor uttrycker hur synd de tycker om mig. Detta är bara min upplevelse och tolkning. Detta är mina känslor och behöver absolut inte vara en representation över vad andra känner och tycker. 

Ibland undrar jag varför detta "jag tycker så synd om dig", framkallar dessa känslor hos mig. För det är ju inget fel med att vara liten och svag, det kanske är synd om mig som har alla dessa diagnoser och sjukdomar, beroenden, problem och en mamma som gått bort alldeles för tidigt. 

Jag har haft många motgångar och det är väl naturligt att tycka synd om någon som måste gå igenom ena hemskheten efter den andra. 

Men jag har aldrig funnit styrka i att sitta hemma och tycka synd om mig själv, det förändrar liksom inte situationen. Klart att jag i stunder ifrågasatt varför i hela friden mitt liv ska vara så svårt, men för det mesta har jag funnit den mesta styrkan i att acceptera mitt liv för vad det är. Att inte försöka fly från eländet utan stanna kvar och hantera problemen bäst jag kan. 

För jag kan inte annat än att göra mitt bästa för att ha en dräglig vardag. 

Av Sara Modigh - Tisdag 8 aug 06:00

Sexuella trakasserier är så vanligt idag att alla någon gång förmodligen blivit utsatta för det. Speciellt på internet. Hur ofta får man inte meddelanden av sexuell karaktär från människor man inte känner. 

Hur ofta får man inte bilder skickade till sig som man aldrig har bett om att få. 


Att bli utsatt för dessa former av sexuellt påträngande konversationer på internet är så vanligt att vi knappt ens reflekterar över det. Det är normen. Var och varannan snubbe skickar dickpics. Det är helt normalt att skriva "Hej tuttfia" eller "Fan vilken sexig rumpa du har. Den skulle jag vilja smaka på" till en tjej de inte känner. 



Här är ett medelande jag fick för ett tag sedan. Det första gubben skriver är


 


"Vad vill du ha för att få komma in i dig", HUR kan man tänka att det där är ett okej sätt att tilltala en främmande människa? 

Det är en kommentar som både visar en respektlöshet och att han har en trist attityd. Bara allt det där med att han ska köpa mig visar ju lite respekt han har. Sen att han inte ens säger hej innan, Utan går direkt till vad mitt pris skulle vara. 



Sen är ju detta en klasisk "Får jag...."

  


"Får jag runka till dina bilder", "Får man fantisera om dig", "Får jag leka till dig" och så vidare i en oändlighet. Varför känner sig snubbar manade att berätta detta? 

Tror dom att det är en komplimang? Tänder de på att jag ska veta att de gör detta till mina bilder? 

Jag fattar det inte. Oavsett är det ingenting jag är intresserad att höra om ifall jag inte har sagt något annat. 


Sen resten av just denna chatt fortsäter ju bara med massor av skit jag inte vill höra. 

Det är som att vissa snubbar tror att det kan skriva vad fan de vill bara för att snoppen pekar uppåt. 








Av Sara Modigh - Torsdag 3 aug 18:21

Oj vad tiden går. Känner verkligen att bloggen kommit lite i skymundan den senaste tiden. 

Först och främst har jag ju inte mått så bra, så jag har inte riktigt haft orken till att blogga. 

För det andra har det ju varit rätt mycket den senaste tiden med förberedelser inför födelsedagskalas och så vidare. 

Fyllde 27 för ett par dagar sedan och hade kalas hemma hos mig själv för första gången. 

Så jag har bakat bullar och kakor i mängder som jag kunde bjuda mina gäster på. 

Jag är så otroligt glad över att jag klarat av något sådant. Jag har knappt bjudit hem min släkt alls sen jag flyttade hemifrån för snart nio år sedan. 

Främst för att jag inte klarat av stressen och pressen jag känner för att ha allt "perfekt", men i mina ögon kan jag inte uppnå detta "perfekta" jag strävar efter. Men jag över verkligen på att släppa det där kravet på att vara perfekt och jag tror jag kommit rätt långt på vägen. 

Jag minns för ett par jular sedan när vi skulle fira julen tillsamman jag och mina syskon hemma hos mig på kvällen. Och som jag grät varenda dag innan för att jag inte tyckte att jag kunde göra det bra nog. 


In för födelsedagen hade jag knappt ens någon ångest alls inför att gästerna skulle komma. Trots att fönsterna var smutsiga och mattorna var orena. Trots att kakorna inte såg perfekta ut och bullarna blev lite torra. Trots att jag inte hade några dukar till borden eller gardiner i sovrummet. 

Det där är saker som jag hade kunnat gråta mig till döds över för ett par år sedan. Saker som egentligen är totalt onödigt men som ändå gnagde så inom mig. Förmodligen av rädsla att bli dömd av andra. "Hon klarar ju ingenting den där Sara, inte ens ett par bullar kan hon fixa", "Såg ni att de inte har gardiner i sovrummet". Men på nått vis har jag lyckats släppa de där tankarna. För hur mycket jag än kämpar kommer inte allt att bli perfekt, och även om det blir det kommer människor ändå att vara dömande och hitta saker att klaga på. 


Födelsedagskalaset blev jättebra, det var skönt att faktiskt ta steget att våga bjuda hem så mycket människor till mitt hem. 


 



Förutom kalas har jag även vart ute och bowlat med mina syskon och deras bihang, har vart på bio inte bara en utan två gånger. Har sett Spiderman och Wonder Woman så klart ;) 

Tyckte båda filmerna var bra, och jag har även gjort framsteg i biosalongen, Jag vågar nu mera sitta på andra raden istället för som förut då jag inte vågade sitta någon annanstans än på första raden. 

Men vi var ensamma på andra raden och hade ingen framför oss båda gångerna och det är nog den största anledningen till att det fungerade så bra som det gjorde.

Men det är ändå ett framsteg.  


Medicineringen går hyfsat bra. Känner inte direkt av några hemska biverkningar men jag har börjat få problem med att komma ihåg att ta medicinen. De senaste veckorna har jag glömt att ta den typ två gånger i veckan. 

På tal om det borde jag ta den nu innan jag glömmer att ta den idag...

Kommer snart ;) 


Sådär ja, haha 

som sagt så känner jag inte av några direkta biverkningar, men jag vet inte om jag känner mig bättre heller. Men det är svårt att säga. Jag har inte krisat så mycket och jag har inte längre massor med självmordstankar så det är ju i alla fall en stor förbättring. Jag sover dessutom så mycket bättre nu när jag tar Theralen-droppar på kvällarna. Jag tror att jag aldrig någonsin sovit så bra som jag gör med dem. Nackdelen är ju att jag blir rätt trött dagen efter. 

Så det blir ju mest att man sitter hemma och spelar dator eller kollar på någon serie, för jag orkar liksom inte med så mycket annat. 

Men just nu fungerar det ändå rätt bra. Har ju ändå kommit ut och gjort saker och fixat ett födelsedagskalas, och det är ju betydligt mer än jag gjorde innan, och definitivt om man ser tillbaka till för ett par år sedan då jag inte ens kom upp ur sängen. 

Jag har gjort många framsteg och det måste jag vara glad över!


Av Sara Modigh - Torsdag 27 juli 22:45

Åh mamma, jag kan knappt tro att det redan gått fem år. Att du varit borta i hela fem år.
Tiden har gått så fort, åren bara rullar på. Samtidigt känns det som en evighet.
En evighet sen jag såg ditt varma leende. En evighet sen jag såg dina vänliga ögon. En evighet sen jag hörde ditt skratt som alltid hördes lång väg.
Faktum är att ditt skratt var det allra sista jag hörde från dig, när jag körde iväg från ditt radhus med vindrutan öppen och fick en stor buske in genom rutan.
Du skrattade så högt så det ekade mellan husen och jag körde vidare själv full i skratt.
För du hade ett sådant skratt som alltid smittade av sig.

 
Om jag ändå hade vetat att det var sista gången jag någonsin skulle höra ditt skratt hade jag aldrig kört där ifrån.

Jag förstår inte hur någon så levande helt plötsligt inte längre är det.
Det kom som en blixt från klar himmel.

När jag fick veta att mamma var död kunde jag verkligen inte förstå. Jag ville inte förstå. 

Det fick bara inte vara sant.


Jag minns den där dagen för fem år sedan så väl. Hur jag satt hemma och fixade naglarna inför mitt födelsedag intet ont anande, när Jakob kom inspringande ropade att jag skulle komma fort.
När han berättade att de hittat mamma död fick jag en sådan klump i magen. Det sved och isade.

Min kropp sved av ångest men jag ville inte tro på hans ord.
Hela bilresan hem till mamma kändes som en evighet och sekund på en och samma gång.

Jag ville komma dit fort och se så att allt var okej. Att det bara var ett dåligt skämt.

Samtidigt ville jag inte komma fram alls. För jag visste att när jag kommer fram kommer jag behöva inse den hemska sanningen att min underbara fina mamma inte längre finns.


Det går inte ens och beskriva den skräcken jag kände i det ögonblicket vi kommer fram till mamma, och ser en ambulans parkerad på gatan utanför dörren och polismän i dörröppningen. Inte heller går det att beskriva sorgen som kom som ett slag i magen när man ser hela familjen sitta gråtandes tillsammans. Där och då blev allt alldeles för verkligt. Då gick det inte längre att fly från det faktum att min mamma är död.


 

Fem år senare finns sorgen fortfarande kvar. Men den är inte lika kvävande. Att mamma inte längre finns har blivit en del av livet. Det är en hård verklighet och det finns inget annat man kan göra än att kämpa vidare. Dagarna blir lättare och sorgen mer hanterbar. Men det kommer alltid att finnas en tomhet som aldrig kan fyllas. Saknaden efter mamma kommer aldrig att försvinna. 

Av Sara Modigh - Söndag 23 juli 21:48

         

Av Sara Modigh - Fredag 21 juli 03:31

Varför kan jag inte sova? Eller ja, sova kan jag ju nu tack vare Theralen-dropparna. Men jag kan fortfarande inte somna.
Ligger bara vrider och vänder mig i sängen. Så fort jag lägger mig ner och blundar kommer ångesten.

Jag förstår det inte, har verkligen ingen ro alls till att somna.
Jag får tusen tankar och idéer som jag blir jättestressad över så fort jag stänger ögonen, och det är så frustrerande.
Jag vill ju bara kunna få somna på nätterna. Men nej då, det får jag ju uppenbarligen inte.

Behöver typ narkos eller nått för att stänga av på nätterna.
Jag kan vara så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna, och så går man och borstar tänderna och gör sig i ordning för natten. Men så fort jag lägger mig är jag klarvaken och fylld med ångest.
Känner mig så stressad att det är som om min kropp och mitt psyke inte vill att jag ska somna.
Jag tror att det kan bero på att jag så ofta har vaknat i panik på nätterna, att jag på nått vis börjat bli rädd för att sova. Fast jag känner mig inte rädd utan det är nog något undermedvetet som gör att jag panikar så inför sömnen.

Men samtidigt sover jag oftast väldigt bra, när jag väl somnar, nu när jag tar Theralen. Så känns lite konstigt att jag skulle bli rädd för sömn nu.
Men sen har ju min psykiska ohälsa aldrig varit logisk.

Största problemet jag har nu är väl att jag allt oftare dygnar för att jag verkligen inte kan somna, vilket i sin tur gör att jag när jag väl somnar kan sova i ett dygn. För jag sover tungt när jag tar Theralen. I vanliga fall vaknar jag ju sjuttioelva gånger varje natt. Men med Theralen sover jag så mycket bättre.
Men tyvärr somnar jag inte av den, annars hade den ju vart perfekt för mig.

Klockan är nu halv fyra på morgonen och jag har börjat tröttna på att försöka somna. Men jag vet att jag inte borde vara uppe till i morgon kväll när jag för inte ens en vecka sedan var uppe i ett och ett halvt dygn i sträck.
Vart gör man av all stress och ångest som dyker upp när man försöker somna?
Vart gör man av alla tankar och känslor som inkräktar? Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.

Av Sara Modigh - Onsdag 19 juli 16:45

Har suttit och tittat igenom lite gamla bilder idag. Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord.

Men när det gäller sina egna bilder säger det nog mer än så. Framför allt så väcker det tusentals känslor och tankar.

När jag tittar på bilder från många år tillbaka så minns fortfarande jag hur mitt liv var. Jag minns de tankar och känslor jag kämpade med när bilden togs. Jag minns sorgen, jag minns smärtan, jag minns ångesten och hjälplösheten. Men framför allt minns jag skammen.
Skammen över mitt mående, mina alla misslyckanden och över allt annat så minns jag skammen över min kropp.

Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till min kropp. 


 

På denna bild är jag runt 15 år, jag har ännu inga synliga ärr på mina armar. Det är nästan en lite märklig känsla att se mig själv utan ärren. Jag har ju inte sett mina armar fria från ärr sen innan den här tiden i mitt liv. För denna bilden togs nått år innan mina självskador blev allvarliga nog att lämna kvar ärr. När denna bilden togs var sex den form av självskador jag använde mest. Jag avskydde mig själv, jag hatade min kropp och lät mig utnyttjas av män som uppenbarligen inte hatade min kropp. 

Jag tänkte att om någon annan vill ha min kropp så kan de få den. 

Jag önskade varje natt att jag skulle vakna och vara smal, min högsta dröm var att bli smal. 

Det gick så långt att jag slutade äta för att jag skämdes så över min vikt. 



   

På de här bilderna som är tagna strax innan jag skulle fylla 16 år, väger definitivt inte "för mycket". Men det var det jag tycke. Jag hatade min mage som jag ansåg var så tjock. Jag skämdes varje gång jag satt ner för jag hade "så mycket valkar". 

Jag minns fortfarande den där känslan så väl. Jag trodde alla stirrade äcklat på mitt fett. Jag skämdes över att sitta ner, och när jag satt hade jag alltid armarna korsade över magen för att försöka dölja hur fet jag var.

När jag tittar på dessa bilder idag kan jag inte förstå hur jag kunde tycka att jag var så tjock. 

Idag ser jag ju att jag var långt ifrån fet. 

Men den där självuppfattningen när man lever med psykisk ohälsa stämmer ju inte alltid överens med verkligheten. I mina ögon är och har jag alltid varit fet. 

Det är först efteråt som jag faktiskt har kunnat se att jag inte var så tjock som jag trodde. 

För även nu för ett par år sedan då jag bantade ner mig genom att ännu en gång svälta mig själv smal så var jag där igen. Hatade min kropp, såg mig själv som världens fetaste människa trotts att jag hade gått ner 40 kilo. 

Jag skämdes så mycket över min kropp att jag knappt vågade lägga upp bilder från mitt eget födelsedagskalas för jag tyckte att jag såg så tjock ut på bilderna. 

   

och ännu en gång, när jag tittar på bilden nu så är jag ju definitivt inte så tjock som jag själv uppfattade mig som. Jag skämdes så mycket över fur fet jag såg ut att jag aldrig någonsin använde den där klänningen igen. 

Hur sjukt är inte det där egentligen? Jag kan verkligen inte banta utan att hamna i de där banorna igen. 

Att jag svälter mig och hatar min kropp i så stor grad att jag inte längre kan leva normalt. 

Jag har aldrig hatat min kropp så mycket som när jag var smal, just på grund av de destruktiva tankar och beteenden jag hade för att nå den kroppen. 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se