En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 9 september 2016

Jag dör hellre än att spy

Av Sara Modigh - 9 september 2016 13:30

I min psykiska ohälsa så är det ångesten som varit mitt absolut största problem. Ett problem som hindrat mig i otroligt mycket. En envis och kraftig ångest som följt mig genom hela livet, och som jag har fruktat så otroligt mycket. En av de största anledningarna till min rädsla för ångesten har varit den där känslan av illamående. Känslan av att jag kommer spy.
Jag vet inte varför, men att spy är det absolut värsta jag kan tänka mig. När illamåendet kommer så känner jag att jag hellre skulle dö än att behöva kräkas.

Jag är så otroligt rädd för att kräkas att det går inte beskriva med ord den skräck jag känner så fort jag eller någon i min närhet mår illa. Får jag höra att någon jag träffat spytt så vill jag bara lägga mig ner på golvet och dö. För jag är övertygad om att jag blivit smittad av magsjuka. Mår Jakob illa får han inte ens vara i samma rum som mig och jag säger alltid att "blir du magsjuk får du flytta hem till dina föräldrar". För bara tanken på att jag eller någon som jag kan se eller höra skulle spy är det absolut värsta jag kan tänka mig. 

Många gånger när jag får deja vu får jag en känsla av att jag vet att det kommer sluta med att jag spyr. För jag känner ju igen allt och jag vet att det kommer leda till att jag kräks. Vilket så klart aldrig händer. 
Men ändå kommer den där fruktansvärda paniken.

Paniken och tankarna på att kasta mig ut genom fönstret för att undvika den totala katastrofen av att behöva kräkas. 


Jag var faktiskt så rädd för känslan av illamående att jag undvek min ångest i många många år just för att jag var så rädd att jag skulle spy av ångestattackerna. 

I de värsta perioderna av mitt liv hindrade denna rädslan mig till och med från att kunna borsta tänderna ordentligt. Jag fick kväljningar av att tandborsten "kom för långt in i munnen", och jag vågade inte borsta insidan av tänderna, för jag var övertygad om att dessa kväljningar skulle leda till att jag spydde. 

Jag tror att det är just den där rädslan för att spy som gör att jag så lätt får kväljningar, och så blir det till en ond cirkel.

Jag har även haft jättesvårt med maten. I långa perioder åt jag extremt ensidig kost. Jag åt bara en gång om dagen och samma två - tre maträtter om och om igen, för det var den enda maten som var säker i min hjärna. Jag mår väldigt ofta illa när jag äter mat, och har jag någon gång mått illa efter att ha ätit det, så vill jag aldrig äta det igen. 

Det blev tillslut så illa med ätandet att jag drabbades av kraftig näringsbrist, som lede till att min kropp inte längre kunde producera röda blodkroppar. Jag drabbades av anemi och blev riktigt sjuk. 

Jag blev inlagd på sjukhus och var tvungen att få en blodtransfusion för att få upp mina blodvärden som var väldigt låga. 

 

Men en vändning kom faktiskt när jag fick min svåra B12-brist. Jag mådde på grund av blodbristen väldigt illa och spydde ett par gånger. Så när jag blev inlagd på sjukhuset fick jag några tabletter utskrivna som skulle minska mitt illamående och hindra mig från att spy. Dessa tabletter blev min räddning, en gudagåva utan dess like. Jag tror inte läkaren som skrev ut den där medicinen hade tänkt sig att jag skulle använda medicinen på det sättet som jag gjorde, men den blev en krycka att luta mig mot när jag utsatte mig själv för ångestladdade situationer. När jag fick den där säkerheten att jag inte skulle kunna spy, blev ångesten inte lika otäck. Jag började utmana mig själv på många sätt och ångesten kunde inte hindra mig lika mycket. 

Jag vågade göra saker som jag inte vågade innan, jag kunde lära mig att gå utanför dörren, jag vågade följa med ut och handla och jag kunde lättare träffa släkt och vänner. 


Egentligen var ju inte dessa tabletter alls tänkta att användas på detta sätt, det var en självmedicinering.

Jag valde själv att ta de där tabletterna innan jag skulle göra något som jag visste skulle orsaka mig ångest. Jag vet ju att det var fel av mig och att man aldrig ska ta receptbelagda mediciner på annat vis än enligt läkarens ordinationer. Men det blev min räddning, jag tror inte jag hade vågat ta steget att börja utsätta mig för ångesten utan den medicinen som gav mig tryggheten att ångesten inte skulle kunna få mig att spy. 

Jag vet inte hur jag lyckades, men jag fick faktiskt min psykiatriker att skriva ut mer av de där tabletterna. Förmodligen för att han bara var en i den väldigt långa raden av läkare jag träffat inom psykiatrin, och att han inte riktigt hade koll på hur och varför jag hade vilka mediciner. 

Jag fick i alla fall ett nytt recept, från min läkare inom psykiatrin den här gången och jag har för mig att jag fick en rätt stor mängd utskriven. Så jag använde de där tabletterna och jag kämpade stenhårt mot ångesten. För med den här medicinen var den största skräcken över att få ångest borta och jag kunde fokusera på att härda ut och vänja mig vid dessa ångestfyllda situationer. Jag lärde mig hantera ångesten och efter många om och men efter mycket övning så började ångesten avta.


Men jag åt rätt mycket av de där tabletterna mot illamående, och efter ett tag började min kropp säga ifrån. Jag kunde inte längre hålla mig vaken efter att jag hade tagit en sådan tablett och jag var tvungen att sluta använda den där medicinen. Det var inte hälsosamt att använda en medicin mot illamående som krycka för att jag var så rädd för att ångesten skulle få mig att spy. 
Jag visste ju att den inte var till för att användas på det sättet och nu sa min kropp ifrån.
Så jag slutade tvärt att använda medicinen och jag har inte tagit den en enda gång till efter att jag bestämde mig för att sluta.
Ångesten känns jobbigare igen, rädslan för att spy är ju fortfarande den största skräcken i mitt liv.

Men de bitar jag har lyckats övervinna klarar jag ju av nu tack vare det stöd en liten tablett mot illamående kunde ge mig.


Min svåra sociala ångest som hindrade mig under så många år från att ens lämna min egna lägenhet är borta tack vare den medicinen. För det var vetskapen om att ångesten inte kunde få mig att spy som gjorde att jag vågade ta steget utan för min dörr. Det var den medicinen som gav mig en chans att bryta mig ur mitt ångestfängelse. 

 
 
Ingen bild

Emma

9 september 2016 16:52

Tänkt att en så simpel medicin som primperan eller liknande kan göra så stor skillnad! När inte ens psykofarmaka fungerar!

Sara Modigh

9 september 2016 19:02

Ja visst är det fantastiskt!
Det var precis vad jag behövde för att våga kämpa emot ångesten och våga göra saker som gav mig ångest.
Jag vet inte var jag hade vart idag om det inte hade varit för den medicinen.
Samtidigt så har det ju inte direkt hjälpt mig i min rädsla för att spy, och jag är fortfarande rädd för ångesten eller snarare den känslan av illamående som ångesten ger.

Men mitt liv har ju verkligen blivit bättre nu när jag faktiskt lärt mig att vara bland folk. :)

 
Ingen bild

Maria

9 september 2016 19:29

Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag har väldigt svårt för att resa bort pga den rädslan. Jag tar också Primperan innan jag ska åka tex till stan då jag ofta mår illa på bussen pga ångest. Men då jag tar en sådan tablett kanske tre gånger i veckan så tror jag inte att det är så farligt för mig. Den funkar ju även fast det kan vara en placebo effekt.

Sara Modigh

12 september 2016 12:50

Ja, tryggheten att veta att man inte kan spy gör en enorm skillnad.
Man vågar så mycket mer när man har den vetskapen med sig.

 
Ingen bild

Godzilla

11 september 2016 04:10

Jag är sjukskriven sen många år främst för just extrem emetofobi. (Kombinerat med nedstämdhet i perioder, då hela mitt liv har handlat om människors mobbning, elakhet, svek och kränkningar både hela skoltiden och senare.)Men jag har också Primperan och det blev en enorm skillnad även för mig! :) Just vetskapen om att jag har den, har inte behövt använda den. Jag gör däremot inget alls som kan tänkas orsaka illamående på något sätt ändå, då jag inte klarar av den minsta tillstymmelse till det. Varit så sen 10-årsåldern, men blev extrem i slutet av tonåren. Har inte spytt sen jag var 9 år och vägrar göra det igen.

Förvånar mig inte så mycket att vi är flera som delar denna rädsla egentligen! Det är ju ändå en väldigt obehaglig sak att spy, tycker ju alla. Men jag har alltid också just sagt att jag hellre skulle dö än att spy. Och jag menar det också. Ingen har förstått det och de flesta har t.o.m hånat mig för det. Känns ändå bra därför att andra skulle förstå! :)

Sara Modigh

12 september 2016 12:49

Ja, det är fruktansvärt obehagligt att spy. Så jag är inte heller förvånad över att fet är fler som delar denna rädsla.

 
Cecilia Johansson

Cecilia Johansson

30 september 2016 21:30

Det där med ångest är ej skoj. Jag får det när jag har för mycket runt mig på samma gång pga hjärntröttheten.
Kram

http://www.ceciliajohansson.nu

Sara Modigh

1 oktober 2016 01:40

Nej, det är ju rätt jobbigt. Jag påverkas också av att det är mycket som händer runt om mig tyvärr.

 
Linnea

Linnea

14 oktober 2016 18:11

Amen sister! Alltså jag är precis likadan. LIVRÄDD för att kräkas. Jag är 20 år idag och har haft fobin sen jag var cirka 10. De åren har bland annat gjort att jag inte kunnat följa med på skolresor/resor, åka kommunalt, festa, vara bland barn/förskolor och liknande osv. Jag tror du och ni andra förstår precis vad jag menar Magsjuka är satans verk och jag hoppas verkligen att jag en dag vågar säga att min fobi inte påverkar mig längre. Jag längtar till dagen då jag vågar bli gravid och skaffa barn utan att vara rädd för att kräkas. Eller dagen då jag inte behöver säga till min pojkvän att "blir vårt barn sjuk är det du som tar hand om ungen". Fobin är så otroligt ångestladdad för den påverkar oss i nästan allting vi gör, varje dag! I alla fall i mitt fall. Jag fick också primperan utskrivet i våras, lovade mig själv efter ett par dagars intensivt ätande av dem att inte använda dem på det sättet som du beskriver. Och idag tar jag endast om jag verkligen mår illa och känner mig dålig i magen och liknande. Jag har kommit långt på min resa men har fortfarande en lång bit kvar. Men jag kämpar på och hoppas att det en dag är bra!

http://annalinneanilsson.se

Sara Modigh

15 oktober 2016 05:16

Ja alltså magsjuka är min värsta mardröm. Jag står inte ens ut med tanken på att vistas i närheten av någon som är drabbad och ännu mindre tanken på att själv bli sjuk.
Alltid när det är i säsong är jag jätterädd varje gång jag träffar människor, och rädd att min man som jobbar inom vården ska dra med det hem.

 
Ingen bild

Lin

3 december 2016 12:14

Skönt att höra att vi är flera även om det så klart inte är roligt att ha den fobi. 😐 Jag har haft sån extrem fobi mot att kräkas sedan jag har liten att jag gjort allt för att inte må illa och spy även d gånger jag förmodligen behövt det egentligen. Jag hade inte spytt på 23 år! Helt sjukt nu när jag skriver det tills nyss. Blev gravid och mådde illa och spydde flera ggr per dag. Ingen av medicinerna hjälpte, sedan när det var som värst fick jag dessutom vinterkräksjukan samtidigt. MITT i allt detta fick jag förra veckan missfall. Jag vill inte säga a5 fobin blivit bättre egentligen men iallafall lite. Har ju spytt och sett att jag överlevde det och för varje gång kunde jag hantera det lite bättre än gången innan. Nu mår jag illa av sorg så jag tar primperan mtur att den finns i detta läge! Det blir nog bättre för oss alla med tiden och med fobin hoppas jag. Stor kram till er alla som kämpar med detta!

Sara Modigh

5 december 2016 02:22

Jag beklagar verkligen att du fick ett missfall. Måste vara väldigt jobbigt. Tack för att du delar med dig. Jag hoppas att du kommer må bättre snart och att fobin kanske förblir en aning lättare att hantera i framtiden.

 
Ingen bild

Lovisa

31 januari 2017 21:28

Känner igen mig otroligt mycket i det du skriver. Hade inte spytt nån gång i mitt liv men nu för några månader sen så hände det. Nu har det begränsat min vardag väldigt mycket. Går just nu i åttan och vågar knappt vara i skolan pga den ständiga rädslan av att kräkas. Har pratat med kuratorn på skolan men det hjälper inte. Har även ringt till BUP men dem anser att det är ett för litet problem för att dem ska kunna göra något. Den ständiga ångesten och panikattackerna gör ju inte saken bättre heller. Skulle gärna vilja ha lite tips på vilka sorts läkare man kan gå till för att få Medicin utskriven.

Sara Modigh

1 februari 2017 09:15

Ja, att spy är en obehaglig upplevelse och jag förstår att det har påverkat dig negativt.
Är det så att rädslan begränsar dig i livet tycker jag att du ska söka dig till ungdomsmottagningen och försöka få en kurator där som kan hjälpa dig mer än vad kuratorn på skolan kunnat göra.

Något annat du kan göra är att på egenhand identifiera de situationer där du känner rädslan och ragnordna dem efter värsta tänkbara situationen till den minst jobbiga och sakta men säkert börja utsätta dig för situationerna.
Börja med den som ger minst obehag och fortsätt framåt.

Det kan även vara nyttigt att försöka förstå att illamående och kräkningar är en del av livet. Att må illa är faktiskt ett tecken på att kroppen fungerar som den ska. Alla människor ska må illa då och då.

 
Charlotte

Charlotte

23 maj 2017 23:07

Jag blir så sjukt lättad över att jag inte är ensam med den här fobin. Har haft det sedan jag var fyra och är idag 32. Har änså länge klarat mig igenom två graviditeter dvs har två barn. När magsjuka går på skola och dagis sjukskriver jag mig tills jag vet att det åtminstone inte finns på mina barns avdelningar. Jag har alltid haft svårt för att börja med nya mediciner. Handla. Åka komminalt osv. Jag har lite lättare för det nu men när något av barnen kräks får jag FULLSTÄNDIG panik. Jag går på ångestdämpande tar primperan och klorinar HELA lägenheten. Tanken på att jag ska bli sjuk är så oerhört skrämmande att jag hellre dör än blir sjuk.

Tack för ditt öppna inlägg. Det behövde jag. Alla runt mig är riktigt trötta på mig och min fobi med allt vad det innebär


Kram.

http://Vaderflickan.blogg.se

Sara Modigh

24 maj 2017 22:21

Tack själv för din kommentar.
Det är verkligen skönt att höra andra som också vågar prata om detta.
För att känna sig ensam är verkligen hemskt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se