Ibland önskar jag att jag hade drabbats av cancer i stället för psykisk sjukdom. För trots att när människor själva inte har cancer tycks de ändå kunna förstå och sätta sig in i hur det är att vara så sjuk.

Men väldigt få verkar kunna förstå hur allvarligt sjuk jag är, bara för att mina sjukdomar är psykiska.

Om man dör till följd av sin depression så ses man alltid som en svag människa, man ses som självisk och dum. Aldrig någonsin skulle man kalla någon som drabbas av cancer för självisk när den sjukdomen skördar en persons liv. 

Nej, när någon blir sjuk i cancer och tillslut förlorar kampen ses den som en stark människa som kämpade ända in i slutet. Personen hyllas och man minns hur stark denne person var och man sörjer att sjukdomen vann trots all kamp. 

Men när det gäller en depression som skördar ett liv göms det undan och man anklagar personen som dog i svår psykisk sjukdom. Den personen kämpade inte tillräckligt, den gav upp och är därför en dålig människa. Man anklagar en person för att den har valt att dö, men det är inte så enkelt. Personen har inte valt att vara psykiskt sjuk. Personen har inte valt att ha en sjukdom om påverkar halterna av dopamin och serotonin i hjärnan. Personen har inte valt att ha en sjukdom som kontrollerar alla känslor och tankar och gör dem mörkare än du ens kan föreställa sig.

Så den verkliga frågan är kanske snarare hur mycket fri vilja denna person verkligen hade?

Hur mycket val handlade det faktiskt om? 

Kan du föreställa dig hur det känns att vara i så stor smärta att du inte längre kan stå ut? Kan du föreställa dig hur man i sin desperation skulle göra vad som helst för att bli av med smärtan, för smärtan är det enda du har i ditt liv och det har gått för långt.

Kan du dessutom föreställa dig hur det är att vara svårt sjuk och samtidigt bli totat oförstådd av stora delar av samhället. Att ständigt få höra att det bara är att rycka upp sig och sluta må dåligt. Förstår du hur det känns att höra att man är en börda som bara kostar pengar och att man borde dö så samhället slipper en sådan lat parasit?

Man vill inte dö, men man vill bara inte plåga andra genom sin blotta existens.

Man vill inte dö, bara slippa smärtan som förpestar hela sitt liv. Man vill inte dö, man vill bara inte leva. 

Hur mycket fri vilja är det då egentligen? 

Psykisk ohälsa är väldigt oförstått och det finns idag inga bra behandlingar, så det sista en person som är svårt sjuk och nära att dö av sin psykiska ohälsa behöver är alla dessa elaka kommentarer om hur dålig och värdelös man är. Kommentarer om att man är en börda för samhället och att man bara ska rycka upp sig själv. Kommentarer som bekräftar just de där mörka tankarna som sjukdomen ger. 

Man behöver inte den där negativa attityden från omgivningen när man mår så dåligt. 

Jag är uppväxt och ständigt utsatt för den där negativa attityden och jag kan verkligen vittna om hur otroligt mycket det påverkar att sjukt sinne att ständigt få höra att man är en svag och värdelös människa. Jag kan vittna om hur dessa ord förstärker en redan negativ självbild och då är inte steget från att ge upp hoppet av livet långt. 

Varför är det så svårt för er att förstå psykisk ohälsa när ni så lätt kan känna empati för de fysiskt sjuka?
Hur svårt är det att förstå att precis som om någon drabbas av en fysisk sjukdom som till exempel en tumör där celler växer för fort och utom kontroll, kan det samma hända i känslolivet. Känslor exploderar fram helt okontrollerat. 

Det är inget man rår för och det är inget man kan kontrollera eller bestämma själv. Det är en dödlig sjukdom och det är något som många behöver bli påminda om.

Jag har kämpat mot den här ohälsan jag har så länge jag kan minnas. Jag har krigat så jävla mycket att jag hade kunnat vara Xena - Krigarprinsessan vid det här laget

              
Jag kämpar ett krig mot min psykiska ohälsa och det känns många gånger som ett krig jag kommer förlora. Men vetskapen om att jag ses som svag och dålig gör mig förbannad. 

Jag har kämpat mer än någon verkar fatta. Bara det faktum att jag står på benen idag är ett jävla mirakel. Mitt liv är och har alltid varit en enda lång kamp, men jag har trots det ändå nått så otroligt många mål. Jag har överlevt stora kriser, jag har övervunnit de största av rädslor och jag har tagit mig ur missbruk. Men ändå så finns den där nedlåtande blicken hos samhället, den där blicken som säger att jag är mindre värd. Trots all den kamp jag kämpat så finns det fortfarande så många hårda ord om att jag bara kostar samhället massor med pengar som jag inte är värd. Det är ord om att jag ska skärpa till mig och sluta vara lat. 

Men lat är långt ifrån något jag är.

Jag är inte heller en svag individ, för det är ur prövningar som vår styrka sätts på prov och det är där den tillåts att växa. De prövningar som jag genomgått är varken små eller lättvindiga. 

Detta till trots skulle mitt livs kamp vara totalt ovärdig om jag skulle förlora kampen. För hur mycket jag än har kämpat kommer människor bara se mig som ett misslyckande och en svag människa som går under för något så "patetiskt" som en depression. För det är ju bara att rycka upp sig, eller hur? 

Slutligen vill jag bara säga det att, Självfallet vill jag inte ha cancer.

Jag vill inte vara sjuk överhuvudtaget faktiskt. Men nu är detta min lott i livet. Jag är sjuk och jag är

sjuk på ett sätt som tyvärr inte är så accepterat i dagens samhälle. Det är det jag önskar att det vore ändring på. Jag önskar att jag som psykiskt sjuk skulle få samma respekt och förståelse som jag som fysiskt sjuk får.

Jag önskar att människor inte var så snabba med att döma och se ner på de som är psykiskt sjuka och att de kunde vara mer empatiska. För jag vet ju att ni kan. Ni kan vara empatiska när det gäller fysisk sjukdom, ni kan försöka sätta er in i situationen och stötta en person med fysisk ohälsa.

Så jag förstår inte varför det är så svårt när det gäller en psykisk sjukdom.

 

Psykos

8 april 2016 19:31

Ja, du har så rätt, psykiska sjukdomar är värre än de flesta andra sjukdomar!

http://nouw.com/psykos

Sara Modigh

8 april 2016 19:39

Ja, i alla fall i det avseendet att man inte blir bemött med respekt och förståelse.
Man blir tyvärr utsatt för mycket negativitet i form av fördomar och okunskap när man har en psykisk ohälsa. Något som försvårar väldigt mycket för individen som är drabbad.

 

linda

8 april 2016 20:20

Jättebra skrivet, känner igen mig så väl

Sara Modigh

8 april 2016 21:47

Tack så mycket :)

 

Petra

8 april 2016 23:20

Så bra skrivet. Träffat så många som inte blir förstådda eller bemötta med respekt. Jag tror i mångt o mkt att detta oförstående hänger kvar sen "förr" då personer med psykisk ohälsa va "dårar" lr svaga.

Tror också att det är så mkt lättare att "förstå" cancer för det kan man ta på, se...

Sara Modigh

9 april 2016 01:05

Ja det tror jag absolut är en stor bidragande faktor. Det är ju trotts allt inte särskilt många år sedan man bara spärrade in alla psykiskt sjuka å mentalsjukhus och förvarade dem där.

och visst kan man "se" cancer på ett sätt. Men samtidigt så kan alla känna sorg och vet hur mycket det smärtar. Är det då så svårt att sätta sig in i hur det är att leva med sådan smärta jämt och ständigt?

 

Mirjam

8 april 2016 23:20

Du är hårdare än Xena! Med rejält försprång.

Sara Modigh

9 april 2016 01:06

Tack ska du ha Mirjam! :D

 

Maria

9 april 2016 10:24

Bra skrivet. jag har tänkt på detta många gånger och sa en gång till läkaren till psyk att jag önskar att jag hade fått cancer så hade jag fått dött i frid. Men det tyckte han var korkat sagt.

http://www.borderlinelivet.blogg.se

Sara Modigh

9 april 2016 11:50

Ja, egentligen är det ju inte just sjukdomen man vill ha, utan den medmänsklighet man får när man har en allvarlig fysisk åkomma. En medmänsklighet som tyvärr inte finns när det kommer till psykisk ohälsa.
Ofta finns inte ens empati och förståelse inom vården vilket jag tycker är fruktansvärt.

 

Tore

9 april 2016 22:05

Hej. Hittade Din blogg då Jag sökte ms-relaterat då Jag själv har ms.
Du skriver så uber-bra. Stjärnskribent är Du. Intelligent är Du trots det hemska som härjar i Ditt huvud. Styrka till Dej.

Sara Modigh

10 april 2016 15:23

Åh, tack så mycket Tore, det glädjer mig att höra :)
Alltid roligt när någon uppskattar det man skriver!

 

deninrekampen

9 april 2016 23:08

Väldigt bra inlägg! Sanningen måste fram! Även om det inte syns på oss som lider av psykisk ohälsa så behöver vi minst lika mycket stöd som när man får en fysisk sjukdom! Och respekten! Ta hand om dig! Kram

http://deninrekampen.bloggplatsen.se

Sara Modigh

10 april 2016 15:24

Tack så mycket!
Vi behöver verkligen stöd och respekt.
Det är inte lätt att vara sjuk oavsett om det är fysiskt eller psykiskt som man är drabbad

 

Jenny

10 april 2016 00:17

Bra skrivet :)

http://Missispiggis

Sara Modigh

10 april 2016 15:24

Tack :)

 

Anonym

10 april 2016 09:38

Så himla stark du är. Så bra skrivet.

Sara Modigh

10 april 2016 15:24

Tack så mycket :)

 

100 änglar

16 april 2016 11:37

Otroligt bra skrivet! //Dottern

http://hundraanglar.blo.gg

Sara Modigh

18 april 2016 12:41

Tack så mycket :)

 

Alice

10 april 2017 09:16

Jag håller med dig! Du har skrivit en oerhört bra beskrivning för de som inte har drabbats av psykisk ohälsa så att de ska förstå. Jag lider själv av psykisk ohälsa och vill att kunskapen ska spridas vidare. Sprid detta inlägg mera! Lägg upp det på Facebook, Twitter, Instagram och andra sociala medier. Detta inlägg är så viktigt för människor att läsa!
Ta hand om dig och kämpa vidare! Du är stark! Kram!

Sara Modigh

11 april 2017 18:28

Tack så hemskt mycket!
Blir så glad av dina ord, det betyder mycket för mig ska du veta.
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...