En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Självskador

Av Sara Modigh - 14 januari 2018 15:45

Jag är trasig, så trasig att jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna bli hel.
Jag har vart trasig hela livet. Men ibland har jag kunnat limma ihop några bitar och kunnat fungera.
Men nu, nu är det som om allt jag lagar går sönder igen och alla bitar av mig ligger i ett enda kaos.

Jag trodde tiden för mina självskador var förbi. Jag trodde den tiden av mitt liv var över.
Men nu är jag där igen. Skadar mig själv.

Ligger inne i ett rum på akuten och lyssnar på en tickande klocka och tänker på livet.
Hur hamnade jag här igen?
I ett vitt kalt rum på sjukhuset med en blödande arm?
Då och då kommer någon och tittar till mig genom dörren som står på glänt.
Jag väntar i min ensamhet på läkaren som ska komma och sy.

Det var många år sedan jag var här för något sådant, jag känner mig så dum, så misslyckad.
Jag skäms över min svaghet.


Av Sara Modigh - 16 juli 2017 08:15

"Du som är så vacker ska inte skära dig.", "Du är så fin, sluta skära dig",

"Förstör inte din fina kropp sådär".

 

Alla dessa kommentarer är sånt som jag hör väldigt ofta. Även än idag får jag höra det, trots att jag varit självskadefri i många, många år. Jag har inte haft ett aktivt självskadebeteende på ungefär 7 år. 

Sedan 2010 har jag bara haft enstaka återfall då och då när det verkligen har krisat, och de gångerna har jag skurit mig på ställen som ingen kan se. Som på höfterna och högt upp på låren. Alltså är det ingen som kan se några spår av nya självskador, när jag vid något enstaka tillfälle haft ett återfall.

Ändå känner folk behovet av att säga åt mig att jag ska sluta bara för att de sett en glimt av mina armar.


Det är irriterande för det var en jävlig kamp att ta sig ur självskadebeteendet. Så att folk inte inser att jag är självskadefri när de ser hundra år gamla ärr på min kropp stör mig lite.

Jag kommer föralltid klassas som hon som skär sig hur länge sedan det än var jag hade ett självskadebeteende, det är jag medveten om. På något sett har jag fått acceptera att det är så det är.

Hur irriterande det än kan kännas ibland när de där brännande blickarna fastnar på mina armar så finns det något som jag tycker är ännu värre.


Det som stör mig ännnu mer än dömmande blickar är när fokuset på något vis börjar handla om mitt utseende. Jag kan inte räkna gångerna jag fått höra något om hur vacker jag är och att jag därför inte ska skada mig. Och liksadant tvärt om, att jag är ful och ska ta livet av mig/skära djupare.


När jag hör dessa "Du som är så fin",  så vet jag ju att personerna egentligen menar väl. Men jag kan ändå inte tänka på annat än att det skulle vart okej, att jag var så sjuk att jag satt hemma och skar mig, om jag var "ful"? Att man på något vis förtjänar att må dåligt om man inte anses vacker. 

Typ lite "orka bry sig om fula människor", eller att en ful människa inte förtjänar bättre. 


Eller tror ni kanske att psykisk ohälsa sitter i utseendet på något vis. Att man inte kan må dåligt om man har ett "attraktivt" utseende? 


Jag får så ofta höra just det. Att jag som är så attraktiv inte ska må dåligt, och jag tycker det är så konstigt, och väldigt respektlöst. 

Det förminskar min ohälsa och mitt kämpande till ett banalt problem. 
Inte går man runt och säger "Du som är så fin ska väl inte sitta här och snora?" till personer med en förkylning till exempel.

Är man sjuk så är man sjuk oavsett hur man ser ut. Att låtsas att psykisk ohälsa sitter i ett utseende är bara dumt. Det känns som ett väldigt ytligt sätt att se på psykiska sjukdomar. Att det enbart handlar om yttre faktorer så som vårt utseende eller vår relationsstatus.

För jag får också ofta höra att jag inte kan må dåligt eftersom jag har en pojkvän.
Tror knappast man säger så till förkylda människor heller. "Men du som har pojkvän ska väl inte må dåligt". Det är så tröttsamt för det är bara ännu en av alla attityder som finns som förminskar legitimiteten i psykisk ohälsa. 

Ännu en sak som säger att psykisk ohälsa inte är ett allvarligt och potentiellt dödligt tillstånd.

Av Sara Modigh - 13 december 2016 14:45

Jag har många gånger stött på attityden att självskadebeteenden är en "tjejgrej".

Något som bara unga tjejer sysslar med. Det är något som jag anser vara väldigt problematik.

För det leder till att killar lätt glöms bort, och att många killar som lever med ett självskadebeteende inte söker hjälp för sitt så kallade "tjejproblem".

Jag kan tänka mig att det finns ett stort mörkertal av killar som självskadar. Helt ärligt har jag inte särskilt mycket erfarenhet av självskadebeteende hos killar. Men jag har i min ungdom stött på ett par killar som precis som jag självskadade, och de vittnade om samma sak. Att de aldrig skulle prata öppet om sina självskador och definitivt inte gå till en psykolog för sina problem.


Detta är över tio år sedan och jag har ingen kontakt med de där personerna idag. Men när jag hör om killar med självskadebeteenden så kommer tankarna på dessa killar upp.

Hur mår de idag? Har de lyckats ta sig ut självskadorna? Fick de någon hjälp tillslut?  

Det känns bekymmersamt att det ska vara på det viset att killar drar sig för att söka hjälp för ett så allvarligt problem. 


Hur kan man egentligen göra för att uppmärksamma självskadebeteenden hos killar? 

 

Jag tror att ett sätt skulle kunna vara att motverka den stereotypa bilden av vem det är som har ett självskadebeteende. Idag tror jag att de flesta som föreställer sig någon som självskadar, tänker på en ung, vit tjej, som "ser deprimerad ut".

Det är problematiskt med en sådan stereotyp bild, för det betyder att så många osynliggörs i den här problematiken. Jag tror inte att självskador uppmärksammas lika lätt hos en person som inte passar in i den stereotypa bilden av en självskadare. 

Man glömmer att även vuxna människor självskadar, man glömmer att små barn kan självskada och man tänker inte på att pojkar, killar, män också självskadar. Till och med djur kan ha självskadebeteenden. Tänker man inte på hur långt självskadebeteenden når och hur många som kan vara drabbade så är det betydligt svårare att upptäcka ett sådant beteende hos de personer som inte är den där unga vita tjejen. 


Självklart är ett självskadebeteende oftast väldigt svårt att upptäcka, trots att jag verkligen passade in i den där bilden, ung, vit, svartklädd tjej som aldrig var som "alla andra" och som drog mig undan mer och mer, så tog det nästan tio år innan mitt självskadebeteende upptäcktes. 

Jag vågar inte ens tänka på hur det måste vara om man inte uppvisar någon av de inrotade föreställningarna om vem det är som självskadar och hur den personen beter sig eller ser ut. 

Ett självskadebeteende kan finnas hos precis vem som helst. Det rara lilla tanten på ICA, den framgångsrika chefen eller den unga pojken som går sista året på högstadiet. 
Vi kan aldrig veta bara genom en blick om någon självskadar, men det är trots det ack så viktigt att upptäcka det. 

Är det så att du misstänker att någon i din närhet självskadar är det bättre att fråga en gång för mycket än att inte fråga alls. För ett självskadebeteende är svårt att ta sig ur på egen hand, och personen kan vara i stort behov av hjälp. Det är dessutom viktigt att få hjälp så tidigt som möjligt och jag tror att det är speciellt svårt för killar. 

För visst tänker man inte på en kille det första man gör när man tänker på självskadebeteende.

Det trots att en tredjedel av alla självskadepatienter som behandlas inom vården är killar. 

 

Av Sara Modigh - 4 oktober 2016 15:00

Det här är jag, en bild från när jag var femton år gammal och hade rispor över  hela kroppen.

Jag var ung, svart och svår och jag mådde väldigt dåligt. 

Vid den här tidpunkten i mitt liv dolde jag inte längre mitt självskadebeteende. Men trots det så var det aldrig någon som reagerade. Jag tänker ofta på alla de där vuxna människorna som jag mötte under alla åren av självskadebeteende, och jag undrar varför ingen uppmärksammade detta. Varför tog ingen tag i det och såg till att jag fick hjälp att komma ur mitt destruktiva beteende?

Helt ärligt så är det faktiskt inte så troligt att ett barn på egen hand tar tag i och söker hjälp för ett problem de har. Vi förväntar oss inte att ett barn kontaktar vårdcentralen själv om hen har öroninflammation, så varför lämnas så många barn och ungdomar att ensamma ta itu med psykiska problem? 


Trots att jag när jag kom upp i högstadieåldern, var öppen med att jag hade ett självskadebeteende så var det inget som man la särskilt mycket vikt vid. 

Jag minns tydligt att en lärare en gång såg mina ärr och frågade om jag hade en ilsken katt hemma. 

Det är en kommentar jag fått många gånger faktiskt, och jag svarade alltid ja på den frågan. För då slapp jag ju följdfrågor. Men mer än så har aldrig mina självskador uppmärksammats. 

Jag tycker på sätt och vis att det är väldigt dåligt, för jag anser att skolan har ett stort ansvar i att upptäcka och uppmärksamma barn som inte mår väl. 

Jag tror att det är mycket viktigt att vuxna som jobbar med barn, framför allt i skolan, får lära sig hur man känner igen och hanterar en situation med en ungdom som självskadar. 


Att upptäcka ett självskadebeteende hos en person är inte alltid så lätt, men det är väldigt viktigt. 

För det är betydelsefullt att kunna nå fram till dessa personer och kunna se till att de får hjälp så fort som möjligt med sitt självskadebeteende. 


Men det är som sagt ibland väldigt svårt att upptäcka, men det finns några tecken som gör att man kanske ska titta lite extra. 


*Det kan till exempel vara ett en person går i långärmat/långbyxor jämt. Även om det är varmt och alla andra går i linnen, shorts och kortärmat, så har den här personen alltid heltäckande kläder och vill absolut inte ta av sig något trots värmen. 


*Det kan också vara så att den här eleven börjar skolka från gymnastiken för att undvika att byta om med de andra eleverna, alternativt att personen bara byter om inne på toaletten. 


*Hög frånvaro i skolan kan också vara en varningssignal. Det är ett tydligt tecken på att allt inte står rätt till. Om en ungdom mår dåligt och håller sig borta från skolan bör tanken på att ett självskadebeteende kan existera alltid finnas hos både föräldrar och skolpersonal.


*Även en plötslig vikt ned/uppgång kan vara ett tecken på dåligt mående som skulle kunna härleda till ett självdestruktivt beteende. 


*En elev med ett utåtagerande beteende kan mycket väl ha ett självskadebeteende, och skolpersonal borde vara medvetna om det.


*Ibland kan det vara så att personen pratar öppet om självskador eller självmordstankar och det är viktigt att kunna snappa upp detta, då det faktiskt kan vara ett rop på hjälp.



Jag tror att ett öppnare samtalsklimat och bättre kunskap om självskadebeteenden skulle gynna oss alla. Det är viktigt att upptäcka och behandla självskadebeteenden i ett tidigt stadium och därför blir skolan en viktig del i att kunna upptäcka och hjälpa utsatta personer. 

Jag tror att det skulle vara väldigt bra om all personal som jobbar med barn fick en utbildning i psykisk ohälsa och hur man upptäcker och bemöter ett barn som är drabbat.

För som jag ser det så är det ingen vuxen på en skola som skulle ha problem med hur de skulle hantera ett barn med ett brutet ben, så varför är det så svårt när det gäller en bruten själ? 


För föräldrar finns det ännu några fler tecken att vara uppmärksam på, och det kan till exempel vara,


*Att barnet börjar dra sig undan och isolera sig själv mer och mer. kanske spenderar hen mer och mer tid instängd på sitt rum eller på toaletten. 


*Att man upptäcker blodfläckar på barnets lakan


*Rakhyvlar eller andra vassa föremål befinner sig på platser de inte varit förut, exempelvis på barnets rum. 


*Att man ofta ser nya sår eller runda brännmärken


*Förändringar i beteendet kan också tyda på att självskadebeteende skulle kunna finnas. Om barnet blir oroligt, ångestfyllt, nedstämt eller agerar aggressivt bör man vara vaksam på tecken som tyder på självskadebeteenden. 



Jag är helt övertygad om att det är viktigt att hitta och identifiera självskadebeteenden tidigt. Det är ett problem som måste kvävas i sin linda för att hindra att det växer sig till ett oerhört stort problem. 

Ju längre man lever med ett självskadebeteende desto värre blir det och desto svårare blir det att bryta sig ur det. Kan man då som barn eller ungdom få rätt hjälp snabbt är det otroligt värdefullt. 

Men för att de ska ske måste alla vuxna som vistas kring barn hålla ögonen öppna. 

Av Sara Modigh - 20 mars 2016 14:00

En fråga jag ofta får är frågan gällande de ärr jag har på min kropp. Framför allt då de synliga ärren på mina armar.

Jag tänkte att jag en gång för alla ska skriva ett ordentligt svar som jag nu mera kommer hänvisa till när frågan uppstår. För det är sällan jag har lust att gå in på detalj och sitta och berätta om och om igen om mitt självskadebeteende.

Vad har du gjort på armen? Har du skurit dig? 

- Det korta svaret är ja, jag har skurit mig. Det jag har på mina armar är ärr efter ett mycket långt och svårt självskadebeteende.

Kanske slutar du läsa nu för du har fått det svaret du ville ha. Men samtidigt så tror jag att det kan vara bra att att läsa och förstå vad ett självskadebeteende är och varför just jag har drabbats nu när du ändå har ställt mig den här frågan. 
Det finns tyvärr många fördomar och mycket oförståelse, och många gånger finner man den oförståelsen hos de personer som ställer dessa frågor. 

Jag säger inte att du är en av dem, men min personliga erfarenhet säger mig att det finns en risk för att det skulle kunna vara så. Därför ber jag dig nu att ha ett öppet sinne och att du ska försöka sätta dig in i min situation när du läser det här.


Hur kommer det sig att du började självskada?

 

- Mitt självskadebeteende startade när jag var sex år gammal. Jag led av mycket svår ångest och mådde alltid väldigt dåligt.

Men då jag var så ung förstod jag inte vad ångest var. Det jag däremot visste var att jag var väldigt rädd och ständigt hade ont i magen och huvudet. 
Idag vet jag ju att jag hade ont för att jag var så nervös och spänd hela tiden, men då förstod jag inte det. Jag kunde verkligen inte förstå den där fruktansvärda känslan och ännu mindre förmedla den. 
När jag låg där i min säng en kväll med skyhög ångest och rädslan som nästan förlamade mig, kröp jag ihop till en liten boll och knöt mina händer så hårt så hårt, sådär som man gör när man blir riktigt rädd.
När jag gjorde detta skar mina naglar in i handflatorna och smärtan gjorde att jag kunde fokusera på att det gjorde fysiskt.
Jag upptäckte att jag kunde distrahera ångesten. Det blev ett halleluja moment för mig och jag kände en frihet och en trygghet jag aldrig tidigare känt.

Jag började regelbundet försöka distrahera mig själv och fly från de obehagliga känslorna genom att just gräva in naglarna i handflatorna. 

Åren gick och ångesten blev värre och värre, och smärtan som krävdes för att distrahera den växte och växte.

Det gick från att köra in naglarna i handflatorna till att riva, bita och nypa mig själv. Det fortsatte med att jag började dunka huvudet i väggen, slå mig själv och börja använda nålar att rispa mig själv med.

När jag började högstadiet gick det så långt att jag började använda ännu vassare saker för att skära mig med och mitt självskadebeteende var utom kontroll.


Självskadandet har på så vis varit en del av mitt liv och har gradvis blivit värre i takt med att jag blivit äldre, samtidigt som jag egentligen inte förstod vad jag sysslade med.
Jag visste inte vad självskadebeteende var, jag förstod inte att det fanns andra som mig. Jag visste ingenting om psykisk ohälsa eller att det fanns överhuvudtaget.

När jag gjorde de där valet att skära mig första gången så var självskadandet redan en så stor del av mitt liv att det mer kändes som en normal utveckling än ett ögonblick där jag bestämde mig för att självskada. Det tror jag är något som många har svårt att förstå. 

Det är inte så att jag har vaknat en dag och tänkt "Nähä, om jag skulle ta och skära lite i mina armar för att se om jag mår bättre av det". Nej, för mig var det en upptäckt i slumpens ögonblick när jag var

sex år gammal som ledde mig till det självskadebeteendet jag har haft. 

Hade jag vetat vad det var, och framför allt vad det skulle leda till hade jag aldrig någonsin börjat. Men när man är så ung så kan man omöjligt veta vad ett sådant beteende som att nypa sig själv för att bibehålla fokus faktiskt kunde leda till.



Varför självskadar man? 


- Det korta svaret är för att man mår dåligt. Man tycker att självskadandet är något som hjälper för stunden när man befinner sig i en krisartad känslostorm man inte kan hantera. 

Det är ett sätt att skjuta upp problemet till senare genom att försöka fly från känslorna oc distrahera sig själv från en smärta med hjälp av en annan.

 Det kan också vara så att det är ett sätt att straffa sig själv.  Man kanske känner att man är dålig för att man inte klarar av saker som andra inte klarar eller man känner sig misslyckad när man mår dåligt. Självskadandet kan då komma att fungera som ett straff eller ett sätt att rena sig själv. Detta är vanligt hos personer som vuxit upp i en miljö med fysiska bestraffningar och eller en miljö med stark tro där självspäkning är ett vanligt förekommande element.

Det kan också vara så att barn som blivit slagna av sina föräldrar kan komma att förknippa smärtan med den trygghet som föräldrar alltid i viss mån står för. I de fallen handlar självskadandet om att söka en form av trygghet.

Sen kommer vi till kontroll. Det finns väldigt många som självskadar för att försöka få kontroll. Det kan vara så att man känner sig extremt maktlös inför sitt liv men man lurar sig till en falsk känsla av kontroll genom att skada sig själv.  

Sedan så kan självskadandet bero på att man försöker förstå någonting. Man kanske har väldigt lite förståelse för den psykiska smärtan och vill då ersätta det psykiska med något fysiskt. Ett sår som man kan tvätta, plåstra om och se läka. Det är en smärta som man kan förstå.



Vad händer i kroppen när man självskadar?


- När man får en fysisk skada händer det väldigt mycket i kroppen. Till exempel så frisätts "kroppens eget morfin" endorfiner.

Detta hormon som ofta kallas för kroppens "må bra hormon" framkallas vid många olika tillfällen och finns i ett 20-tal olika varianter.

Just den som framkallas när man gör sig illa heter betaendorfiner.

Dessa endorfiner agerar då smärtstillande genom att blockera smärtsignalerna till hjärnan.

Vid skada bidrar endorfinerna till att vävnaderna slappnar av så att alla nödvändiga antikroppar kan bege sig till den drabbade kroppsdelen för att läka. 

Endorfiner lindrar inte bara smärta. Utan endorfiner stärker även immunförsvaret genom att öka produktionen av immunceller.  De kan även påverka vår mottaglighet för infektioner, stress, sömn och psykiska sjukdomar.

Stimulering med endorfiner kan leda till eufori och lyckokänslor.

 
 
Det är även endorfiner som är skurken vid till exempel alkohol- eller matmissbruk. När vi dricker alkohol, äter fet mat eller äter socker så frigörs det endorfiner som stimulerar belöningscentrum i hjärnan.
Endorfiner har en lugnande verkan på kroppen och det är därför suget ofta uppstår i stressade situationer, eller situationer där man har mycket ångest. 
Endorfiner kallas ofta för belöningshormoner då de har en väldigt positiv effekt på kroppen.

Endorfiner är också väldigt lika opium och morfin, men eftersom de ingår i kroppens normala hormonsystem är de inte skadliga för kroppen. 

Det är denna "belöning" som betaendorfinerna ger som man är ute efter när man skär sig. 

Endorfiner kan även frisättas från placebo effekt så även det bidrar till att fler endorfiner utlöses vid en självskadande handling. 




Är inte självskadebeteende egentligen bara ett sätt att söka uppmärksamhet?

- Jag kan såklart bara tala utifrån min erfarenhet. Men för mig har självskadandet aldrig varit ett sätt att söka uppmärksamhet. Jag har inte heller fått intrycket av att de jag känner som har liknande problem har använt det som ett sätt att få uppmärksamhet heller.

Visst har jag hört någon enstaka gång att någon skurit sig för att få uppmärksamhet. Men jag tror knappast att det är normen för det ligger så mycket mer bakom ett självdestruktivt beteende.

Det handlar liksom inte om att få någon form av respons från totala främlingar.

Även om jag kan tänka mig att om man är väldigt ensam och aldrig blir sedd kan tycka att även det kan vara givande. 

Det ett självskadebeteende där emot kan vara är ett sätt att förmedla känslor som är för svåra att uttrycka med ord. Det kan vara ett rop på hjälp. Man skulle kunna säga att självskadandet i det fallet är ett sätt att söka uppmärksamhet, men egentligen handlar det ju då om att uttrycka sig för att förmedla något ord inte kan förmedla.
Så jag personligen tycker att det inte känns helt rätt att säga att det enbart handlar om att söka uppmärksamhet i det fallet, även om jag vet att det finns de som inte håller med mig där. 


Sen tror jag att det är viktigt att inse att alla människor behöver uppmärksamhet även negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls. Så är det så att någon skadar sig själv för att den känner ett så desperat behov av att bli sedd så tycker jag att det låter fruktansvärt hemskt. 
Behovet av uppmärksamhet har vi alla, men de flesta av oss får det behovet tillfredsställt av familj och vänner. Därför känner jag att om någon självskadar för att få uppmärksamhet tycker jag det låter som et väldigt hemskt liv. 
Så att döma någon i den situationen är bland det lägsta man kan göra.



Är självskadebeteende ett nytt fenomen?


- Att självskadebeteendet skulle vara en nymodighet eller gälla enbart oss människor som många tror stämmer inte. Redan från antiken finns beskrivningar av unga människor som gör sig själva illa, men först på 1930-talet beskrevs fenomenet som ett medicinskt problem.

Självskadebeteende har också hittats hos svårt stressade djur.

Till exempel så finns det fåglar som rycker loss sina fjädrar och apor som biter sig själva. Det finns också hundar eller katter som slickar sig extremt mycket på ett litet område av kroppen (ofta benet)  så att pälsen försvinner och skinnet blir rött och inflammerat. 



_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_



Jag tror att jag kunnat skriva lite korta svar på de vanligaste frågorna och missuppfattningarna, och även svarat på det som vad din fråga angående mina ärr. 

Jag hoppas att jag har kunna bidra med att ge en ökad förståelse för vad ett självskadebeteende faktiskt är och att du kanske har lite mer kunskap nu än du hade innan du började läsa detta. 

Sen vill jag också säga det, för du kanske inte är medveten om det, att fråga någon om deras ärr är väldigt privat. För att det är en väldigt intim fråga. 

Man vill för det mesta verkligen inte prata om sin svåra sjukdom och det den fört med sig med totala främlingar.

Precis som du inte går fram till en total främling med ett amputerat ben och frågar "vad har hänt med ditt ben" så går man inte fram till någon annan man inte känner och frågar om deras ärr.

Man vet aldrig hur personen reagerar eller hur dina frågor kan påverka. Du vet ju inte om personen har varit med om något traumatiskt den inte orkar eller vill prata om.
Därför är det alltid bäst att lära känna personen lite mer innan man ställer sådana frågor.


Av Sara Modigh - 11 mars 2016 18:00

Under ett par veckor nu har mitt liv känts extra tungt och jobbigt, för några veckor sedan hade jag även återfall i mina självskador inte bara en, utan två gånger.

Efter ett tag när man varit självskadefri känner man sig så trygg i det att när impulserna tar överhanden har man glömt bort alla de där argumenten för varför man ska fortsätta att hålla sig fri. 

Man tänker bara på flykten och den stundande lättnaden man söker i självskadandet. 

Men det är en lättnad som bara varar ett par sekunder och sen får man leva med ärren efter det resten av sitt liv. Mitt senaste återfall resulterade i 15 nya ärr som jag kommer få ha kvar så länge som jag lever, och det är väl ungefär lika många sekunder som jag lyckades mota bort min krisartade panikångest. 

Det är ett högt pris att betala bara för att fly från sina problem en liten stund. Det är absolut inte värt det på något sätt egentligen. Men ändå är det dit jag faller tillbaka när allt går åt helvete.  

Det är skrämmande att falla tillbaka i gamla mönster, så jag tänkte att jag ska skriva en lista med anledningar till varför jag inte ska självskada när tankarna och impulserna kommer. 

En lista tror jag är bra för att påminna oss själva om varför vi kämpar och jag behöver definitivt den här påminnelsen just nu och kanske finns det fler där ute som också behöver påminnelsen om varför vi ska hålla oss borta från självskadorna. 

 

 Lista över anledningar att inte självskada

 

1. Jag vill inte självskada för att jag vet att jag då hamnar i en ond cirkel där självskadandet bara ger mer ångest och mer självskador.
2. Jag vill ta itu med mina problem och inte fly ifrån dem.
3. Jag vill inte förstöra min fina kropp. Man har bara en kropp och den ska jag vårda, inte plåga!

4. Jag vill förhindra att någon annan i min omgivning tar efter och använder destruktiva metoder som ångesthantering.

5. Jag blir tagen på mindre allvar i vården om jag har ett aktivt självskadebeteende.

6. Det ger en hög risk för infektioner att skada min kropp.
7. Ärren kliar något djävulskt efteråt.
8. Skammen och känslan av misslyckande kommer vara lika illa som ångesten är just nu.
9. Jag vill inte såra eller skrämma de jag älskar genom mitt självdestruktiva beteende.
10. Det kommer bli svårare att hålla mig borta från självskadorna om jag tar ett återfall eftersom det triggar igång mer tankar och impulser att självskada.

11. Självskadorna är ingen lösning på mina problem.

12. Jag är en värdefull människa som förtjänar att må bra, självskada kommer aldrig ge mig ett bra mående eller ett värdigt liv. 

13. Det finns alltid ett annat val! Att självskada är inte något jag måste göra, det är något jag väljer att göra. Det valet betyder att det alltid finns något annat att välja än att skada mig själv. 

14. Det är ett missbruk, det suget jag känner är något jag måste kämpa emot för mitt eget bästa.

15. Så länge jag använder självskadorna som en krycka kan jag aldrig lära mig fullt ut att hantera min problematik. Det i sin tur betyder att jag aldrig kommer kunna nå min fulla potential i hur bra jag skulle kunna må så länge jag självskadar. 

16. Att självskada är att ge upp och tappa förtroendet för min egen förmåga att hantera situationen. 

17.  Det kan gå riktigt fel och till och med få en dödlig utgång.

18. Jag lurar bara mig själv när jag tänker att självskadandet hjälper mig att återfå kontroll över mig själv. Sanningen är att jag förlorar all kontroll när jag låter ett missbruk styra mina handlingar. 

19.  Stoltheten jag känner när jag klarar av att hålla mig fri från självskador när allt faller samman, är en av de bästa känslorna.

20. Framför allt så vill jag aldrig ge upp kampen om att hålla mig självskadefri!

 

   

 

Jag tror att det är viktigt att prata om varför vi ska hålla oss självskadefria, för tankarna om att självskada är ofta både starka och väldigt övertygande. 

Så då kan det vara bar att ha argumenten redo och listade så vi kan övervinna självskadetankarna och få riktig kontroll över våra liv. 

Så fyll gärna på listan med fler argument om att låta bli att självskada här i kommentarsfältet!

Av Sara Modigh - 15 januari 2016 13:00

I Ekot idag pratar man om sex som självskadebeteende och att de som är drabbade många gånger har svårt att våga söka hjälp. 
Ett mycket viktigt ämne!


Att våga prata kan ibland vara det svåraste av allt.
Trots att jag under många år drivit den här bloggen och pratat öppet om så mycket tog det väldigt många år innan jag vågade prata om just den där delen av mitt självskadebeteende som är mer tabu än att skära sig. Mer tabu än att dricka sig redlös, att svälta sig eller att vara ute och slåss och härja. 
Nämligen att använda sex som ett sätt att skada sig själv.
Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att det fanns fler än jag som gjorde så.
Först i sexton- eller sjuttonårsåldern insåg jag att jag inte var ensam om att skära mig. Men det var först många år senare som jag kunde förstå att även det självdestruktiva och skadande sexet också fanns hos andra ungdomar med självskadebeteenden.

Det har för mig varit en lättnad att förstå att jag inte är ensam om att ha upplevt detta. Att kunna prata om det är därför väldigt viktigt för mig, för att känna sig ensam och konstig gör allt så mycket värre.
Genom att visa att det finns och göra det synligt kan fler lära sig om att detta faktiskt existerar och kanske till och med se tecken på om någon i deras närhet är drabbad.

Det kan även hjälpa den som är drabbad genom att den personen kan inse att den inte är ensam om sitt problem, och det i sin tur kan ju hjälpa den som är drabbad att våga söka hjälp.


När man vet att det existerar och inte "bara är jag" får man en helt annan syn på det man gör.

Man kan förstå det på ett helt annat sätt, man vågar erkänna sitt problem och framförallt så kanske man vågar börja prata om det. Tyvärr är det ju så att väldigt många lider i tystnad då väldigt få berättar om just detta problemet.
Jag berättade aldrig för någon och hade aldrig några tankar på att göra det. För vad skulle jag sagt? Jag förstod ju inte ens själv vad jag gjorde eller varför jag gjorde så.


Just för att det är så tabu och svårt att prata om har jag valt att gå ut i bloggen och berätta om hur det var för mig.

I bland annat dessa inläggen:


Sålde sex till äldre män


Den slampan är jag också


Sex, sex och ännu mera sex


Sexualitet efter ett övergrepp



Det har verkligen inte varit lätt att skriva om det här och jag har många gånger undrat om det har varit rätt beslut. 

Men samtidigt så tror jag att det bästa är att prata om de man varit med om för att kunna bearbeta det.

Jag har hållit detta inom mig i så många år utan att prata om det och det har varit precis lika skadande för mig som det var att faktisk självskada. 

Därför önskar jag ju att fler vågade prata om sin upplevelse för att hjälpa anda att våga prata eller våga fråga.

Jag tror verkligen att det skulle hjälpa ungdomar att veta att de inte är ensamma.




Så därför tänker jag också publicera svaren på några frågor jag fick för ett tag sedan angående mitt sexsjälvskadebeteende. 



Varför valde du att utsätta dig själv för sex på det här sättet?


Jag var redan djupt inne i ett självskadande beteende som jag hade haft sedan tidig ålder. För mig blev det mer som om mitt självskadebeteende växte och jag letade alltid fler sätt att skada mig på. Egentligen inte så medvetet utan det var en jakt som pågick för att självskadorna aldrig var nog. 

Jag mådde väldigt dåligt och jag kände mig ensam. På internet hade jag vänner, många vänner. Mestadels killar. Jag var ung och naiv och förstod väl inte direkt i början vad dessa killar egentligen var ute efter. 

Jag gillade att bli sedd, jag kände mig mer värdefull när någon ville prata med mig eller till och med vara med mig.

 Jag började lägga upp mer och mer bilder på mig själv och när jag fick höra att jag var fin och söt så upplevde jag det som positivt för i skolan var jag mobbad.

Bilderna blev allt mer utmanande och jag förlorade min oskuld med en man som var 10 år äldre än mig. Efteråt kände jag mig smutsig och äcklig. Men samtidigt ville jag ändå känna mig sedd, och sedd blev jag. Men bara som sexobjekt. Jag började identifiera mig själv med den bilden och såg bara mig själv som om jag enbart dög till att knulla med. 

Jag själv avskydde min kropp och började själv också tycka att sex var det enda jag dög till och jag tyckte även att jag inte förtjänade mer.

Varje sexuell träff började bli mer och mer av ett straff för mig själv. Jag straffade mig själv för att jag var en dålig och äcklig flicka.  Jag upprepade mantrat att "detta är det enda du kan, det enda du duger till och du förtjänar detta"



 

Vad tror du det kan finnas för orsaker till att andra gör det?

Jag tror att det är som med alla andra självskador, att alla har sin egna uppsättning av anledningar. 

Men en gemensam nämnare för många är väl att man i grunden inte mår bra. Man kanske har varit utsatt för sexuella övergrepp, man kanske har svår ångest eller har dålig självkänsla.  

Det kan ju också vara så att man söker bekräftelse, man kanske inte får så mycket uppmärksamhet och omsorg hemma. Det kan handla om en rädsla att vara ensam, eller att man vill tänja på gränser. 


Vad tycker du om att det finns så pass lite forskning om ämnet sex som självskadebeteende?
Jag tycker att det är väldigt tråkigt då det är mer vanligt än man tidigare trott men ändå inte särskilt uppmärksammat.  

När jag började självskada som liten hade jag aldrig hört talas om fenomenet och när det sedan utvecklades till att självskada med sex så var ju det ännu konstigare. Även om jag tillslut började höra talas om fler som skar sig så pratades det aldrig om sex som självskadebeteende. 

Det är bara en enda läkare som någonsin frågat mig om sex och självskador, och det var när jag blev inskriven på en ny mottagning som frågan ställdes i förbifarten och sen aldrig mer togs upp. Det tycker jag är ett stort bevis på att mer forskning behövs. För läkare och psykologer vet inte hur de ska hantera att behandla någon som har eller har haft den problematiken. 


Hur tror du man kan hjälpa sådana här tjejer och killar?


För det första tror jag det är viktigt att gå till grunden med vad det är som gör att detta beteendet finns hos just den individen. Vad är det som gör att man vill skada sig själv? Går det att hantera det på ett annat sätt? Man skulle ju kunna lära sig att hantera sina känslor med hjälp av DBT eller liknande terapi. 

Jag tror också att det är viktigt att lyssna och förstå utan att döma. 


 

 

Är det någon hjälp du önskat att du hade fått?

Jag tog mig ur mitt sex självskadebeteende på egen hand. Men jag hade behövt terapi efteråt för att "laga" min sexualitet. 

Både jag och många andra som haft ett sådant här sexliv som unga har problem i framtiden. 

Jag hade i många år svårt för sex och närhet. För sex för mig var något äckligt och hemskt. Något som skadar. 

Jag fick ofta hemska flashbacks från självskadesex även när jag hade sex med någon jag verkligen älskade och ville vara med och efteråt kunde jag hata personen för vad den gjort mot mig. 

Det har tagit många år att kunna ha sex utan att må dåligt och jag tror att om jag hade fått hjälp att bearbeta det som hänt så hade det varit lättare att hantera det och gå vidare. 




På tal om hjälp så vet jag ju själv hur otroligt svårt det är att veta vart man ska vända sig för att hitta stöd. Men det finns hjälp att tillgå. En väldigt bra sida som beskriver detta är "InteTillSalu" .

Är du drabbad eller känner du någon som är drabbad så rekomenderar jag er verkligen att gå in och läsa lite på den sidan. 

Jag hoppas verkligen att mer kunskap och förståelse kring detta kommer att kunna spridas. 

Av Sara Modigh - 25 september 2015 15:00

Det var en gång en sexårig liten flicka som var så rädd och fylld med ångest att hon grät sig själv till sömns varje natt. Hon önskade varje kväll när hon lade sig för att sova att hon aldrig behövde vakna igen. Hon var en liten flicka som spände sig så av skräck att hon fick ont i hela kroppen. Tills en dag, då hon upptäckte att när hon i panik borrade in naglarna i handflatorna så distraherade smärtan tankarna från ångest och elände. Så börjar historien om denna flickas långa självskadebeteende.

 

Jaa, jag var sex år gammal när jag upptäckte smärtan och vad som skulle bli inkörsporten till mitt självskadebeteende. 

Har ni tänkt på hur man spänner sig när man är rädd? Till exempel om man tittar på en läskig film och bara vet att nu, nu snart kommer det.

Man sitter där på helspänn och halvblundar för att göra sig beredd på det där läskiga som är på väg att hända.

I en sådan situation när man spänner sig sådär, är det lätt att man knyter händerna väldigt hårt.

Det gjorde i alla fall jag när jag var sådär rädd.

Fast jag var inte rädd för att jag tittade på en läskig film. Jag var så rädd varje kväll när jag skulle sova för att jag var så fylld av ångest. 



En kväll när jag var sådär rädd, orolig och spänd så knöt jag händerna det hårdaste jag kunde och kände då att smärtan från att naglarna skar in i handflatorna gjorde att jag istället kunde fokusera på att det gjorde ont. Jag upptäckte att jag kunde distrahera mig själv på det sättet. 


I början så var det bara knuta nävar då och då, men med tiden så utvecklades det.

Jag började nypa, riva och sen bita mig själv och detta. Det gick sedan över till att slå mig själv, dunka huvudet i väggen, rispa mig och tillslut när jag var 13-14 år gammal så började jag även skära mig mig själv.


När jag började skära mig hade jag alltså självskadat i mer än halva mitt liv. 

Jag hade ett osynligt självskadebeteende och jag tycker att det är otroligt viktigt att belysa att självskadebeteenden är mer än bara sår och ärr från folk som skär sig. Det finns så otroligt mycket mer än så. 

Även någon som ser helt normal ut, är glad och trevlig utåt sett kan må hur dåligt som helst på insidan och ha ett självskadebeteende. 


De bilder vi har i huvudet av hur en klassisk självskadare ser ut stämmer inte alltid överens med verkligheten.       


Här är tre bilder på mig, hade jag frågat folk på stan vilken av bilderna de tror att jag började självskada så tror jag att de flesta skulle valt mittenbilden. 

 


Bilden av den där mörka och svåra tonårstjejen är vad de flesta tänker när man tänker på när man pratar om någon som självskadar. Men jag vet att jag inte är ensam om att ha haft självskadebeteendet i bagaget långt innan de tidiga tonåren. Jag vet att den där bilden inte alltid stämmer. 

Både barn och vuxna, tjejer och killar, kvinnor och män kan ha självskadebeteenden.

Det kan vara allt från att rispa, bita, skära och bränna sig själv till att ha destruktivt sex eller utsätta sig för farliga situationer och hamla i bråk. 

Så den där tjejen du kallar slampa kanske mår väldigt dåligt, killen som är ute och slåss kan ha det otroligt svårt precis som att den blyga,artiga och trevliga lilla flickan som i hemlighet gråter sig till sömns också har det väldigt jobbigt.

Man vet aldrig vad som döljer sig under ytan.



När mitt självskadebeteende började visste jag inte vad det var eller vad det skulle leda till.

Det är nästan otäckt att tänka på hur en enda liten tanke och handling kan påverka ett helt liv.

Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade medvetet knutit min hand lite hårade för att tillfoga mig själv lite mer smärta den där gången för snart 20 år sedan?

Tänk om jag hade kunnat veta hur den lilla handlingen skulle eskalera till något som blev så stort och omfattande?

Att det som började som några naglar i handflatan skulle utvecklas till evig jakt på att straffa mig själv och tillfoga mig smärta både fysiskt och psykiskt. Att den handledningen till slut skulle leda till ett sexmissbruk där jag lät mig utnyttjas av män och till flera nätter jag fått spendera på akuten för att behandla djupa sår, sår som jag tillfogat mig själv för att försöka fly från mina känslor.


Jag är otroligt tacksam för att jag efter så många år med självskador lyckats ta mig ur det. 
Det har varit en väldigt lång kamp och det krävdes många många år för att ta mig hit där jag är idag. 

Självskadetankar finns där fortfarande men det stannar vid tanke och övergår inte till handling. 

Jag tror inte att jag någonsin kommer bli helt fri. Jag har ju trots allt växt upp med självskadorna och det har varit en väldigt stor del av mitt liv. 

Det är nog som att vara nykter alkoholist, det finns alltid en chans för återfall. 


Men varje dag utan självskador är en vinst!



 

Så grattis till mig som håller mig självskadefri! :D

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards