En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Åsikter och Funderingar

Av Sara Modigh - 17 maj 2016 16:45

Jag har aldrig varit en sådan som tittar på melodifestivalen och det är jag rätt glad för när jag nu genom brittiska tidningar fått höra om vad som utspelade sig under finalen av Eurovision Song Contest.

Det är alltså så att under direktsändning inför alla dessa typ 200 miljoner människor som tittar på den här tävlingen, så har Petra Mede stått och hånat och gjort ett skämt av psykiskt sjuka. 


Det är alltså någon gång under Eurovision Song Sontest som de gjort en (om jag förstått det rätt) tidslinje av "minnesvärda ting", i denna tidslinjen hittar vi då en tvångströja. En tvångströja som presenteras med orden “If you’re a really crazy fan I strongly recommend the Eurovision straitjacket.” och följer upp med meningen  “You know what they say – crazy is the new black.”

Samtidigt som man skrattar förnöjt åt hur tokiga fans ska sättas i dessa tvångströjorna.

  

Det ni står och skrattar åt på bästa sändningstid inför miljontals människor är en del av historien som är fruktansvärd. Än idag behandlas inte psykiskt sjuka väl och det är för att attityder och tankar från dessa tider än idag lever kvar. 

Tvångströjor är inte tillåtet i Sverige idag, men det finns fortfarande metoder av tvång som är det. Bältesläggning till exempel. Jag är starkt emot all form av tvång som går ut på att hålla fast en person, det är en kränkning mot personen och jag tror på att hantera problemet så som till exempel den Isländska psykiatrin gör där bältning av patienter är olagligt. 


Det ni står ocj skrattar åt är alltså inte så långt ifrån sanningen för många svårt sjuka i har i Sverige. 

De kanske inte sätts fast i en tvångströja, men bältesläggning som innebär att en patient spänns fast på en brits är fortfarande ett övergrepp och borde inte vara tillåtet. 

Precis som det inte heller borde vara tillåtet att skratta åt den gruppen av människor som utsätts för dessa övergrepp. 

Trivialisering av psykiska problem och att på detta viset förstärka dessa föråldrade stereotyper av människor i tvångsjackor kan ha väldigt skadliga effekter. Psykisk ohälsa är inget skämt, inget att ta lätt på och att göra det till en lek på det här sättet när det redan finns så många människor som skäms över sin psykiska ohälsa är helt oförsvarbart. 


Det här bidrar ju bara med att göra det svårare för människor att våga be om hjälp och stöd. För vem tar någon seriöst när man bara förknippas med skämt?  Psykisk ohälsa är inget jippo att skratta åt.

Jag är både besviken och skäms å Sveriges vägar för att vi skämmer ut oss på detta sättet genom att spy ur os denna medeltida syn på psykisk ohälsa inför alla dessa människor som tittade på Eurovision.



 

Av Sara Modigh - 8 april 2016 16:45

Ibland önskar jag att jag hade drabbats av cancer i stället för psykisk sjukdom. För trots att när människor själva inte har cancer tycks de ändå kunna förstå och sätta sig in i hur det är att vara så sjuk.

Men väldigt få verkar kunna förstå hur allvarligt sjuk jag är, bara för att mina sjukdomar är psykiska.

Om man dör till följd av sin depression så ses man alltid som en svag människa, man ses som självisk och dum. Aldrig någonsin skulle man kalla någon som drabbas av cancer för självisk när den sjukdomen skördar en persons liv. 

Nej, när någon blir sjuk i cancer och tillslut förlorar kampen ses den som en stark människa som kämpade ända in i slutet. Personen hyllas och man minns hur stark denne person var och man sörjer att sjukdomen vann trots all kamp. 

Men när det gäller en depression som skördar ett liv göms det undan och man anklagar personen som dog i svår psykisk sjukdom. Den personen kämpade inte tillräckligt, den gav upp och är därför en dålig människa. Man anklagar en person för att den har valt att dö, men det är inte så enkelt. Personen har inte valt att vara psykiskt sjuk. Personen har inte valt att ha en sjukdom om påverkar halterna av dopamin och serotonin i hjärnan. Personen har inte valt att ha en sjukdom som kontrollerar alla känslor och tankar och gör dem mörkare än du ens kan föreställa sig.

Så den verkliga frågan är kanske snarare hur mycket fri vilja denna person verkligen hade?

Hur mycket val handlade det faktiskt om? 


Kan du föreställa dig hur det känns att vara i så stor smärta att du inte längre kan stå ut? Kan du föreställa dig hur man i sin desperation skulle göra vad som helst för att bli av med smärtan, för smärtan är det enda du har i ditt liv och det har gått för långt.

Kan du dessutom föreställa dig hur det är att vara svårt sjuk och samtidigt bli totat oförstådd av stora delar av samhället. Att ständigt få höra att det bara är att rycka upp sig och sluta må dåligt. Förstår du hur det känns att höra att man är en börda som bara kostar pengar och att man borde dö så samhället slipper en sådan lat parasit?

Man vill inte dö, men man vill bara inte plåga andra genom sin blotta existens.

Man vill inte dö, bara slippa smärtan som förpestar hela sitt liv. Man vill inte dö, man vill bara inte leva. 


Hur mycket fri vilja är det då egentligen? 


Psykisk ohälsa är väldigt oförstått och det finns idag inga bra behandlingar, så det sista en person som är svårt sjuk och nära att dö av sin psykiska ohälsa behöver är alla dessa elaka kommentarer om hur dålig och värdelös man är. Kommentarer om att man är en börda för samhället och att man bara ska rycka upp sig själv. Kommentarer som bekräftar just de där mörka tankarna som sjukdomen ger. 

Man behöver inte den där negativa attityden från omgivningen när man mår så dåligt. 

Jag är uppväxt och ständigt utsatt för den där negativa attityden och jag kan verkligen vittna om hur otroligt mycket det påverkar att sjukt sinne att ständigt få höra att man är en svag och värdelös människa. Jag kan vittna om hur dessa ord förstärker en redan negativ självbild och då är inte steget från att ge upp hoppet av livet långt. 


Varför är det så svårt för er att förstå psykisk ohälsa när ni så lätt kan känna empati för de fysiskt sjuka?
Hur svårt är det att förstå att precis som om någon drabbas av en fysisk sjukdom som till exempel en tumör där celler växer för fort och utom kontroll, kan det samma hända i känslolivet. Känslor exploderar fram helt okontrollerat. 

Det är inget man rår för och det är inget man kan kontrollera eller bestämma själv. Det är en dödlig sjukdom och det är något som många behöver bli påminda om.


Jag har kämpat mot den här ohälsan jag har så länge jag kan minnas. Jag har krigat så jävla mycket att jag hade kunnat vara Xena - Krigarprinsessan vid det här laget

              
Jag kämpar ett krig mot min psykiska ohälsa och det känns många gånger som ett krig jag kommer förlora. Men vetskapen om att jag ses som svag och dålig gör mig förbannad. 

Jag har kämpat mer än någon verkar fatta. Bara det faktum att jag står på benen idag är ett jävla mirakel. Mitt liv är och har alltid varit en enda lång kamp, men jag har trots det ändå nått så otroligt många mål. Jag har överlevt stora kriser, jag har övervunnit de största av rädslor och jag har tagit mig ur missbruk. Men ändå så finns den där nedlåtande blicken hos samhället, den där blicken som säger att jag är mindre värd. Trots all den kamp jag kämpat så finns det fortfarande så många hårda ord om att jag bara kostar samhället massor med pengar som jag inte är värd. Det är ord om att jag ska skärpa till mig och sluta vara lat. 

Men lat är långt ifrån något jag är.

Jag är inte heller en svag individ, för det är ur prövningar som vår styrka sätts på prov och det är där den tillåts att växa. De prövningar som jag genomgått är varken små eller lättvindiga. 

Detta till trots skulle mitt livs kamp vara totalt ovärdig om jag skulle förlora kampen. För hur mycket jag än har kämpat kommer människor bara se mig som ett misslyckande och en svag människa som går under för något så "patetiskt" som en depression. För det är ju bara att rycka upp sig, eller hur? 

 

Slutligen vill jag bara säga det att, Självfallet vill jag inte ha cancer.

Jag vill inte vara sjuk överhuvudtaget faktiskt. Men nu är detta min lott i livet. Jag är sjuk och jag är

sjuk på ett sätt som tyvärr inte är så accepterat i dagens samhälle. Det är det jag önskar att det vore ändring på. Jag önskar att jag som psykiskt sjuk skulle få samma respekt och förståelse som jag som fysiskt sjuk får.

Jag önskar att människor inte var så snabba med att döma och se ner på de som är psykiskt sjuka och att de kunde vara mer empatiska. För jag vet ju att ni kan. Ni kan vara empatiska när det gäller fysisk sjukdom, ni kan försöka sätta er in i situationen och stötta en person med fysisk ohälsa.

Så jag förstår inte varför det är så svårt när det gäller en psykisk sjukdom.



Av Sara Modigh - 11 december 2015 19:15

Hmm, nej. Jag håller inte med.

Jag är sjuk, och jag har många gånger sett dessa bilder på Facebook som delas med det där budskapet. Jag förstår att det ska syfta till att man när man är sjuk önskar att man ska vara frisk och man önskar inget annat än det. En slags mening som ska förmedla att man ska vara tacksam över det man har och vara glad över att man är frisk. 


Men till mig som är sjuk säger det också lite det att jag inte ska kunna ha några drömmar eller önskningar utöver att vara frisk. Men jag håller som sagt inte med...


För jag önskar att alla i min familj ska hålla sig friska och må bra, jag önskar att människor skulle vara snällare och mer förstående mot varandra. Jag önskar att krig inte fanns och att människor slutade vara så egoistiska. Jag önskar att samhället ska bli mer fyllt med kunskap om psykisk ohälsa så att alla fördomar och respektlöshet försvinner.


Jag önskar att jag fick min mamma tillbaka!


Jag önskar mig lycka och trygghet och så önskar jag mig ett varmt och kärleksfullt hem som städar sig självt. Jag önskar att jag var ekonomiskt oberoende så pengar aldrig behövde vara ett bekymmer.  Jag önskar mig ett skumdisko i en hoppborg tillsammans med alla roliga människor jag känner.

Jag önskar mig äventyr och upplevelser. Jag önskar mig Svenssonlivet med villa, bil med tillhörande körkort och så önskar jag mig barn.

 

Jag önskar mig et samhälle utan brottslighet och jag önskar att fattigdom inte fanns.  

Jag önskar mig ett självförtroende som aldrig vacklar och förmågan att alltid älska mig själv som jag är. Jag önskar jag vore riktigt riktigt bra på något och jag önskar att jag var vältränad, alltså inte utseendemässigt utan i kondition, fysisk styrka och uthållighet. 

Jag önskar att jag hade en slät och fin hy utan alla ärr, bristningar och celluliter. Jag önskar att jag kunde äta vad jag ville utan att gå upp i vikt. Jag önskar att jag alltid ska vakna utvilad och pigg, jag önskar att jag aldrig mer fick några finnar och jag önskar mig massor av snygga kläder som alltid sitter perfekt.  

 

Jag önskar att jag aldrig någonsin fick skoskav eller ont i fötterna igen. Jag önskar att jag var allvetande och jag önskar att jag kunde allt på första försöket.

Jag önskar mig bättre balans och att jag inte ska kunna halka eller snubbla så att jag kan gå i riktigt snygga klackar. Jag önskar att alla mediciner skulle vara jättebra och utan biverkningar.

Jag önskar att jag var global Elit på CS:GO, jag önskar mig dagsfärska kanelbullar och så önskar jag mig förmågan att kunna måla snyggt...

 

 

....och självfallet så önskar jag att jag var frisk! Men bara för att jag är sjuk så är det inte

det enda jag önskar!



Det jag försöker säga är att, bara för att jag är sjuk betyder det inte att jag inte har drömmar och önskningar precis som alla andra. 

Jag skulle snarare säga att du som är frisk har 1000 önskningar, men jag som sjuk har 1001 önskningar.


Att drabbas av en svår sjukdom betyder inte att man slutar drömma, för mig betyder det bara att jag har fått ännu en dröm. 

Jag tror att drömmar är otroligt viktigt för alla människor och att ett liv utan drömmar inte skulle vara värt att leva.

Hur små och betydelselösa eller hur stora och ouppnåeliga drömmarna än är, så tror jag att det är en drivkraft som får oss att vilja fortsätta leva. 

Speciellt för den som är sjuk och är nära att ge upp hoppet. 


Jag tycker faktiskt att det känns lite klumpigt att säga att den som är sjuk enbart har en dröm.

Det är som om ni menar på att hela våra liv enbart är en önskan om att bli frisk och ingenting annat.

Att vi inte kan känna glädje, uppnå några mål eller ha några drömmar alls. Att vi inte kan leva och drömma som andra människor utan måste pausa vårat liv i väntan på att bli friska.

Så är det ju inte riktigt.


Men när man blir sjuk kan drömmar förändras, man kanske önskar sig god hälsa som prio ett istället för en ny bil. Men jag skulle aldrig påstå att alla sjuka människor enbart kan önska att de var friska och ingenting annat. 

     

Önskningen om att få vara frisk är en av de högsta önskningarna jag har, men det är absolut inte den enda. 

För trots att livet ibland är skit skulle jag aldrig någonsin vilja byta bort det livet jag har idag. För jag är ju faktiskt den jag är tack vare allt som jag har gått igenom. Jag har allt det jag har och det är jag oerhört glad över. 


Jag har fått uppleva otroligt mycket som jag annars inte hade fått göra. Så om jag skulle hitta en magisk lampa med en ande inuti som gav mig tre önskningar, vilka de än var, upp fyllda så vet jag faktiskt inte om "att bli frisk från alla mina sjukdomar" skulle vara en av mina tre önskningar. 

Hade jag vart i en av de där perioderna då jag mådde som allra sämst så kanske det hade blivit en av mina tre önskningar att få bli frisk.
Men för det mesta funkar ju ändå livet helt okej även med en sjukdom som Multipel Skleros och en hel hög med psykiska diagnoser. Det är svårt många gånger, det kan vara frustrerande.

Men det är mitt liv och magiska önskningar existerar ju inte så hur mycket jag än önskar att jag vore frisk så kommer det inte ske. 

Önska kan man ju alltid, men att lägga all  min önskekraft och alla mina drömmar på något som jag vet aldrig kommer ske tycker jag låter oerhört tråkigt. 


För jag håller fast vid att drömmar är viktiga och jag tror på att ha så många drömmar som möjligt



Om du fick tre önskningar, vad skulle du önska då?  

Av Sara Modigh - 27 november 2015 14:45

 

Just nu så rear jag ut mina diagnoser då jag känner att jag inte längre behöver dem. Det är  mycket fina diagnoser så kom igen och skynda er att fynda!


Gillar du att ha den där lätt fuktiga hyn, gärna i en blek ton? Gillar du illamående och skakningar?

Jag då har du kommit rätt. Du har nu ett ypperligt tillfälle att införskaffa sig diagnosen "Generaliserat ångest syndrom" även kallat GAD

Detta är diagnosen för dig som inte kan få nog av ångest. Det är för dig som älskar när det pirrar i magen och snurrar i huvudet. Perfekt för dig som gillar att ha en torr mun och svettringar under armarna.

Detta är verkligen toppdiagnosen för dig som aldrig någonsin vill skiljas från känslan av oro igen.

Om spänningshuvudvärk är din bästa vän, tveka inte hör av dig redan idag. 

Gillar du känslan av rädsla när ni tittar på skräckfilm så ska du passa på och ta chansen. För nu med den här diagnosen kan du få uppleva den känslan på riktigt hög nivå utan att ens behöva slösa tid och pengar på filmerna.
Med denna finfina diagnosen sparar ni alltså in mycket pengar ni annars hade behövt lägga ut för att få uppleva rädsla. Kan det bli bättre?

Svaret är ja, känner du att sova inte riktigt är för dig så kan den här diagnosen hjälpa dig att ligga vaken i timmar och vrida och vända dig. Perfekt för dig som gillar långa nätter fyllda av obehagliga tankar och skräckslagen panik. 
Så kom med ett bud så levererar jag diagnosen fortast möjligt!



Känner du att just ångest kanske inte är din grej så har jag även Atypisk depression till salu.

Detta är för dig som gillar att vara deppig, som njuter av mörka tankar och perioder av för mycket sömn.

Om du gillar att tröstäta så har du kommit rätt, diagnosen är också bra för dig som vill vara deprimerad men ändå vill kunna vara glad då och då. 

Gillar du kroppsliga symptom så är detta diagnosen för dig. Blytunga ben och armar är en känsla som kan ta över helt så du under timmar inte orkar röra dig alls. Perfekt om du gillar att ligga still men behöver lite hjälp på traven.

Känner du att ditt liv varit lite för enkelt och att du behöver en ordentlig utmaning? Ja ta då och fundera på att lägga ett bud för att få just den här depressionen. Det är ett perfekt sätt att förlora allt hopp, känna sig värdelös och oduglig, det är ett perfekt sätt att få uppleva maktlöshet och varje liten syssla du måste göra känns som den största utmaningen någonsin. Med Atypisk Depression behöver du inte lämna ditt hem för att klara stora utmaningar. Vissa dagar är utmaningen att bara ta sig upp ur sängen stor nog. 

Med den här diagnosen har du dessutom garanterat självmordstankar då och då vilket kan vara en väldigt spännande del i vardagen. 

Beställer du den här produkten redan nu så får du dessutom ett självskadebeteende på köpet!

Självskadebeteendet inkluderar tankar på att självskada, impulser att fullfölja tankarna och ett stort sug att tillföra sig själv smärta. Så missa inte detta erbjudandet, skynda er att lägga ert bud!



Kanske är ingen av dessa diagnoserna riktigt det du söker?


Jag har då även ADD att rea ut, den diagnosen kanske skulle passa dig och ditt liv bättre.

Du kanske behöver bli mer impulsiv? Eller så kanske du känner att du kanske är lite väl fokuserad?

Ja då kan ADD hjälpa dig att tappa fokus och se till att du nästan aldrig klarar av att avsluta några projekt du påbörjat. Om du lyckats påbörja något från första början vill säga.

Med den här diagnosen får du nämligen också svårighet att komma igång med saker. Vilket är perfekt för dig som känner att du borde städa mindre, strunta i att äta, aldrig komma iväg och träna och så vidare.

Gillar du att känna att du fastnar i dina egna tankar och gillar glida i väg in i din egen värld för att sedan "vakna upp" och inse att du missat ett halvt samtal eller en halv film så är ADD perfekt för dig!

Meningen "Oj förlåt, jag glömde lyssna" kommer att bli en återkommande uppsättning av ord som kommer bli en kär del av ditt liv. 

Är du en tålmodig person och är trött på det? Ja då är detta en perfekt diagnos! Med den här diagnosen kommer du bli en mycket mer irriterad person som blir arg när saker inte går som det ska. 

Du kommer också få uppleva känslan av att vilja ge upp starkare än någonsin tidigare när frustrationen tar över. 

Känner du att du har alldeles för mycket tid och att du inte vet hur du ska fylla ut den tiden? Tycker du om att leta efter saker? Ja då kommer du gilla funktionen som gör att du både är glömsk och ofta tappar bort saker. Det är en effektiv funktion som hjälper dig att sluka all den där tiden du har till övers.



Till sist så jag har även diagnosen Aspergers syndrom till salu.

Jag tror att denna diagnosen skulle passa dig som känner att du har intressen som du skulle behöva hjälp att hålla dig fast vid. Med den här diagnosen får du stenfokus vid ett intresse och kan lära dig hur mycket som helst. Diagnosen hjälper dig att låta ditt intresse uppta så stor del av ditt liv som möjligt. 

Ibland kan du inte ens slita dig för att gå och äta, sova eller ens för att gå på toa! Visst är det fantastiskt? 

Diagnosen funkar också bra för dig som känner att du har lite för lätt att lära dig saker. För med hjälp av Aspergers syndrom så kan du förlora förmågan att lära dig något som är ointressant för dig. 


Tycker du om utmaningar i vardagen så rekommenderar jag denna diagnosen starkt. 

För med Aspergers syndrom blir varenda handling du utför mycket mer utmanande och kräver mer kraft och tänkande.

Du får även en ökad känslighet för yttre stimuli så som ljud, ljus och beröring. 

Att befinna dig utanför ditt hem är alltid tröttsamt och du kan inte sortera bort några intryck utan du får uppleva precis allt! Tänk så mycket du har missat om du levt hela livet utan den här diagnosen. 

Ta chansen nu att få uppleva allt som händer runt omkring dig på en och samma gång. Det ger dessutom häftiga biverkningar som huvudvärk, trötthet, irritation, stress, ångest och en känsla av att hela huvudet ska explodera av alla intryck. Så älskar du negativa känslor är det verkligen perfekt för dig.


Stress har vi väl alla, men tycker du att du inte har nog eller inte påverkas tillräckligt mycket av stress så kommer den här diagnosen kunna göra dig väldigt stresskänslig så att du kan nå det där åtråvärda stadiet av gråt och panik, att bli totalt lamslagen under stressen och att inte klara av minsta lilla stress utan att hela livet faller i bitar. 


Diagnoserna säljes till högstbjudande, inga skambud tack!


 



Nej men skämt åsido. Anledningen till att jag skrev detta inlägg är för att belysa det faktum att psykisk ohälsa faktiskt inte är något man vare sig väljer att skaffa eller är enkelt att göra sig av med.... 

Jag har ofta upplevt att det finns många människor som inte riktigt tar psykisk ohälsa på allvar. Det ses inte som en riktig sjukdom eller som riktiga problem som faktiskt ger stora och svåra bekymmer för den som är drabbad. Utan många har den där attityden att den som är drabbad är en lite sämre människa som faktiskt får skylla sig själv. För det är ju "bara att ta sig i kragen och skärpa till sig" som det så fint brukar kallas. 

Är man drabbad av psykisk ohälsa och inte tar sig ur det på egen hand så är det säkert för att man är lat eller för att man vill vara sjuk.


Det är snart år 2016 och dessa ålderdomliga attityder borde verkligen utrotas en gång för alla. 

Det behövs mer kunskap i samhället om vad psykisk ohälsa faktiskt är och hur det påverkar dem som är drabbade.

Negativa attityder riktat mot en grupp av sjuka människor är inget som hör hemma på tvåtusentalet.

Så ta er i kragen och skärp er, läs på lite om psykisk ohälsa och införskaffa er lite mer kunskap innan ni råkar säga något så pinsamt som att "psykisk ohälsa inte finns" eller att den som är drabbad "bara vill slippa jobba", igen. 

För er okunskap är faktiskt pinsam, ni framstår som obildade drullar helt fast i ert egna synsätt och helt emot att vidga sina vyer och faktiskt ta in och lära sig vad psykisk ohälsa faktiskt är.


Men det är inte bara pinsamt, det är väldigt tröttsamt också. Jag är trött på att bli ifrågasatt, trött på att kallas lat när jag kämpar dygnet runt, trött på att bli behandlad som att jag själv valt detta livet och extremt trött på att människor är så trångsynta och vägrar inse och förstå den kampen vi som är drabbade måste kämpa. 

Psykisk ohälsa är inget man kan köpa på blocket och inte heller ge bort när man tröttnat på den. 

Så kan vi inte bara sluta låtsas som att det är något självvalt? 


Av Sara Modigh - 3 oktober 2015 13:00

Jag vet inte om ni läst den där nyheten om en kvinna som så gärna ville bli blind att hon till slut efter många år fick hjälp av en psykolog att göra sig själv blind.


Jag tycker det är helt förskräckligt!


Ja alltså inte att hon är blind eller att hon är drabbad av den psykiska störningen BIID (Body integrity identity disorder), utan hur folk reagerar på hennes åkomma, och att den tillslut resulterade i att hon förlorade sin syn.


Här är bara några av de reaktioner jag sett i kommentarsfälten:



Ja, vad ska man ens säga? Detta är ju bara så fruktansvärt! Här sitter en person och skriver att en trettioårig kvinna ska "självantända" bara för att hon är drabbad av en psykisk störning. 



Personangrepp mot en sjuk individ? Det visar ju verkligen på vilken mogenhetsgrad du ligger på.

Jag lovar dig att hennes beslut att bli blind det inte hade med hennes utseende att göra. 


    
Japp, verkligen pricken över i:et där med pistolen mot huvudet! 

och i vanlig ordning används "psyko" och "psykfall" som förolämpande kommentarer.

När ska vi som samhälle sluta använda diagnoser och hälsotillstånd som skällsord och kraftuttryck





Ja, det är inte klokt att någon får för sig att drabbas av en ovanlig psykisk sjukdom. Vilken jävla fräckhet alltså!

"Finns det något värre", säger du, och jag kan faktiskt tänka mig något värre!

Människor som liksom du jobbar inom vården men ändå har en sådan otroligt kass människosyn och fruktansvärt dålig förståelse för olika sjukdomar. Det är värre i mina ögon!



   

Lika respektlöst av de som är blinda att vara det när det faktskt finns de som vill bli blinda!

...eller?



  

och på vilket sätt hade det hjälpt henne? Du kanske ska hugga av dina händer så du slipper skriva sådär korkade saker? Det hade iallafall hjälpt både dig och många andra!



     
Åh, en människa är psykiskt sjuk, det måste vara för att hen vill ha uppmärksamhet! 

Hon planerade när hon var sex år att fejka att hon vill bli blind och håller fast vi det hela livet så att hon till slut får hjälp att bli det. Allt för att hon skulle kunna få lite uppmärksamhet i media i ett par dagar. Låter mycket logskt!

...eller?


   
Ja det får hon göra, och vet du varför? Det är för att detta är en diagnos som handlar om personens egna kroppsuppfattning! Det har ingenting med någon annan att göra och kommer därför inte heller utgöra någon fara för någon annan. Lär dig lite mer innan du sprider dina fördomar och din okunskap!

 

         


Ja, det är verkligen jättesorgligt att sjuka människor kostar pengar och får hjälp för sin sjukdom.

Tänk om det vore var man för sig själv istället, så mycket bättre det skulle vara då. 

Har man inga pengar så får man skylla sig själv när man blir sjuk! 

Tänk alla alla barn också som kostar så jävla mycket pengar, barn som får allt serverat på silverfat idag, så kan vi ju inte ha det. Fy vad sorgligt det är att de får gratis skola, gratis sjukvård och gratis tandvård. Sen att det får gratis skolmat, det är fan inte klokt!

...eller?


Jag mår verkligen illa när jag läser detta!


För hade hon blivit blind av en fysisk sjukdom eller genom en olyckshändelse så hade folk aldrig brytt sig. Men bara för att det är något psykiskt så ska alla gapa om hur mycket pengar det kostar.
Fy för er era värdelösa kräk!


Många skriver ju om att hon inte ska få någon hjälp eller bidrag då det är "självförvållat".

Men skulle dessa människor gapa lika högt om det gällde någon som drabbats av cancer efter många års rökning? Eller om det var någon som försatte sig i farliga situationer för adrenalinkicken och tillslut blev skadad?

Om jag till exempel klättrar i berg och trillar och bryter nacken så att jag bli totalförlamad, ska jag då inte ha rätt till hjälp? För det är ju minst lika självförvållat om inte mer. Man kan inte rå för att man är sjuk, men man har kontroll över vilka farliga situationer man försätter sig i och vilka risker det innebär.


Folk verkar inte förstå att det handlar om en psykisk störning. Orsaken till BIID är okänd idag, men det finns hypoteser kring störningen. En av hypoteserna är att orsaken är en neurologisk brist i hjärnans inre "kroppsavbildningsfunktion". Vilket enkelt förklarat betyder att den delen av hjärnan som hjälper oss med vår kroppsuppfattning "missar" en del av kroppen. 

Det finns flertalet människor som velat amputera sitt ben till exempel, just för att hjärnan inte registrerar det som en del av kroppen.

Man skulle kunna likna det vid att du genomgår en operation där du får en donerad lever. Om den inte passar stöter kroppen ut den, detta är den psykiska mosvarigheten av det. Psyktet "stöter bort" den kroppsdel som hjärnan missat att registrera som sin egen.  

De som lider av BIID känner sig väldigt obekväma med en del av sin kropp, såsom till exempel en lem eller som i detta fallet sin syn, och känner sig därför säkra på att ta bort denna del av sin kropp kommer att lindra deras besvär.

 

Och vad säger att det inte skulle göra det?


Vi lever i en värd där kroppsmodifikation är väldigt vanligt. Det finns massor med med människor som går till extrema längder för att förändra sitt utseende för att de vill uppnå något. Enbart för att de vill se ut så som de själva har en bild av att de vill se ut och för att de ska bli så som de själv vill vara.

Vissa förstorar brösten, andra gör sina ben längre, någon sprutar in gift i ansiktet och en annan opererar sig för att se ut som Barbie/Ken. Det finns till och med de som opererar sig för att se ut som en katt. 

Alla dessa operationer är potentiellt livsfarliga och kan leda till skador, men ändå tvivlar jag på att om någon förstorar brösten och får en allvarlig infektion som leder till blodförgiftning så kommer folk skrika om att skylla sig själv och att den inte förtjänar någon hjälp. 




Jag förstår att många blir upprörda över att psykologen hjälpte henne att få bort sin egen syn. När jag först läste det tyckte jag också att det var ett väldigt konstigt beslut.

Men om man stannar upp och tänker lite så vet ju ingenting om den här kvinnan eller hur hon mått?

Psykologen har ju betydligt mycket mer koll och tog ett beslut baserat på det hen vet. 

Kvinnan hade haft dessa tankar i många många år och har förmodligen gått till psykologen mer än en gång.

Hon kanske har testat massor med behandlingar utan resultat och/eller så var risken var så stor att hon själv skulle försöka göra sig blind på egen hans eller till och med ta sitt liv att psykologen beslutade att det bästa var för henne att få bli blind under kontrollerande omständigheter. 


Egentligen är det ju konstigt att alla blir så upprörda över att hon tagit ett beslut som gör att hon förmodligen mår mycket bättre nu och hon har säkert ett mycket bättre liv nu när hennes önskan äntligen gått i uppfyllelse efter så många år.  

Tänk dig själv att vara född i fel kropp, tänk er att känna att ni har en kroppsdel som inte ska vara där dag ut och dag in. Det är inget som någon kan förstå om man inte själv upplevt det. Men man kan ju åtminstone försöka sätta sig in i hur det skulle kännas. Försöka ha lite empati inför vad den här personen gått igenom istället för att bara sitta och döma och bara bry sig om pengar.

 

Jag är av den radikala åsikten att alla människor förtjänar den hjälp de behöver oavsett sjukdom. 

Tydligen är det många som inte håller med mig, speciellt när det kommer till psykisk ohälsa. 

Många värderar tydligen några kronor mindre i skatt mycket mer än vad de värderar människoliv.

Det är fruktansvärt!

 

 

 

Av Sara Modigh - 6 augusti 2015 13:30

Vad är det första du tänker på när du hör ordet psykopat?

Jag gissar att många av er tänker på en man till att börja med, en rätt läskig och elak sådan.
Antagligen våldsam och kriminell.


En annan tanke man kan ha är att det är en jobbig och irriterande människa som är helt dum i huvudet och har helt sjuka värderingar. Någon som man tycker är en psykopat.


För just "psykopat" är en sådan där grej som har blivit ett skällsord.  

Ungefär såhär:

    


Den här kommentaren där psykopat används flitigt såg jag härom dagen i ett kommentarsfält.

Den kom som ett svar på en kommentar som löd så här:

"Måste vara jobbigt att vara så jävla bitter som du är. Puss och kram på dig!"

Att kvinnan som i princip skrev "vad bitter du är" skulle vara psykopat på grund utav den där kommentaren är ju bara helt befängt. 

Bara för att någon gör något du finner olämpligt, elakt eller dumt så gör det inte personen till psykopat.

 


För hur ser egentligen verkligheten ut?

 


En stor del av de som är drabbade av psykopati är män, och många av dessa män blir våldsamma, kriminella och kanske använder sig av droger. Men det är också många som med sin charm och målmedvetenhet manipulerar sig till höga chefspositioner. 

En psykopat vet vad han vill och gör allt för att nå dit. Så den där jättetrevliga mannen som är så charmig kan lika mycket vara psykopat som den där galna yx-mördaren som tidningarna skriver om. 


Att vara psykopat är ju inget som man kan rå för, inget man själv kan kontrollera och det är ju egentligen väldigt liten en grupp människor som faktiskt är drabbade av psykopati på riktigt.


Vad är egentligen psykopati?


När man är drabbad av psykopati har man en oförmåga att förstå och särskilja känslor. 

Det innebär att den drabbade har svårt att identifiera och beskriva egna och andras känslor, vilket leder till en nedsatt empati.

Psykopati är ofta förknippat med oförmåga att behålla en anställning och inblandning i konflikter på arbetsplatsen. Missbruk och kriminalitet är vanligt, detta delvis beroende på att en av de dominerande särdragen för en psykopat är brist på impulskontroll.

Psykopati finns egentligen inte som en enskild diagnos utan det är en psykisk störning som kan ingå i ett flertal olika diagnoser, bland annat Antisocial personlighetsstörning, Narcissistisk personlighetsstörning, Borderline personlighetsstörning, Histrionisk personlighetsstörning och så vidare. 

Alla dessa personlighetsstörningar ger ju personen som är drabbad massor av olika problem och ibland är psykopati ett av problemen. 



Så bara för att du stöter på någon som du tycker uppför sig dumt, säger något elakt eller är otrevlig så gör det inte personen till psykopat!



 

Och när man säger DAMP, ja vad tänker ni på då? 

Ett barn som har svårt med motoriken och har lättare koncentrationssvårigheter?

Ni kanske tänker på barn som bråkar eller kanske på någon som ni tycker är jätteknäpp, utåtagerande och jobbig?


Eller så kanske ni tänker på frustration och ilska som ibland uppstår "Jag får DAMP på det här"

    

Eller när något inte fungerar som det ska:

    


DAMP har så länge varit ett slit och släng-ord så dess riktiga betydelse sedan länge suddats ut i vårt språk.


För vad är egentligen DAMP och vad innebär det?


DAMP är för det första en neuropsykiatrisk diagnos som står för "Deficits in Attention, Motor control and Perception",  vilket sammanfattar diagnosen rätt bra. Nedsättning i koncentrationsförmågan tillsammans med nedsatt motorik och nedsatt förmåga att tolka sinnesintryck.

Man kan säga att DAMP är som ADHD med motoriska och perceptuella svårigheter.


Det handlar alltså inte alls om att saker inte fungerar och/eller att man blir irriterad på något. 



Och på tal om att bli irriterad, så såg jag även den här kommentaren:

    



"Du har någon slags Borderline eller?"

Det baserar du på att hon säger ifrån när du beter dig som ett svin?

Det är stor skillnad på att ha borderline och att ha skilda åsikter. 


Borderline är en personlighetsstörning som kännetecknas med att den drabbade har väldigt intensiva känslor och ofta svänger i sitt humör. Detta leder till många impulsiva beslut.

En person med Borderline kan också se sig själva som helt igenom värdelösa eller onda. De kan känna sig illa behandlade eller missförstådda. Känslor av att vara uttråkad och tom inombords är också vanliga och självdestruktivitet finns hos många som är drabbade. 


Det handlar alltså inte om att någon är lite arg eller irriterad på dig när du säger dumma saker.


Bara för att ni har en hätsk diskussion med olika åsikter innebär det inte att den andra har en psykisk diagnos för oftast är faktiskt ilskan eller irritationen människor känner befogad.

Har du någonsin tänkt på det?



 


Oavsett om personen som du tycker är dum, konstig, elak(eller vad det nu är) har diagnos eller ej så är det inte relevant. Människor kan bli arga, upprörda, frustrerade och säga konstiga eller elaka saker med eller utan diagnos och diagnosen är väldigt sällan anledningen som ligger i grund till det som sagts. 


Att skylla på att en person man gjort arg eller ledsen har en psykisk diagnos är bara ett sätt att frånta sig själv sitt eget ansvar för hur man behandlar sina medmänniskor.

Och att uttala sig på det där sättet, att "diagnostisera" människor som man tycker är dumma leder enbart till fördomar och förtryck mot en redan utsatt grupp i samhället. 


För människor med psykisk ohälsa ÄR en stigmatiserad grupp. De uppfattas av många som aggressiva, farliga, elaka, galna, konstiga och behandlas också där efter. 

Det är ju inte så konstigt när jargongen är som den är. När människor använder diagnoser som ett sätt att kränka människor eller diagnostisera deras oönskade beteenden. 



Jag vet att jag förmodligen pratat om det tidigare i bloggen. Men just det där med att människor "diagnostiserar" andra med psykiska diagnoser och problem när de anser att en person gjort något fel är något som jag tycker är för jävligt.

Det enda som händer är att diagnoser får dåligt rykte. Precis som psykopati, DAMP, ADHD, Asperger, Borderline och så vidare har fått och det leder enbart till att människor som är drabbade av dessa problem på riktigt utsätts för fördomar och förtryck. Det gör också att diagnoserna och problemen man kan få av dessa diagnoser trivialiseras och okunskapen inför dessa diagnoser är skrämmande låg.  


Att använda psykiska problem som punchline eller ord som man slänger sig med lite hur som helst på skoj är att sparka nedåt. För många som är drabbade av dessa problem har det väldigt svårt i livet.

Dessa diagnoser är inga skämt, det är inga ord till för att få dig att framföra en poäng, det är är inga skällsord och det är definitivt inte din rättighet att slänga om kring dessa diagnoser hur som helst utan att tänka på de som faktiskt är drabbade av psykisk ohälsa och hur dina ordval påverkar dessa individer. 

 

Vi glömmer att det faktiskt finns personer som lever med dessa problem och kämpar med det dagligen.

Människor som utöver de psykiska problem de drabbats av även måste kämpa sig igenom fördomar och okunskap.

När man är drabbad av psykisk ohälsa så döms man på förhand och det man döms efter är diagnosen man har, och det som människor associerar till det ordet som de hört och de sammanhang de hört det i. 

 

För även om du kanske inte tänker på det så har vi alla människor en väldigt stark associationsförmåga.

Hör vi ett ord i ett specifikt sammanhang tillräckligt många gånger börjar vi associera den situationen med det ordet. 

DAMP till irriterade och frustrerade människor, ADHD till bråkiga killar, Psykopati till alla som begår hemska brott eller är elaka, Borderline till tjejer som blir arga eller Asperger till kufiska personer, 

och så glömmer vi människorna bakom dem riktiga diagnoserna. 


Jag är bara en av många som är drabbad av psykisk ohälsa och jag vet av egen erfarenhet hur det känns att bli dömd efter ord som folk inte förstår och bara förknippar med dåliga saker för att det bara är i samband med dåliga saker som de hört ordet. 


Jag är inte det du associerar med ett ord eller dina fördomar, så döm mig inte efter din okunskap!

 

Av Sara Modigh - 16 maj 2015 11:30

Blä, fy vad äckligt, men raka dig för helvete!


Ja det där är attityd som jag ofta stöter på. Jag får om och om höra att jag ska ändra på min kropp för att, ja varför egentligen?
För att anses snygg? För att passa in i den bild av kvinnor som vi vuxit upp med?
Redan från när vi är barn får vi lära oss att kvinnor ska vara silkeslena och hårfria.
Tanken på en hårig kvinna verkar för många vara helt absurd.
Jag har aldrig rakat mig för att jag vill, utan för att jag känt mig tvingad. Tvingad att göra det för att inte bli mobbad, få elaka kommentarer eller ses som konstig och äcklig.
Det om något borde ju vara absurt. Att dagligen behöva ändra på sin kropp för att passa in i samhället och inte bli utstött.
Att kvinnor med hår ska vara så konstigt? Vi alla har ju håret, så varför är det så otroligt konstigt att se en kvinna med kroppshår?


Sen jag bestämde mig för att sluta raka mig har jag fått åtskilliga kommentarer och frågor. "Rakar du dig aldrig?", "är du lika hårig överallt?" och min favorit "vad tycker din make om det?"
Tror du på allvar att han hade vart min make om han inte accepterade mig som jag är?!
Svaret på den frågan är att inte en chans att jag skulle ha gift mig med någon som är rädd för lite hår.

Jag tycker att det är så fruktansvärt onödigt att lägga sig i hur någon annan väljer att ansa eller inte ansa sitt kroppshår. Jag går inte fram till män på stan och frågar om de rakar sina pungkulor och jag skulle heller aldrig kräva att en man skulle göra det för att vara en "riktig" man. 

För jag upplever att det är lite där skon klämmer för många. De tycker att det är okvinnligt med hår.

Jag är ingen "riktig" kvinna om jag inte rakar mig. 

För som sagt har vi ju alla bilden av den hårlösa kvinnan som vi matats med i flera år.
Det är bara män som får ha hår under armarna utan att ifrågasättas och när en kille väljer att raka sina armhålor så är det en kul grej


Men om en tjej låter bli att raka sig då ses det genast som något politiskt eller som om hon inte bryr sig om sitt utseende. 


Kvinnligt kroppshår är tabubelagt och skamligt för att vi har fått lära oss att det är så det ska vara.
Att jag väljer att ha håret kvar är ett sätt att återta makten över att bestämma över min egen kropp. Att återta friheten att själv kunna välja.

Under många år kände jag mig tvingad till ett val jag själv inte kände mig bekväm med. Jag gjorde saker med min kropp som jag inte ville bara för att jag förväntades göra det. Jag tycker om mitt hår och jag har aldrig känt mig bekväm när allt är rakat. Det känns bara naket, obekvämt och äckligt.

Jag tror inte att man kan få en bra relation till sin egen kropp om man känner sig tvingad att ändra på något som man egentligen inte vill ändra på. 

Hur ska jag kunna acceptera mig själv och tycka om mig som jag är när jag tvingas in i en norm som jag inte vill vara i?


Detta blir min första sommar med fullt hår och jag tycker att det är jobbig och jag tycker att det är för jävligt att jag ska behöva känna så. Att jag inte ska kunna vara mig själv utan att ifrågasättas och få elaka kommentarer.

Kommer jag falla för det största grupptrycket någonsin och raka mig ingen? Det vet jag inte, det återstår helt enkelt att se. 

Det brukar ju oftast bli så när man inte längre kan dölja håret under tjocka strumpbyxor och långärmade tröjor.

För faktum är ju att jag tycker det är jobbigt med blickarna och kommentarerna så det blir lite pest eller kolera. Antingen har jag kvar håret och får gå runt och vara beredd på att få elaka kommentarer eller så faller jag för grupptrycket och utsätter mig själv för något som jag egentligen inte vill



Av Sara Modigh - 8 maj 2015 12:00

Detta är ett inlägg som förmodligen kan göra många upprörda för att jag har ganska "hårda" tankar och åsikter kring det där med triggers. 

Jag anser att det är upp till dig vad du gör om du får självskadetankar oavsett anledningen till att tankarna uppkom. Jag tycker att det är fult att skylla ifrån sig på andra.


Att du skar dig är ditt eget ansvar. Att skylla på att du blev triggad av att se, höra eller läsa om någon som gjort det är för mig bara ett sätt att skylla i från sig. Ett sätt att själv slippa ta ansvar för sitt eget beteende. 

Jag förstår att det kan vara skönt att lägga över ansvaret på andra och jag vet att många förmodligen inte kommer hålla med mig i detta. 

Men jag tycker verkligen att man har ett eget ansvar för hur man hanterar de tankar och känslor som kan uppkomma när man ser självskador eller vad det nu är man blir triggad av.


Vi kan ju jämföra det med rökning som inte är lika känsloladdat att prata om.

Jag som före detta rökare blir fortfarande väldigt röksugen då och då. Detta kan komma upp när som helst. Ibland när man går bakom någon på stan och man känner lukten så kan man tänka att "åh så härligt" och så får jag en känsla av att jag vill bara ta upp en cigg och röka upp den. 

Men grejen är ju att dessa tankar och känslor inte behöver bli en handling. Det är jag som bestämmer över hur jag väljer att hantera dessa känslor som uppkommer. 

När man har ett beroende så kommer dessa tankar upp väldigt starkt och väldigt ofta, speciellt när det är ett aktivt beroende eller när man precis slutat. Men man måste lära sig att inte lyda varje impuls. 


Likadant är det med självskadorna. 

Jag självskadade i ökande takt från sex års ålder fram tills jag var runt 20 år och efter det har det varit sporadiskt. 

Så det har varit ett självskadebeteende som funnits hos mig i snart 20 år och jag skulle aldrig någonsin skylla någon form av självskadande handling på någon annan sjuk individ med samma problematik som jag.

För jag tycker verkligen att det bara är ett sätt att skylla i från sig. 

Ja, tankar kan röras upp, du kan får känslor som säger dig att du också vill självskada men det som triggade dig är inte det som i slutet sätter något i din hand som du kan självskada med. Lika lite som att det är mannen på stan som röker som plockar upp en cigarett ur din väska, tänder och stoppar cigaretten i din mun.

Det är en aktiv handling från din sida och ju fortare du inser att det är ditt val hur du hanterar känslorna desto bättre är det. 

För så länge man skyller sitt självskadebeteende på yttre omständigheter kommer man aldrig att bli fri. 


"Min pappa var dum mot mig så därför ska jag skära, Jag fick dåligt betyg därför är det okej, jag blev triggad av detta så därför ska jag också göra så". 

Det går alltid att hitta anledningar. Men på samma sätt går det också att hitta anledningar till att låta bli.

Jag gör det för min mammas skull, hela min familjs skull egentligen och framför allt för min egen skull.

Att sluta självskada är inte lätt. Men det går.  

 

På det stora hela är jag idag helt fri från självskadorna. Jag har haft ett par återfall de senaste åren när allt blivit för mycket.  Men jag har för det mesta inte ens tankarna kvar.

Tankarna som styrde mitt liv i så många år finns inte där längre och vändpunkten var när jag verkligen sa till mig själv "Nu räcker det!" Jag bestämde mig för att nu måste detta ta slut.


Att självskada löser inga problem utan det skapar bara fler och jag blir friskare och friskare ju längre från självskadorna jag kommer.

 

Jag tror att det är lite som att vara nykter alkoholist. Man kommer aldrig att bli riktigt fri. Tankarna kommer då och då även om det är mer sällan och när det är kris så är självskador ofta något som poppar upp. Det gäller "bara" att lära sig att ignorera tankarna och leta andra sätt. 

Jag är väldigt glad att ärren är det enda jag bär med mig varje dag av mitt självskadebeteende. Jag är glad att tankarna inte är där dagligen och jag är väldigt glad att impulserna inte kommer flera gånger om dagen så som det var innan. 

 

Ingen väljer att hamla i ett missbruk, men alla kan välja att ta sig ur det.

Det man måste göra är hitta ett sätt så att man klarar av att sluta. Jag tror att ett första steg är att inse att man har ett problem och man själv är den enda som kan göra något åt det. 

Man måste våga ta upp kampen och vilja utmana sig själv. 





Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards