Inlägg publicerade under kategorin Dikter och annat poetiskt
Jag ligger och tänker på allt som var.
Tankar, kärlek och minnen är det enda som finns kvar.
Jag funderar, är detta stunden?
Jag undrar är detta sekunden?
Jag frågar men jag hittar inte svaret.
Är detta tiden för det sista andetaget?
Illamående, svettningar,
Ångesten får mitt hjärta att rusa, jag flämtar efter andetagen. Svimmar jag nu?
kramper, yrsel,
Jag spärrar upp ögonen i ren panik, jag får ingen luft!
En isande känsla i magen.
Rädslan lamslår mig vad ska jag göra?
Bröstsmärtor, frossa och darrningar
Jag tappar kontrollen. Håller jag på att dö?
Jag försöker samla tankarna, jag kämpar för att ta ett djupt andetag. Det är svårt. Jag försöker att andas lugnt. Jag håller inte på att kvävas. Det är bara ångest , jag ska inte dö. Men tänk om jag vill dö?
Vill jag det? Nej, egentligen inte. Ibland tänker jag vad skönt det vore att aldrig vakna igen.
"I do not want to die, no never. I just want to sleep forever"
Tårarna bränner i ögonen och en klump stor som ett berg befinner sig i min hals.
Jag sväljer och sväljer, försöker blinka bort tårarna.
Jag har ett svart hål i min själ.
Ett hål som sliter sig större och större, ett hål som äter upp mig inifrån.
Ångest är som att simma i ett stormigt hav.
Ju mer man kämpar desto längre ut dras man.
Varje sekund av livet kämpar man för att hålla huvudet ovanför ytan.
Man kämpar efter syre, Man kämpar för att överleva.
Instinkten säger sprattla allt du kan för att hålla huvudet ovanför vatten ytan.
Egentligen måste man slappna av,
Låta sig dras ner i de svarta djupet.
Lita på att man kommer flyta upp i lugnare vatten.
De är svårt att inte följa sin överlevnadsinstinkt.
Att låta vattnet dra ner än till djupet är otäckt och otroligt svårt.
De är mycket lättare att simma och kämpa mot vågorna.
Att simma till den där livbojen. Man är säker för stunden,
Men när man sedan ska börja simma mot stranden upptäcker man att livbojen låg i farligare vatten och de blir svårt att släppa taget.
Den mörkaste sorgen och gråten i min hals,
Vart jag ska ta vägen det vet jag inte alls.
Frustrationen är hög, För visst är det så att jag inte dög?
Det finns så mycket skuld och skam,
Lite avund kommer också fram.
Ångest och rädsla tar över mitt liv,
När jag tänker på detta blir jag depressiv.
Kokande ilska, härjande hat.
Visst är livet underbart?
Jag har så många känslor på en gång, Det suger verkligen all energi från mig. Jag är trött, sur och grinig för att jag verkligen inte har någon energi i kroppen. Jag har svårt att ta mig upp ur sängen när det är dags att gå upp. Jag har svårt att tänka. Mitt huvud värker.
Jag har gråten i halsen och ilska i blodet, Irritationen bränner under min hud och sorgen gnager i mitt hjärta.
Jag har en rädsla som svider i min mage och ångest som håller mitt bröst i ett järngrepp.
Jag tappar kontrollen.
I've got a pain in my sawdust That's what's the matter with me
Something is wrong with my little inside I'm just as sick as can be
Don't let me faint, someone get me a fan
Someone else run for the medicine man
Ev'ryone hurry as fast as you can
I've got a pain in my sawdust
Oh, sad was the day for the little bisque doll
For they cut all her stitches away and looked for the seat of the terrible ache
"'Twas a delicate task," they all say
For none of the surgeons had ever before Performed on a dolly's inside
They tried to re-stuff her but didn't know how
And this was her wail as she died
lyrics written by Henry Edward Warner
Mamma du har tagit ditt sista andetag,
Ditt hjärta har slagit sitt sista hjärtslag.
Du finns ej mer i livet. Du finns ej längre kvar.
De fina minnena är det ända vi har.
Mamma du gav oss allt , du fanns alltid där.
Men nu är du inte längre här.
Du finns i allt som är fint på vår jord.
Du finns i små kärleksord.
Du är ringarna i sjön, du är Glittret i snön.
Du är solsken på min kind. Du finns i en stilla vind.
Du är borta men ändå här för vi kommer alltid att hålla dig kär.
Ångesten är tung i mitt bröst.
Jag försöker skrika men har ingen röst.
Just nu kan inga tårar falla,
för jag måste vara stark inför alla.
Självskador är på nått jag tänker.
På alla vasa föremål som blänker.
Har villjan att dra ett rakblad mot mitt skinn.
Men det får ej ske, nej aldrig någonsin.
I mitt bröst finns tusen skärvor.
Skärvor av det som tidigare var mitt hjärta.
Varsamt jag lagt mitt hjärta i dina händer.
Men mitt hjärta du krossade och tusen små skimrande bitar är allt som finns kvar.
Med regn i blicken och glittrande glas i mitt bröst ber jag dej med bruten röst , "älska mig, snälla älska mig
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se