En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under april 2012

Av Sara Modigh - 22 april 2012 06:00

Varför har folk så svårt att förstå?

Jag blir riktigt sårad när folk säger "ta dig i kragen och ryck upp dig".

Om det nu vore så lätt, varför är folk då sjuka?

Som en person nyss sa. "efter som jag vet att du bara har lite ångest och depp så skulle jag säga år dig att skärpa dig"

Det handlar inte om "bara lite ångest och depp"

Jag har riktigta ångest attacker. Jag har så kraftig ångest att jag blir medvetslös och jag slutar till och med att andas . Min kropp lägger av helt och hållet!

Jag blir så deprimerad att jag inte klarar av att gå upp ur sängen. Jag har ständigt en malande ångest som gör mig stel av skräck. jag har fobier för så mycket att jag inte klarar av att leva ordentligt.  Och att då få höra "skärp dig" det är ett sådant jävla slag. Det får mig att känna mig så jävla dålig. Här kämpar jag allt jag kan dag ut och dag in. Varför ska jag änns kämpa. Det duger ju inte ändå.


Av Sara Modigh - 19 april 2012 19:45

Nu börjar våren komma. Även fadt det fortfarande är ganska kallt så har vårblommorna börjat komma fram.

Det firade jag och Jakob med att gå ut och fotografera lite :)


IMG_2652


tuss


IMG_2607

Av Sara Modigh - 15 april 2012 00:15

I mitt bröst finns tusen skärvor.

Skärvor av det som tidigare var mitt hjärta.

Varsamt jag lagt mitt hjärta i dina händer.

Men mitt hjärta du krossade och tusen små skimrande bitar är allt som finns kvar.

Med regn i blicken och glittrande glas i mitt bröst ber jag dej med bruten röst , "älska mig, snälla älska mig

Av Sara Modigh - 6 april 2012 04:30

Jag har på senaste tiden (det senaste 2-3 åren) stött på väldigt många personer på Internet som precis som jag lider av psykisk ohälsa.  I samband med att jag började vara mer och mer öppen med det faktum att jag har psykiska problem och ärr på armarna så har många likasinnade kommit i kontakt med mig via olika internetsidor.  Vissa väldigt blyga och tillbakadragna och andra väldigt öppna. Vissa har inte berättat för någon om hur dom mår medans andra vill berätta för hela världen. Men i detta har jag märkt ett fåtal som var och varannan dag hotar att ta livet av sig. Jag vet inte om det bara är ett sätt att få kontakt med de personer som dem har i sin omgivning eller om det är på allvar. Det har skrivits så många gånger "i natt ska jag ta livet av mig" eller "om jag dog skulle ingen märka det" att de flesta inte längre tror på personerna. Det är riktigt jobbigt att se detta tycker jag. Både för omgivningen och för dessa personer som mår så dåligt.

Att ha någon man tycker om ständigt hota med att ta sitt liv måste vara otroligt jobbigt. Den oron man skulle känna är tillräckligt för att kunna bryta ned en person helt och hållet. Det leder till att folk efter ett tag tar avstånd för att dom inte orkar med den ständiga oron.   Och från andra hållet sett, Att må dåligt och känna hur alla försvinner är fruktansvärt. Kan det vara så att dessa självmordshot är ett sett att räkna hur många som fortfarande finns kvar? Hur alvarliga är hoten? och vad ska man göra åt dessa hot?

Hur ska man hantera en person som hotar med självmord? Jag vet faktiskt inte. Jag tror att en självmordsbenägen person behöver känna sig älskad och omgiven av människor så att personen ser vilka den lämnar efter sig.  Men jag tror också att den som ofta hotar med att begå självmord inte är den som faktiskt begår självmord till slut. Jag tror att det är större chans att den som håller sina självmordstankar dolda är den som slutligen tar sitt liv. 

Den som verkligen vill dö berättar inte om sina planer att avsluta sitt liv. Berättar man finns det en liten del som faktiskt vill bli räddad. Även fast personen själv kanske inte är medveten om det.

Så för att komma till det jag ville ha sagt. Om man hotar att ta sitt liv alldeles för ofta, kommer nån tro på personen den dagen den verkligen genomför det? Kommer det finnas nån kvar för att kämpa med personen när den "ropat varg" för många gånger.

Av Sara Modigh - 5 april 2012 00:00

Idag har det gått ett helt år sedan jag senast skadade mig själv. Det känns helt otroligt. Det har verkligen kännts som om denna dagen aldrig skulle komma.

Jag har så många gånger fallit tillbaka efter 6-7 månader. Men jag har alltid fortsatt att kämpa. De senaste dagarna har vart rätt tuffa. Härrom dagen satt jag med rakbladen i händerna, jag satt till och med med ett rakblad tryckt mot armen. Men jag kämpade och jag drog aldrig rakbladet över armen. Jag skadade mig inte och nu har jag nått ett år utan att självskada.

Det känns så bra. Jag har kämpat länge och hårt för att nå detta mål.

Jag har lärt mig att inte fly från mina kännslor. Jag har lärt mig att distrahera mig själv när ångesten är som värst. Men jag har även lärt mig att bara låta ångesten vara. Att känna den, notera och bekräfta min ångest utan att bli hysterisk över de kännslor jag har.

Det ända jag har svårt med är när ångesten blir riktigt stark eller om jag inte vet varför jag har ångest. Jag vill gärna förstå varifrån ångesten kommer så att man kanske kan göra nått åt det.

Av Sara Modigh - 2 april 2012 16:30

Jag bara gråter och gråter och gråter. Kan inte sluta. Jag mår så dåligt. Det känns som om mitt hjärta är helt krossat av sorg. Har gråtit hela natten.

Känner mig helt uttorkad. Som om jag gråtit ut all vätska ur min kropp. Ögonen bränner, huvudet bultar och jag har träningsvärk i magen från all gråt.

Inatt eller snarare i morse när Jakob sov så grät jag så mycket att jag spydde. Så här mycket har jag inte gråtit på flera år. Är helt utmattad.

Så utmattad att jag efter att jag spydde svimmade inne på toaletten.  Somnade av ren utmattning där på de iskalla hårda golvet.  Jag låg i en timme på golvet innan jag orkade ta mig upp. När jag vaknade till låg både fluffis och beauty där på golvet med mig. Mina älskade så katter. Fluffis var lika iskall som jag den stackarn. Han blev väldigt glad när jag stapplande gick till den varma sängen så vi kunde värma oss. Låg och grät ett tag tills jag slutligen somnade. Sov rätt okej, förutom mardrömmarna Vaknade nyss av att jag hade börjat gråta igen. Jag gråter till och med när jag sover. Det gör så ont inom mig.

Nu ska jag gå och sova igen så jag slipper sitta här och känna mig ensam.

Av Sara Modigh - 1 april 2012 21:30

Jag mår så jäkla dåligt. Vet inte va jag ska ta mig till. Allt är ett helvete.

Orkar inte med all skit! Kommer det aldrig bli bättre, är det så här det ska vara resten av mitt liv? Vill jag i så fall fortsätta kämpa? Är det ens värt att försöka?

Gråter mig till sömns nästan varje natt. Sover skitdåligt om jag inte tar mina seroquel men dom hjälper bara när man inte tagit dom på några veckor så kan liksom bara få sova ut 2 gånger i månaden.  Känner mig så grymmt nedstämd just nu. Ser verkligen inte att de finns några hopp.

Allt jag gör är bara fel. Jag är en ful, äcklig bitch. Borde fan dö så att alla slipper mig. Duger ju ändå inte till nått. Jag är bara ett problem. Ett stort jävla vidrigt problem.

Vad jag än gör så är det fel. Hur mycket jag än kämpar så duger det inte. Hur mycket jag än försöker så är det alltid fel.

FEL, FEL, FEL!

Jag är så nära det jag kämpat med så länge. 5 dagar kvar. Ska jag misslyckas ännu en gång? Det vore ju typiskt mig. Jag är ju totalt misslyckad hela jag!

Duger verkligen inte till nått! Det är tur att jag iallafall har min lilla fluffis. Utan honom hade jag inte orkat leva meer! Det är för Fulffis jag lever. Jag fasar verkligen för den dagen han försvinner från mig. Hur ska jag kunna leva utan min älskade katt. Min katt som finns där vid min sida när jag mår dåligt. Min katt som är den ända som som tröstar mig när jag mår dåligt. Min katt som kryper tätt intill när ångesten kommer Som slickar min kind när tårarna faller.  han som spinnande sover på min arm hela nätterna.  Jag älskar verkligen min lilla fluffis så otroligt mycket.

fs_444472213_90794_1266868167puss_79332117


Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards