En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under april 2015

Av Sara Modigh - 28 april 2015 14:00

Strax innan jag åkte till london gjorde jag en intervju för http://www.multipelskleros.nu/

Nu har den färdiga artikeln kommit ut och finns att läsa här:

 

Av Sara Modigh - 27 april 2015 10:15

Jag har haft en helt fantastisk helg! 

I Lördags kom min make hem från jobbet med en överraskning.

Han hade nämligen bokat en natt på hotell så att vi skulle kunna vakna upp på vår bröllopsdag på ett hotellrum och kunna äta en riktig hotellfrukost tillsammans. 

Så när han kom hem från jobbet packade vi en lite väska och gav oss av till hotellet där vi umgicks lite och tog roliga bilder.

 

Men inte nog med det. Han ordnade också så att vi kunde gå ut och äta på kvällen tillsammans med våra vänner. 

Så vid klockan nio mötte vi upp våra vänner på Bishops arms och beställde lite att äta och dricka.

     

  

Vi hade det jättetrevligt. Även fast Z och J var tvungna att lämna kvällen lite tidigare då de skulle iväg dagen efter så var det jättekul att de kunde vara med och äta lite och sitta och prata ett tag. 

E och N däremot stannade kvar och vi satt och pratade ända fram tills det stängde vid klockan ett. 


Jag blev verkligen jätteöverraskad för jag hade inte väntat mig att Jakob skulle planera något för bröllopsdagen så det blev väldigt lyckat måste jag säga. 

När puben stängde var vi väldigt trötta så det var skönt att vi bodde på hotellet i samma byggnad.

Så vi gick till vårt rum och lade oss i sängen och kollade på lite tv innan vi båda somnade helt utmattade efter dagens äventyr.


På morgonen för vår bröllopsdag låg vi i sängen och drog oss ett tag innan vi gick ner för att äta frukost. 

Det fanns massor med mat att välja på och då är det tråkigt att inte vara en frukostmänniska. Men jag lyckades äta massa frukost ändå och det var väldigt gott. 

 

Efter frukosten var det dags att checka ut och bege sig hemåt igen. Så sagt och gjort.

Vi packade vår lilla väska igen och åkte hem. 

Sen har vi spenderat bröllopsdagen idag med att bara ha en lugn mysdag. Fick en bomullspyjamas av Jakob eftersom det är bumullsbröllop vi firar. Så den har jag haft på mig hela dagen när vi vart hemma. 


Vi fick höra när vi gifte oss att vi skulle frysa in en tårta för att äta på ettårsdagen så den tog vi fram för tining dagen innan. 

Den såg någorlunda hyfsad ut, men nja. Det var verkligen inte mycket att hurra för haha. 

Så vi bakade blåbärspaj istället som vi åt i sängen samtidigt som vi tittade på tv-serier.


Sen eftersom det var så skönt vänder ute så passade vi på att gå ut och gå en promenad tillsammans. 

Så vi gick till skogskyrkogården och gick genom den för det är så fint där och sen gick vi hem igen och fortsate vår slappdag med att sitta och lataoss vid var sin skärm medans vi väntade på att Jakobs mamma skulle komma och låna vår bil. Vilket tog lite längre tid än vi räknat med. Men det löste sig tillslut. Vi passade också på att köpa pizza för att det verkligen skulle bli slappdag.

 

Vi låg i sängen och tittade på Smartare än en femteklassare samtidigt som vi åt.

Så idag känns de som om jag aldrig någonsin behöver äta igen. Men vi får väl se hur jag känner om några timmar haha

Har ju fortfarande pizza kvar.


Helgen har som sagt vart super mysig och jag har haft det jättetrevligt.


Av Sara Modigh - 26 april 2015 09:30

Ja, då har det alltså gått ett helt år sen jag och Jakob gifte oss. 

Det är inte klokt hur fort tiden går. Jag kan inte ens fatta att det redan gått ett helt år, det känns som om det vara är några månader sedan. 


4:11 - Ingångsmarsch                                            
6:43 - Psalm "På bröllopsdagen ber vi"                 
11:38 - Matilda sjunger Into my arms                    

15:30 - Frågorna                                                      
18:15 - Psalm "Till man och kvinna"                       
20:45 - Bröllopslöftena                                           
29:27 - Psalm "Du vet väl om att du är värdefull"
33:03 - Utgångsmarsch                                            

 


Fast å andra sidan känns det också som om vi vart gifta i en evighet. 

Vi har hört ihop i så många år, om en månad så är det nio år sedan vi träffades första gången och det är mer än en tredjedel av mitt liv som jag och Jakob har varit tillsammans. 



Jag är så glad över att jag har träffat mitt livs kärlek och att det även är min bästa vän. 

Det känns om om vi kommer varandra närmare och närmare hela tiden och det känns som om vi verkligen hör samman. 

Vi kan gråta tillsammans, vi kan skratta ihop, vi har roliga stunder, vi har seriösa stunder och vi har stunder där vi är barnsliga som till exempel när jag och Jakob har sugmärkeskrig eller när vi ligger bredvid varandra i sängen och chattar med varandra på Badoo och halvt skrattar ihjäl oss. 

     

Vi delar allt i våra liv med varandra vare sig det är att bestämma vilken mat vi ska äta till att prata om våra djupaste känslor. 

Även om vi bråkar till och från och har olika åsikter om vissa saker så har vi alltid kunnat komma vidare. 

Vi har tagit oss igenom så otroligt mycket och jag är glad att jag har hittat en kille som följer mig genom ena helvetet efter det andra. 

Han har stannat hos mig trotts alla svårigheter och det är jag väldigt glad för. Jag tror att de svårigheter vi haft gjort att vi har blivit starkare och tryggare i vårt förhållande. 

 

Jag kan inte ens tänka mig ett liv utan Jakob.

 

Haha, vi har vart ihop så länge att det här är kvaliteten på mobilkamerorna då

(och detta var den bästa bilden)





 

Bilden är tagen någon gång mellan 06-07 när vi var små och pluttiga, fast vi har inte åldrats så mycket ändå.

 

 

Av Sara Modigh - 25 april 2015 15:15

 


Självskador är egentligen något väldigt privat och känsligt. När mina ärr granskas och frågor ställs om mina självskador känner jag min väldigt utblottad.
Många tror ju att man skadar sig för att få uppmärksamhet, men jag vill inte att mina självskador ska uppmärksammas alls. Jag önskar att jag bara hade haft osynliga självskadebeteenden men det hade jag tyvärr inte.

För mig är det i alla fall väldigt intima frågor människor ställer när de kommer med frågor om mina ärr. 

Jag har inga problem med att skriva om det eller prata om det här där jag kan tänka på hur jag formulerar mig, hur mycket jag vill säga och om jag ens vill säga det. Här där jag kan skriva, skriva om och välja om jag vill sända ut orden eller inte. Här där jag kan fundera i ett par dagar innan jag publicerar det jag skrivit. 


Jag tror inte att människor förstår vilken sårbar situation man är i när man mår så dåligt att man skadar sig själv i ett desperat försök att hantera sitt dåliga mående. När jag sedan får frågor om mina ärr blir jag påmind om den sårbarheten och det ogillar jag. 


Jag vet att mina ärr alltid kommer synas och väcka frågor och nyfikenhet och det accepterar jag. 

Saker som är ovanliga eller konstiga kommer alltid generera blickar och ibland frågor. Men jag önskar att folk förstod hur närgångna frågorna kan kännas. 


En fråga som någon bara slänger ur sig i förbifarten kan få mig att känna som om jag står naken på en scen för andra att beskåda. Det är som om om någon drar ut min själ och visar alla mina tankar och känslor som en film på biograf.

Det är inte så lätt och inget man kanske alltid har lust med. 

Missförstå mig rätt. Jag har inget emot att man frågar för att man vill lära sig och förstå. Men det kan vara väldigt jobbigt för mig. Speciellt om det är någon jag inte känner som kommer med frågor när jag bara är ute och sköter mitt. 

Jag är väldigt öppen med allt i bloggen. Men IRL är jag rätt sluten med mina känslor och pratar inte gärna om det med folk jag inte känner mig trygg med. 


Av Sara Modigh - 22 april 2015 11:00

Klockan är typ elva och jag har bara vart vaken i några timmar men funderar allvarligt talat på att gå och lägga mig igen. 

Förstår inte varför det känns så tungt just nu. 

Jag känner mig så trött, ryggen bränner mer än vanligt och min ena fingertopp är helt bortdomnad och det irriterar mig så otroligt mycket. 

Jag sitter vid datorn och jag känner bara "Nej, jag orkar inte", det är som om jag har gråten i halsen och bara vill lägga mig ner på marken och ge upp. 


Kanske är tröttheten psykisk? 

Men jag tycker inte att jag känner så mycket psykiskt. Jag menar jag upplever att jag mår väldigt bra psykiskt nu. Klart att jag har mina svårigheter. Men jag mår ju så mycket bättre än jag gjort tidigare så jag förstår inte varför jag skulle bli så trött då?


Enligt dagvården så är det mest troligt MS-relaterat då fatigue är en väldigt vanligt symptom. 

Men jag fattar inte vad det är som triggar igång det, och jag har ju haft svår fatigue innan och jag tycker inte det känns som innan.

Vet att detta säkert låter jättetjatigt nu när jag bara skriver om att jag är trött. Men den här tröttheten och känslan av att bara vilja sätta mig ner och gråta stör mig så otroligt mycket just nu.

För jag känner mig inte ledsen. Bara frustrerande trött. 

Men samtidigt så känner jag mig inte trött heller. Det känns mer som om jag har känslan av att vara trött fast jag egentligen inte är det. Är det någon som förstår hur jag menar? 


Kan inte riktigt sätta fingret på vad som är fel, kanske är för att mitt finger är bortdomnat? hehe


Nä, men skämt åsido. Jag förstår inte vad som händer och det tycker jag är väldigt jobbigt. 

Det känns som om jag bara sitter och väntar på en sjukdom som är på väg att bryta ut. Men jag vet inte om det kommer vara fysiskt eller psykiskt. 


Av Sara Modigh - 21 april 2015 17:45

Jaha, då har hysterin börjat. Man ska gå på ena dieten efter den andra och det ska tränas, tränas och tränas. Allt för att nå den där strandkroppen.

För ve och fasa om man inte har den snyggaste kroppen någonsin när man ska bada?


Jag har inte någon platt mage, inte smala lår, ingen fast rumpa och inga magrutor överhuvudtaget. 

Jag är så trött på den där hysterin med att man ska ändra sin kropp bara för att kunna åka och bada på sommaren. Jag menar varför åker man och badar? Är det bara jag som åker dit för att BADA och inte visa upp min snygga kropp och titta på och bedöma andras kroppar? 


Men ja, det är kanske så att jag är annorlunda. För kroppar bedöms hela tiden. Runt om kring oss så värderas man efter sin kropp och man ska ständigt graderas utifrån skalor efter hur snygg man är, vad som är snyggt och vad som är fel. Man ska hela tiden värderas efter hur "knullbar" man är. 

Det spelar ingen roll om man är ett dugg intresserad, man ska ändå vara snygg nog att  knullas för annars är man en dålig människa. 


       

     

 

 

 

Ett inte helt ovanligt scenario. En man som ska försöka få mig att ändra mig till det HAN tycker är snyggt för att jag ska bli "snygg nog" att knullas. Jag menar VARFÖR i hela friden skulle jag bry mig?

Jag har väl inte hår under armarna för någon annans skull och jag skulle aldrig hela mitt liv raka mig bara för att behaga någon annan!   Allra minst någon random människa på nätet.    

Dessutom så är jag redan gift så om du vill knulla mig eller inte spelar absolut inte någon som helst roll :) 

 


Ja, jag har gått upp i vikt, jag är hårig och mina badkläder är något försmå. Men vet ni vad?



DET SKITER JAG I!


Det är dags att ta tillbaka rätten till sin egen kropp. Min kropp är bara min och det är jag som bestämmer över den!

Dina kroppsfixerade åsikter betyder ingenting för mig. Jag går på stranden för att bada, ha roligt, att svalka mig och umgås med familj och vänner. 


Jag blir så förvånad när jag ser vuxna människor sitta och skamma andras kroppar. Jag kan verkligen inte förstå varför man gör sådant. 

När jag tänker på personer som sitter och tisslar och tasslar om andras kroppar så går mina tankar alltid till tonåringar så när vuxna människor beter sig på det viset så tycker jag det är så konstigt. 

Det är ett så omoget beteende. 


Stör min kropp dig så finns det en väldigt enkel lösning. Vänd bort ansiktet eller slut det som kallas för ögonlocken. Att blunda är faktiskt väldigt underskattat kan jag tycka. 


Så om ni inte tål att se en människa i badkläder så blunda nu!

     

Det här är jag, precis så som jag ser ut just nu. 

Jag är inte smal och vältränad, Jag har ingen fint brunbränd hy och jag har inte rakat bort ett enda hårstrå från min kropp. 

Det är så här jag ser ut. Jag är en blek, tjock liten tjej med tydliga spår av ett dåligt mående. 

Jag skämdes länge så mycket att jag aldrig vågade åka och bada både på grund av min vikt och på grund av mina ärr. 

Jag lade alldeles för mycket vikt på vad andra tyckte och tänkte om mig eller ja, snarare om min kropp. 

Men jag har insett att vad någon annan tycker om mig grundat på vad de tycker om min kropp inte har någon betydelse så länge jag själv trivs och mår bra. 

Det finns så mycket viktigare saker i livet än att ha en snygg modellkropp. 

Alla människor är så mycket mer än bara det yttre och jag tycker synd om människor som är så snabba med att döma någon annan bara för att de inte är snygga nog. 


Vad spelar det för roll om mina lår går ihop, om jag är blek eller har håriga ben och armhålor så länge jag trivs och mår bra?


Kasta bort alla ideal och mål och gå och bada!

Låt inte drömmar om en annan kropp få dig att skjuta upp ditt liv. Lev nu med den kropp du har!

Man vet aldrig när din tid tar slut så uppskatta att du faktiskt kan åka och bada på sommaren. 

Sen jag fick Multipel skleros så har jag fått en helt annan syn på livet. Vi måste verkligen leva varje dag för man vet inte hur morgondagen kommer att se ut. 


Så dra på dig dina badkläder och åk iväg och bada med just din beachkropp så mycket som du bara vill och kan. Jag hoppas att jag kommer få en lika bra sommar som förra året med massor av bad och skoj.

 

Av Sara Modigh - 19 april 2015 19:30

Trött, trött hela tiden trött, jag förstår inte vad det är som är fel?

Jag har mått så bra nu så länge så varför har jag helt plötsligt blivit så trött. 

Nästan varje dag sen senaste veckan har jag behövt lägga mig i soffan och vila efter att jag vart ute och gjort något. 

I går när jag hade varit och tränat var jag till och med tvungen att åka hem och sova en stund efteråt. 

Jag som aldrig kunnat lägga mig och sova en stund på dagen innan. 

Jag HATAR att jag måste lägga mig och vila. Jag gillar inte alls att bli så slut i hela kroppen samtidigt som man så gärna vill göra allt som man tänkt göra. Jag blir så frustrerad och känner mig så uttråkad och stressad när jag bara ligger och inte orkar med att göra något. 

 


Men det är som om jag bara går rakt in i en vägg och jag bara måste lägga mig. Jag känner mig så trött att bara tanken på att röra mig får mig att vilja gråta. När det är som värst orkar jag liksom inte ens klia mig på näsan fast det kliar för jag kan inte förmå mig att röra mig alls. 


Jag börjar fundera på om jag håller på att få dåligt blodvärde igen? Men jag tycker jag äter bra så borde inte vara b12-brist igen, men kan ju vara på grund utav mensen. Har haft 7 blodfria dagar nu på snart en hel månad. Jag har mensvärk och blöder lite hela tiden och så när man tror att det är slut så kommer det mer blod. Jag börjar bli lite smått frustrerad om man säger så. Jag antar att det är spiralen som krånglar och att det är därför jag blöder som jag gör. 

Men vet inte om det är det som gör mig trött eller om det är ett MS-symptom för trötthet är ju faktiskt ett väldigt vanligt problem när man har ms och fatigue har jag ju haft problem med innan.

Kanske är det väderomställningen som triggar igång min ms-problematik och gör att jag mår dåligt?

Jag vet inte alls. 


Jag mår ju "bra" på morgonen. I alla fall om man inte räknar med stelheten och den tid det tar för kroppen att komma igång på mornarna. Så på morgonen mår jag bra men sen framåt lunch/eftermiddagen så blir jag så fasligt trött och sen när jag vilat mår jag lite bättre igen och så kommer tröttheten och går till och från under hela kvällen sen. 

Det är som om varje gång jag gjort något och sätter mig så skriker hela kroppen "rör dig inte mer någonsin igen!!"

Sen efter en stund så går det över och jag kan fungera igen. Men jag känner mig svag, det går liksom inte riktigt att beskriva känslan. Men jag känner mig inte frisk. Det är som när man håller på att bli sjuk och man känner sig sådär kraftlös och ynklig fast än man inte mår så värst dåligt än. 

Det gör mig ju så klart rädd att det är något större på väg. 


Jag brukar inte ofta tänka på att jag skulle kunna få ett skov när som helst eftersom jag mått så bra så länge. Men när jag börjar må såhär då gör det sig påmint och jag känner en viss oro.

MS är så oberäkneligt och man vet aldrig vad som kommer hända här näst, så jag får ta en dag i taget och försöka göra allt så bra som möjligt.

Den dagen ett skov kommer så får jag handskas med det då. Ingen ide att oroa sig nu.



Av Sara Modigh - 14 april 2015 16:13

Jaha, då var det den tiden på månaden igen, dags för dropp.


Jag tycker faktiskt att det går väldigt bra. I början var jag alltid så nervös innan och jag har vart så sjukligt stickrädd att jag känt mig svimfärdig ibland. 

Men man blir ju härdad när man blir stucken så ofta. Så nu går faktiskt väldigt enkelt, förutom att jag fortfarande är så svårstucken. 

Jag har i över ett års tid då jag fått detta dropp, blivit stucken i samma kärl efter som det är i princip bara de kärlet som funkar att sätta en PVK i. Men idag var det en ny sjuksköterska som jag inte träffat innan och jag lyckades övertala henne att försöka på min vänster arm i stället och efter två försök så satt nålen där.

 

Åh det var så otroligt skönt. Man kan ju bli lycklig för mindre.

Vilken otrolig frihet att ha sin högerarm fri så att man kunde sitta och skriva lite på telefonen :) 


Kan ju tyvärr inte böja på armen som droppet sitter i så har under alla andra dropp sått sitta och inte kunna göra något eftersom min vänster arm inte är så samarbetsvillig :P 


Så ja, jag var väldigt glad att det funkade på vänsterarmen, så glad att jag när det var klart höll på att springa hem med venkatetern kvar i armen. Både jag och sjuksköterskan höll på att glömma. Men hon kom på det precis när jag skulle ta på mig min jacka. 

Vi sa det att det nog var för hon var så glad över att lyckats få dit den så hon ville inte ta ut den ;) 


Hon var nämligen väldigt stolt över att kon klarade det, hon sa att hon skulle skryta för sina kollegor.


I fortsättningen kommer jag be dem försöka i vänsterarmen varje gång jag är där ensam. För det är så mycket trevligare när man kan spela spel och prata med folk på mobilen än när man bara kan sitta ensam och stirra in i en vägg under de två timmarna som det tar. 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

117 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se