En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under februari 2015

Av Sara Modigh - 27 februari 2015 12:30

    

Nej men tack så mycket för att du berättar att det jag och andra känner och upplever är fel. Att du så vänligt talar om för oss att vi bara ska skärpa oss och ta tag i våra liv. Tack så mycket för att du påpekar att jag och alla andra som mår dåligt har en offerkofta bara för att vi säger ifrån och försöker öppna upp ögonen inför den attityd som finns mot vissa bidragstagare. Mycket vänligt utav dig.

Men jag vill inte bara sitta och svälja allt detta och låssas som ingenting. Inget kommer att förändras om ingen säger ifrån.  Är det att ha en offerkofta att vilja göra sin röst hörd för att man vill kräva en förändring så att sjuka människor ska få det bättre så bär jag den gärna. 


Sen så vill jag bara säga GRATTIS! Så otroligt skönt för dig att du inte känner dig värdelös. Att du lyckats undkomma. Tyvärr gäller inte det oss alla. Vare sig vi är feminister eller ej. 


Jag ser inte mig själv som bitter men min upplevelse är helt skild från din och det måste jag få prata om. 

Jag är uppvuxen med att höra att jag är lat, ska ta mig i kragen och så som du skriver att jag ska ta tag i mitt liv. Det är en attityd som genomsyrar samhället och är det då så konstigt att man känner sig dålig när man inte uppfyller de krav som finns. Kraven på att man ska klara av att jobba, kraven på att man ska kunna sköta sitt hem och att man ska bidra med sitt till samhället. Det är ju bara att "ta tag i sitt liv" för att uppnå det enligt de flesta. När man ständigt får höra att man bara ska skärpa sig så påverkas man negativt. Bilden som samhället förmedlar av att man är lat, slapp, dålig när man inte fixar sitt liv tränger djupare och djupare in varje gång man får höra det och det blir tillslut en del av den egna självbilden. 

Jag har fått höra detta sen jag var 12 år gammal. Att jag ska ta ta mig i kragen, att jag ska skärpa mig och att det bara är att fixa sitt liv. 


Det handlar inte om att skylla ifrån sig. Det handlar om synsättet som finns mot bidragstagare. 

Ett synsätt som drabbar vissa grupper värre än andra. 

Som sjukskriven för psykisk ohälsa blir man väldigt ofta ifrågasatt och attityden att man bara är en lat människa som vill snylta på andra är något man möts av väldigt ofta. 

Det spelar ingen roll hur sjuk man är i sin psykiska ohälsa man får ändå höra om att man är en parasit som lever på andra eller så ifrågasätts allt man gör. "Ja, jag hörde minsann att du var ute med Eva-Lotta häromdagen, hur kommer det sig att du orkar med det när du inte orkar jobba?"


När man är uppväxt med den attityden så är det ju klart att det formar de tankar och känslor man har. Man känner sig dålig för att man inte kan "Skärpa till sig och ta tag i sitt liv"

När ni säger sådär och får det att låta som att det är det lättaste som finns att bli av med sin sjukdom hur tror du då att det påverkar självförtroendet?

När man gång på gång under hela sin uppväxt fått  höra "ta dig i kragen, ryck upp dig, sluta vara så svag" så känner man sig dålig när man inte klarar det.

Du själv sprider ju samma förtryck. Du säger åt oss att bara skärpa oss, det är vi som är att skylla och inte hur samhället har behandlat oss. Det är den enskilda individens fel och inte samhällets attityd gentemot sjukskrivna. 

 

Jag är sjuk och har all rätt till att få samhällsstöd, men samhället håller inte med. Samhället säger åt mig att rycka upp mig, ta mig i kragen och fixa mitt liv. Samhället begär att jag aldrig ska göra något för min egenskull och att jag enbart ska kämpa efter att bli arbetsduglig. Min hälsa spelar ingen roll, huvudsaken är att jag kan slussas ut i arbete så att jag bidrar till samhället. 

Samhället har sett till att jag ska känna dåligt samvete över att jag lever på bidrag. 


Men som sagt, Grattis till dig att du sluppit undan detta. 



Av Sara Modigh - 26 februari 2015 15:15

Ibland funderar man på hur sjuk man måste vara för att det ska vara okej att vara sjukskriven. 
Jag har åtskilliga gånger under hela mitt liv fått höra att jag bara är lat och ska ta mig i kragen. 
Jag har i hela mitt liv fått höra att jag är lat och bortskämd. 
"Dumma lilla flicka, du måste ju förstå att du måste ha ett jobb" och ingen tycks inse att man kan vara svårt sjuk och ändå prioritera saker som man mår bra av, just för att man behöver de sakerna för att orka fortsätta kämpa. 
Att jag orkar skriva på min blogg, att jag umgås med vänner och träffar familjen gör mig inte mindre sjuk, men det är det som gör att jag överlever och får mig att orka fortsätta kämpa. 
Hade jag inte prioriterat att orka dessa saker hade jag gått under. 


Så nej, jag kan inte jobba och ja jag har ändå orken att träffa min familj och driva en blogg. 
Men det verkar som att den enda gången man är sjuk nog att vara sjukskriven är om man är så sjuk att man inte kan göra någonting mer än ligga hemma och dö och samtidigt kämpa allt man kan för att ta sig tillbaka till jobbet. Då är man värdig att vara sjukskriven.

Jag har på riktigt hört folk komma med argument om att "Den och den var si och så sjuka och klarar ändå av att jobba" som att det skulle få mig att må bättre och komma in i ett arbete?
Jag önskar mer än något annat att jag var frisk och kunde ha jobb och klara allt det där som man förväntas klara av. 
Oförståelsen är så stor och ingen vill riktigt sätta sig in i hur det är att leva med de sjukdomar och problem som jag har, så varför då säga åt mig att jag skulle klara av att jobba om jag bara inte var så lat?

Jag känner mig som en så fruktansvärt dålig människa för att jag lever på aktivitetsersättning. Jag känner mig dålig för att jag inte klarar av att plugga eller jobba. Just för att jag alltid har fått höra om alla som har det värre och ändå kan jobba och hur lata alla sjukskrivna är. Jag får dåligt samvete när jag gör något för att må bra, för jag har så många gånger fått höra att om jag orkar det så borde jag orka att jobba också. Det är som att om jag inte jobbar och sliter så förtjänar jag inte att ha något bra alls i livet. 
Är det meningen att man ska behöva lida genom hela livet tills man drivs till att ta sitt eget liv för att det är så viktigt att ha ett jobb?
Jag har flertalet diagnoser som alla enskilt skulle vara nog för en sjukskrivning och ändå så har jag dåligt samvete över att jag är sjukskriven. 
Jag skäms alltid över att jag inte är en duktig sjukling som klarar av att sköta hem och jobb.


Ska det verkligen vara så. Att man när man är sjuk ska skämmas över att man inte är frisk nog att kunna jobba. 

När man är drabbad av osynliga sjukdomar, sådana sjukdomar som inte syns utåt alltså så är det väldigt svårt. Jag har fått höra så många gånger att jag verkar så frisk. Många kan inte alls se hur dåligt jag mår. 

Det är ju inte så konstigt egentligen efter som alla mina sjukdomar sitter i hjärnan. 

Man ser inte hjärnan, men den styr precis allt.

Ni kan inte se de eviga myrkrypningarna i mina ben, ni kan inte se den brännande smärtan i min rygg. Ni kan inte känna de iskalla vågorna som går genom mina armar varje gång jag försöker lyfta något ovanför axelhöjd. Ni kan inte känna hur energin bara rinner ur min kropp om jag blir det minsta varm. Ni ser inte att jag lider när det känns som om min hjärna är kokt och svullen. Ni kan inte heller känna min ångest, känna hur stressen byggs upp, hur hjärtat slår obehagligt i min bröstkorg, ni kan inte känna det där tycket över bröstet som gör det svårt att få luft. Ni kan inte heller se min sorg. Ni kan inte se frustrationen och ilskan som gnager inom mig. Men ändå så tar ni er friheten att säga åt mig att jag är dålig som inte jobbar.

Så du som bara härom dagen förklarade så fint att jag skulle må bättre om jag bara hade ett jobb:

 


Du vet ingenting om hur det är att leva med mina diagnoser. Du känner inte mig, har aldrig ens träffat mig eller har någon inblick i vad jag kämpar med dagligen. Hur har du ens mage att komma hit och säga åt mig att jag skulle bli frisk av ett jobb?

Tror du inte att om jag kunde jobba så hade jag gjort det? 


Jag hatar att vara sjukskriven men det är ett måste, jag överlever inte annars. 

Det är fruktansvärt ensamt att sitta hemma i en tom lägenhet dag in och dag ut och det är väldigt långtråkigt. MEN, det är faktiskt så att jag orkar inte något annat. Det fungerar inte. Jag blir bara sjukare och sjukare när jag försöker ta på mig saker som jag varken fysiskt eller psykiskt klarar av. 

Men jag önskar verkligen att jag klarade det. Det är en dröm att kunna må så pass bra att man kan ta sig till ett jobb där man kan träffa trevliga kollegor och ha något att göra om dagarna. Att få en ordentlig lön och faktiskt kunna leva ett riktigt liv. Åh vad jag vill ha det!


Så sluta behandla mig som om jag bara sitter hemma och latar mig för skojs skull, för det är inte skoj.

Av Sara Modigh - 24 februari 2015 10:00

Synonymer till svag

 
1. klen, vek, veklig, kraftlös, orkeslös, matt, blek,

 
utmattad, skröplig, tärd, 
sjuklig; själssvag, viljesvag, karaktärslös, vacklande, 
slapp, flat; osjälvständig, lättledd,maktlös; tunn

,
 instabil, 
skör, ostadig, bräcklig; ringa, måttlig 
 
2. dålig, medelmåttig, underhaltig, undermålig, skral


, oacceptabel 
 
3. mild, lätt, knappt märkbar; obetydlig, liten 
 
4. smaklös, fadd, blaskig; dämpad, låg, stilla
 
 
Svag, ett ord jag blivit förknippad med i hela mitt liv. "Jag är en svag individ" för att jag är drabbad av psykisk ohälsa. 
Jag är Svag, Vek, kraftlös, Skör och Instabil. Alla är ord som för mig säger det samma.
 
Att jag får skylla mig själv att jag mår dåligt eftersom jag är så svag. För att vara svag är något väldigt negativt. Det är bland det värsta man kan vara. 
 
Hade jag bara varit lite starkare, haft mer kraft och inte varit så vek så hade den psykiska ohälsan tänkt "Shit vilken stark människa, henne lämnar jag. Inte värt att ge sig på henne" och hoppat vidare till någon svag stackare istället som bara tackar och tar emot. 
Lägger sig platt och istället för att ta sig i kragen bara sätter sig i ett hörn och tycker synd om sig själv. Ett lätt offer så att säga...
För det är väl så sjukdomar brukar fungera ...eller?
 
 
Jag anser inte att man är svag bara för att man är sjuk, snarare måste man vara väldigt stark för att orka leva genom alla motgångar. 
Det är ju inte så svårt att leva när man inte har några svårigheter.
Testa att gå en dag i mina skor med Multipel Skleros, Asperger, ADD, Generaliserat ångestsyndrom, Panikångest, Atypisk depression, Sorgen efter min mamma och bär allt det där samtidigt som ni får höra hur svaga ni är. 
 
Har ni någon gång haft så där riktigt hög feber, hela kroppen värker och ni känner er helt svimfärdiga och så testar ni att genomgå ett träningspass. Inte det lättaste när man är sjuk, Eller hur? Det brukar gå så otroligt mycket bättre när ni är friska.
Det är samma sak oavsett sjukdom. Allt är lättare när man är frisk!
Så att kalla någon som är sjuk för svag för att den inte klarar av att leva ett friskt liv är i min mening helt fel. 
 
Svaga individer är de som aldrig haft några motgångar, de som lever ett enkelt liv där allt bara flyter på precis som det ska. Människor som aldrig behöver stanna upp och fundera hur de ska ta sig vidare. Människor som lever livet som om det vore en fin vacker vårdagspromenad på en plan mark. 
Dessa människor var största bekymmer är vad man ska äta till middag eller vilka skor man ska ha på sig. 
 
Visst,
Jag förstår synsättet, det har funnits med oss sedan tidernas begynnelse. Den svagaste dör och de starka överlever.
Man blinkar inte en sekund innan man dränker den ynkliga lilla kattungen som inte vill dia från sin mamma. Man ser bara den där kraftlösa och veka lilla krabaten som har en väldigt liten chans att överleva.
 
"Den är en svag individ".
 
Men jag ser ett djur med en tuff kamp framför sig. Ett djur med potential som kan nås om den lilla kraken bara får förutsättningarna. En fighter som måste slåss för att överleva och som kommer få gå igenom en kamp som många har turen att slippa.
 
 
Viss det kanske krävs att kattungen handmatas de första veckorna av sitt liv för att bygga upp styrkan för att ens kunna överleva. Det lilla djuret har en oerhörd kamp framför sig. En kamp som en "svag individ" aldrig skulle klara i min mening.
Det krävs både mod och styrka för att orka kämpa. 
Det krävs också tur. Turen att få förutsättningarna att kunna kämpa, turen att ha stödet och turen att inte vara för sjuk för att kunna överleva. 
Det gäller att hitta en balans för vad man klarar av.
 
Det gör mig inte till en svag individ bara för att jag är sjuk. Jag är en fighter som aldrig har gett upp.
Jag har fortsatt att leva och gå framåt trots alla hinder på min väg, jag har fortsatt att utvecklas och jag har blivit väldigt stark på vägen. 
 
Det finns inte en chans att jag hade varit så stark som jag är idag om mitt liv hade varit helt problemfritt. 
 
Men samtidigt ser jag inte mig själv som stark, jag har bara kämpat mig igenom det jag måste för att överleva. 
Antagligen för att jag har vuxit upp i ett samhälle där alla ser mig som svag, ynklig, dålig, medelmåttig, själssvag, instabil, skör, bräcklig, vek och så vidare.
Dessa attityder smittar av sig. 
Men i dag kan jag i alla fall säga att nej, jag är inte en svag individ. Jag har bara en utsatthet som du inte har och jag har andra förutsättningar än dig. 
Mina problem blir bara problem eftersom vi har en mall som alla ska passas in i oavsett vad de har för hinder på vägen. 
Men om man istället för att anpassa sig själv efter livet anpassar livet efter vad man kan så går allt mycket bättre. 
 

Av Sara Modigh - 22 februari 2015 17:35
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Sara Modigh - 20 februari 2015 21:45

Oj, oj, oj. Vilken vecka jag haft.


Jag skrev ju att det var mycket som skulle hända denna veckan och jag kan gladeligen berätta att allt gått bra, trots att jag gått och blivit superförkyld.
I tisdags var det halvårskontroll och dropp och det gick väldigt bra. Fick först prata med en arbetsterapeut och fick svara på lite frågor och göra ett test som går ut på att man får en lång lista med symboler och längs upp på pappret finns en liten ruta där man kan se vilken symbol som betyder vilken siffra. Sen ska man räkna upp så många siffror som möjligt under en minut. Det gick väldigt bra och jag fick det bästa resultatet hittills på det testet. Det var kul att höra för det kändes som att det inte gick så bra för jag kände mig väldigt varm och mådde inte så jättebra.
Efter det så fick jag träffa sjukgymnasten och det gick bra även där. Fick göra lite alla möjliga knäppa saker som att gå på hälarna fram och tillbaka i ett litet rum i en minut eller stå på ett ben och få min styrka i kroppen mätt genom olika "övningar".
Allt såg bra ut där med så det var väldigt skönt att höra.
Sen var det dags för lite blodprover och som tur var kunde de ta proverna ur mitt PVK så jag behövdes bara stickas en gång.

Jag börjar vänja mig vid att bli stucken nu. Man blir härdad. Men det oroar mig en aning att jag bara har ett kärl som fungerar. För hur länge till kommer det funka innan det blir för mycket ärrvävnad i kärlet för att det ska gå att sticka i det. Men men, den dagen den sorgen.
Väl där så berättade jag att jag tyckte att det kändes som om jag höll på att bli förkyld. Då fick de dubbelkolla med läkare innan för att se om jag kunde få mitt dropp. Det kunde jag så länge jag inte hade feber. Min temperatur låg en aning högt men inte "feberhögt" så jag fick mitt dropp och det var skönt det.

För på onsdagen blev jag sämre och jag började få feber. Men jag lät inte det stoppa mig, utan jag ställde mig och stekte pannkakor till mig och min kära make som är den som smittat mig ;)

 
Sen har det bara blivit värre och värre.

Min hjärna känns helt kokt och jag känner av min MS-fatigue och får mer symptom av min ms nu när jag är förkyld.

Jag kan ju själv känna att jag har varit betydligt mer förkyld än jag är nu utan att må så dåligt som jag gör. Det är lite svårt att greppa att man blir så golvad av en liten förkylning. Så jag är väldigt tacksam att jag är vaccinerad mot influensan i alla fall, för den vet jag faktiskt inte om jag skulle ta mig igenom om jag drabbades av. 

Men hur dåligt jag än mådde så var jag ändå tvungen att åka till sjukhuset på torsdagen för att träffa min läkare.

 

Fick prata lite med läkaren och så fick jag göra om några av testerna som sjukgymnasten hade gjort och fick även göra några andra tester. Det som syns nu är att jag har överaktiva reflexer i vänstersidan och att jag har en aning fumlighet i motoriken på vänsterben men allt har blivit bättre sen senaste undersökningen. Senaste MR:en visade också att jag inte fått några nya inflammationer och att några av de MS-plaques jag har haft har gått tillbaka så det känns underbart.
Jag hoppas verkligen att det håller i sig så här!
Efter läkartiden så åkte jag hem och sov typ hela dagen för jag var så slut.
Sen när Jakob kom hem så åkte vi för att handla lite Ipren på Ica Maxi och väl där inne trodde jag att jag skulle dö. Fick gå ut och lägga mig i bilen för jag kände mig helt svimfärdig av värme.
Värmekänsligheten är mitt mest handikappande symtom och när man får feber så är det som att vara allergiskt mot min egen kropp även fast jag knappt ens har feber. Men minsta lilla höjning i kroppstemperaturen får mig att må dåligt. Men det är inte lika illa nu som det var för ett år sedan då jag inte tålde min normala kvällstemperatur, man har ju normalt högre temp på kvällen än på morgonen så framåt varje eftermiddag mådde jag skit. Jag överlevde enbart genom att äta isglass och ha kalla handdukar virade runt huvudet. Något jag har fått återgå till nu.
Trots att jag mår så dåligt så var jag ändå tvungen att masa mig upp och åka till tandläkaren idag.

På väg dit kändes det ännu en gång som jag skulle dö. Tröttheten, smärtan och illamåendet blandat med svimningskänslan av värmen gjorde att allt verkligen kändes bedrövligt. Men jag tog mig dit, tack vare att Jakob kunde skjutsa mig. Sen när vi satt i väntrummet så väntade vi och väntade. Sen fick jag världens hostattack och fick springa in på toaletten och hosta och dricka lite vatten. Självklart är det just då som de ska komma för att ropa upp mig.
Det hade varit en sådan grej som jag aldrig hade klarat av innan. Jag hade tyckt att det hade vart så fruktansvärt hemskt att jag hade mått dåligt i flera månader över det om jag hade mått lika dåligt nu som jag har gjort tidigare.
Men nu rörde det mig inte i ryggen. Jag hade suttit i tio minuter efter utsatt tid och väntat på henne då kan hon gott vänta i två minuter på att jag hostar färdigt.
Själva undersökningen gick sedan rätt snabbt och smärtfritt. Hade inga nya hål och inget som behövde lagas. Det var väldigt skönt.
Sen åkte Jakob och jag och köpte lite glass att äta ikväll. För han jobbar kvällen idag så vi förtjänar något trevligt när han kommer hem tycker jag :)

Jag har mest legat i sängen och hostat och snorat idag och det är för att jag varit så förkyld som jag inte riktigt orkat skriva något på bloggen. Jag har inte haft orken att sitta vid datorn. Men när jag blir bättre ska jag se till att skriva något. Har ni några önskemål om vad ni vill att jag ska skriva om? Kan behöva lite inspiration för att komma igång igen :)


Ps. Titta vilket gulligt kort jag fick på posten idag

   

Av Sara Modigh - 16 februari 2015 22:45

 

Min första tanke när jag läste den där artikeln om den fjortonåriga tjejen som utnyttjades av en äldre kille är "Det där hade kunnat vara jag".

Sen inser jag att det där var jag för så många år sedan. Jag har försökt trycka undan tankarna på detta i så många år. Mycket för rädslan att bli dömd. För tyvärr så blir man dömd. 


Kommentarerna rullar in på Facebook angående artikeln och det som diskuteras är som alltid förövarens etnicitet. Som om att vi i ett desperat försök försöker skylla denna avskyvärda handling på ett annat folkslag för att försvara "vårt fina svenska folk". Precis som om svenskar aldrig begår våldtäkter. 

Men låt mig säga detta. De killar som utnyttjade mig som fjortonåring var alla vanliga svenska män!

Så sluta upp med att försöka försvara Sverige i varenda våldtäkt som sker för det spelar ingen roll ifall förövaren är Svensk, Dansk, Norsk, Ryss eller Arab. Våldtäkter begås av människor inte etniciteter och förekommer världen över i alla länder och alla religioner. 


Det andra som diskuteras är offret. Dessa evigt fruktade kommentarer som är så hemska.

Offret ifrågasätts, är det hon säger verkligen sant? och om det nu är det så får hon säkert skylla sig själv! Offret måste ha gjort något så att hon förtjänade detta. Man är ju dum om man tar risken och träffar någon från nätet, eller hur? 

       

Jag tycker det är riktigt illa att man försöker förminska och ta ifrån den här tjejen rätten att själv avgöra vad som hänt. Att man misstror henne är hemskt. Att försöka bortförklara hennes upplevelser med kommentarer om att hon ljuger, eller att hon måste vara väldigt dum för att hon "går på det om och om igen" är inget annat är otroligt korkat

Speciellt av två anledningar: 1. Man kan säga ja hundra gånger men nej en gång och lyssnar inte personen när det är nej så är det våldtäkt. Det spelar ingen roll hur mycket man sagt ja innan. Sker samlag mot någons vilja så är det våldtäkt.

2. Hon är under femton och det klassas enligt lag som våldtäkt när någon har sex med en minderårig. Lagen kom 2005 och säger att den som har samlag med ett barn under 15 år ska dömas för våldtäkt. Är omständigheterna mindre allvarliga döms man istället för sexuellt utnyttjande av barn. 



Denna lag fanns alltså inte när jag var fjorton så för mig klassades det inte som våldtäkt.

När lagen kom så tyckte jag att den var väldigt konstig "Vill jag ha sex med någon när jag är minderårig borde jag få ha de utan att det ska klassas som våldtäkt. Det är ju jag som vill det" tänkte jag. Men idag förstår jag att lagen finns där för att skydda och jag uppskattar verkligen att den finns. 

Det är först när man blir äldre som man inser hur otroligt ung man är när man är fjorton. 

Man är bara ett barn. När jag tittar på fjortonåringar idag så kan jag inte för mitt liv förstå varför någon i min ålder skulle vilja ha sex med någon så ung. 

Så tänkte jag inte då. 

När man går i högstadiet så tror man att man är så mycket äldre än man faktiskt är. Man känner sig vuxen och man tror att man är det. 

Internet har alltid varit en farlig plats och framför allt för unga tjejer.

Alla killar jag träffade när jag var yngre träffade jag från nätet. Det kunde vara från Lunarstorm, Helgon eller Snyggast till exempel och när man är ung är man rätt impulsiv. Man gör saker utan att tänka på konsekvenserna och ibland hamlar man i situationer man inte alls räknat med och vågar inte säga ifrån. 


Det är skrämmande att inse att detta händer dagligen. Unga tjejer lockas med allt möjligt för att utföra sexuella tjänster. 

Det kan vara allt ifrån cigaretter till nya kläder, pengar eller alkohol.

Precis som när jag var ung så pratades det ofta om att man skulle få något i utbyte. 

En tjänst mot en annan och det kan ju kännas väldigt lockande och sen när man fått sina cigaretter eller vad det nu var som man kände sig tvungen att ha. Ja då insåg man vilken sits man satt sig i. Man ångrar sig när man sitter bredvid en häftigt andandes gubbe som smeker sitt stånd medans han stirrar in i de skräckfyllda ögonen på en fjortonårig tjej. 

Sen med gråten i halsen tar man emot det som komma ska, för man har ju lovat och vad händer om jag säger nej nu? Jag kan inte säga nej. Jag har ju tagit emot min del nu måste ju han få sin. 

Man känner sig tvingad och vågar inte avbryta. Sedan finns hållhaken där. Gör du inte som jag säger så berättar jag vilken snuskig liten flicka du är. Man är fast, vågar inte ta sig ur. Ingen får veta!


Det är svårt att ta sig ur, så att ifrågasätta sanningen i vad den här modiga tjejen säger som faktiskt är på väg att ta sig ur är i min mening det värsta man kan göra!

Det är kommentarer som dessa som gör att så många offer aldrig någonsin vågar anmäla och beskyller sig själva för det som hänt.

Tänk om det vore ni som var den där tjejen? 


Av Sara Modigh - 14 februari 2015 10:30

Jag älskar dig Jakob!



och hoppas satt ni alla där ute har en rolig alla hjärtans dag. 

Jag vet att det finns många där ute som tycker att den här dagen är jobbig. Man känner sig extra ensam. Men jag tror att det är bäst att inte fokusera så mycket på det man inte har och istället väljer att se på det vi faktiskt har. 

Har du ingen partner att överösa med kärlek, ge den till sig själv. Alla hjärtans dag behöver inte vara för någon annan. Älska dig själv. Skäm bort dig själv. Titta på någon bra film, unna dig något gott att äta, ta ett mysigt bad. Ja, gör något för dig själv!

Kom ihåg att älska dig själv för det är du värd.    




Av Sara Modigh - 12 februari 2015 13:00

Varför är det alltid så att allt kommer på samma vecka?

Nu har jag haft fritt under lång tid och sen så kommer en vecka. Nämligen nästa då jag på tisdagen först ska till sjukhuset för att träffa sjukgymnasten och sen arbetsterapeuten och efter det ta blodprover och fylla i papper och sen få mitt dropp. Sen på torsdagen ska jag till sjukhuset igen för att träffa min neurolog och på fredag ska jag till tandläkaren. 

Men ja, det är bara att bita ihop och ta sig igenom allt. 

Det är tråkigt men måste ju göras. 


Men att behöva gå till sjukhuset två gånger under samma vecka får mig att känna mig lite extra sjuk, typ som när jag var på sjukhuset dagen innan julafton. 

Börjar ju känna mig som en stamkund där. Fast ja, Det är jag ju i och för sig. 

Är ju på sjukhuset minst en gång var fjärde vecka. 


Men ibland när man är där flera gånger under en vecka eller måste vara där precis inför en stor helg, ja då inser man att man faktiskt är svårt sjuk. 

Så även om jag ,år rätt bra nu, så har jag ju faktiskt en allvarlig sjukdom. 


Jag är dock väldigt glad och tacksam över att jag inte känner mig sjuk just nu och även för att jag inte ser sjuk ut.

Typ såhär:

 

Nej men skämt åsido.

Det är skönt att inte alla behöver veta bara genom en blick att jag är sjuk. 

Det var jobbigt när jag hade mitt skov som satte sig och påverkade min förmåga att gå. Jag kunde verkligen inte ta mig någonstans utan att stötta mig på något och då syntes det ju att jag inte var frisk. Fast då såg jag kanske mest full ut.

Det var extremt jobbigt. Jag skämdes över att gå bland folk för jag tyckte det var så hemskt när folk tittade på mig när jag sakta vinglade fram hängandes på Jakobs arm. 


En äldre granne sa åt mig att jag skulle skaffa en rollator jag också, och det hade jag säkert behövt göra om det skovet inte hade gått tillbaka. 

Det hade vart väldigt jobbigt att som 23 år gammal behöva få en rollator för att kunna ta sig fram. 


Åh så glad jag är att jag faktiskt kan gå igen. Ni fattar inte vilken frihet det är att kunna gå.

Jag är så otroligt tacksam för att jag har fungerande ben igen. 

Det var värst strax innan jul 2013 för då hade jag både fatigue, balansproblem och svårt med motoriken på vänster sida. 

Jag glömmer aldrig det helvetet. 


Jag kunde inte styra varken vänster ben eller arm. Jag missade munnen när jag skulle äta så ni kan ju förstå att det var svårt att sätta ena benet före det andra när man gick eftersom benet var lika påverkat som armen. 

Har ni någon gång gjort ett neurologiskt test?

Det finns nämligen ett där man ska dra ena hälen mot det andra smalbenet. Man brukar börja nedifrån och dra upp mot knät. När jag skulle göra den kunde jag inte för mitt liv dra hälen så. hälen bara skakade fram och tillbaka över smalbenet i ett sicksack mönster och när man kollade armarna så får man lägga båda händerna i knät och vrida händerna så man har handflatan upp och sedan vrida tillbaka så handflatan är nedåt. Detta ska man göra så fort man kan. Men vänsterhanden var jättelångsam medan höger var snabb. Det är verkligen läskigt när man ser det så tydligt. Men nu är det bara en liten svaghet kvar i vänster sidan. Jag kan röra mig som jag ska även om jag känner av svagheten när jag blir trött eller stressad. Det är lite svår att hålla balansen för den är inte som den har varit. Men jag övar på att gå på löpband för att försöka träna upp mig så att jag kanske ska kunna gå lite bättre och inte behöva koncentera mig så mycket för att hålla balansen som jag gör nu. 

Jag har svårt att gå fortfarande om jag inte har något att hålla mig i. Jag kaninte gå i trappor utan ledstång, kan inte gå på löpbandet utan att kålla i mig och jag håller oftast i Jakob om vi är ute och går på ojämn mark. 

Men jag hoppas verkligen att jag kan träna upp min balans mer och mer.

Jag kan stå på ett ben nu igen så det är ju ett steg frammåt i alla fall, nu ska jag bara öva på det så att jag kan stå på ett ben och ta på min sko på andra foten också haha.

För det har jag inte balans till. Men det är mitt mål. Att jag ska kunna ta på mig skorna utan att sitta ner!

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards