En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Åsikter och Funderingar

Av Sara Modigh - Fredag 16 juni 01:00

Det är en jättesvår fråga det där om aktiv dödshjälp, och rent spontant tänker man att det vore en självklarhet att få hjälp att avsluta sitt liv när man inte längre vill kämpa med en svår sjukdom.

I en perfekt värld skulle det ju vara ett jättebra alternativ. 


Men nu är inte världen perfekt och jag tror att det finns en stor risk att människor skulle känna sig pressade att ta valet att välja döden istället för att fortsätta leva och bara kosta staten pengar. 

För redan som det är idag får man som sjuk ofta höra att man bara är en parasit som kostar samhället massa pengar. 

Jag har hört fler gånger än jag önskar var sant att jag borde ta mitt liv för att jag inte är värld deras skattepengar. Tänk om dessa komentarer haglade över någon som då skulle kunna skriva på ett papper och sen få en coctail med läkemedel som tar personens liv. 

Jag tror också att den redan negativa bild på utsatta, funktionshndrade och sjuka människor i vårt samhälle kommer bli ännu mer negativ om aktiv dödshjälp blev laglig. 

Som sjuk känner man sig redan nu som en belastning för samhället och sina anöriga, om det då även låg en förväntning om att man ska ta livet av sig med hjälp av vården kan personen känna sig tvinad att göra det valet. 



Det finns ju även en stor risk att patienten ångrar sig och sedan inte vågar säga ifrån. 

Även om man kanske ville dö i början finns det ju de som ändrar sig, och att säga ifrån i en sådan situation är inte alltid en självklarhet för alla. Jag skulle definitivt inte våga ändra mig i sista stund när man gått igenom massor för att det skulle ske. Jag skulle bara känna "att nu när jag ställt till med allt detta så får jag ju göra det då".

Väldigt många som förstökt ta sina liv, till exempel människor som hoppat från Golden gate bridge och överlevt, brukar ju dessutom säga att de årgrade sig i samma stund de hoppade. 

Vem säger att ett assisterat självmord inte skulle ge samma känslor av att ångra sig? 


Jag tror dessutom att det kan finnas en risk att människor undviker att söka vård överhuvudtaget av rädsla att bli avlivade. 


Men det som skrämmer mig mest är nog att en legalisering av aktiv dödshjälp kan medföra ett minskat intresse för forskning. Om alla gamla och sjuka bara dör i dödshjälp behöver vi ju inga läkemedel mot smärta, ingen bot mot cancer och inga nya bromsmediciner för MS. 

Jag tror att aktiv dödshjälp är ett steg i fel riktning. 


Vi borde försöka bota människor, inte döda dem för det hjälper ingen på sikt. 



Sen kommer man även till den etiska frågan om vem det är som ska ha ansvaret för at se till att dessa människor dör. Vem vill ha en aktiv hand i att döda en annan människa? 

Hur påverkas den personal som måste sitta och titta på när människor tar sitt liv? 


Så nej, jag är inte för dödshjälp. Jag är för mer forskning och mer resurser till forskningen. 

Av Sara Modigh - Onsdag 7 juni 21:45

Något jag upplever som väldigt smärtsamt är när människor som lever i närheten av någon med psykisk ohälsa, uttalar sig negativt om personen ifråga.
När anhöriga till exempel skriver på öppna forum om hur synd det är om dem för att deras kompis/partner/syskon, förälder.. inte blir frisk, inte lyssnar på råd, inte orkar umgås, alltid är ledsen och så vidare i oändlighet. Alltid med en anklagande ton som om personen väljer att fortsätta vara sjuk. Som om det är ett val att vara deprimerad.


Det sista man behöver som psykiskt sjuk är kommentarer som berättar om hur jobbig och värdelös man är. Det gör verkligen ont och ger en enorm osäkerhet som bara bidrar till mer stress och psykisk ohälsa i längden.


För ett tag sedan läste jag till exempel det här på Jodel:

 


"såååå trött på min kompis", "hon börjar alltid lipa",  "lackar ur och gråter", "hon vill inte ta emot hjälp", "hon är deprimerad", "orkar inte hennes negativa energi"

"när jag erbjuder mig", "jag lägger all min kraft", "JAG har kämpat i 7 månader"


Kanske jag läser in för mycket i sådana här kommentarer på gurnd av min egen problematik och erfarenheter. 

Men när jag ser detta blir jag faktiskt upprörd. Jag tycker inte att det känns rätt och jag tycker definitivt inte att detta låter som en fin och fantastisk vän som vissa tyckte i denna Jodel. 

Jag ser bara en frustration över att hennes kompis "vägrar bli frisk" från en depression. 

Jag ser också ett väldigt egocetretat sätt att se på en väns sjukdom. 

Med allt tjat om hur mycket hon kämpar istället för insikten över hur mycket hennes sjuka vän faktiskt måste kämpa med sin depression. 


Kommentarerna till detta inlägg gjorde ju inte precis saken bättre heller. 


 

"dumpa", "Lämna henne..sjuk människa", JA hon är sjuk. Och hade det inte vart en psykisk sjukdom hon hade så hade ni ju aldrig skrivit sådär eller hur? 

Ni som följt mig i hundra år har kanske läst detta inlägget tidigare

"Psykiska VS Fysiska sjukdomar". Ett inlägg där jag verkligen visar hur stor skillnad det är när någon skriver negativt om en fysiskt sjuk respektive en psykiskt sjuk person. Till och med SAMMA person svarade i bägge trådarna. Läs gärna det inlägget även om det är gammalt

 

"Glöm inte bort att fokusera på dig själv, du är viktigast", jag tycker inte TS gör något annat än att fokusera på sig själv och hur hon påverkas av att någon annan är drabbad av en sjukdom. 

För i denna Jodel är det en väldig "skylla på den sjuka och tycka synd om sig själv"-attityd. 

Speciellt kommentaren "Jag har kämpat i 7 månader", för hur mycket du som närstående än kämpar så har du alltid ett val. Du kan ta en paus från sjukdomen, du behöver inte känna symptomen..bara höra dem. Du lever inte med tyngden av en depression dygnet runt, du ser bara en deprimerad människa den tid du väljer att spendera med personen som är drabbad.



Jag menar inte att förminska någon annans känslor, för jag förstår verkligen att det är jobbigt att stå som anhörig och vara helt maktlös och frustrerad. Jag förstår att det är tufft att se någon man älskar bryta ihop och gå in i sig själv.

Jag inser att det är skitjobbigt när man försöker göra allt man kan för att få en person att må bättre och det ändå inte fungerar.  


Men det är lite det som är grejen. Det är en attityd som säger att en psykiskt sjuk människa inte kämpar tillräckligt, man blir frustrerad för att personen inte blir frisk. Man säger oavsiktligt att personen väljer att fortsätta vara sjuk för att den, till exempel inte vill bli tvingad till att söka ett jobb när man är deprimerad och inte ens kan ta sig upp ur sängen. 

Förstår ni hur jag menar? Ibland känns det som om den anhöriga helt saknar förståelse för hur en sjukdom fungerar, och blir frustrerad på den som är drabbad. Det är det jag hatar!

Att människor blir frustrerade över en annan persons sjukdom och de symptom den ger. Som att de tar det som en personlig förolämpning att deras närstående inte slutar vara sjuk. 

Jag tänker att det beror på att människor fortfarande inte riktigt ser psykisk ohälsa som "riktiga" sjukdomar.  Det finns inte samma respekt och förståelse för psykisk ohälsa som det finns för fysiska sjukdomar. 

Jag har till exempel inte fått höra något liknande om min Multipel Skleros.

Och även om det kanske existerar så ser iallafall aldrig jag denna typen av kommentarer när det gäller fysiskt sjuka personer. 

Aldrig är det någon som är sur över att deras vän inte blir frisk från sin cancer fast de har hjälpt hen så mycket. 

Jag ser aldrig någon som skriver irriterade inlägg på Facebook om hur deras kompis är så tråkig som aldrig blir frisk från sin förkylning. Eller människor som är upprörda för att deras vän inte skärper till sig och slutar ha diabetes. 

Men väldigt ofta ser jag detta när det kommer till psykisk ohälsa. Som att många fortfarande tror att man väljer om man ska vara psykisk sjuk eller inte. 



Av Sara Modigh - Lördag 29 april 16:45


Ja vad ska man ens säga?  Jag känner mig nästan mållös efter att ha läst krönikan som Hanne Kjöller skrivit på expressen.  

Det ger ett obehag att läsa texten som på så många plan visar en oförståelse för hur det verkligen är att leva med psykisk ohälsa i dagens samhälle. 


I inledningen av krönikan kan man läsa att allt fler, speciellt kvinnor, sjukskrivs för psykisk ohälsa. 

Vilket självklart är otroligt problematiskt. Men jag som sjuk tycker att det är viktigare att ifrågasätta vad det är som gör att människor drabbas allt mer av psykisk ohälsa, än att problematisera valet att sjukskriva en individ som inte längre klarar av att jobba på grund av sin psykiska problematik. 

Jag känner även att texten bagatelliserar den problematik som finns bakom sjukskrivningarna, 

och jag får en känsla av "om du bara anstränger dig lite mer och försöker så kommer allt bli bra".

"Ångest och depression är ju normala känslor" " det är inte ens riktiga sjukdomar" "bara vanligt mänskligt lidande".. och så vidare

Kjöller väljer också att framföra att "personer ur denna kategori är sjukskrivna längre än cancersjuka".

Vid första anblick låter det ju jättehemskt, för cancer det är ju fruktansvärt och absolut en berättigad orsak till sjukskrivning, "till skillnad från en depression".

För mig känns detta uttalande och jämförelse mellan cancer och en psykisk ohälsa som ett försök att chocka, men tänker man efter ordentligt så är det ju inte alls konstigt att människor med psykisk ohälsa är sjukskrivna längre. 

För det första är cancer inte bara en sjukdom, utan ett samlingsnamn på flera olika sjukdomar. 

Det kan vara allt från en liten cysta eller en fläck på huden som måste opereras bort, till en obotlig hjärntumör. Allvarlighetsgraden varierar kraftigt och flertalet cancerpatienter behöver ingen längre tids sjukskrivning. Vilket är något vi borde vara oerhört glada över. 

För det andra är det ofta en livslång kamp för många med psykisk ohälsa, och precis som med cancer kommer psykisk ohälsa i mängder av olika diagnoser och allvarlighetsgrader. Tyvärr blir många som är drabbade av psykisk ohälsa drabbade av livslånga diagnoser. Det finns ingen bot mot psykiska sjukdomar. Vilket för oss till det tredje, att det finns inte samma möjlighet till god behandling då vi faktiskt inte vet tillräckligt mycket om psykiska sjukdomar ännu. 

Psykisk ohälsa blir inte heller respekterad på samma sätt som en cancerdiagnos, vilket vi ser ett tydligt tecken på när Kjöller väljer att jämföra fysiska och psykiska sjukdomar i ett sätt att ogiltighetsförklara sjukskrivningar i den ena kategorin. 



Kjöller skriver också att sjukskrivning är en passivitet som skadar alla med psykisk ohälsa. 

Men det är en mening som jag absolut kan vittna om är otroligt fel. 

För det första, vem säger att man är passiv bara för att man är sjukskriven? 


Jag jobbar varje dag med att må bättre och lära mig hantera mitt dåliga mående. 

Tack vare min sjukskrivning har jag fått tiden och kraften till att jobba med min hälsa och klättra upp ur det djupaste mörker. 

För det andra så räddade sjukskrivningen mitt liv. Jag kan nästan lova att jag inte hade levt idag om jag inte hade blivit sjukskriven.


Sjukskrivning bidrar inte till en lösning på problemen, men det gör inte heller fortsatt arbete när man håller på att gå under av sin psykiska ohälsa. 

Att bli sjukskriven ger många chansen att landa och återhämta sig. Det ger tid att läka och att jobba på sin problematik. 

På vilken arbetsplats kan man göra det? 

Ingen säger att bara för att man sjukskrivs så slutar exponeringen, för exponering kan ske på många vis. Man kan jobba på exponering under sin sjukskrivning, och då kan man även individualisera den exponering som krävs för att bearbeta de hinder man har. Men det gäller att man får det stöd och dem resurser man behöver för att klara av det. 


Sen att psykiskt sjuka blir långtidssjukskrivna är såklart ett problem i ett samhälle där alla förväntas delta genom att arbeta och betala skatt. Det är kostsamt att så många människor saknar förmågan att klara av ett arbete och landets ekonomi blir självklart lidande om alla människor skulle vara sjukskrivna. 

Men det är inte ett problem som måste lösas med att sjukskriva färre sjuka individer, utan ett problem som måste hanteras innan individen blir sjuk. Vi måste förebygga psykisk ohälsa och fånga upp personer som ligger i riskzonen för att drabbas. Vi måste jobba för att främja en psykisk hälsa i hela landet för att få ner sjukskrivningarna för psykisk ohälsa. 


En annan tanke jag har är att kunna arbeta borde inte vara målet för en sjuk individ. Jag tror att vårt samhälle skulle må bättre om vi fick fokusera mer på att må bra och bli friska än att bli arbetsdugliga. 


Det är inte heller de som är sjukskrivna som är det största problemet i samhället, utan att samhället saknar en grund för dessa individer där de kan få arbeta utifrån signa egna förmågor. För så som det är i dagsläget är inte arbetsmarknaden anpassad efter psykisk ohälsa och arbete är därmed för många en omöjlighet. 

Det handlar inte om att "bara utsätta sig och anstränga sig även om det är lite obehagligt".

Vi har sett i statistiken över utförsäkrade människor att självmord allt oftare blir en konsekvens av att människor tvingas ut i arbete de inte klarar av eller är redo för.

När det blir viktigare att en individ arbetar än att denne överlever så är det något som är galet i samhället!


Är det så viktigt att alla människor har ett jobb hur sjuka de än är, så måste en förändring ske på arbetsmarknaden.

Men det är inte den som är sjuk som ska behöva stå för förändringen som måste ske,

utan det är cheferna och arbetsmarknaden som måste anpassa sina arbetsplatser för att underlätta för sjuka personer att jobba. 

 


Av Sara Modigh - Torsdag 30 mars 02:15

Jag är definitivt en konflikträdd människa. Bråk och diskussioner, människor som är oense eller bara är otrevliga mot varandra skrämmer mig oerhört mycket. 

Jag mår fruktansvärt dåligt av negativ attityd och jag påverkas väldigt lätt av det. 

Det är något som jag behövt jobba på mycket under mitt liv då det berört mig så mycket i min vardag.

Jag är och har alltid varit väldigt känslig och jag är som en svamp som bara suger åt mig all negativitet i min omgivning. Sen sparas all sorg och smärta inom mig oavsett om den är min eller någon annans. 


Men faktum är att jag kommit väldigt långt. Jag mår inte längre dåligt och tar åt mig av höjda röster på tv:n. Jag blir inte negativt påverkad av att människor bråkar i en film eller tv-såpa. Jag klarar av att hantera en situation när någon höjer rösten mot någon annan än mig, även om det fortfarande ger mig svår ångest.

Vad jag däremot inte har lärt mig att kunna värja mig mot är när jag är den som är målet för någon ananas irritation eller ilska. Det spelar ingen roll att det är via nätet, det är så fruktansvärt hemskt ändå. 


Just det var något som hände mig idag, och hela min dag har verkligen varit förstörd. Hela dagen har jag haft gråten i halsen och mått rent utsagt illa. Vart nära att spy varje gång det plingat till i telefonen av rädslan för att någon av de där tjejerna som blev arga på mig skulle skriva något nytt.

Eller att det till och med skulle komma ännu en person och lägga sig i. 

Vad gjorde jag för att uppröra dessa tjejer kanske ni tänker? 


Jo jag svarade på en tråd i en Facebookgrupp och höll inte med trådstataren om att det var rimligt att bli arg på en vän för att vännen ifråga valt att blockera två personer som bråkar på ett sätt som påverkar henne. 

Ni kanske kan förstå att just detta var något som jag kunde relatera till. Att man väljer att blockera någon eller några för att de bråkar och man mår dåligt av det. För jag vet precis hur ont det kan göra, även om man själv inte är med i bråket egentligen. 


Jag förstår verkligen inte hur det är så fruktansvärt av mig att tänka så. Jag menar bråkar folk så man far illa, varför inte blockera dem tills problemet är löst? 

Jag tycker inte heller att jag var elak eller "kärlekslös" som de så vänligt kallade mig. 


Kan ju klistra in hela konversationen här, så kan ni väl berätta om jag verkligen var så elak i min första kommentar, där jag skrev att det borde vara okej för människor att blockera vem de vill på sina privata konton? 


     


Jag är fullt medveten om att jag måste jobba på att kunna hantera sådant här. Men just nu är jag ännu inte där och detta har påverkat mig hela dagen. 
Nu ligger jag och kan inte sova för jag grubblar över vad jag gjorde för fel och varför de blev så arga. 

Är det verkligen så fel att tycka att det var okej att blockera två personer som bråkade så att man slipper påverkas av det? Är det så hemskt att vara av en annan åsikt?

Är det inte okej att tycka och tänka annorlunda? Måste man stryka alla medhårs trots att man uppfattar att det dem gör är fel? 

För jag kan inte förstå varför man blir arg på en kompis för att kompisen blockar någon, och inte heller varför man ska uppmuntra någon att vara arg för det.

Det var ju dessutom en frågeställning i inlägget som frågade om det var "konstigt eller överdrivet" att bli arg för det. Vilket jag anser att det var. Men det fick man ju uppenbarligen inte tycka?


Ligger även och funderar på vad den där piken om kärleken handlade om. 

Att jag inte skulle veta vad riktig kärlek är och att det är så fruktansvärt synd om mig, och inte konstigt att jag mår dåligt. 


Det var en så förminskande attityd i den där kommentaren. Det kändes verkligen som om hon pratade ner till mig och såg sig själv som så mycket bättre än mig. Det kändes lite som att hon hintade om att jag liksom förtjänar min psykiska ohälsa och att jag bara har mig själv och min "kärlekslöshet" att skylla. 
Samtidigt kan jag ju inte låta bli att tänka att om man läger energi på att må dåligt över vem någon annan väljer att blockera kanske man är den som mår mest dåligt. Antingen det eller så har man inget verkligt att må dåligt över. 

Fun fact: Människan som blev så fruktansvärt upprörd över att vännen blockerar folk, blockerade mig efter sista kommentaren jag skrev. Så det var tydligen okej för henne att blockera folk, det är bara hennes vänner som inte har tillåtelse att göra det.


Helt ärligt känns det som ett rätt kontrollerande beteende att bli arg på sina "vänner" över vad den personen väljer att göra för att kunna må bra. 

Eller är det bara jag som tänker så? Är jag helt omedveten om vad "riktig kärlek är". 

Är "Riktig kärlek" att låta sig bli indragen i ett bråk som sliter din själ i bitar. Är riktig kärlek att lida och offra sitt eget välmående genom att sitta och bli indragen i andra människors konflikter? 


Hela dagen idag har jag gått och grubblat och tvivlat på mig själv, och jag hoppas att de själva också har reflekterat över sitt beteende. Men det tvivlar jag ju på. 

Men en liten glimma av karma fick jag som tröst. 

 
Jag vet att det var väldigt omoget av mig att skratta åt hennes inlägg, men det kändes så jävla skönt att det uppenbarligen inte bara är jag som inte vet vad "riktig kärlek" är. Hon kan gott ha att ingen gillar hennes inlägg på Facebook.

Hade faktiskt god lust att skriva något om det eller kommentera med skärmklippet där hon nedvärderar mig, och påpeka att hon kanske inte är så snäll som hon tror.

Men jag hejdade mig, och det var väl lika bra det. 


Men jag kände ändå att jag var tvungen att skriva av mig lite. Brukar sällan skriva den här typen av inlägg på min blogg av förståeliga skäl.

Det här är verkligen inte ett bra inlägg, men jag skriver det här för min egen skull. Jag behöver bearbeta det jag vart med om och jag behöver få ventilera för att kunna släppa detta och gå vidare.

Sådana här saker skadar mig så oerhört mycket så ni förstår nog inte hur ont det gör inom mig.  

Det här inlägget var mest ett inlägg för mig egen skull och jag hoppas att ni inte dömer mig för hårt.

Har blivit tillräckligt hatad för idag.


Av Sara Modigh - Måndag 20 feb 16:30

 
Tydligen var det verkligen viktigt för den här personen att poängtera hur mycket man väljer att ta sitt liv.

Det är ett oerhört dåligt, och faktiskt farligt sätt att se på självmord tycker jag. 


Ja, du dör till följd av en handling som du själv gör. Men vägen dit är så kantad av mörka tankar och ofta svår psykisk ohälsa att valet helt beror på de omständigheterna. Omständigheter som man absolut inte har valt själv.

När man lider av psykisk ohälsa har man inte heller särskilt stor kontroll över sina egna tankar. Det är ju lite det som är poängen med psykisk ohälsa, att man har tankar och känslor som är otroligt svåra att hantera. Jag vet precis hur hemska tankar man har. Jag vet hur övertygande dessa tankar är och jag vet hur svåra de är att kontrollera.

Jag vet alldeles för väl hur det är att ha tankar som säger att man inte duger, att allt man gör är fel och att det vore bättre om man var död. Jag vet hur det känns när självhatet är så stort och man kan inte för sitt liv se ljuset i tunneln. Allt blir bara mörkare och mörkare och tillslut kretsar alla tankar man har kring hatet och önskan att dö. Både för att själv slippa smärtan, men även till en stor del för att andra ska slippa mig. Jag vet hur det är när tankarna på döden kommer och ingenting kan stoppa dem. 

Jag har inget val, tankarna kommer och de säger åt mig att för mig och alla människor runt mig är det bättre att du dör. Det är bättre om du inte finns. Du är bara en börda som inte förtjänar att leva. Du bidrar inte med något på denna jord. Du är bara ett besvär. Du kostar pengar som du inte är värd. 

Alla hatar dig, du är så ful, äcklig, avskyvärd och jobbig. Alla skulle bli glada om du försvann från denna jord. Du har ingenting att leva för!


Men något som folk verkar har svårt att förstå är att jag själv aldrig har valt att ha dessa tankar och känslor som min psykiska ohälsa gett mig. Jag har aldrig valt att vilja dö!

Jag har kämpat hela mitt liv med att försöka mota dessa tankar och känslor och det är svårare än ni kan föreställa er. Dessa tankar och känslor är så otroligt kraftfulla och i princip omöjliga att kontrollera när man är där i mörkret. Tappar du kontrollen helt, ja då är risken väldigt stor att du dör.

Men trots att man inte har kontroll hålls man ansvarig för tankarna och vad de kan leda till.

Mer än en gång har jag stött på den där attityden att självmord är något man själv väljer, och därför är det inte lika hemskt när någon dör till följd av till exempel depression; som det är om någon skulle dö i cancer. 

För den som tog sitt liv "valde ju att dö". Men faktum är att de aldrig valde att må så dåligt att viljan att dö uppkom. Ingen frisk människa vill dö, det finns alltid en bakomliggande orsak till ett självmord.

Att säga att man "väljer att dö" är både skammande och nonchalant mot personens svåra lidande. 

Man förminskas och ogiltighetsförklaras så mycket i psykisk ohälsa att inte ens när den leder till döden anses det vara något allvarlig. 



4691 personer har dött till följd av självmord mellan åren 2013-2015, 


Fyratusen sexhundranittioen personer!


Fattar ni hur många människor det är. Förstår ni inte allvaret? Självmord är den vanligaste dödsorsaken hos ungdomar. Samtidigt som man vet att självmord är något som i många fall kan stoppas med rätt hjälp. Man vet att människor som försökt ta sitt liv, och varit en hårsmån ifrån att ha lyckats men mot alla odds överlevt, många gånger är glada över att de överlevde när de väl har blivit friska.

Hur kan vi som samhälle tillåta detta? Varför skammar och skuldbelägger vi personer till att lida i tystnad tills de lider i så stor grad att självmord blir slutresultatet för dessa människor? 

Varför bagatelliserar vi psykisk ohälsa och självmord trotts att vi ser konsekvenserna. 

Hur kan vi i detta århundrade har fler människor som dör av psykisk ohälsa än som dör i bilolyckor? 


Nej, Skärpning världen!

Av Sara Modigh - 31 oktober 2016 15:30

"Såhär får du den perfekta brännan, Det här ska du äta för att få den perfekta magen, Tips på hur du får de där perfekta ögonbrynen, perfekta, perfekta, perfekta".


Överallt möts vi om budskapet om att vi ska sträva efter att bli perfekta. Men vad är perfekt och varför spenderar vi så mycket tid på att bli det? 

Blir vi mer värda bara för att vi är vackra? Inte i ögonen hos våra nära och kära i alla fall. 

Är vi bättre människor för att vi spenderar all vår tid med att fokusera på vårt egna utseende? 

Inte enligt mig i alla fall. 

En bra människa är för mig någon som är snäll, omtänksam och som hjälper till att stötta utsatta människor. Någon som kan tänka för sig själv och vågar stå upp för sina rättigheter att existera precis så som man är. För mig är alltså dessa så kallade "perfekta människor", personer som kan fokusera på annat än sig själv och sitt utseende.


Att tycka att kläder och smink är roligt är självfallet inget som är fel. Det är inte fel att gilla att förändra sitt utseende och att fokusera på hur man ser ut för att man har det som ett intresse. Alla har vi hobbys, det jag menar är den här ständiga pressen där människor upplever att det enda som räknas är utseende. När det går så långt att man inte kan visa sig utan smink, när man skippar att gå till stranden för man inte vill visa sig i badkläder och när man hela tiden måste fokusera på allt som ska fixas,

och man kämpar så hårt efter att bli "perfekt" att man glömmer att faktiskt leva.

Det är det som jag ogillar.

Inte personerna som är där, utan att vi har ett samhälle där det anses normalt att ha en sådan besatthet att "bli den perfekta människan", och att detta perfekta till 90% verkar handla om utseende och inte vad vi gör för andra människor. 

Ibland funderar jag på hur vårt samhälle hade sett ut om vi istället fokuserade lika mycket på att bli snälla hjälpsamma människor som idag läggs på utseende och yta.

Varför läser man inte mängder med tidningsartiklar och löpsedlar om hur i ska bli "perfekta" på insidan? 

Jag tycker det är så lustigt att människor hyllas mer för sin yta än faktiska bedrifter som gynnar mänskligheten. Jag menar att någon som bara är vacker att se på tillför egentligen ingenting till samhället vi lever i. Man är en dekoration och något fint att vila ögonen på, men utseendet blir aldrig mer än så. Ett vackert ansikte kommer inte att bota cancer, vackert hår kommer inte rädda någons liv, en sexig kropp kommer inte hjälpa någon i knipa. Det är människors handlingar och vad de har på insidan som gör de sakerna. 


För att ingen ska missförstå mig vill jag ju påpeka att det ena inte utesluter det andra, självfallet kan man vara en otroligt vacker människa och ändå vara jättesnäll och omtänksam, en person som alltid ställer upp för sina med människor och hjälper till där det behövs.

Man kan vara en riktig "Wonder Woman" ;) 


 


Det jag egentligen försöker säga är att vi har en kroppshets, där otroligt många mår dåligt över sin yta. En yta som är just bara det, en yta. Ditt utseende betyder ingenting på det stora hela, ingen kommer minnas dig om hundra år för ditt utseende, utan för dina bedrifter. 

Så hur kommer det sig egentligen att så många mår så dåligt över sitt utseende att de är villiga att göra vad som helst för att ändra formen på sin näsa, skaffa större bröst, bleka tänder, förlänga hår, lasra bort annat hår och så vidare i oändlighet. Varför är vi så besatta av ytan? 


Ibland tänker jag att det beror på att det är enklare att sitta och granska sin yta, och döma den istället för att jobba på sitt inre. För tänk om man är en hemsk och egoistisk människa? Tänk om man inte har något att tillföra samhället? Så länge man inte tänker på sitt sanna inre så riskerar man ju inte att upptäcka den sanningen. Jag tror också att det är lättare att förändra utseende, för har du bara pengarna så kan vem som helst skaffa stora bröst och långa ögonfransar. 

Men att bli den där starka tillförlitliga vännen som ställer upp i vått och torrt är inte lika enkelt. Att vara den som erbjuder en främling hjälp att bära matkassarna eller hjälpa någon över vägen är inte alltid en naturlig fallenhet för alla. Att erbjuda sig att  betala maten åt personen framför som inte hade pengar nog eller att vara den som ser och faktiskt hjälper en ledsen och skadad alkoholist till sjukhuset är inte en självklarhet för alla människor. 

Det verkar som om många inte ens ser dessa människor som är i behov av hjälp. 

Jag tror att det hade sett annorlunda ut om vi levde i ett samhälle där varje utseendefixerad tidningsartikel, reklam eller nyhetsinslag handlade om hur man gör för att upptäcka och hjälpa personer som är i behov av hjälp. Om vi istället fått lära oss sedan barnsben hur man jobbar på sitt inre istället för det yttre tror jag att vi som människor skulle varit väldigt annorlunda. 

Men frågan är ju om det hade blivit för det bättre? Vad tror ni? 

Av Sara Modigh - 27 augusti 2016 15:00

Detta inlägget blir väl lite i samma spår som mitt förra inlägg där jag skrev lite om hur vi döms efter vårt utseende. Att vi placeras in i fack baserat på fördomar om det utseendet man bär. 

Det känns verkligen som vi lever i en tid då allt och alla ska placeras in i fack, små lådor med fina etiketter där vi buntas ihop med alla andra med samma etikett. 


I tid och otid frågas det om vilka fack vi tillhör,

Är du heterosexuell? Är du en feminist? Är du polly eller monogam? Är du en hårdrockare? 

Är du pryd? Är du en gamerbrud? Är du EMO? Är du kristen? Är du en nörd?

Är du en kommunist? Är du en naturist? Är du en partypingla?  Är du en hipster? 


Tillhör du det här facket eller det där facket?


"Se så, placera dig nu i ett fack så vi kan döma dig efter förutfattade meningar kring människorna i detta facket." 


Nej tack, jag hatar dessa små lådor. Jag gillar inte känslan av att behöva placera mig i något fack. 

Jag är den jag är och den jag har lust att vara, men det som gäller just nu kan skifta från en dag till en annan. Just nu kanske jag känner mig som en "gamerbrud", jag spelar några datorspel och tycker det är jättekul. Men jag känner ingen tillhörighet i det facket och jag vill inte dömas efter de fördomar som finns i den där boxen där uppfattningen av alla "gamerbrudar" finns.  

För mig känns det som om dessa etiketter och lådor man placeras i enbart existerar för att man ska kunna dömas baserat på en ogrundad uppfattning om vem jag är. När man nämner ordet på ett av alla dessa fack så kommer en bild av en stereotyp baserad på fördomar och egna erfarenheter upp.  

Säger jag till exempel "feminist" kommer en viss bild upp, säger jag "polyamorös" så kommer det en annan bild. Dessa bilder är inte jag, jag är delar av mycket där "jag" är en stor samling och ett hopkok av delar från hundra olika "fack". Jag samlar det bästa av allt och håller mig sedan helst utanför.

 

Jag kallar mig till exempel inte hårdrockare, även fast jag väldigt ofta och under väldigt lång tid gillat den sortens musik, för jag gillar massor med annan musik också. Jag definierar mig inte som något speciellt inom musik, för jag vill inte begränsa mig. 

Jag vill hålla det öppet och fritt, ta det bästa av det bästa och skapa en unik mig själv.

Och vem jag är blir upp till dig att ta reda på genom att verkligen lära känna mig, för baserat på dina förutfattade meningar kommer du aldrig lära känna den verkliga jag.




Av Sara Modigh - 1 juni 2016 14:45

Mentalsjukhus är enligt mig en stor skamfläck i världshistorien. Jag pratar om hur samhället valde att att samla ihop psykiskt sjuka människor och gömma undan dem på ett fängelseliknande institut.

Att människor som är sjuka ska gömmas undan är något jag inte förstår, jag tycker det är så fruktansvärt att ens anse något sådant. Men tydligen är det så att det fortfarande år 2016 finns människor som anser att mentalsjukhusen var något bra och att de ska tas tillbaka. De tycker att alla människor som avviker från normen ska spärras in på ett sådant mentalsjukhus.

    

 

De anser att personer som mår dåligt eller bara beter sig annorlunda än de själva ska spärras in på mentalsjukhus. "Sjukhus" som enligt mig låter mer som en tortyrkammare där man använde sjuka människor som försökskaniner till sina små experiment, än ett ställe där man faktiskt kunde få hjälp och stöd. 

För det som försiggick på dessa mentalsjukhus är ju rena skräckhistorier. 

Tänk dig själv att du är en ängslig och orolig ung person, du blir förd till en brits i ett operationsrum och in stiger en doktor med en ishacka i ena handen och en hammare i andra. Förstår ni skräcken som måste ha funnit där och då? Hur tror ni det var att få en ishacka in körd i hjärnan? Detta genom att man för in det långa spettet ovanför ditt öga hela vägen in tills ishackan möter ben, och sen hamrar läkaren till några gånger tills ishackan har nått hela vägen upp till hjärnan. Där han sedan vrickar runt med ishackan för att skära de nervbanor som gick från pannloben till de delar i hjärnan som är centrum för känslolivet.

 

Men innan du får den där ishackan uppkörd hela vägen in till din hjärna så fick du så kraftiga elchocker att du slogs medvetslös. Ibland kunde det ta upp till sex kraftiga elstötar innan en patient blev medvetslös, och ishackan tillslut kunde börja hamras in till hjärnan. 

Det var så en lobotomi gick till när det först sattes i bruk av Doktor Freeman.

Tanken var att denna "operation" skulle dämpa patienternas ångest och oro, men de flesta patienter blev istället helt apatiska. Lobotomins konsekvenser varierade från patient till patient. Vissa patienter dog av operationen eller fick svåra hjärnskador. Andra kunde lämna sjukhuset eller bli mer lätthanterliga. De vanligaste konsekvenserna var dock inkontinens, en enorm matlust, epileptiska anfall och känslomässig avtrubbning.

 

Men lobotomi och elektrokonvulsiv behandling (ECT) som kanske är de kändaste behandlingarna var inte det enda som pågick bakom dessa låsta dörrar. 

Det fans mängder av "behandlingar" som idag inte kan kallas för annat än tortyr. Till exempel 

"Vattenkur"  som var en form av chockbehandling inom den tidiga psykiatriska vården, som innebar att man band fast tyngder vid patienten och sänkte ner patienten i en sjö, för att först i sista minuten dra upp patienten igen. Men den här behandlingen ansågs vara verkningslös om man av fruktan för att patienten ska dö, drar upp patienten för tidigt.

Jag kan bara tänka mig den panik dessa patienter måste ha haft när de sakta men säkert dränktes till döds. För hur många måste inte ha dött av den "behandlingen" egentligen?  För den verkade ju inte om man drog upp patienten "för tidigt". 

"Långbad" var en annan metod som också involverade vatten. Denna gången gick det ut på att patienten under en längre tid spändes fast i ett badkar med varmt vatten. Patienterna kunde vara fastspända i detta badkar runt 8-10 timmar per dag flera veckor i sträck.


"Cardiazol injektioner" var en medicinsk behandling som gick ut på att med hjälp av att injicera patienter med detta medel framkalla epileptiska anfall. Men behandlingen var långt ifrån riskfri. Hjärtdöd under det våldsamma anfallet var inte ovanligt, liksom att käk- eller axellederna slets ur sitt läge. Behandlingen blev därför inte särskilt långvarig och ersattes istället med "Insulinkomabehandling", en psykiatrisk chockterapi som är precis vad det låter som. 

En behandling som innebär att patienten varje morgon fick en så stor dos insulin att hen blev medvetslös. Efter en viss tid väcktes patienten upp igen med hjälp av en sockerlösning. Detta var ju självfallet en livshotande behandling som tyvärr levde kvar länge.



"Svängbädd", svängstol eller svängmaskin som det också kallades var en maskin som med hjälp av den engelska ingenjörskonstens effektiva kugghjul och drivremmar kunde fås att rotera runt i rummet i hög hastighet. Vid denna hemska maskin bands patienten bands fast och snurrades runt runt. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. När patienten inom någon minut svimmade var behandlingen färdig. 

Andra sätt att försöka bota dessa sinnessjuka personer var genom att försöka chocka det sjuka sinnet till sans genom att till exempel placera likdelar, som exempel vis avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dem. Eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten.

 

Blev man inte frisk av dessa behandlingar så kunde man hamna i en så kallad "dårkista". En slags likkista med ribbor som lock där man blev inlåst "tills man lugnat ner sig".

 

Dessa dårkistor fungerade även ibland som förvaring då mentalsjukhusen var extremt överbelastade. 

Ofta befann sig tusentals patienter på dessa mentalsjukhus som egentligen bara var utrustade för några få hundra patienter. 

För att hålla ordning på de överfulla mentalsjukhusen kedjades patienterna fast med bojor runt halsen, benen eller armarna. Man använde även flitigt tvångströjor och tvångshandskar, som var ett par hårda läder handskar utan fingrar.

Patienterna kunde också ibland ”korsfästas” genom att händer och fötter låstes fast med hjälp av kedjor vid tak och golv under åtta till tio timmar dagligen. Detta antogs dämpa raserianfall, främja utmattning och sömn, göra patienten ofarlig och foglig, samt inge honom en känsla av respekt för läkaren, enligt den tyske läkaren Emil Karpelin.


Var man inte galen innan man blev inlagd på dessa anstalter lär man ju definitivt blivit det av att befinna sig där. 

Vittnesmål berättar om hur patienter levde under fruktansvärda förhållanden. Inte nog med att de fick utstå fruktansvärda behandlingar, de var också tvungna att leva i total misär. Överbefolkningen gjorde att de som jobbade där inte kunde hålla ordning. Det var exkrementer överallt och patienter fick till och med sova i sin egen avföring. Patienter fick ofta gå runt nakna och deras hår rakades av.

Kroppsaga var en självklarhet på mentalsjukhusen. Det förekom både vanlig misshandel med hugg och slag, och mer avancerande varianter som att till exempel piska insidan av låren med brännässlor, sätta hank eller bränna stora hudytor med frätande salva, ofta ryggen eller det rakade huvudet. 

Nu kanske du inte vet vad "Sätta hank" var för behandling så det ska jag försöka förklara nu. Sätta hank var en behandling som gick ut på att sjukvårdaren, tog ett grepp i nacken på patienten. Sedan trädde man en grov nål genom vecket. Efter det så stack man in en trasa eller grovt rep, som fick sitta kvar. Varje dag drog man trasan fram och tillbaka genom såret några gånger för att det skulle hållas öppet och infekterat.

 

Detta är bara några av de otäcka behandlingar och kurer som människor utsattes för under tiden för mentalsjukhus. Otroligt många människor fick sina liv helt förstörda och många dog faktiskt där på mentalsjukhusen till följd av dessa "behandlingar" tillsammans med vanvård och tortyr.

Är det alltså detta människor menar att de vill ha tillbaka? Är det såhär ni anser att psykiskt sjuka ska behandlas? Är det detta ni tror är lösningen på psykisk sjukdom? 

Eller varför kommenterar ni såhär angående en annan levande människa bara för att denna uppträder

en aning mystiskt?

 

Ja vad är egentligen resultatet? Att du får se en sjuk människa leva sitt liv i det fria? Fri att följa sina drömmar och ha chansen att leva ett liv istället för att låsas in långt bort från allmänhetens ögon?

Är det så fruktansvärt hemskt? 
Nästan 500 gillningar på ett drygt dygn, och 18 kommentarer där den största merparten skrattar och tycker det är roligt. 

Hur kan man tycka detta är roligt? Förstår ni inte vidden av hur brutala mentalsjukhusen var? 

Förstår ni inte hur otroligt många människor som levde under total misär och plågades bara för att de var sjuka? Tänk dig om detta istället gällde patienter med Cancer, att de alla låstes in lång bort från allmänheten så att de slapp se och tänka på personerna som var drabbade. Bakom de låsta dörrarna försiggick brutal misshandel och medicinska experiment där patienterna inte ens sågs som människor. 

Är det verkligen något att hurra för och skratta åt? 

 


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

123 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se