En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Min Historia

Av Sara Modigh - Onsdag 19 juli 16:45

Har suttit och tittat igenom lite gamla bilder idag. Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord.

Men när det gäller sina egna bilder säger det nog mer än så. Framför allt så väcker det tusentals känslor och tankar.

När jag tittar på bilder från många år tillbaka så minns fortfarande jag hur mitt liv var. Jag minns de tankar och känslor jag kämpade med när bilden togs. Jag minns sorgen, jag minns smärtan, jag minns ångesten och hjälplösheten. Men framför allt minns jag skammen.
Skammen över mitt mående, mina alla misslyckanden och över allt annat så minns jag skammen över min kropp.

Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till min kropp. 


 

På denna bild är jag runt 15 år, jag har ännu inga synliga ärr på mina armar. Det är nästan en lite märklig känsla att se mig själv utan ärren. Jag har ju inte sett mina armar fria från ärr sen innan den här tiden i mitt liv. För denna bilden togs nått år innan mina självskador blev allvarliga nog att lämna kvar ärr. När denna bilden togs var sex den form av självskador jag använde mest. Jag avskydde mig själv, jag hatade min kropp och lät mig utnyttjas av män som uppenbarligen inte hatade min kropp. 

Jag tänkte att om någon annan vill ha min kropp så kan de få den. 

Jag önskade varje natt att jag skulle vakna och vara smal, min högsta dröm var att bli smal. 

Det gick så långt att jag slutade äta för att jag skämdes så över min vikt. 



   

På de här bilderna som är tagna strax innan jag skulle fylla 16 år, väger definitivt inte "för mycket". Men det var det jag tycke. Jag hatade min mage som jag ansåg var så tjock. Jag skämdes varje gång jag satt ner för jag hade "så mycket valkar". 

Jag minns fortfarande den där känslan så väl. Jag trodde alla stirrade äcklat på mitt fett. Jag skämdes över att sitta ner, och när jag satt hade jag alltid armarna korsade över magen för att försöka dölja hur fet jag var.

När jag tittar på dessa bilder idag kan jag inte förstå hur jag kunde tycka att jag var så tjock. 

Idag ser jag ju att jag var långt ifrån fet. 

Men den där självuppfattningen när man lever med psykisk ohälsa stämmer ju inte alltid överens med verkligheten. I mina ögon är och har jag alltid varit fet. 

Det är först efteråt som jag faktiskt har kunnat se att jag inte var så tjock som jag trodde. 

För även nu för ett par år sedan då jag bantade ner mig genom att ännu en gång svälta mig själv smal så var jag där igen. Hatade min kropp, såg mig själv som världens fetaste människa trotts att jag hade gått ner 40 kilo. 

Jag skämdes så mycket över min kropp att jag knappt vågade lägga upp bilder från mitt eget födelsedagskalas för jag tyckte att jag såg så tjock ut på bilderna. 

   

och ännu en gång, när jag tittar på bilden nu så är jag ju definitivt inte så tjock som jag själv uppfattade mig som. Jag skämdes så mycket över fur fet jag såg ut att jag aldrig någonsin använde den där klänningen igen. 

Hur sjukt är inte det där egentligen? Jag kan verkligen inte banta utan att hamna i de där banorna igen. 

Att jag svälter mig och hatar min kropp i så stor grad att jag inte längre kan leva normalt. 

Jag har aldrig hatat min kropp så mycket som när jag var smal, just på grund av de destruktiva tankar och beteenden jag hade för att nå den kroppen. 

Av Sara Modigh - 12 oktober 2016 16:45

Jag har mått psykiskt dåligt så länge jag kan minnas. När jag var sex år började mitt självskadebeteende. Det var det enda sättet jag kunde hantera mitt mående, och det dröjde inte länge förrän jag började skolka på grund av mitt dåliga mående. Där efter började mobbningen i skolan.
Jag mådde sämre och sämre och jag blev destruktivare och destruktivare.
I tonåren blev jag utsatt för sexuellt ofredande, sexuella övergrepp och våldtäkt vilket ledde till ännu ett sätt att skada mig själv på. Sex! Jag lät mig utnyttjas och straffade mig själv genom att ge min kropp till främmande män. 

Mitt mående fortsatte att bli sämre och sämre ju längre tiden gick och kulminerade tillslut i ett självmordsförsök som var väldigt nära att lyckas.
Jag blev för tredje gången i mitt liv inlåst på en psykiatrisk avdelning och det var traumatiskt.
Under tiden på de psykiatriska avdelningarna stötte jag på vårdare som inte kan kallas för annat än fullständiga idioter som definitivt inte borde jobba med människor. De njöt av att skrämma och plåga de sjuka barnen.

Strax efter mitt självmordsförsök sattes en utredning igång och jag diagnostiserades med Asperger, ADD, generaliserat ångestsyndrom med inslag av panikattacker och Atypisk depression.
Jag drabbades även i samma veva som utredningen av Perniciös anemi, en så grav blodbrist till följd av näringsbrist att jag var tvungen att bli inlagd på sjukhus och få både näringsdropp, blodtransfusion och massor med sprutor med vitaminer för att kunna bygga upp mitt blodvärde igen. Det var en tuff period, som skrämde mig mycket. Min psykiska ohälsa hade nu även givit mig fysiska problem.

Jag blev sjuk för att min ångestsjukdom under många år hindrat mig från att äta ordentligt.
Jag tvingades nu kämpa med maten och lära mig äta normalt igen.

Jag kämpade och kämpade för att lära mig hantera ångest och depressioner.
Men mitt i all kamp händer det som inte får hända. Min mamma dör! Helt plötsligt utan förvarning dör min endast 43 år gamla mamma. Det var bara 3 dagar innan min 22-årsdag.
Sorgen drabbade oss alla väldigt väldigt hårt. Det var en chock och jag slungades in i ännu sämre mående.
Nästan omgående kunde jag uppleva känslor jag inte tidigare kännt. Fysiska förnimmelser som jag kopplade till den stora sorgen och framför alt chocken som vi alla hade drabbats av.
Men ganska snart kunde jag inte längre förklara dessa symptom som sorg, chock eller psykiskt dåligt mående. Nej, det blev bara fler och fler och konstigare och konstigare symptom. Så jag sökte mig till vårdcentralen och blev bortvisad direkt.
Samma sak upprepades inte mindre än sex gånger innan jag fick en utredning.
En utredning som visade att jag hade drabbats av Multipel Skleros.
Hela min värld rasade igen. Bara ett och ett halvt år efter mammas död fick jag den kroniska och allvarliga diagnosen MS.
Jag fick ett recept på bromsmedicin samma dag som jag fick diagnosen och fick börja ge mig själv sprutor inom en vecka.
Men bromsen fungerade inte och jag drabbades av det svåraste skrovet hittills.
Jag fick byta medicin till en medicin jag skulle få via dropp var fjärde vecka.
Medicinen fungerade jättebra! Sjukdomen bromsades och jag slutade få skov. Men, jag drabbades av JC-virus. Ett virus som kan leda till en mycket dödlig sjukdom kallad PML, om man har detta virus i kombination med den bromsmedicin. Så när värdena blivit allt för höga var det bara att sluta.
Så det bestämdes att jag så fort som möjligt skulle börja med en ny broms. Så jag infann mig på sjukhuset för att få den nya medicinen även den via dropp.
Men bara sekunder in i droppet kände jag en konstig känsla i halsen och efter knappt tio minuter sjönk mitt blodtryck drastiskt och pulsen dubblades i hastighet.

Jag hade drabbats av en anafylaktisk reaktion. Jag fick ligga på övervakning i några timmar och jag fick en liter vätskedropp för att motverka reaktionen. Jag tålde inte alls medicinen och
det innebär att ännu en broms är förverkad.
Tredje medicinen på tre år.
Nu står jag utan broms och det är väldigt stressfullt, för varje dag som går ökar risken för skov.
Jag väntar på läkartid och svar på blodprover som jag lämnat.

Av Sara Modigh - 17 juni 2016 18:00

 

Har du någonsin varit utsatt för ett sexuellt övergrepp? Vet du vad som pågår inombords hos någon som precis blivit drabbad? Jag vet, för jag har varit där. Jag vågade aldrig säga något.

Jag var för rädd och för chockad över det som hände mig. Det är så lätt att känna sig trygg och tänka "det där kommer aldrig hända mig". Man kanske tänker att "jag är en stark individ så jag skulle aldrig kunna bli utsatt". Eller så tänker man att  "Jag skulle säga ifrån direkt, kämpa och slå mig fri och jag skulle anmäla personen ögonaböj om den ens försökte med något". Men det är inte alltid så lätt som man tror. Kanske skulle du reagera precis så som du trott, men hur man faktiskt reagerar när det verkligen sker vet man aldrig.

För hur mycket man än tror att man kan och vet om sig själv, så kan man kan aldrig förbereda sig för att utsättas för ett sexualbrott. Det är så lätt att säga till den där tjejen som utsattes för sexuella trakasserier, ofredanden eller övergrepp att hon skulle gjort si eller agerat så. Men det är en attityd som är så otroligt dum för den skuldbelägger bara offret. Det är kommentarer ifrågasätter en personen som precis har blivit drabbad av ett brott.


Som offer för sexualbrott blir man alltid ifrågasatt och det sätter sina spår. Frågor om hon uppmuntrade det, om hon hade utmanande kläder eller om hon inte sa nej tillräckligt ställs, och mina tankar formades där efter. Tankar som kom från samhället som alltid misstror den som utsatts för en våldtäkt och vågar prata om sina upplevelser. Samhället som frågar varför man inte kämpade hårdare, samhället som ifrågasätter om det verkligen var en våldtäkt.

Ett samhälle som skyller på offret som blivit våldtagen istället för på förövaren som våldtagit.



Än värre blir det när det är någon man är i ett förhållande med som utför övergreppen. Jag kan inte räkna gångerna jag hört att man inte kan bli våldtagen av någon man är ihop med, "för är man ihop så ska man ju ha sex". Kommentarer som den gjorde att det tog oerhört lång tid innan jag vågade erkänna att jag blivit våldtagen. Inte bara en gång, utan vid flera tillfällen skedde övergreppen mot mig.

Under fyra månaders tid utsattes jag för flera sexuella övergrepp och våldtäkter om och om igen,

och jag sa ingenting till någon. Jag blev mer och mer rädd för killen som utsatte mig för detta och mitt självförtroende blev allt sämre. Det var som om varje övergrepp tog bort en bit av mig själv. 


Jag minns den första gången han förgrep sig på mig så väl, jag var nyligen fyllda 15 år. Jag var en liten kort tjej som knappt vägde mer än 50 kilo och bara var runt 155 cm lång. Han var 19 år, nästan två meter lång och vägde runt 95 kilo.  

Han var alltså en person som var bra mycket större än vad jag var så jag hade inte mycket att sätta emot när han försökte få sin vilja fram.

Jag minns inte säkert när det första övergreppet hände, men jag tror det var väldigt tidigt i vårt förhållande.



Jag har alltid varit en blyg och försiktigt tjej, rädd för mycket så när han tog sig friheten att tvinga till sig sex som jag inte ville ha reagerade jag självfallet med just rädsla. Jag frös i situationen och blev helt handlingsförlamad av skräcken.

Men när han satte sig på min bröstkorg fick jag panik, jag sa åt honom att sluta men han lyssnade inte. Han skrattade och började kittla mig, som om allt bara var en lek. 

Jag som otroligt kittlig skrekskrattade i panik och jag hatade mig själv för att jag skattade. För jag tyckte inte alls att det var kul. Inombords ville jag bara gråta och skrika. Men han fortsatte att kittla mig tills jag nästan kiknade. Jag ville bara där ifrån, jag ville inte vara med. Jag sa om och om igen att han skulle sluta men han lyssnade inte. När han förde sitt kön mot min mun, fortfarande sittandes över mitt bröst och mina armar så jag inte kunde röra mig ur fläcken. Så gjorde jag mitt bästa för att undslippa det jag visste skulle komma, det som jag alltid hade sagt nej till tidigare. Jag visste att han skulle tvinga in sitt kön i min mun så jag vände bort huvudet och bet ihop käkarna och höll munnen så hårt stängd jag kunde. 


Men hans händer tog ett stadigt grepp om mitt ansikte och jag kände hur han med ett bryskt grepp tryckte mina kinder hårt mot mina tänder. Hans tumme på ena kinden och de fyra andra fingrarna på andra sidan. Det gjorde så ont att jag motvilligt och hjälplöst öppnade munnen en aning. Han förde snabbt in sin tumme och bände upp min mun. Där och då kände jag att slaget var förlorat. Jag förstod att jag var chanslös.

Han förde in sin kuk i min mun och jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken och en stor klump av både gråt och illamående byggdes upp i min hals. 

Jag gjorde ett litet patetiskt försök att ta mig loss men han bara skrattade och fortsatte kittla mig. 

Jag kunde knappt andas av hans tyngd över mitt bröst och könet som om och om igen stöttes in i min mun, varierat med att han fortsatte att kittla mig. 

Jag låg där och hoppades att det snart skulle vara över, hoppades att han skulle gå hem och jag önskade att han skulle försvinna från jordens yta och aldrig mer synas till. 

Han fortsatte i vad som kändes som en evighet med att bända upp min mun och föra in sin kuk så långt han kunde och ömsom kittla mig. Om och om igen upprepades proceduren tills han tillslut kom, och jag fick en obehaglig kallsup av hans sperma. Han klev av och fortsatte att ännu en gång kittla mig till skratt, skratt som jag så avskydde för jag ville ju verkligen inte skratta. Jag ville skrika, gråta och slåss. Men jag var som lamslagen av chocken av vad han gjort mot mig. Jag kunde inte fatta att detta hemska hade hänt mig. Detta var ju bara sådant som hände andra. Hur kunde detta ske? 


När våldtäkten var över så smekte han min kind och kysste mig ömt. Jag blev så ställd av kontrasten av vad han precis hade gjort mot mig och att han nu kysste mig ömt och kärleksfullt.

Hade allt bara vart ett misstag? Förstod han inte att jag inte ville detta? Hade jag inte sagt nej?

Jag började misstro min egen upplevelse, ifrågasätta så som så många andra gör när någon pratar om ett övergrepp. 

Jag kände mig så förvirrad, så smutsig och kränkt samtidigt som jag tänkte att allt måste ha varit ett missförstånd. 

Dagen fortsatte som alla andra, vi umgicks som om ingenting hade hänt och jag borstade bort händelsen. Intalade mig själv att det verkligen var ett misstag och det skulle aldrig ske igen. Jag var ju så kär i honom och jag var så ung så jag visste ju inte riktigt hur andras förhållanden såg ut. Kanske var detta en helt normal upplevelse? Jag kanske bara överreagerade?

Vi fortsatte att dejta, men jag hade en gnagande känsla av skräck inom mig, en skräck som bröt ner mig totalt.

Jag önskar så att jag hade haft modet att lämna honom där och då. Men det hade jag inte. Jag stannade kvar och jag hatade mig själv för det. Men jag var så rädd, vad jag var så rädd för vet jag knappt ens själv längre. Men jag var rädd. Rädd för att rykten skulle komma ut, rädd för att bli ensam, rädd att jag faktiskt förtjänade det som hände mig och framför allt rädd för att andra skulle tycka att jag förtjänade det. Att det var rätt åt mig att jag blivit våldtagen, för det var ju sådana kommentarer jag läst och hört om andra offer.



Övergreppen fortsatte i samma mönster. Han satt på mitt bröst och tvingade mig till oralsex, men han började även tvinga mig till analsex. Jag blev mer och mer van vid övergreppen och jag skuldbelade mig själv mer och mer för varje gång.  

Varför ropade jag inte på hjälp när jag hörde min familj på andra sidan sovrumsdörren? Varför bet jag inte hårt i hans äckliga kuk? Varför lät jag honom komma tillbaka gång på gång? 

Varför kunde jag inte skydda mig själv? Varför sa jag inget till någon? Varför gjorde jag inte slut? 

Frågorna var många och jag skyllde allt på mig själv. Jag förtjänade säkert detta för att jag sa inte ifrån ordentligt. Förtjänade det för att jag slogs inte för mitt liv. 


Efter övergreppen blev jag så nedbruten att jag inte orkade kämpa emot alls längre. Jag hade försökt till ingen nytta så jag bara lät det hända. Hans kön och fingrar letade sin in på platser där jag inte ville ha dem. Han höll mina händer mot sitt kön och jag bara blundade och väntade på att det skulle vara över. Med tiden blev hans övergrepp allt fräckare och skedde mer och mer i det öppna.

Han kunde dra min hand mot hans kön på öppna platser eller föra in händerna innanför mina trosor mitt på stan. På platser där jag verkligen inte vågade göra motstånd alls av rädslan att bli upptäckt. 

Men varför var jag så rädd för att bli upptäckt?


Varför sa jag inget? 

Det finns inget enkelt svar egentligen. Men det enklaste svaret är att jag var för rädd.

Av samma anledning som jag stannade kvar höll jag också tyst om vad som försiggick.

Jag sa inte heller något av rädslan för att bli misstrodd och för att jag var rädd för att dömas.

Jag var också rädd för att alltid ses som tjejen som blivit våldtagen. Jag ville glömma att det hänt och låtsas som ingenting. Jag klarade inte av tanken på att yttra orden och göra det ännu mera verkligt.

Jag klarade inte av tanken på att människor i min omgivning skulle titta på mig med nya ögon. Ögon som granskade mig och jag var rädd för vad människorna skulle tänka om mig när de granskade mig med sina nyfikna blickar. 

Jag var rädd för att vänner och familj skulle dra sig undan och att att de skulle tycka att jag var en svag och smutsig liten slyna som låtit mig våldtas. För det var så jag kände själv efter övergreppen och jag var övertygad att alla andra skulle tycka så också. 

Jag vågade aldrig säga något då, men nu talar jag ut! Nu berättar jag öppet om det fruktansvärda jag upplevt och så länge skämts över. 


Det har varit ett väldigt svårt inlägg att skriva så jag hoppas på att få mycket stöd från er läsare. 

För trotts att det har varit svårt att skriva detta så tror jag att det är viktigt att våga prata om detta. 


Av Sara Modigh - 11 november 2015 18:45


Här är en bild från då jag firade min 25-årsdag. En dag jag under många år trodde att jag aldrig skulle få uppleva. 
 


För jag är en av många som har överlevt ett självmordsförsök, på kvällen den femte maj 2009 försökte jag ta mitt liv.

Jag var endast 18 år gammal och ville helt enkelt inte leva mer. Jag hade fått nog av allt elände.

Allting var bara för mycket och döden kändes som den enda utvägen.

Jag var i en period av mitt liv då ingenting funkade och allt var hemskt. Jag klarade inte av livet överhuvudtaget och en dag var det något som fick bägaren att rinna över och jag bestämde att "nu får det räcka".

Jag väntade på att Jakob skulle gå och lägga sig, och när han väl hade somnat skred jag till verket.

Jag minns inte riktigt vad som hände sen.

Det är bara små små fragment som finns kvar i minnet. Jag minns ljudet av en ambulanssjukvårdare som ropade mitt namn, små små fragment av minnena från en ambulansfärd och jag har också ett vagt minne av att det regnade den där kvällen.

Jag minns att jag på akuten fick dricka vad som kändes som stora mängder av medicinskt kol.  

Kol som skulle binda sig till de läkemedel jag överdoserat , så att kroppen inte skulle kunna ta upp det. 

Jag drack och drack den där kolsvarta sörjan som skulle rädda mitt liv samtidigt som jag funderade på om det verkligen var värt det.

När jag hade druckit mitt kol och genomgått lite undersökningar så fick jag ligga på en medicinavdelning med hjärtövervakning i ett nästan dygn. Jag sov den allra mesta av tiden då en del av alla de tabletter jag tagit redan hade börjat ge effekt. 

Men då jag var vaken så kunde jag se mina föräldrar och min sambo sitta runt min säng och se så fruktansvärt oroliga ut.

Sjuksköterskor kom med jämna mellanrum och kollade blodtryck och syresättning och jag fick svara på mängder av frågor angående mitt psykiska mående.

 

När jag hade piggnat till lite framåt kvällen den sjätte så blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning och jag skrek och grät för jag ville verkligen inte vara där. 

Jag kom dit rätt sent på kvällen tror jag för jag fick gå direkt och lägga mig när jag kom till avdelningen. 

Just i det ögonblicket så hatade precis alla som tvingade in mig där. Jag var så arg och jag kunde inte förstå varför de ville straffa mig. Jag mådde ju redan dåligt så varför ville de göra det ännu värre?

Jag kommer ihåg att jag på vägen till avdelningen i ren panik slängde mig på golvet och bara skrek och skrek för jag ville verkligen inte bli inlagd. Just då kunde jag verkligen inte förstå varför de valde att göra så mot mig.

Jag tyckte att mina föräldrar och Jakob som tryckte på för att jag skulle få bli inlagd var så fruktansvärt dumma och jag kände ett så stort hat mot dem så jag trodde att jag aldrig skulle kunna älska dem igen. 


Men idag så kan jag förstå vilken otrolig skräck och maktlöshet mina närstående måste ha känt i den situationen. Vad gör man egentligen när någon mår så dåligt att det inte vill leva mer?

När man inte kan skydda en sjuk person från att skada sig själv eller till och med ta sitt liv.

Jag förstår att en inläggning var nödvändig just då. För jag kan inte säga med säkerhet att jag hade överlevt om jag hade fått åka hem direkt. Men just då kunde jag inte förstår det.



Jag var absolut inte öppen för att ta emot hjälp och jag var totalt fast i mitt egna dåliga mående och såg verkligen inget annat än den smärtan jag bar inom mig. Allt var svart och jag kunde inte så någon som helst ljusning.

Jag var väldigt otrygg och ångesten höll mig i ett så hårt grepp att jag var skräckslagen mer eller mindre hela tiden. 

Jag gjorde dock mitt bästa för att inte visa hur illa det var och lögner och falska leenden hjälpte mig att maskera hur jag verkligen mådde. 


Ibland kommer jag att tänka på det där med att fejka leenden och skratt och att låtsas som att allt är bra, och en fråga uppkommer. Hade jag sjunkit lika djupt om jag hade vågat släppa människor in på? Hade detta självmordsförsöket någonsin hänt om jag hade vågat berätta om mina tankar, planer och mitt dåliga mående?

Jag vet faktiskt inte.


Trotts dessa tankar så har jag fortfarande svårt för att visa sanningen. Jag fejkar fortfarande.

För än i dag så klarar jag inte av att släppa någon så nära. Jag berättar nästan aldrig när något är för jobbigt. När det är något jag inte klarar av så skyller jag på något annat.

"Nej jag orkar inte hitta på något idag för jag har ont i halsen, jag tror jag håller på att bli sjuk"

Fast det är ju inte halsen som har ont. Det är ju själen.

Varför är det så svårt att visa sig sårbar när det gäller psykisk ohälsa?



Men är det något jag lärt mig med åren så är det att om man bara ger saker tid så har det alltid en chans att förändras. 

 

Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig ur den svåra perioden jag hade och valde därför att ta mitt liv. Men idag är jag väldigt glad att jag inte lyckades. 

Mitt liv känns inte så svårt längre och allt är inte mörkt. 

Jag har lärt mig att hitta ljusglimtar och hålla mig fast vid dem. För mig har det allra viktigaste varit att hitta glädje och trygghet i vardagen och det har jag lyckats med. 

Allt är inte perfekt, men jag har inte dagliga självmordstankar längre och jag är glad på riktigt över att jag lever!


Så tänkt på det om ni sitter där och funderar på att ta ert liv. Det kan alltid bli bättre, det finns saker att leva för och ni har kraften inom er att göra små förändringar som på sikt kan göra underverk. 

Av Sara Modigh - 20 september 2015 10:00

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

 

Del 6

 

På kvällen när det är dags att äta kvällsmat så går Jakob och sjunger lite för sig själv medan han plockar fram lite frukt och kvarg ut kylskåpet. När han sjunger "Bamborombom, en liten by förutan gata" glatt med värsta inlevelsen så är han så söt. Men jag får en så olustig känsla i mitt bröst. Det liksom ilar ända ut i fingertopparna för det är så obehagligt. Det heter ju "Samborombon"! Jag förstår inte varför jag blir så påverkad av att någon uttalar något fel, hoppar över bokstäver eller betonar fel. Men det är som att kryper myror i hela bröstet när det händer. Vad tusan beror det på?


Visst detta kan jag ju skratta åt för det är så absurt att bara ett ord kan frambringa en sådan känsla i min kropp. Det känns nästan som när man drar naglarna över en griffeltavla. Det liksom kliar och ilar i fingrarna och jag får lust att slå personen hårt så den lär sig att säga rätt. 

Jakob finner det mycket roande att reta mig för detta och jag förstår honom för det är ett mycket konstigt sätt att reagera på felsägningar. Men jag tror att det är för att det blir fel i hjärnan när man förvänta sig höra en sak och så hör man istället en annan. Det blir ofärdigt och fel och jag tycker inte om ofärdiga och felaktiga saker. "Tycker om", det var nog en underdrift. Jag har så svårt för saker som är ofärdiga att jag inte kan läsa en bok för det gör mig så stressad, filmer är också svårt för de är för långa så man ligger bara och väntar på att de ska ta slut, vilket gör mig stressad. Det är väl egentligen en fix idé eller något. Jag vet inte. 

Jag klarar ju av att kolla på tv-serier, fast jag sträckkollar i och för sig på en eller två serier åt gången. Skulle inte kunna följa något på tv för det skulle kännas för oklart.

Just nu håller vi på och tittar på sista säsongen av True Blood och kollar om på de första säsongerna av Modern Family. 

Så när kvällsmaten är framplockad och vi tagit för oss av det vi ska ha, så går vi in till sovrummet. Vi äter vår frukt, kvarg och var sitt kex till kvällsmat samtidigt som vi tittar på ett till avsnitt av Modern Family.

 

Efter det är det dags för Jakob att sova, för han jobbar imorgon.

Han går upp, borstar tänderna och gör sig i ordning för att sova och sen pussar han mig och säger godnatt.  

"Godnatt, sov så gott, jag älskar dig, ha det så bra imorgon" ,Samma ord varje kväll. Men rutinerna får mig att känna mig trygg. 

Trots att vi har olika dygnsrytm lägger vi oss alltid tillsammans. Jag brukar ligga i sängen och spela mobilspel eller kolla Facebook, Instagram och Youtube, chatta lite eller liknande tills dess att jag kan sova. 

Det har hjälpt mig mycket att kunna ligga och varva ner med mobilen. Förr kunde jag ligga i flera timmar och bara vrida och vända mig när det var dags att sova. Men så är det oftast inte längre. 

Visst har jag mina dåliga nätter, men det har väl alla? Det är inte varje natt längre och det är jag tacksam för. 

Men nätterna är fortfarande jobbiga. 

Trots att jag har mina rutiner är det fortfarande svårt för mig att somna.


För när jag ligger där i sängen och allt är tyst och mörkt och jag inte längre kan distrahera mig med något så kommer tankarna. De där otäcka, hemska, mörka tankarna.

Just ikväll så ligger jag och tänker på den dagen då morfar dog, jag minns att jag var hemma från skolan och var "sjuk". Jag mådde för dåligt psykiskt för att orka gå till skolan så jag hade sagt till mamma att jag hade ont i halsen.

Min bror var hemma med halsfluss så det var lätt att låtsas att jag hade blivit smittad.

Jag låg uppe i min säng när telefonen ringde. Jag hörde mamma svara på våningen under och jag minns fortfarande hennes skrik. "Neeeej... Pappa!!!" 

Jag förstod direkt vad som hade hänt. Morfar hade vart sjuk länge så vi visste ju att denna dagen skulle komma. Men ljudet av mammas skrik var det värsta ljud jag hört i hela mitt liv. 

Jag låg uppe i min säng och grät och mammas sorg gjorde så ont i mig. 

När jag smög mig ner för trappan några minuter senare var hon redan på väg ut genom dörren för att åka till Linköping där han hade legat inlagd. Hon skulle åka och ta farväl.


Jag var bara 12 år gammal när detta hände och även om jag förstod att det var hemskt för mamma så är det inte förrän nu när jag förlorat henne som jag verkligen kan förstå den smärta hon måste ha känt. 


När jag ligger där i sängen och tänker på vad mamma gick igenom och hur otroligt stark och fantastisk hon var så känner jag ännu en gång att jag är så onödig. Varför dog både min mamma och hennes pappa så unga? De båda var sådana fantastiska människor som hade en förmåga att lämna avtryck hos alla de mötte just för att de var så snälla, varma och omtänksamma. 

Så varför i hela friden skulle de dö för? 

Jag kan inte låta bli att tänka på hur meningslöst mitt liv är och hur det hade vart bättre om det vore jag istället. 

Jag tänker på att jag är en så misslyckad människa och jag känner mig verkligen värdelös.

 

"Jag har inget syfte. Jag bara existerar och är en börda för alla runt omkring mig." Tänker jag samtidigt som tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Jag försöker blinka bort tårarna och jag sväljer upprepade gånger för att försöka få bort klumpen i halsen. Men det går inte och tårarna forsar ner för kinderna och ner på kudden under mitt huvud. 


När jag ligger där i sängen så känns det som om all värdens elände ligger och trycker över mitt bröst. Det känns verkligen som om ångesten kväver mig. Det är en ångest som är så tung att bära och det finns en frustrerande känsla av rastlöshet finns inom mig och det går inte att få bort den.

 

Jag tänker på allt som jag borde ha gjort under dagen, jag borde ha städat, jag borde ha duschat, jag borde ha gått ut och gått lite..Jag borde definitivt åtminstone gått iväg och postat brevet.

Hur svårt kan det vara liksom? 

"Fan va kass jag är!" tänker jag frustrerat och vänder mig om i sängen som känns alldeles för varm. Jag sparkar av mig täcket och stirrar frustrerat upp i taket.

Tänker "Det är väl bäst jag går och borstar tänderna innan jag somnar.


Jag smyger försiktigt upp ur sängen och lyser upp vägen till badrummet med min telefon. Jag är för mörkrädd för att våga gå utan telefonen. Jag undviker att titta på något annat än den lilla ljusfläcken som skärmen från min mobil lyser upp. Jag vill inte råka se något...eller någon som skrämmer mig för då kommer jag aldrig kunna somna.  

När jag tänder lampan inne i badrummet känner jag mig trygg igen och jag kan slappna av en aning. 

Vet inte varför jag känner mig så otrygg i mörkret, men har alltid en känsla av att jag behöver fly från något farligt när det är mörkt. Som om det är något som gömmer sig där i mörkret. Det är en sådan där typisk skräck som barn har. En skräck som gör att man inte vågar sitta och dingla med benen utan för sängen för man är rädd för monster som ligger där under och kommer attackera om man sitter med benen utanför. 


Jag står framför spegeln i badrummet och jag tittar in i mina gröna ögon som är blodsprängda av alla tårarna som runnit ned för mina kinder. 
Huvudet värker så jag knappt orkar röra mig, får alltid ont i huvudet efter att jag gråtit så mycket. 
Jag blöter en handduk med kallt vatten och lägger över ansiktet en stund för att lindra den värsta smärtan. Kylan känns skön mot pannan och ansiktet och jag drar en suck av lättnad. 


Jag lägger ifrån mig handduken och öppnar badrumsskåpet. Jag plockar fram min tandborste och min tandkrämstub.

"Satans helvetes jävla skit! Aahh. Fan också, jag behövde ju köpa ny tandkräm" tänker jag upprört.

En känsla som är för svår för att ens förklara med ord sköljer över mig som en svart våg. 

Jag har kämpat hela dagen för att orka med och det här känns som droppen som fick bägaren att rinna över. 

Helt utmattad och förkrossad sjunker jag ned på golvet.

 

Jag känner mig helt besegrad.Jag sitter där på golvet helt apatiskt och bara tittar rakt fram tills jag knappt kan känna mina tår av kölden från det kalla golvet. 

Jag reser mig upp. Klämmer ut lite lite tandkräm på tandborsten och börjar borstar mina tänder. Jag sätter mig ner igen för jag orkar inte stå upp samtidigt som jag borstar tänderna. 

Jag tycker det är så skönt att borsta tänderna, det är ett friskhetstecken. För hur jobbigt det än är idag, så har det varit värre. Det fanns en tid då jag inte klarade av att åka och handa,  en tid då jag inte tog mig upp ur sängen, en tid då jag inte ens kunde borsta mina tänder. 

Jag känner mig lite lättare till mods när jag försiktigt tassar tillbaka till min säng som fortfarande är lite varm. 

Det känns skönt att vara tillbaka i tryggheten igen. Nu är den här dagen över och jag kan slappna av och sova.

Jag ska bara spela lite mobilspel det sista jag gör innan jag somnar.

Det gör jag för att försöka distrahera mig själv från ångest och hemska tankar ända fram tills jag kan sova. 


Så till slut, efter en lång och jobbig dag så somnar jag helt utmattad. Jag somnar och det blir helt tyst, stilla och lugnt i huvudet och kroppen känns lätt och fri. Äntligen får jag lite ro i kropp och sinne och jag får tid att läka. Det känns som om jag behöver sova i en hel vecka för att bli utvilad.

Men efter vad som känns som bara några sekunder, så är det morgon igen och så börjar allt om från början.


 

 

 

Detta var en dag av mitt liv, bara en liten liten del av allt det som jag kämpar med. 

Många förstår nog inte hur mycket man faktiskt påverkas i vardagen när man är drabbad av psykisk ohälsa och det är därför valde jag att skriva detta inlägget. Jag hade kunnat skriva så mycket mer men när jag var uppe i 14 A4 sidor så kände jag att jag var tvungen att ta beslutet att inte skriva mer. 

Jag vill passa på och tacka alla er som tagit er tid att läsa denna bloggserien och jag hoppas att jag kunnat förmedla lite av hur det för mig kan vara att leva med psykisk ohälsa en helt vanlig dag. Detta är en beskrivning om hur det kan se ut, jag har både bättre och sämre dagar. Men för det mesta är det sådär det ser ut att vara jag. 

Av Sara Modigh - 19 september 2015 10:00

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

Del 5

 

När maten nästan är klar så ropar Jakob på mig inne från köket. 

Jag går dit och han frågar om jag inte kan göra i ordning lite grönsaker. "Visst", svarar jag och jag går till kylskåpet för att plocka fram grönsakerna. När jag lägger handen på handtaget på kylskåpsdörren så tvekar jag lite. Tanken på vad som hände tidigare får mig att rysa av obehag, det riktigt ilar genom hela ryggraden. Men jag tvingar bort känslan och öppnar dörren.

Trots att ångesten börjar stiga i kroppen igen så tar jag ett djupt andetag och stoppar in handen i kylskåpet.  Att döma av känslan av skräck och ångest som erövrar min kropp skulle man ju tro att jag stoppade ner handen i ett stim av pirayor och inte in i ett kylskåp. 

Men det går bra, jag får ut både gurka, morötter, sallad och rödbetor.


Jag ställer mig vid diskhon och börjar skala morötterna och rödbetan och hittills har det faktiskt gått rätt bra. Men när det kommer till den stora kniven jag ska använda för att dela på den stora hårda rödbetan börjar tankarna vandra igen. Kniven är så vass och det vore så enkelt att placera fingret under den vassa eggen.  

 

Tänk om jag skulle skära av fingertoppen, vad mycket blod det skulle komma. Tanken känns lite lockande och jag försöker tänka på annat igen. Jag går och sköljer av gurkan och tar fram skålar att ha grönsakerna i.  Det är skrämmande hur destruktiva tankar så lätt kan komma upp och jag är så glad att jag åtminstone lärt mig att hantera den där impulsen som säger "Gör det". Tankarna finns där fortfarande men jag kan stoppa det innan det övergår till en handling. 

Jag dukar i ordning i vardagsrummet samtidigt som Jakob fixar ihop det sista med maten. 
Ugnsbakad lax med kokt potatis och romsås blir det. Det var det enda jag inte kände mig illamående av att tänka på i dag. 

Vi brukar alltid titta på någon tv-serie samtidigt som vi äter. Främst för min skull eftersom jag har svårt för det där med maten när jag är ångestfylld. Min största skräck är att spy och tyvärr gör ju  ångesten mig väldigt illamående. Så det är för mig väldigt viktigt att kunna pausa tankarna under tiden jag äter och tv-serierna funkar för det mesta. 

Så när Jakob kommer med maten så startar jag tv:n och sätter på Modern Family. 



Jag valde ju lax och potatis till middag idag eftersom jag inte mådde illa av tanken på det, men efter bara några tuggor så känner jag illamåendet komma. Jag förstår verkligen inte varför jag ska må så illa av mat. Det som funkar ena dagen går inte alls en annan dag och det är så frustrerande!


Jag försöker tränga bort känslan och fokusera på tv:n men det är svårt och ångesten stiger igen. 

Jag vet inte om det är för att jag är så uttröttad just nu, om det är något fel på maten eller om jag håller på och få en ångestattack till men det är svårt att låtsas som att illamåendet inte är där. 

Det känns jobbigt. För när jag mår så här illa i samband med att jag äter något, så gör det mig rädd att äta det igen. Så det lär blir en period utan kokt potatis nu, och det blir definitivt en paus från broccoli och fisk den närmaste tiden. 

Jag hatar detta.

Varför ska det vara så svårt?

Det finns så mycket mat som jag har tyckt om men som jag inte ens kan tänka på utan att få ångest för att jag mått illa när jag ätit det. Ibland har det gått flera år innan jag vågat äta det igen. 
Mat som jag tyckt jättemycket om kan helt plötsligt bli något jag inte ens kan tänka på. Som barn älskade jag kyckling och currysås, men nu kan jag knappt vara i samma rum som currysås för att det gör mig så illamående. 


Efter att ha tvingat i mig det mesta av maten så känner jag att nu går det inte mer. "Jag ger upp"

Även om jag vet att det är dumt att ge efter så är illamåendet för hemskt.

Jag ställer ifrån mig tallriken och säger "Tack för maten". 


Jag sitter kvar i soffan och tittar klart på avsnittet och väntar på att Jakob ska äta färdigt. 

Det är ett avsnitt som handlar om att de ska fira Halloween och jag kan inte låta bli att tänka på alla minnen jag har från alla Halloween vi firat som barn. En ny våg av saknad sköljer över mig när jag ännu en gång tänker på mamma. 


När vi båda har ätit färdigt så sätter jag mig och försöker läsa en nyhetsartikel på datorn medan Jakob diskar undan efter maten.

När jag sitter och läser kommer det en katt och hoppar upp på skrivbordet och skriker lite. Jag tappar bort mig i texten och måste börja om från början igen. 

Jag läser en stund till och när jag kommit till ungefär samma ställe så plingar mobilen till och jag tappar mitt fokus. Jag försöker läsa artikeln en tredje gång när Jakob kommer från köket och säger något. Så jag börjar om en ännu en gång. "Åh jag har ju läst allt det här redan, var var jag någonstans?" Jag försöker istället ögna igenom texten för att hitta stället där jag blev avbruten men jag får inte flyt. Jag måste börja om helt från början igen.  Vid det här laget har jag säkert läst de första raderna på den här artikeln femton gånger så jag ger upp. 

Jag sätter mig och skriver på min blogg istället. Det har jag i alla fall lite lättare för att koncentrera mig på. 

Men det går inte så bra. Jag tappar bort mig hela tiden. Orden är svåra att få ut och precis som när jag läste så är det hela tiden något som stör när jag börjar få flyt. Det är uppenbarligen inte min dag idag när det kommer till att läsa och skriva. 

 


Jag börjar istället läsa lite på Facebook och slösurfar runt lite medan Jakob startar en omgång CS. Jag tycker att det är mysigt att sitta så här på kvällarna även om vi sitter vid varsin dator. Vi är tillsamman även fast vi inte gör något gemensamt och det gillar jag.

   

Men då och då när Jakob spelar sina spel blir han så irriterad. Något som han inte döljer särskilt väl. 

Just idag är det någon av lagkamraterna som skjuter honom och Jakob blir frustrerad, sen fungerar inte musen ordentlig så blir han arg på det och efter det så kommer katten och stör honom och då blir han arg på det också.

Problemet är att så fort Jakob blir på dåligt humör och skriker ut sina svordomar och gnäller över allt som inte går som han vill så får jag ett så stort ångestpåslag.  Jag tål verkligen inte arga, upprörda, ledsna eller irriterade människor. Jag finner det fruktansvärt obehagligt och jag blir verkligen livrädd. 

Jag hatar det, för det gör mig så rädd och otrygg.

Det har varit en lång dag idag och jag har inga krafter kvar i kroppen att mota bort rädslorna så jag flyr från vardagsrummet. Jag kan inte lyssna på när Jakob gnäller om vad som händer på ett spel som om det är det värsta någonsin. Jag har nog som det är utan att det ska läggas på ännu mera börda på mig just nu. 

Tur att det börjar bli kväll så att vi så fort Jakob spelat klart så kan vi gå och lägga oss i sängen och titta på någon tv-serie tills det är dags att äta kvällsmat.

Jag värmer lite vetekuddar och lägger mig i min säng och pillar lite på telefonen tills Jakob kommer.

Vi tittar på True blood och jag börjar må lite bättre. Tv-serier i sängen är en skön trygghet och jag kan återhämta mig lite. Men jag har svårt att hänga med för tankarna vandrar.

Jag hör ett ord, tänker på något jag associerar med det odet och sen spinner det vidare tills jag helt plötsligt vaknar upp av något Jakob säger eller skrattar åt. Jag har ingen aning vad som hänt de senaste minuterna för jag glömde bort att kolla. Det händer mig dagligen att jag fastnar i mina egna tankar på det viset. 

Ibland glömmer jag till och med bort att lyssna på människor som pratar med mig. Oftast låtsas jag som ingenting och hoppas att jag inte har missat något viktigt eller att jag svarar något helt tokigt för att jag inte lyssnat ordentligt. 



  Fortsättning följer...

Av Sara Modigh - 18 september 2015 12:00

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

Del 4

Jakob är i köket och packar upp alla matvaror när jag hör honom svära till. 

Mitt hjärta tar ett skutt och genast tänker jag "Vad har jag gjort för fel nu" Han kommer ut från köket och i handen håller han brevet.

h nej" tänker jag samtidigt som Jakob irriterat säger "Nu glömde vi ju brevet ändå..." 

"Kan inte du börja koka pastan och ställa in maten medan jag springer och slänger det på lådan?", fortsätter han att säga.

Hela min kropp och mitt sinne skriker "NEJ NEJ NEJ NEJ... JAG ORKAR INTE!!" när jag hör de orden.

Jag är så utmattad efter turen till affären att jag faktiskt känner mig döende. 

Det är knappt att jag ens orkar sitta upp.

"Jag orkar inte börja med maten men jag kan plocka in lite i kylskåpet medan du går", säger jag


Han går iväg med brevet och med ett kvidande ljud reser jag mig upp och stapplar ut i köket. Jag tittar på all maten som står på bordet i väntan på att läggas på sin rätta plats och det känns som om det är ett berg stort som Mount Everest som måste sorteras och läggas rätt. 


 


  

Jag börjar med att plocka in det som måste in i frysen och kylskåpet eftersom det andra klarar sig. Jag flyttar lite på en lunchlåda som ligger i vägen i kylskåpet och jag får något klabbigt på handen och jag fryser till is. 

Känner hur pulsen ökar och klumpen i halsen tjocknar så det känns som om jag håller på att kvävas. 

Ångesten ligger på topp igen. 

Det är Jakobs vidrigt äckliga chilisås som har läckt igen. Jag känner hur vreden kokar inom mig. Alltid är det något som jag ställa till det.

Jag hatar att det är så äckligt och smutsigt överallt. Jag känner mig så frustrerad över att jag är oförmögen att hålla ordning.  Ångesten tar överhanden igen och upptar varje millimeter av min kropp. Jag vill bara skrika rätt ut i panik för att det är så fruktansvärt att på matrester på händerna. 

Jag ha ingen aning om var min fobi mot matrester kommer ifrån. Men det känns som om det kommer göra mig sjuk, kanske till och med dö om jag får det på mig.

Jag önskar att mitt hem var rent och fint. Kanske skulle jag känna mig mindre smutsig och vidrig om det var rent? Ibland känner jag mig inte mer värdefull än det där skräpet som ligger på golvet i flera dagar för att ingen orkar plocka upp det. 

 

När Jakob kommer hem så hittar mig i upplösningstillstånd inne i badrummet där jag står och skrubbar händerna i ett desperat försök att bli ren igen. 

Men jag känner mig smutsig, så smutsig att all världens tvål ändå inte kan få mig ren. 

 

Just där och då känns det som om hela världen är emot mig. Jag har kämpat och kämpat hela dagen med ena saken efter det andra. Men hur mycket jag än kämpar och hur mycket jag än lyckas ta mig igenom så kommer det ständigt något nytt som är lik förbannat precis lika jobbigt och ger mig ännu ett helvete att försöka ta mig ur. Just nu hatar jag mitt liv så fruktansvärt mycket.

Allt brister för mig och jag gråter och svär över att man inte ens ska kunna stoppa in lite mat i kylskåpet utan att bli täckt av äckligt snusk så att man får ångest.

Jakob blir självfallet arg. Inte för att jag är ledsen utan för att han tar åt sig. Tar åt sig för att han inte gjort rent och att jag mår dåligt för att det är skitigt. 

Han känner sig frustrerad över att inte räcka till och i ilskan säger han åt mig att "städa kylskåpet själv då om det är så äckligt där". 


Den där kommentaren svider så otroligt mycket. För jag vill ju inget hellre än att kunna städa undan allt som jag mår dåligt över. Jag önskar mer än allt annat att jag klarade av att göra det jag vill ska göras!

Jag blir så fruktansvärt sårad och ledsen över hans ord så jag skriker åt honom,

"tror du inte att jag önskar att jag kunde det..."

"Tror du inte att jag inte går här hela dagarna och tittar på allt som är stökigt och har dåligt samvete över att det ser ut som det gör? Tror du inte att jag känner mig otroligt värdelös för att jag vet att det är du som får dra hela lasset? Jag gör precis allt som jag kan och jag kämpar från morgon till kväll bara för att orka existera. Jag har vart så jävla nära att ge upp så du fattar inte" 

       

Fast det är ju inte så konstigt att han inte förstår. För jag gör ju allt för att dölja hur jag verkligen mår. Men ibland önskar jag att han kunde se igenom mitt skyddande yttre skal som ler även om jag på insidan gråter. 

Jakob fortsätter med att skrika tillbaka att han inte hinner med och göra allt och att han vill ha lite fritid han med.  "Du kan ju sitta vid datorn hela dagarna och när jag kommer hem vill jag också ha lite kul" säger han och ännu en gång skär orden rätt in i min själ. Han vet precis vilka punkter han ska trycka på för att det ska göra så ont som möjligt. Jag sitter inte vid datorn för att det är kul. Jag gör det för att det är det enda jag klarar av att göra och det enda som kan distrahera mig så att jag inte förlorar greppet. 
Gråtandes försöker jag förklara att det är inte det minsta kul att må så dåligt som jag gör.
   

"Att jag sitter vid datorn är för att om jag inte gjorde det, så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag förväntar mig inte att du ska städa dygnet runt men jag önskar att det inte såg ut som en soptipp här hemma för att det får mig att känna mig lika smutsig och värdelös som skräpet. Jag önskar att jag kunde gå genom köket utan att riskera att få matrester på mig för den ångesten det ger mig när det händer får mig att vilja dö.


Jag lägger mig i sängen och bara gråter och gråter och Jakob går iväg och diskar lite i köket. 

Medan jag ligger där i sängen och känner mig som den hemskaste frun i världen så tänker jag ännu igen på hur jag ska göra.

 "Om jag lämnar Jakob och befriar honom från mig hur skulle jag klara mig? För det är ju bättre för honom att slippa mig. Jag vet att jag inte kommer att klara mig utan honom så är döden enda utvägen?"

 

Efter en stund så kommer Jakob och ber om ursäkt för att han blev arg. Men jag är så djupt nere i mitt dåliga mående så jag vill inte höra på. Jag tror inte på hans ord. Jag vet att han hatar mig. Jag hatar ju mig själv så varför skulle inte han göra det? 

Jag försöker komma på varför i hela friden han fortfarande är ihop med mig, men kan inte komma på något bra svar. 

Jag kan inte ens se honom i ögonen för att jag skäms så. 
Han säger att han älskar mig men att han känner sig så otillräcklig.

"Jag kan inte sköta allt här hemma" 
"MEN JAG HAR INTE BETT DIG ATT GÖRA DET!" utbrister jag frustrerat
"Fast du kan ju inte städa så då blir det ju jag som måste göra det för annars så får du ju sådan där ångest" säger Jakob irriterat.
" Nej det kan jag inte och JA det kanske jag får, men det är ju mitt problem. Eller hur!? säger jag 

För det är ju så det är, om jag får ångest så är det mitt problem och det är upp till mig att försöka hantera det.

Jag behöver ingen som i förväg försöker städa bort min ångest eller förutspå alla tänkbara sätt som jag kan få ångest på och hinna stoppa det innan det händer. Jag behöver någon som finns där vid min sida och stöttar och tröstar mig när ångesten är där. 

Att fly är inte lösningen men man kan försöka att underlätta vardagen genom att hålla lite ordning. Men att jag skulle bli helt ångestfri genom att förutspå allt som kan hända är att försöka slå knut på sig själv. 


Vi blir sams igen, men i mitt bröst finns fortfarande en gnagande sorg. De där orden har lämnat blödande sår inom mig och jag är så fruktansvärt ledsen. 

Jag ligger kvar i sängen och spelar lite mobilspel under tiden som Jakob börjar med maten. Jag känner mig för ledsen för att ta mig upp. Men efter några omgångar Candy Crush känner jag att jag måste

resa mig för annars blir jag kvar här i sängen för alltid.  Så jag går och sätter mig i köket men lukterna och ljudet från stekpannan överväldigar min redan uttröttade hjärna och jag flyr in i vardagsrummet där jag sätter mig vid datorn igen.  

 

 

 Fortsättning följer...

Av Sara Modigh - 16 september 2015 10:15

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

 

 

 

Del 3

 

När Jakob kommer hem från jobbet så frågar han, "Hur har du haft det idag"

och jag svarar "Det har väl vart bra".

"Vad har du hittat på hela dagen då?", fortsätter han med att fråga.

"Jag mest har suttit vid datorn och kollat lite på tv" svarar jag, för jag vill ju inte tynga honom med allt som jag mått dåligt över.

Sen kommer frågan som jag fruktar, frågan som skär som en glödgad kniv rakt in i hjärtat "Postade du brevet som jag bad om?"

"Nej, jag har inte orkat med det idag" Svarar jag och känner hur hjärtat sjunker. Jag känner mig så fruktansvärt dålig. Det var en enda sak jag skulle göra och ändå så klarade jag det inte.

Hur rutten och värdelös kan man vara som människa? Jag förtjänar att kastas ut på gatan och ligga ute i ett hörn och ruttna någonstans för jag är en så usel varelse. Ett patetiskt patrask som inte är värd ett skit.

 

Ovetandes om mina tankar fortsätter Jakob "Men om vi skyndar oss så hinner vi posta det på vägen till affären" 

Även fast jag vet att det ekar tomt i kylskåpet så hoppades jag ändå att vi inte skulle behöva handla just idag. Men jag vet ju att det måste göras. Så jag reser mig upp för att klä på mig medan Jakob plockar undan lite i köket. 

Jag står där och rotar i garderoben och känner mig bara mer och mer frustrerad. Det finns ingenting att klä på sig. "Den där tröjan sticks, den ser jag tjock ut i, Jag måste ha något som döljer armhålorna, den tröjan sitter åt för hårt kring överarmarna, den där är för liten, den där är för stor"

Gaah vad jobbigt detta är!

   

Ingenting känns bra. Jag är för tjock och ful för alla mina kläder. Jag orkar inte mer!!

Till slut drar jag på mig en klänning och ett par strumpbyxor och Jakob står redo att åka. Jag blir så stressad att jag inte vet vad jag ska ta vägen. 

Jag är kissnödig men vågar inte gå på toa för jag vet ju att han väntar på mig och att vi måste hinna posta det där jävla brevet som jag inte förmådde mig att göra tidigare. Jag klandrar mig själv igen över att jag är så dålig och inte klarade av det. 


Är du klar att gå? frågar Jakob

"Ja, jag ska bara ta på mig mina glasögon. Kan du lägga ner min mobil i väskan så länge?"  Säger jag samtidigt som jag koncentrerar mig för att inte låta honom se hur dåligt jag mår. 

För om någon annan kan se hur illa det är så blir det för verkligt och det vill jag inte. Så länge jag kan hålla allt inom mig kan jag åtminstone låtsas som om allt är bra.

 

Vi går ut genom dörren och beger oss till affären. Eftersom det blev lite bråttom när vi skulle iväg så glömde vi att skriva ner vad vi skulle köpa. Så när vi väl är i i affären känner jag mig helt vilsen och min hjärna känns helt tom. "Jag måste komma på vad vi ska ha!", tänker jag panikslaget. Jag blir så stressad att jag inte kan komma på något alls. Min hjärna har slutat fungera. Precis så som den alltid gör så fort jag utsätts för minsta lilla press. Jakob pratar om något men jag kan inte riktigt tolka vad han säger. Jag försöker koncentrera mig på vad som måste handlas för om vi glömmer något kommer Jakob säkert be mig att passa på att handla det på Willys imorgon medan han är på jobbet, och det känns redan nu dömt att misslyckas. 

Jag tycker inte om att misslyckas. Det är det värsta jag vet!

 

Stressen byggs upp i min kropp och kläderna jag har på mig skaver och är obehagliga. 

Det sitter en lapp precis i ryggen och det känns snarare som ett rakblad än en liten tygbit. Det är så frustrerande och snart kan jag inte tänka på något annat än den där lappen och hur obehaglig den är.

 

Jag vill bara hem så jag kan slita av mig klänningen. Jag står inte ut en sekund till!!!

 

Precis samtidigt frågar Jakob vad jag vill ha till middag men jag har verkligen ingen aning. Jag kan inte tänka alls, så Jakob kommer med några förslag men ingenting låter bra. Bara tanken på maten gör att jag mår illa. Det känns som om jag ska spy när jag tänker på maten. 

Jag förstår inte varför, men det är samma sak varje gång man ska bestämma vad man ska äta. Allt får mig att må illa och även om jag är jättehungrig så finns det inget som jag vill äta. Till slut, efter många om och men så kommer man på något som känns okej och som jag tror att jag kommer klara av att äta. 

 

Vi går runt i affären och plockar på oss allt vi behöver och vid köttdisken så stöter vi på en bekant och vi står och pratar ett tag. Jag skrattar och är trevlig precis som vanligt. Ingen skulle kunna gissa att jag mår så dåligt att jag flera gånger om dagen tänker på döden som utväg. Personen vi pratar med säger något om att jag ser så pigg och glad ut. "Tack", säger jag samtidigt som jag tänker, "Bra, det är ju det som är mitt mål, ingen ska få se hur det verkligen är" Jag gömmer mig alltid bakom en mask av leenden och skratt.

Vi pratar lite ytligt och personen fortsätter med att säga att det är roligt att se att allt går så bra för mig "Snart kommer du nog kunna börja jobba" säger personen

"Ja kanske det", svarar jag glatt samtidigt som jag tänker "Jo visst, säkert..Det är ett under att jag ens tog mig upp ur sängen i morse och ett mirakel att jag står här och pratar. Jag har gråtit och mått dåligt hela dagen för att jag har varit tvungen att gå och posta ett brev, och gissa vad? Jag klarade inte av att posta det där jävla brevet. Men visst ett jobb klarar jag säkert av det är ju mindre press och stress än att gå och posta ett brev. Eller hur?" 

Men jag fortsätter att le och skratta som ingenting, för det är det enda skyddet jag har. 

Efter några minuters pratande säger vi hejdå till den bekanta vi träffat på och vi fortsätter att plocka på oss allt vi kan komma ihåg att vi behöver under veckan.

 

Det är så mycket ljud och rörelser över allt. Min hjärna känns helt mosig för det är alldeles för mycket intryck överallt. Jag orkar inte med att bearbeta allt som händer runtomkring mig. Hela affären börjar snurra och det blir svårt att gå. Alla människor som rör sig runt mig får mig att bli förvirrad. "Vilket håll ska jag gå åt, var är jag någonstans?"

Jag börjar bli väldigt trött nu, jag måste hem.

När vi är på väg mot kassorna säger Jakob något om att ha glömt smör så vi måste gå tillbaka hela vägen igen. "åh, jag orkar inte" tänker jag och säger till Jakob "jag väntar här vid kassorna".


När jag står där helt själv i affären känner jag mig så utblottad och ensam. Jag är livrädd att någon ska komma fram och säga något till mig. Jag får ont i magen av nervositet och det känns som en evighet innan jag ser Jakob komma gåendes med ett paket smör i handen. 

 

När vi betalat och gått ut till bilen känner jag mig helt färdig. Man skulle kunna tro att jag precis sprungit ett maraton så slut känner jag mig. Jag har ont i hela kroppen och mentalt är jag så utmattad att jag knappt kan bilda ord längre.

Vi åker hem så att vi kan börja med maten för det börjar bli dags nu.

Hela bilresan hem sitter jag helt apatiskt och stirrar ut genom fönstret. Jag är tacksam över att det är en tyst bilresa för jag tror inte jag hade orkat prata just nu.  

 

Väl hemma så är jag så trött att jag måste lägga mig och vila så fort vi kommer innanför dörren. 

Det känns som ett under att jag ens lyckades ta mig från bilen och in. Jag slänger mig på sängen och orkar inte ens ta av mig skorna utan fötterna får hänga utanför.

Det blir att jag ligger så i ett par minuter men sedan känner jag att jag måste upp igen, jag måste upp nu för annars tar jag mig nog inte upp mer idag. Så jag reser mig och tar av mig skorna och går på toa. Äntligen kan jag kissa, har ju vart kissnödig sen innan vi åkte till affären. Jag har hållit mig så länge att jag började få ont i magen. 

Därnäst blir det att jag ännu en gång sätter mig vid datorn, men först så klär jag av mig klänningen och tar på min pyjamas igen. 


  Fortsättning följer...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se