Direktlänk till inlägg 17 juli 2019
Det enda jag får komplimanger för är min förmåga att fortsätta leva mitt liv och mitt utseende.
Jag är bara ett sött ansikte i ett skitliv.
Ibland hatar jag de där kommentarerna om hur stark jag är som orkar kämpa.
Hur duktig jag är som orkar med att leva med alla mina problem.
Kommentarerna om att ni aldrig skulle klara av det.
För jag är inte "stark" för att jag existerar.
Jag är inte duktig bara för att jag lever ett svårt liv.
För när allt kommer till kritan har jag inget annat val än att leva det liv jag har.
Jag kan inte trolla bort mina diagnoser, jag kan inte på något magiskt vis få min mamma tillbaka. Jag kan inte heller få alla mina hemska upplevelser att bli ogjorda.
Detta är mitt liv, och jag har inte valt detta.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se