Hittade ett skärmklipp från nått sådant där "internet psyk-test" från 2008 och täkte att jag skulle testa igen. Där visar det tydligt hur mycket jag förändrats.

Jag har fortfarande mycket kvar att jobba på. Men det går i rätt riktning!

Jag är så otroligt glad över att jag börjar må bättre och att jag klarar vardagen på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare.

Även om jag fortfarande har en hel del svackor är det inte lika illa som det har varit!

Jag är ju rädd för att bli lika sjuk som innan och därför skrämmer svackorna mig. Vissa dagar är rent utsagt för djävliga. Men jag kämpar på! 

Livet är tufft och det har hänt mycket skit. Men jag har tagit mig igenom det och då borde ja klara mig igenom resten a livet också. För nu är det väl ändå min tur att få ha ett lugnt och trivsamt liv? Någon gång tar väl motgångarna slut?

Jag hoppas i alla fall det!

För det är svårt att fortsätta kämpa när det blir mindre och mindre saker att leva för och mer och mer smärta i livet. Men än så länge kämpar jag. 

Även om jag fortfarande då och då tänker på att avsluta livet har jag inga planer på att sätta något i verket...inte nu i alla fall.

Sen jag fick min ms diagnos har jag funderat och kommit fram till att den dagen jag lever i ständig och svårhanterlig smärta och inte längre kan gå på toa utan assistans. Då vill jag inte leva mer. Jag vill inte bli helt beroende av assistans för att sköta mig egen hygien och mina toalettbesök. Men å andra sidan sa jag ju att jag skulle åka till Dignitas om det visade sig att jag hade MS. Men det har jag ju inga planer på nu. Så allt ändrar ju sig allt eftersom. 

Tittar man bara på dessa testen som gjordes 2008 och nu 2014 så ser man ju hur mycket som hänt de senaste 4 åren!

Vad gör man när livet bara tycks bli svårare och svårare?

Allt känns så tungt, Har jag fått för mycket att bära?

Jag kommer på mig själv att önska mig tillbaka till barndomen. Innan allt blev så fel.

Men redan vid sexårsåldern började mitt helvete. 

Det var på lekis, som jag för första gången mötte min ångest. Jag var rädd, trivdes inte att vara med de andra barnen. Jag satt hellre och ritade med någon av fröknarna.

På nätterna låg jag ofta vaken och spände mig och det var någonstans då som jag började självskada genom att köra in fingernaglarna i handflatorna. Jag knöt händerna så hårt att det gjorde ont och först efter det kunde jag känna lugnet och somna.

För att inte göra denna historia för lång hoppar vi direkt till högstadiet där min ångest blev extrem och jag även drabbades av en svår depression. Mitt självskadande blev större och jag började skära mig och även använda sex som ett sätt att skada mig. Jag lät mig våldtas om och om igen. 

Jag blev mobbad i skolan och började skolka. På BUP som jag gått på i ett par år skrevs medicin efter medicin ut. 

Vid 17 års ålder fick jag en medicin som ledde till att jag gick upp 50 kilo. Jag drabbades av väldigt väldigt svår social ångest och isolerade mig själv helt. 

Jag klarade inte av människors dömande blickar.

Åren gick och jag mådde bara sämre och sämre. När jag var 20 år så diagnosticerades jag med Asperger, ADD, GAD med panikångest och Atypisk depression. 

När jag fick mina diagnoser var det som om en tyngs släpptes från mina axlar. Nu fick jag det bekräftat .. Jag var inte bara den där lata tjejen som min skola alltid hade fått mig att känna att jag var. 

Med en ny förståelse för min problematik började jag kämpa allt jag kunde. Främst med mina försök att sluta självskada. 

Livet verkar för första gången på många många år vara på väg i rätt riktning. 

Men då händer det ofattbara. Min mamma dör. 2012, tre dagar innan jag ska fylla 22 år dör min mamma helt oväntat i sömnen bara 43 år gammal.

Vi alla står helt handfallna och förstår ingenting. Mamma var ju mitt uppe i livet, tränade, skrattade, dejtade, jobbade och tog hand om oss barn.

Hur kan en så tillsynes pigg och energifylld människa dö så fort?

Mamma skickas för obduktion och det tar 3 långa veckor innan jag får se henne. På sjukhuskapellet hade jag ingen aning om vad som skulle möta min blick och jag var helt oförberedd. Det blev en chock att se min alltid så fina vackra mamma ligga där och se ut som en gammal sjuk gumma. Hon var sig verkligen inte lik. 

Ett par dagar senare var det begravning och en månad efter det var det urnsättning. Urnsättningen skedde dagen efter mammas födelsedag. Istället för att fira mammas födelsedag fick jag fira mer henne i ett hål i marken. 

Jag tänkte att nu kan inte mitt liv bli värre!

Jag var chockad, och otroligt ledsen. Kunde knappt ta in vad som hade hänt. 

Jag mådde väldigt dåligt och fler och fler konstiga saker började hända i min kropp. Jag trodde att jag hade fått B-12 brist igen. För det hade jag haft innan och behövt ligga på sjukhus för och få blodtransfusion. 

Problemen försvann och jag tänkte att det berodde på chocken. Jag åt knappt, sov knappt och var ständigt orolig och rädd. Så det var lätt att skylla problemen på det.

I alla fall i början. 

Chocken lade sig mer och mer, mitt liv började gå tillbaka till det normala. Jag mådde bättre och bättre psykiskt, men de fysiska problemen kom fortfarande då och då. Våren 2013 bröt mina fysiska problem verkligen ut och jag började bli orolig. Nu var det verkligen något som inte stod rätt till. 

Jag sökte hjälp flera gånger utan att bli trodd. Mina problem skylldes på min psykiska ohälsa eller på de mediciner jag åt mot den. Problemen kom fort och försvann efter några veckor.

Efter många om och men fick jag göra en MR undersökning på min hjärna. Den 23 augusti..Precis ett år på dagen sedan mammas begravning blev jag kallad till läkaren och han berättade att man hittat flera förändringar i min hjärna och att jag skulle skickas till neurologen för vidare undersökningar. 

Jag hade vid detta laget redan en rädsla för vad det kunde vara för något och när jag fick veta att man skulle ta ett LP på mig blev jag ännu räddare. För det är ju med det provet och en MR som den sjukdomen jag var rädd för diagnosticerades.

Det gick ett par veckor och ännu en period med symptom blossade upp. Vi åkte in till neurologen för att prata och då kom beskedet.. 

Du har MS, Multipel Skleros.

Det var precis det jag hade varit rädd för. Jag fick ett recept på bromsmedicin redan där och en vecka senare fick jag börja injicera mig själv varannan dag för att försöka bromsa min sjukdom. 

Tyvärr fungerade inte bromsen och jag fick fler skov. 

Det värsta skovet jag någonsin haft kom bara ett par veckor efter att jag började med medicinen.

Jag var så yr att allt snurrade och jag blev så "åksjuk" att jag spydde, jag var så trött att jag första dygnet inte ens orkade gå på toa.

Jag kunde knappt gå och jag fick tremor (skakningar) i min vänstra arm och förlorade kontrollen över hela min vänstra sida. Jag fick krypa till toaletten och när jag var framme var jag så slut att jag fick ligga på golvet och vila innan jag kunde kissa, bajsa var det inte tal om att göra för den energin fanns inte i min kropp. Jag kände mig döende rent utsagt. Men efter en vecka eller två försvann det värsta. Men jag hade fortfarande väldigt svårt att gå. Det är först idag nästan 3 månader senare som jag känner mig helt återhämtad från det skovet. 

Jag kommer behöva byta medicin till Tysabri som jag kommer få via dropp en gång i månaden. 

För första gången på länge känner jag nu att jag börjar må bättre igen.

Men då undrar jag ju vad som ska komma här näst?

Varje gång jag känner att jag börjar må bättre har ju en blixt av helvete slagit ned på mig.

Hur ska jag göra för att orka med? Hur ska jag göra för att inte vara så rädd för framtiden?

Har tagit Saroten nu i ett par veckor. Vet inte vad jag väntade mig egentligen. Det är ju en form av psykofarmaka, Tricykliskt antidepressivum.

"Tricykliska antidepressiva, TCA, är en klass av antidepressiva läkemedel. De har sitt namn efter sin kemiska struktur, och de är heterocykliska föreningar med tre ringar. En närbesläktad grupp av läkemedel är tetracykliska antidepressiva (TeCA), med fyra ringar.

TCA började användas som läkemedel under 1950-talet och var fram till början av 1990-talet de dominerande läkemedlen mot depression.^[1] TCA har en bred verkan, genom att de påverkar flera olika signalsystem i hjärnan. TCA ökar halterna av serotonin och noradrenalin och påverkar i viss utsträckning effekter av signalsubstanserna acetylkolin och dopamin.^[2] Det innebär att verkan av TCA är mindre specifik än nyare antidepressiva som SSRI, som enbart ökar halten av serotonin. TCA är effektiva mot depression, men har många biverkningar och är mycket giftiga vid överdosering. Idag används TCA därför främst vid svårare fall av depressioner eller när depressioner behandlas på sjukhus."

Jag började ju ta den för att hantera den nervsmärta som jag har fått av min MS. Kan inte påstå att jag känner någon nämnvärd effekt ännu. Men biverkningar däremot känner jag av. Jag är förstoppad, har svårt att kissa, har muntorrhet och är otroligt trött. 

Jag har även känt mig mycket labil i mitt psyke. Jag får vredesutbrott (något jag inte har fått en enda gång sedan jag slutat med psykofarmaka), blir lättare upprörd eller ledsen och känner mig konstant mycket räddare och oroligare. Allt detta har kommit nu i samband med att jag började ta Saroten. Har inte kollat igenom biverkningslistan än. Men jag skulle inte bli det minsta förvånad om allt är biverkningar av medicinen efter som det kom så lägligt nu när jag började med den.

Det bränner fortfarande i ryggen..dygnet runt och hela tiden. Även myrkrypningar kommer varje gång jag anstränger mig genom att gå eller stå en stund.

Jag hoppas verkligen att den nya bromsen kommer att hjälpa mig att bli piggare och starkare. Jag har fått tid för inläggningen nu och det kommer att bli den 19e februari så inte så lång tid kvar nu.

Jag börjar bli lite nervös. Tänk om jag blir den procenten i statistiken som dör av den? Inte det att jag är rädd för att dö, men jag vill ju inte plågas. Det verkar nämligen som ett plågsamt sätt att dö på, att drabbas av den där sjukdomen JC viruset kan ge... PML (Progressiv multifokal leukoencefalopati).

 Det verkar vara ganska likt ms, att nerver skadas i hjärnan.. fast i mycket snabbare tempo. Man dör oftast av sjukdomen och det finns ingen bot. Dessutom liknar symptomen många gånger de symptom man får av ms och det känns ju läskigt för då kanske man inte tar så allvarligt på symptomen. Då kommer man kanske bli fruktansvärt handikappad den tid man har kvar.  

Får försöka hålla koll på mina symptom så jag märker plötsliga försämringar och kan meddela dem till mitt ms-team. 

Jaja.. Saroten pratade vi ju om egentligen så nu släpper vi orostankarna om Tysabri. Jag kommer fortsätta ta Saroten ett tag till. Antar att det inte ger full effekt förrän efter 6 - 8 veckor. Så den tiden får jag väl hålla ut med biverkningar och se om de ger med sig eller ej. Sen får man vägar för och nackdelar. Just nu är jag väldigt trött på de där medicinerna då de mest ger mig mer problem utan att ta bort något av de som skapade lidande innan jag började ta dem. 

Jag hoppas fortfarande på att få en förbättring både i psyke och smärta av medicinen. 

Men om det står mellan att känna en liten förbättring i nervsmärtan och sen var helt förstoppad så väljer jag hellre nervsmärtan som det är nu. Inte kul att behöva använda microlax för att ens kunna sköta magen. 

Inte kul att inte kunna kissa utan att ta i och att vara snustorr i munnen heller. 

Muntorrhet har ju gett mig så otroligt mycket problem tidigare och det är svårt att äta när man är så torr i munnen. 

Jag hoppas som sagt fortfarande på att det kommer bli bättre. Men det är svårt att hålla modet uppe ibland. 

Något man ofta hör och läser om psykiskt sjuka är "Hen har redan fått så många chanser att bli frisk"

Oftast innebär dessa "chanser" mediciner, psykologkontakt och inläggningar på diverse behandlingshem. 

Blir då inte den psykiskt sjuka frisk av detta så ses man som jobbig och besvärlig som "slänger bort hjälpen"

Samtidigt finns det cancersjuka som ingen någonsin klagar på trots att de sumpar chans efter chans att bli friska när de får cellgiftsbehandling efter cellgiftsbehandling.......eller?

Något man måste inse när man pratar om sjukdomar vare sig de är fysiska eller psykiska så är det att alla behandlingar inte alltid fungerar! Man kan göra allting rätt och följa alla behandlingsplaner och ändå inte bli frisk. 

Många psykiska problem är väldigt svårbehandlade och jag tror inte att dagens psykiatri är utrustade för att ge varje patient en individuell och noga uträknad behandlingsplan. Så som jag upplever psykiatrin så är det mer ett ställe där symptom försöks medicineras bort med otäcka mediciner och funkar inte det så förvaras man inlåst någonstans tills det värsta lugnat sig.

För mig är inte detta en ärlig chans, och jag är inte heller förvånad att så många misslyckas med att bli friska när de för en sådan här "chans".

Jag kan ju bara prata om mig själv såklart, men medicinerna jag fått har gjort mig sjukare och även skadat mig genom biverkningar, Samtalsterapin jag fått har visserligen varit bra, men jag har ändå aldrig träffat någon jag känt mig helt bekväm med och samtalen svävar ofta iväg till prat om annat. En bra samtalsterapeut borde ha en bättre förmåga att locka fram de saker som är så svåra att prata om. 

De gånger jag har varit inlagd har varit fruktansvärda. Det är ett fängelse. En plats där jag upplevde att jag blev straffad för mitt misslyckande att leva ett normalt liv. 

Idag är jag fortfarande svårt sjuk, klarar inte av saker som man normalt sett borde klara. Men jag är ändå mycket friskare nu än jag någonsin tidigare varit (psykiskt alltså).

För mig har det ingenting med psykiatrin att göra, utan det har varit på grund av eget hårt arbetande , där jag själv satt upp små målbilder, där jag själv letat information på internet för att få mer förståelse för min sjukdom och de svårigheter jag ställt inför. 

Jag valde ju att sluta med all psykofarmaka, och det var det bästa val jag någonsin gjort. 

Jag kämpade mig ut ur mitt självskadebeteende och det gjorde mig så mycket friskare.

Jag bestämde mig för att sluta dricka cola och sluta röka vilket också var två av de trygghetsbeteenden jag hade för att klara min ångest. Detta gjorde mig också friskare.

Jag bestämde mig för att äta fler gånger om dagen trots att det är svårt och jobbigt. Men det har också hjälpt mig då jag får mer energi när jag äter oftare.

Jag har själv utsatt mig för saker jag tycker är svåra och jobbiga. Jag själv tog initiativet att ge mig ut i djuraffärer med mina katter för att exponera mig för det jag avskyr mest. Människor i stora mängder.

Jag har tagit små steg och sakta men säkert blir jag bättre och bättre, men samtidigt tror jag att förändringen måste ske vid rätt tidpunkt. Hade någon tvingat mig att sluta självskada, sluta röka och kastat in mig i en fullproppad buss för 3 år sedan hade jag inte blivit frisk, och jag upplever att det är på det viset dessa "chanser" ser ut.

Jag har många gånger tvingats till saker jag inte varit redo för och på grund av det blivit väldigt mycket sjukare, ibland i flera år efteråt. 

Jag kan än i dag inte åka buss för jag blev så "skadad" av att bli tvingad in i den fruktansvärda handlingen när jag "behandlades" som ung. Jag har mardrömmar om skolor och behandlingshem än idag för att jag blev så skrämd och otrygg av att tvingas in i de miljöerna. 

De flesta "chanser" jag fått av psykiatrin har ju faktiskt gjort mig sjukare...Så varför ska jag skuldbeläggas för att "slänga bort mina chanser" när jag gjort allt de sagt åt mig och bara blivit sjukare?

 Före och Efter 

Det hela började med att jag en dag förra året upptäckte att jag nästan hade gått ner 20 kilo.

Den viktnedgången berodde på lite olika anledningar. Jag slutade dricka cola, jag slutade med de flesta av mina mediciner och var även helt medicinfri i många perioder. Men det som påverkade mig mest var nog mammas död. När mamma dog försattes jag i chock. Min ångest och de symptom jag fick förändrades mycket. Jag mådde väldigt illa och kände mig spyfärdig och åt därför inte mycket alls. 

Några månader efter mammas död började folk fråga om jag hade gått ner i vikt..

Tiden gick och jag var helt medicin fri. Men i början av 2013 ville de att jag skulle börja med en ny medicin.

Jag var extremt rädd att ännu en gång gå upp sådär mycket i vikt som jag gjort av många andra mediciner.

Då köpte vi en våg för att kunna hålla koll på vikten.Det var först då jag upptäckte att jag gått ner nästan 20 kilo sen den gången tre år tidigare då jag vägde mig senast.

Jag ville då försöka gå ner så jag nådde minus 20 kilo. Vi åkte till apoteket och köpte "Måltidsmått".

Men måltidsmåttet gjorde ingen större skillnad på mina portioner visade bara att jag skulle äta mer grönsaker. Så då gick jag över till att räkna kalorier.  Det jag då upptäckte var att jag behövde äta mer kalorier. Jag satte som mål att äta mer än 1000 kalorier om dagen men också mindre än 1500.

Bild från 2010

När jag vägde som mest (vad jag vet) vägde jag 106 kilo. Jag blev vägd när jag var på vårdcentralen och satte in en ny p-stav. Jag mådde väldigt dåligt över min vikt och kunde verkligen inte se mig själv gå ner 45-50 kilo för att nå min idealvikt. Jag trodde att jag skulle sluta som de där jättetjocka människorna som är helt fast i sina sängar för att de inte längre kunde gå.  För mig verkade det scenariot verkligare än att jag skulle orka banta bort halva min kropp.  

När jag tänkte på att 50 kilo måste bort blev jag helt handlingsförlamad. Det var ett så stort och svårt projekt och lät i mina öron helt omöjligt. Min psykiska ohälsa har ju ställt till med mycket. Jag har ju fortfarande svår social fobi och har därför varit isolerad i min lägenhet. Jag trodde aldrig att man kunde gå ner 40 kilo utan att röra sig. Bara tanken på att träna får mig att få ångest. Det är nästa jätteprojekt för min del. 

Jag har länge haft problem med maten och har sedan tonåren levt på att bara äta en gång om dagen. Men då förra året när jag började gå ner i vikt satte jag upp ett mål..Jag ska äta mer än en gång om dagen. Jag började med att äta en frukt innan jag gick och lade mig. Valde frukt eftersom det är lätt att äta och det finns frukter som innehåller Folat som jag hade brist på. Så istället för att äta vitaminer på burk åt jag dem genom att äta mer frukt och grönt. 

Jag äter i dag minst två gånger om dagen. Tyvärr är det inte ofta det blir fler gånger för jag orkar inte det just nu. 

Men och andra sidan är det en stor framgång att jag äter två gånger om dagen :)

 
 (365 dagar kan göra stor skillnad)

Jag startade egentligen allt för att jag var rädd för att gå upp mer i vikt. Men när jag väl började räkna, mäta och väga så blev det till en rutin. Jag har med hjälp av en mobil-app gått ner 22 kilo sedan mars 2013.

Det känns rätt overkligt att jag faktiskt gått ner 40 kilo sen jag vägde som mest 2010. Det har tagit lång tid för mig att kunna se skillnad. Men nu ser jag det.  

 När jag tänker efter så har jag åstadkommit mycket de senaste 3-4 åren. Jag har slutat självskada, slutat dricka cola, slutat röka och gått ner 40 kilo..Detta trots psykisk ohälsa, mammas död och MS-diagnosen. Visst är det rätt av mig att känna mig lite som en superwoman ;)

Min första katt köpte jag 2008 och han heter S*Nikkis Frank Costello aka Fluffis

Fluffis är en Sphynx i färgen blå van.

Han är född 2008-03-08 och är son till IDP*Tickelness Prince Anakin och RU*Moon Pet Infinitely Lucky.

Han är en stor katt på fem kilo. Fluffis är väldigt matglad och äter allt han ser/får tag på. 

En gång lämnade vi ett Pringlesrör i vardagsrummet. Det tyckte Fluffis var gott. Har aldrig tidigare stött på en katt som är så förtjust i chips (fast bara med sourcream onion smak).

Fluffis är min favorit om man nu får ha favoriter ;)

Fluffis eller Nuffe som han ofta kallas är min lilla bäbis. Han sover i min säng nästan varje natt och sitter alltid bredvid mig i soffan. Fluffis är den katten som jag har allra närmst band till. Han är väldigt "mammig" och vill ofta ha mig för sig själv. En gång för några år sedan bet Fluffis Jakob i hälsenan när vi stod och kramades bara för att få Jakob att sluta så att jag kunde lyfta upp Fluffis och gosa med honom i stället.

För några år sedan när jag mådde väldigt dåligt och åt många mediciner som gjorde mig trött och påverkad följde alltid Nuffen med mig in i badrummet när jag skulle bada. Han satt på badkarskanten och "vaktade" mig och om han tyckte det såg ut som jag höll på att somna skvätte han vatten i ansiktet på mig. Väldigt speciellt och han gjorde det flera gånger och det slutade när jag blev klarare i huvudet. 

Min andra katt heter Beauty, henne köpte vi i början av 2009. Hon är en huskatt född någon gång 2008.  Hon har ingen stamtavla och pappan är okänd. Men hon är en semilånghårig helvit katt med gula ögon.

Beauty är en väldigt rädd liten dam. Hon är alltid blyg och försiktig. 

Vet inte vad som hände i hennes förra hem, men hon var extremt rädd i början. Hade klor som nästan vuxit in i trampdynorna och stora tovor i pälsen. 

Vi har fått ta det väldigt lugnt med henne för att hon ska må bra. Idag är hon inte alls lika rädd som hon var förut. När vi precis köpt henne gömde hon sig jämt och hon vågade aldrig hoppa upp på några möbler. Jag misstänker att hon inte fick vara i soffor och sängar i sitt första hem eftersom hon låg på golvet i flera månader innan jag såg henne i en soffa första gången. Så fort jag kom in i rummet så stack hon fort där i från som om hon väntade på att få skäll. 

Nu är hon mycket tryggare och ligger alltid och sover där hon själv vill. Hon är mycket keligare och mer harmonisk nu. Men tyvärr är hon fortfarande väldigt svår att borsta och klippa klorna på. Tror aldrig hon fick vänja sig vid sådant som kattunge. Hennes specialitet är att gå och stångas på saker hon vill hela med. Hon trycker huvudet hårt i mot böcker om man sitter och läser, eller ja..vad man än håller i handen när man ligger i sängen och hon är där går och och puffar på med huvudet. 

Den tredje och sista katten är Great Spirit's Ghost och han kallas kort och gott för Ghost.

Han är också en Sphynx och är i färgen Seal Mink. Han är något mindre än Fluffis både på längden, bredden och omkretsen. Han väger 4 kilo och är född 2008-09-15. Hans föräldrar heter Great Spirit's Dark Wizzard och S*All-Hairless Yalla Yalla.

Ghost köpte vi i december 2010. Alla katterna går väldigt bra ihop även om det kan bli lite småbråk då och då. Ghost är lite...Påträngande om man får säga så?

Han är envis som en gammal get och ger sig oftast inte förrän han får som han vill. Vilket ofta brukar vara att klämma ner sig på någon annans plats, komma in i någon annans filt eller ta någon annans mat. Dock tycker jag att det mesta börjar bli bättre.

I början fick vi stänga in Ghost i sovrummet när vi skulle äta för han alltid försökte äta från våra tallrikar eller kastruller. Idag sitter han bara och tittar på tills man ätit färdigt. Så fort man ställer ifrån sig tallriken dock så är han där och tar rester. Då får vi spruta vatten på honom för att skrämma iväg honom. Vi vill ju inte att han ska äta våran mat då det inte är särskilt nyttigt för små katt magar. 

Något annat som är ganska speciellt med Ghost är att han inte är särskilt förtjust i att bli buren, inget konstigt i just det men, han vill istället stå på axeln. Lyfter man upp honom i famnen kryper han alltid upp och sätter sig på axlarna.

Ibland är livet riktigt riktigt jobbigt och då faller man lätt. Det är så jobbigt att kämpa för att hålla sig upprätt. Men varje gång man faller får man resa sig igen och fortsätta kämpa för att ta några stapplande steg framåt. Igår rasade mycket och jag föll hårt. Jag mår inte alls bra. Jag är rädd, orolig, stressad. Mår bara sämre och sämre känns det som. Jag är rädd för att halka ner och bli lika sjuk som jag var för några år sedan.
Just nu känner jag mig svag. Jag blir lätt sårad, har inget självförtroende och jag känner mig ensam. Jag känner mig dålig, misslyckad och hatad.

Jag börjar tappa kontrollen igen.
Gamla sjukdomstecken börjar sippra fram. Saker som jag trodde var borta.

Jag vet inte hur jag ska orka med. Jag är så trött på att vara sjuk och jag är trött på att livet ska vara en sådan svår kamp. Det är verkligen ena slaget efter det andra och jag är på helspänn hela tiden på grund av rädslan inför nästa slag.

Har inte mycket energi på grund av min MS och en panikattack kräver all energi jag har och det tar så otroligt lång tid att återhämta sig. Kanske är därför jag inte har så många riktiga panikångestattacker längre...för min kropp orkar helt enkelt inte reagera. Men den vanliga evigt gnagande ångesten finns där jämt. Dygnet runt är jag rädd och ångestfylld inför precis allt.
Jag känner mig så uttröttad både fysiskt och psykiskt.

Jag har en kamp framför mig, en kamp jag tvingats in i och jag tänker fortsätta slåss tills den dagen kommer då det inte längre finns något kvar att slåss för.

Fy fan vad det är jobbigt när man känner sig totalt jävla värdelös. Allt man gör är bara fel.

Jag kan ingenting. Jag är den sämsta människan i världen och jag förtjänar inte att leva. Det är väl därför jag är sjuk. Det är ett straff för att jag är en så patetisk liten skit.

Värdelös, elak och dum är vad jag är...

Kanske lika bra jag tar livet av mig så ni slipper en sådan elak människa som mig. Jag förstör ju bara ert liv. Mina ord skadar och allt jag gör är fel. 

Förlåt att jag finns! 

Jag bad aldrig om att bli född! Jag önskar att jag kunde dö så att ni slipper mig efter som jag tydligen bara trycker ner alla och är så djävulskt hemsk. 

Jag orkar fan inte mer!

Självskadetankarna är på max och jag vet inte om jag kommer lyckas hålla mig. 

Jag kämpar allt jag kan , dygnet runt för att bli friskare. Men man får ju bara en massa skit hela tiden!

Funderar på att lägga ner bloggen, Grupperna och allt annat för jag är ju sämst i världen ändå. Så vem skulle vilja höra mina ord?