En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under februari 2014

Av Sara Modigh - 28 februari 2014 13:00

Och där föll jag igen!


Jag känner mig otroligt labil i mitt psyke. Är det för jag börjat ta Saroten? 

Jag växlar mellan att må bra till att må fruktansvärt dåligt på sekunder. Jag blir ledsen, arg och sårad för minsta lilla och jag börjar känna mig grymt osäker på mig själv. 

Jag känner mig ful, äcklig och misslyckad..Vafan? Varför kommer alla dessa känslor tillbaka. Jag trodde jag var över den delen av mitt liv så jag hatade allt i mitt utseende. 

Jag känner mig otillräcklig. Jag duger inte som jag är. Jag måste bli bättre..Måste vara bäst annars duger det inte!

Kraven ekar i mitt huvud. Måste bli smalare, måste ha större bröst, måste få finare hy, måste få tightare kropp, måste få rundare rumpa, vitare rakare tänder,  finare hår, smalare midja, måste bli smartare, måste bli duktigare, måste bli starkare, måste bli BÄTTRE! Jag måste, jag måste, jag måste! 


Jag kommer aldrig att duga! 

Jag avskyr mig själv...Kanske mest för att jag tillåter tankarna att vandra i dessa banor. Jag som jobbat så otroligt hårt för att bygga upp en självkänsla och ett självförtroende. Men så raseras det över en natt på grund av mina egna gamla osäkerheter. 

 

Vad är det som gör att jag hatar mig själv, Varför kan jag inte våga tro på att jag duger. Varför tror jag att alla jag älskar ska lämna mig för något bättre?

Varför sitter jag och gråter på kvällarna för att jag tycker att jag är så ful och dålig?


Vem är de egentligen som sagt att man måste vara snygg och bra? Varför kan jag bara inte nöja mig med att vara "hyfsad"

Varför kan jag inte ens känna att jag är hyfsad?


Varför är det så mycket lättare att se allt som är fel? Varför väger mina misslyckanden så mycket tyngre än de gånger jag lyckas? 

Hur kan man gå från självsäker till detta inom loppet av sekunder?



Av Sara Modigh - 28 februari 2014 00:32

Idag mår jag ganska dåligt. Jag har en inre oro och ett fruktansvärt självhat som grundar sig i att jag fick ett extremt hemskt telefonsamtal tidigare under dagen. Jag har social ångest och en av mina stora svårigheter är att prata i telefon. Jag gillar inte när jag inte ser den jag pratar med så telefonsamtal ger mig mycket ångest. Speciellt om det gäller att prata med någon man inte känner.

Jag är i alla fall i full gång med att kämpa med det problemet och har därför bestämt att jag ska svara varje gång det ringer... Nu ångrar jag extremt det valet.


Det ringde nämligen någon på ett dolt nummer..Säkert någon telefonförsäljare tänkte jag.


Så var inte fallet!


Jag svarade och möttes av ljudet av en stönande mansröst. En total främling som verken sa sitt namn eller något annat. Bara ett massa stönande och frågor om vad jag gjorde.. Jag räckte fort som tusan över telefonen till min blivande make och då lade den stönande mannen på luren. Men nu sitter jag på helspänn av rädsla för fler samtal från denna människan (eller nån annan för den delen).


Det är obehagligt att inte veta vem det var eller vad han var ute efter. Var han hittat mig och varför han fick för sig att ringa till mig. 

Måste försöka få bort mitt nummer från Eniro, Har bytt så det är Jakobs nummer som står istället. Men vill helst få bort allting nu. 

Att man inte ska kunna känna sig trygg i sitt eget hem är ju bara för djävligt. 


Ska aldrig någonsin svara i telefon igen!

 

Jag förstår inte varför han skulle ringa mig för...

Men det är väl som en person i min närhet som jag pratar rätt mycket med brukar säga varje gång någon hintar om att jag är sexig och att de vill ligga med mig, att det är nån som är jävligt desperat eller nån som skämtar...Tack för den då! 


Är jag så ful och äcklig att det är så otänkbart att det skulle kunna finnas någon som vill ha mig?

Nu känner jag mig både äcklad och otillräcklig. Jag både vill bli eftertraktad för att känna att jag duger samtidigt som jag mår dåligt när folk uttrycker att de tycker jag är sexig. Det ger mig ju flashbacks från min ungdom vilket är jobbigt för mig. 

Jag vill ju känna att jag duger. Men det är svårt när **** verkar tycka att det är helt otänkbart att nån skulle kunna tycka jag var sexig. För tydligen måste man vara desperat om man vill ha mig, eller så är det någon som driver med mig. 


Hen sa en liten kommentar som inte var menad nått illa. Det hen sa var att det var någon som "aprilskämtade" med mig en månad förtidigt. En annan gång så sa hen att det bara är killar som är jävligt desperata som skulle skriva till mig för att försöka få mig i säng. Det är ju egentligen inget illa menat ?..Men det får mig att känna mig så grymt otillräcklig. Det känns som att jag är fruktansvärt äcklig och vidrig att ingen kan tänkas vilja ha mig på riktigt. 


Jag brukar inte skriva om personer jag känner som får mig att må dåligt, men jag har inte kunnat släppa den där kommentaren på hela dagen. 

Det är sjukt hur lite det krävs för att jag ska hata allt med mig själv. Kanske är det för att kommentarerna kommer från någon vars åsikter jag värderar högt? 

De förstör mig i alla fall.. Jag önskar att det inte vore så

Men

Känner mig fulare än fulast!  

 

Osäkerheten på mig själv och mitt värde som människa ligger på botten. Det var verkligen längesedan jag mådde såhär dåligt över mig själv. Det är flera bidragande orsaker och det mesta är sådant som jag inte pratar om på bloggen. För det finns fortfarande mycket jag inte kan dela med mig av här. 

Men jag vet inte alls hur jag ska hantera det när jag inte kan skriva och få respons, tankar och förståelse från andra. 

Jag har så mycket i mig som jag inte yttrat till någon, för det finns ingen jag kan dela de smärtorna med. Dem är för hemska för att jag ska kunna eller ens vilja prata om det. 


Just nu mår jag fruktansvärt dåligt..Känner ren äckel när jag tänker på mig själv.. Jag är så vidrig och hemsk..Jag kommer aldrig duga till nått.


Allt detta bara för ett litet telefonsamtal och en klantig kommentar!


Av Sara Modigh - 27 februari 2014 11:30

Man hör gång på gång att psykiskt sjuka människor är svaga individer som "inte bara rycker upp sig".

För alla vet ju att en depression är någon man väljer att ha och som går över bara man bestämmer sig för att man vill det..eller hur var det nu igen?

 

Det är lite som att säga till någon med amputerade armar.."Det är ju jättelätt att skriva. Du måste vara en svag människa. Bara bestäm dig för att du vill skriva så ska du se att det går, allt hänger på din vilja"

Ja, För dig med dina armar i behåll så är det en enkel sak att skriva! Men någon som inte har armar måste hitta nya vägar och det kommer aldrig bli lika lätt att skriva ett brev för den utan armar som det är för dig som har dina armar i behåll....Det är lätt att vara "stark" när man aldrig haft några motgångar.

Det är lätt att rycka upp sig om man är deppig över vädret. Det är inte de samma som att folk med riktiga psykiska sjukdomar är svaga för att de inte kan rycka upp sig!

 

 

När man lever med diverse olika diagnoser och har varit med om svåra saker i livet så måste man vara stark för att orka fortsätta kämpa. 

Jag har behövt vara stark på mitt eget vis. Jag har fått kämpa för saker som andra inte behövt kämpa för.

Jag anser mig vara stark eftersom jag trots motgångar fortfarande har förmågan att skratta. Jag är stark för jag tar mig upp ur sängen på mornarna. Jag är stark för att jag aldrig har gett upp!

 

Den som är starkas enligt mig är den som inte har något val. Jag kan inte välja om jag vill kämpa i livet eller ej. Mitt liv är alltid svårt och jobbigt och det är många gånger en enorm kamp bara att gå upp och borsta tänderna. 

Jag har både psykiska och fysiska hinder som påverkar mig i min vardag.

 

Ni som säger till mig att jag är en svag människa..Vad har ni någonsin behövt gå igenom? Vad är det som gör er så starka? Att ni haft turen att inte drabbas av psykisk ohälsa? 

 

Låt mig berätta någonting. Man är inte stark för att man råkar födas frisk och gå igenom livet utan större motgångar!

Att vara stark innebär inte att ha ett lätt liv och klanka ner på andra som har det svårt. Det är för mig den totala motsatsen till stark faktiskt!

 

 

   

Av Sara Modigh - 26 februari 2014 12:15

 

14-15 år och självhatande till tusen. Det ända jag dög till var att vara den personliga sexdockan. Jag lät mig utnyttjas för det bekräftade det jag redan visste. Jag duger inte för annat. Jag använde sex som ett sätt att självskada mig själv. För en så smutsig hora som jag förtjänade det!

 

I min journal står det skolfobi. Men det är inte ens en riktig diagnos, och någon hjälp utöver medicinering erbjöds jag aldrig!

Jag vantrivs i skolan något så fruktansvärt. Jag klarade inte av miljön.

   

Varje dag möttes jag av hårda ord, mobbning, oförståelse och förtryck. 

 

Jag kraschar totalt och skolan blir lidande. Jag slutar gå dit och kan inte få några betyg i de flesta ämnen.

   

Jag slutar att äta för jag anser mig vara den tjockaste och äckligaste människan i världen. Självhatet är ännu större än det någonsin varit och självskador upptar allt mer av min tid. 







Vid detta laget har jag en tjock journal från psykiatrin, men ännu inga svar! Jag medicineras allt mer och går regelbundet till psykiatrin. Jag blir även inlagd ett antal gånger som är det värsta jag någonsin vart med om. Jag är än idag livrädd för de männen som jobbade på den avdelningen och terroriserade barnen.

 

Jag  tar modet till mig att anmäla gubben som utsatte mig för sexuellt ofredande under en lång tid.

 

Jag självskadar mer och mer. Jag kan inte leva utan mina rakblad. 

 

Cigaretterna är också en tröst och ett sätt för mig att hantera min ångest.

 

Jag överöstes med mediciner av olika slag under hela min tonårstid. Flera år av mitt liv förstördes av hemska biverkningar.

 

Jag gick upp kraftigt i vikt. Levde på mina mediciner, cigaretter och coca cola. 

 

Drabbades av svår näringsbrist och fick läggas in på sjukhus med dropp och blodtransfusion.

 

Blev diagnostiserad med perniciös anemi. Mitt blodvärde hade legat på 77 och många sa att de var förvånade att jag hade orkat stå på benen när jag kom in.

Strax efter det fick jag även genomgå utredning och blev diagnostiserad med Asperger, ADD, generaliserat ångestsyndrom och atypisk depression.   



 

Mitt liv känns så fruktansvärt tufft och jag sjunker väldigt lågt vid detta laget. Det är svårt att se något ljus när allt i livet känns så svårt.


Jag utsätts dagligen för internetmobbning från hundratals olika människor. 

 

Min ångest styr min vardag och jag är livrädd och ångestfylld dygnet runt.

 

Min mamma dör hastigt och oväntat och hela familjen försätts i chock.

   

Sorgen är obeskrivlig!


 

Mitt självskadebeteende som jag haft i många år uppkommer igen. Jag får ett återfall efter mammas död då jag inte längre kan hantera ångesten tillsammans med sorgen.

Jag hatar min kropp, och jag känner krav att bli smalare från både mig själv och omgivningen.   Jag måste bli bättre!

 

Jag drabbas av Multipel skleros och måste injicera mig själv med en bromsmedicin varannan dag. Diagnosen slår mig hårt. Jag vet inget mer om MS än att min barndomsidol förlorade sin mamma i den sjukdomen.

 

Första linjens behandling fungerar inte och måste avbrytas för att sätta in en kraftfullare behandling. Jag kommer bromsmedicinen via dropp en gång i månaden. 

 

Min älskade och finaste katt måste avlivas. Han som var min tröst och trygghet om dagarna. 





Detta är bara bilder av några få ögonblick i mitt liv som påverkat mig så otroligt mycket. Det sägs att bilder säger mer än tusen ord. Men inte ens tusen ord skulle beskriva vilken smärta som finns under dessa bilder. Detta är mitt liv, mina svårigheter och min sorg.


Det finns så mycket mer, men som jag inte ens kan eller vill prata om. Inga ord eller bilder i världen skulle kunna förmedla den smärta jag upplevt i mitt liv.

Ibland känns det som jag har så oerhört många hinder att komma över och att de staplas på varandra och blir flera mil höga. Jag börjar bli höjdrädd och undrar när det någonsin ska ta slut!


Dessa bilder är så smärtsama för mig att titta på för det ligger så otroligt mycket känslor bakom dem. 

Av Sara Modigh - 25 februari 2014 13:00

En sak som jag fått höra är att jag bara "spelar martyr". Något jag tror många som mår dåligt någon gång har fått höra.


Man kämpar och kämpar och den kommentaren visar precis hur lite förståelse det finns för hur jobbigt man kan ha det. För blir det tungt och det brister för mig eller nån annan som mår dåligt ses det bara som att man spelar martyr eller att man överdriver och tar på sig en offerkofta. 


 


Ja, visst kan det bli värre. Men jag har det så jävla jobbigt, och jag är så fruktansvärt trött på att spela teater och låssas som allt är bra. Det får jag ju dessutom aldrig höra nått positivt om. För ni ska bara veta hur jävla mycket jag spelar. 90% av alla mina leenden och skratt är skådespel. Nästan varje natt gråter jag! 


Jag vet inte alls hur jag ska göra!


Det känns som jag måste spela teater för att få vardagen att rulla på smidigt. Men brister fasaden ses jag som en martyr, eller att jag överdriver mina problem. Men samtidigt gör det väl mig till martyr att hålla in allt och låssas att allt är bra?


JAG VET att jag är en pain in the ass ibland. Men jag jobbar så gott jag kan på det. 

Jag försöker att vara optimistisk, Jag försöker att hålla mig glad och se saker från den ljusa sidan. Jag kämpar hårt med allt livet slängt på mig och jag tycker att jag för det mesta håller en rätt bra ton i livet trots svårigheter.


Men jag tycker också att jag borde få säga ifrån när det blir för mycket. Något jag har EXTREMT svårt för då mitt dåliga mående så många gånger gjort folk arga, sura, ledsna och/eller besvikna på mig. Vilket i sin tur bidragit till min taskiga självbild. Jag ser mig själv som något dåligt och misslyckat när jag inte klarar av att göra de saker som jag "borde" klara.

Det är mitt ansvar att försöka ändra den bilden och jag jobbar så mycket jag kan med det. Vilket gör att det blir en evig cirkel med misslyckande, tankar på att vara värdelös, vilket är ett misslyckande vilket genererar mer tankar om att vara värdelös. Så går det runt , runt , runt och jag har jättesvårt för att bryta det. 


Jag har grymt dålig självkänsla och dåligt självförtroende när det kommer till det mesta. Hur mycket jag än försöker säga till mig själv "jag duger som jag är" så är det alltid med en pipande svag röst som knappt gör sig hörd under alla skrikande toner av "du är misslyckad" , "du är sämst" , "du kan ingenting"..



Jag tycker att jag varit med om för mycket skit i mitt liv. Visst det kanske är att ta på sig en offerkofta? Men jag vill inte sopa allt jag varit med om undermattan och låssas som det aldrig hänt.

Hur fan ska jag bearbeta det då?

Jag har haft det väldigt tufft i många perioder av mitt liv. Men jag kämpar.. allt jag kan!

Jag tycker att det är tråkigt att man aldrig ska få prata om sina problem för då "tar man på sig offerkoftan" och pratar man inte om det, utan håller allt inne så är man martyr. Vad jag än gör så blir det fel. 


Men faktum är att jag kan inte göra bättre än mitt bästa, vilket många gånger inte räcker hela vägen fram. Det är mitt ansvar att göra det bästa av situationen och tyvärr sätter jag mina målbilder för högt. Ännu ett problem som jag har av den bild jag byggt upp om hur jag "borde" vara. 

Det är så svårt att släppa den bilden. Ingen har någonsin sagt "det är okej att inte klara av att gå i skolan" , "det är okej att du inte klarar av att ha ett jobb", "det är okej att inte bidra till samhället" , "det är okej att inte klara av att sköta ens de enklaste hushållssysslor" och så vidare i all oändlighet.


Jag möts dagligen av frågor och åsikter som säger "lagar du inte ens mat", "Men tvättar du inte ens", "kan du inte ha ett litet halvtidsjobb åtminstone", "Du borde försöka plugga upp dina skolämnen" , "det är dåligt att leva som en parasit i samhället" 

Som långtidssjuk(skriven) är det ju inget man får inpräntat lika mycket som hur mycket man kostar samhället och hur lite man bidrar med själv till samhället. 


Är det egentligen konstigt att min syn på mig själv är skadad? När jag tänker efter så har jag hela mitt liv växt upp med klagomål och bilder av hur jag "borde" vara. Hur läker man en sådan syn när man ständigt matas med förmaningar och elaka attityder om hur man "ska" vara som människa. 


Ja, jag kanske är martyren med offerkoftan. Men jag är i alla fall inte en empatilös idiot med fördomsmössan över ögonen. 

 

Det tycker i alla fall jag är värre! När man är så förblindad av fördomar att man inte kan förstå vilka svårigheter många sjuka utsätts för i världen, när man inte har empatin nog att förstå hur det är att leva med kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar och att personen som har svårigheter i livet faktiskt kan ha ett behov att få uttrycka hur det känns utan att beskyllas för att göra sig själv till ett offer!

 

Av Sara Modigh - 24 februari 2014 22:23

Fick hem journalkopior idag och det krävs ju en tolk om man ska förstå vad det betyder! Någon som har koll på vad ödemsingnalerande och högsignalerande förändringar betyder? och vad innebär sagittellt radierande utseende? :O

Sen undrar jag är lesion, plaque och "förändringar" samma sak eller finns det olika sorters "ärr" som man kan få för de benämner dem olika hela tiden. 


     

Av Sara Modigh - 24 februari 2014 00:30
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Sara Modigh - 23 februari 2014 18:56


Idag gjorde jag misstaget att säga att man kunde koka wook mix om det var dåligt med grönsaker att koka kvar. Det var tydligen helt fel av mig att tro att det skulle fungera. Jag skulle ha fattat att det var helt omöjligt att koka grönsaker gjorda för att stekas.
Jag tänkte morötter och broccoli som morötter och broccoli, sen får man väl peta bort vattenkastanjerna och leva utan blomkål. Det gick tydligen inte för sig.
:/

Jag önskar så att jag inte skulle ta så illa vid mig när mina tips och förslag för att lösa situationer slås ner. Jag känner mig misslyckad och dålig över en liten skitsak.
På något sätt har det ändå blivit som en grej för mig att alltid försöka hitta nya vägar för att lösa svårigheter, väldigt ofta svårare än såhär. När jag då får höra att jag tycker, tänker, planerar och gör fel tvekar jag på allt jag någonsin gjort. Jag känner mig så fruktansvärt ynklig och patetisk. Värdelös rent ut sagt.
Helt sämst i värden, hur i helvete kunde jag tro att det skulle go att KOKA wook grönsaker!? :(

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

123 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se