En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under maj 2017

Av Sara Modigh - Tisdag 30 maj 17:00

Jaha ja, de där sömntabletterna var ju inte mycket att hurra för. 

Var jätterädd för att ta dem, för jag tänkte att jag skulle somna fort och sova djupt hela natten, och då skulle jag säker bli beroende av dem för att kunna sova överhuvudtaget.


Minns en medicin jag tog förut som jag sov så bra på. Somnade inom en halvtimme-timme och sov hela natten. Men natten efter jag tagit den medicinen var jag ju så rastlös att jag inte kunde somna och sömnsvårigheterna jag har kändes dubbelt så svåra efter en natt med så djup sömn. Det var som om jag inte kunde sova på en vecka efter att jag tagit den medicinen.

Och den medicinen var inte ens en sömntablett, så när jag skulle ta en riktig sådan tänkte jag ju att jag skulle få sova bättre än jag gjort på flera år.


Men riktigt så blev det ju inte. 

Tog den första tabletten i förrgår vid klockan ett på natten då jag inte lyckats somna eller ens bli sömnig än. 

Låg i en och en halv timme och hade fortfarande inte ens blivit sömnig så tog en andra tablett enligt läkarens ordination och låg i ytterligare några timmar innan jag kunde somna. 


När jag väl sov vaknade jag ändå flera gånger under sömnen, så känns inte som jag sov så mycket djupare än vanligt. Sov dock lite fler timmar, men det kunde ha kvittat. 

För när jag vaknade och det var dags att gå upp, DÅ var jag så trött!


Alltså så seg som jag var igår har jag inte vart på många år. Det var ju hemskt! Orkade knappt lyfta armar eller ben. Dessutom så fick jag en besk smak i munnen som satt kvar i typ ett dygn efter att jag tog första tabletten. Riktigt otrevligt. Så nu har jag ingen större lust att ta tabletten igen. 

Känns onödigt att ta sömntabletter för att kunna somna om jag ändå inte kan somna av dem. 

Så denna "natten" sov jag mellan 12-15, för kunde verkligen inte somna.

Men känner mig iallafall piggare idag jämfört med igår. 


Tror inte sömntabletter är min grej helt enkelt. 

Måste försöka lösa det här på något annat vis om jag ska må bättre. 

Fy vad jag hatar mediciner! 

 

Att vara superkänslig för biverkningar och sjuk är fan ingen bra kombination alltså. 

Får ju oftast bara biverkningar och ingen positiv effekt av medicinerna jag provat genom åren. 

Så det är väl bara att uppdatera den allt längre listan med ännu en medicin som inte fungerar för mig. Den börjar nog bli rätt lång nu om man ska räkna med alla mediciner jag fått utskrivna genom åren. Önskar så att medicin kunde fungera för mig. Så mycket lättare mitt liv hade varit då. 



Av Sara Modigh - Onsdag 24 maj 21:45

Som ni kanske har förstått både av bristen på inlägg och innehållet i det som kommit upp, så mår jag inte särskilt bra just nu. Jag sover så otroligt dåligt, och för några veckor sedan bröt jag ihop totalt. Allt kändes bara så mörkt och det är fortfarande svart även om det känns lite lättare. 

Jag hoppas verkligen att det kommer ge med sig snart. 

 

Jag var och träffade min neurolog idag, och hon tog allt jag hade att säga på fullaste allvar. 

Det känns faktiskt skönt ändå, att veta att man blir hörd och även bekräftad. 

Jag berättade om att jag mått väldigt mycket sämre psykiskt sedan jag började med Gilenya, och först blev hon lite fundersam och tyckte att det är inte en vanlig biverkan. Men när vi kollade upp det på FASS så stod depression med som en biverkning. Så det känns ju som om det faktiskt är Gilenyan som påverkar mitt mående, då det började i samband med uppstarten av den medicinen. 


Så vi diskuterade ett eventuellt byte av bromsmedicin, och om jag väljer att byta behandling så kommer nästa medicin i så fall att bli Zinbryta. Det är en rätt ny och knappt använd medicin i Sverige. Som jag kommer behöva ta genom en injektion som jag ger mig själv en gång i månaden. 

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag känner inför det. 

Jag är inte jättesugen på att behöva ta sprutor igen. Det är ju rätt omständligt, även om det nu då bara är en gång i månaden istället för varannan dag, som det var med min första bromsmedicin. 

Man blir ju bunden vid medicinen på ett helt annat sätt än med tabletter som man bara kan stoppa i handväskan och åka iväg vart man vill. Jag läste även på FASS om medicinen och även den har depression som möjlig biverkning. Så frågan är om det ens är värt att försöka göra ett byte. Det kanske bara gör allt ännu värre. 

Min neurolog berättade även att det är nya mediciner på väg, bland annat en medicin som ska likna Mabtheta (den jag fick en allergisk reaktion på), fast med ett annat verksamt ämne. Men det är ju några år kvar innan den finns ute på marknaden. Men det ger ju i alla fall en lite strimma av hopp, i fall Gilenya blir helt ohållbart att ha kvar som bromsmedicin. 

För jag tycker nog att det låter bättre att vänta och ha kvar Gilenya, än att behöva byta medicin igen till en spruta jag måste ta hemma och ha ansvar för att allt är sterilt och rätt tempererat.  


Även om Gilenya får mig att må dåligt så hoppas jag ju dessutom fortfarande på en vändning.

Att det blir lite lättare och ljusare snart.  


Neurologen skrev även en remis till psykiatrin, för hon ansåg att jag är så pass nedstämd att det klassas som farligt och det var nästan att hon inte ville släppa iväg mig om jag inte kunde lova och svära på att jag skulle söka hjälp akut om det blev värre. 

Vilket jag lovade, och tänker hålla. För jag känner ju själv att det är väldigt svart inom mig just nu. Med väldigt mörka tankar och känslor. 

Vi bestämde att hon inte skriva ut några antidepressiva mediciner då jag haft så många tidigare, vilket jag tyckte var skönt. För vill ju helst undvika psykofarmaka. Men fick ett recept på sömntabletter så att jag förhoppningsvis kan få sova lite och få sömnen att fungera igen.

Jag tror att det kan göra stor skillnad om jag bara kan få sova ordentligt. 


Sen får vi väl se när jag får en tid hos psykiatrin, och vad de säger där.

Neurologen rekommenderade en medicin som skulle vara bra för både mina nervsmärtor, min ångest och min nedstämdhet. Lite som Saroten antar jag, fast en annan psykmedicin istället. Duloxetin hette den tydligen. Vet ingenting om den, men vi får väl se vad de säger på psykiatrin.

Vet inte om jag är så sugen på att utsätta min kropp för mer psykofarmaka om jag ska vara ärlig. Men jag kanske inte har något val. 

Jag hoppas ju på att om jag bara får ordning på sömnen så blir det hanterbart igen. 



Förutom alla biverkningar från Gilenyan såg väl det mesta bra ut, eller som det brukar iallafall.

Lite överaktiva reflexer i vänster sida och lite darrig på höger arm. Lite svajig när jag står med benen tätt ihop och blundar, och lite svårigheter med ett koordinationstest som går ut på att man när man ligger på rygg, ska sätta hälen vid knät och dra längst med smalbenet. Klarar det inte riktigt så bra som jag borde på vänster sida. Men men, alltid skönt att höra att det ser bra ut i övrigt. Tror inte att det var några direkta försämringar från förra gången jag gjorde dessa tester. Så min MS håller ju sig stabilt även om biverkningarna är jobbiga. 


När jag ändå var hos en läkare så bad jag om att få ta ett nytt blodprov för att kolla nivåerna på B-12. Har ju haft brist förut och då var jag ju också väldigt nedstämd. Men proverna såg bra ut. Så att jag mår såhär dåligt beror iallafall inte på någon grav vitaminbrist den här gången. 

Vi passade även på att ta lite andra prover när vi ändå höll på, och mina levervärden är något förhöjda samt att jag har lite brist på D-vitamin och Folat ligger på gränsen som vanligt. 

Så jag borde väl åtminstone ta mina D-vitaminer. Att levervärdena är förhöjda är väl ett resultat av medicinen också.

   

Här kan man se hur mina leverprover sett ut, och hur det ökat sedan jag började med Gilenya.


 

"ALAT" är ett enzym som finns i levern. Vid skador på levern kan man få en ökning av halten ALAT i blodet. Oftast beror de väl på alkoholkonsumtion, men även många mediciner gör att det kan bli förhöjda värden av ALAT i blodet.

Lite läskigt att se, men enligt vad jag hört ingen alarmerande höjning.

 

Så ja, det var väl en liten uppdatering om vad som händer och sker både psykiskt och fysiskt.

Jag hoppas som sagt på att det blir bättre psykiskt med lite bättre sömn, så att jag kan komma igång med bloggandet igen. Saknar skrivandet, men har inte haft orken till att engagera mig i det.

 


Av Sara Modigh - Torsdag 18 maj 19:00

           

Av Sara Modigh - Torsdag 18 maj 05:15

Jag känner en ensam tår rinna långsamt ner för min kind, utan att jag ens är medveten om att jag gråter. Bulan i min panna efter att jag i ren panik slog huvudet mot badkarskanten ömmar. 

Jag gör allt jag kan för att inte skära mig, men det är svårt. 

Så mycket av min tid går åt att försöka tränga undan de där impulserna att självskada. 

Jag har verkligen ingen självbevarelsedrift just nu. Det enda jag kan tänka på för att inte självskada är att jag inte vill bloda ner mina nya lakan. 


Mina lakan är mer värda än vad jag är. Hur patetiskt är inte det? 

Men det är det som får mig att låta bli, det och att jag vet att det kommer bli ännu svårare att sova med brännande sår över hela kroppen. 

Men samtidigt så längtar jag så mycket efter att känna det där rakbladet mot min hud, längtar efter smärtan, friheten, det varma blodet rinna längs med min kropp och sakta bli svalare ju längre ner det rinner. 

Längtar efter att se blodet droppa ner på golvet och känna den starka lukten av järn som fyller upp hela rummet. 

Jag vill se ett sår öppna upp sig som ett gapande skrik direkt från min kropp. 

Ett sår som skriker "Jag orkar inte mer", för jag själv klarar inte av att säga det. Även om det är så jag känner. 

Jag mår så dåligt, men samtidigt har jag inga större problem att hålla upp fasaden. Den där leende "Jag mår så bra så", fasaden som jag övat på i så många år. Jag har alltid vart bra på att dölja hur jag verkligen mår. Så bra att jag inte ens kan sluta och faktiskt släppa den där fasaden ens för att rädda mitt eget liv. 


Så mycket självmordstankar som jag har nu har jag inte haft sen tonåren. Det är nästan det enda jag tänker på just nu. Jag sjunker bara djupare och djupare ner i mörkret, och de senaste veckorna har det gått oerhört fort. 

Det känns som om jag håller på att kvävad av den tyngden som ligger över mig. Jag orkar inte leva, jag orkar knappt ens existeera. 

Det är som om jag bara går på tomgång, följer den vanliga rutinen helt apatiskt. 

Jag låtsas skratta och vara glad, men på insidan känner jag ingenting annat än smärta. 

    

Livet är verkligen mörkt just nu och hemska minnen gör sig påminda. Allt det där jag alltid annars försöker trycka undan blir allt svårare att hålla borta från tankarna. 

Samtidigt får jag en känsla av att jag varit med om hemska saker som jag inte kan sätta fingret på om det verkligen har hänt eller om min hjärna bara spelar elaka spratt med mig. 



Av Sara Modigh - Måndag 15 maj 18:00

Sociala medier i all ära, vi alla har väl någon form av relation till det.
Kanske hängde man på Skunk, Lunarstorm eller Snyggast när man var ung. Kanske är det Facebook, Instagram eller Snapchat som gäller, eller är det kanske så att du läser bloggar? 

Vilken sida det handlar om är egentligen inte relevant, för de flesta har en sak gemensamt.

Flödena som fylls med alla dessa "lyckliga" människor.


Ni vet den där hurtiga föräldern som gör nybakt bröd till familjen innan skola och jobb och som ändå hinner med en joggingtur.
Ni vet tjejen som alltid är så strålande vacker och alltid så glad på alla sina fantasitiska bilder.

Killen med bilder på sig själv och sina kompisar ute och upptäcker världens alla hörn.

Karriärkvinnan med sin stora framgång och mannen som alltid lägger ut bilder på sin vackra konst han skapar själv.



Vi ser glada människor, vi ser vackra kroppar och stora mål som klaras av. Vi ser perfekta hem, med perfekta barn och perfekta middagar. Vi ser allt som dessa människor skapar, upplever och gör i sina fantastiska liv. Men det vi inte ser är stöket i köket, barnen som gråter för att de inte vill gå till skolan eller något om vad som faktiskt pågår i dessa perfekta liv.
Vi ser bara alla dessa noggrant utvalda bilder från utvalda stunder, vi läser om alla som lyckas så bra i livet och vi kan inte hjälpa att jämföra oss själva med detta

  

Varför är alla så lyckliga, varför är alla så perfekta? Hur ska jag kunna leva upp till detta? 

För vi glömmer så lätt bort att tänka på vad som döljer sig bakom det där kontot med alla fantastiska bilder och statusuppdateringar. Vi glömmer bort att det är en redigerad bild av ett liv. Vi visar bara upp de stunder vi vill visa, och skapar en bild av det perfekta livet vi önskar vi hade.


Vi delar en bild, men bakom den bilden har vi 100 misslyckade bilder vi inte visar upp. Vi vinklar karman och lägger på ett filter på livet och vips är vi i alla fall lyckliga på Facebook. 

 

Av Sara Modigh - Onsdag 10 maj 02:15

För många år sedan jag brukade vakna av ångestattacker regelbundet. Det kunde vara på grund av mardrömmar, eller stress inför saker jag behövde göra. Ibland dök dem upp bara helt spontant utan någon anledning. Men de senaste åren har det vart lungt, jag har inte vaknat i panik alls.

Inte förren härrom dagen i allafall.

För då gjorde jag det, jag vaknade med paniken i bröstet och kunde knappt andas på grund av ångesten, och det hände tre gånger under två timmar. Sen har det hänt nästan varje natt sen dess att jag vaknat med panik minst en gång. 


Alltså att jag vaknat av en attack av ångest som är helt oprovocerad, och bara sköljer över mig.

Ligger och sover så skönt och drömmer fina drömmar. Men så plötsligt vaknar jag av ångesten som kommer över mig som en blixt från klar himmel.

Jag trodde den biten av mitt liv med ångest och panik som helt plötsligt väcker mig var över.
Jag förstår inte vad all ångesten kommer ifrån. Hela dagarna får jag som små attacker med en så obehaglig ångest.
Detta sätt att ha ångest känns så irriterande.
För det kommer helt utan förvarning och helt utan anledning.

Förut har ju min ångest bara ökat när jag ställts inför något speciellt som jag upplevde som obehagligt och då har jag ju vart förbered på attackerna. Jag har vetat att jag förmodligen kommer få en panikattack i vissa situationer. Men nu bara kommer dom flera gånger om dagen från ingenstans.


Det känns som om jag går och är nervös och stressad hela tiden och det är svårt att hantera.

Härom dagen fick jag även en så konstig känsla.
Det var som om jag blev strypt. Det kändes som ett tryck över bröstet, jag upplevde att det var svårt att få luft och hela mitt huvud kändes som det fylldes med blod. Ni vet den där känslan man får när man hänger uppochner.
Det kändes som hela ansiktet skulle explodera. Öronen och kinderna kändes så otroligt varma att det brändes. Men vid beröring var de samma temperatur som resten av kroppen.

Det var en fruktansvärt obehaglig upplevelse och jag har aldrig känt något liknande.
Så nu vet jag inte om just det var ångest, MS eller något annat.
Bryr mig väl inte så mycket egentligen så länge jag slipper uppleva det igen för det var riktigt obehagligt. 


Känner mig fortfarande rätt nedstämd också, har inte orken eller lusten att sköta livet.

Ligger mest i sängen och äter godis, för det är det enda som får mig att må bra just nu. 

Har i allafall äntligen fåt en läkartid, så får vi väl se vad hon säger. 

Har ju inte lika mycket självmordstankar längre iallafall, så det är ju alltid nått. 

Av Sara Modigh - Lördag 6 maj 00:00

Vad är vikt? En siffra på en våg.
Allt i ser runt omkring oss har en vikt.
Men någonstans på vägen har vikten hos människor blivit av alldeles för stor vikt.

Vi fokuserar mer på siffror på en våg än på att äta hälsosamt. Vi tänker mer på siffrorna än att motionera och röra på våra kroppar för hälsans skull.
Detta trots att vi vet att en stillasittande livsstil är betydligt farligare än att ha fett på kroppen till exempel. Att svälta sig uppmuntras. Att skamma feta kroppar tillhör vardagen. 


För ve och fasa om en tjock människa skulle få för sig att må bra i sin feta kropp.
Det är ju inte okej!


Vad som däremot är helt okej, ja till och med önskvärt hos feta människor är kroppshat.
Är du tjock ska du hata din kropp.
Du ska stå gråtandes framför spegeln och titta med en avsky på dina valkar.

Du ska må illa av bara tanken på att byta om i ett omklädningsrum.
Du ska skämmas så mycket för din kroppsform att bara tanken på att klä av dig framför en annan människa ger dig ångest.
Du ska hata din kropp så totalt att du duschar i mörker och hänger skynken över alla speglar bara för att slippa se din tjocka kroppshydda.

Du vågar inte ens tänka tanken på att låta någon annan ta på din kropp.

Du ska gråta dig till sömns över din äckliga figur.

Du ska hata ditt utseende så till den milda grad att du önskar att du vore död för att slippa smärtan.

 

För att trivas i sin kropp som tjock är livsfarligt!


Men att leva med den där skammen och självhatet som samhället uppmuntrar, tror ni inte att det är livsfarligt? Det där hatet som gör att man inte vågar gå till gymmet av rädslan att bli hånad, skrattad åt eller förlöjligad.

Hatet som gör att man sitter inne hela sommaren för att inte äckla andra när det är för varmt att bära heltäckande kläder. Att aldrig någonsin kunna åka och bada, för att visa sig på en strand i badkläder är helt otänkbart. 

När man ger upp innan man ens börjat, för man har så dålig självkänsla och självförtroende efter allt självhat. Att man känner sig så värdelös och motbjudande att man bara vill sluta existera helt och hållet, ja det är väl bara bra? För är du tjock så är det ju livsfarligt!


För vad är väl lite mental ohälsa jämfört med en risk för en fysisk ohälsa i framtiden?

Att du hatar din kropp så mycket att du önskar du var död, det är ju inget större problem.

Tänk på diabetes, tänk på hjärt- och kärlsjukdomar och framförallt tänk på skattebetalarnas pengar!

Du ditt lata feta vider, du kostar samhället pengar! Du ska fan skämmas över din existens, att du ens vågar säga att du trivs i din feta kropp. Det är ju att uppmuntra fetma! 


Och fetma det dör man av!

Av Sara Modigh - Torsdag 4 maj 19:00

         

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

122 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se