En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under juni 2015

Av Sara Modigh - 29 juni 2015 11:45

Alltså vilken helvetesdag det var igår. Framför allt smärtmässigt men även psykiskt.
Vi spenderade hela dagen igår med att försöka gå igenom och sortera alla av mammas saker som står hos mormor och det är ju ett evighetsprojekt att bara få alla att komma dit och ta tag i det. Så när det nu bestämdes att det skulle påbörjas eftersom alla var lediga så fick jag ju släpa mig dit trots att jag redan på morgonen hade väldigt svåra smärtor.

Men det bara var jag, Jakob och ett av mina tre syskon som verkligen hjälpte till ordentligt så fick jag slita väldigt hårt och det tar ju psykiskt också att de andra två inte kunde offra sig lite de med.

För det var fasiken inte lätt för mig.

Jag tror inte att någon förstår hur det är att ha sådan smärta att man knappt vet vart man ska ta vägen. Igår brände det i hela kroppen som om jag fått kokhett vatten slängt över mig stup i kvarten, knäna värkte, höfterna smärtade och ryggen gjorde så ont så jag höll på att svimma och ingen ställning kunde lätta på smärtan. Det kändes som om det stod en elefant på mina kotor och det liksom strålade ut från ryggen ut i både armar och ben. Smärtan gör ju mig också väldigt irriterad för det är så jobbigt att ha så ont. 

Jag låg i en hög på marken framåt kvällen och kunde knappt röra mig av smärtan och jag mådde så illa att jag nästan spydde i mormors trädgård. Jag liksom hulkade så tårarna rann av ren smärta för hela kroppen började protestera. Det var både tunga lyft och värmen som tog hårt på mig på grund av min MS.

Men jag försökte hålla de inom mig och att inte visa något utåt för jag försökte vara stöttande för alla andra. Men smärtan tar hårt och jag blir väldigt irriterad när jag har ont.

Så igår kände jag bara att när folk som inte ens hjälpte till skulle komma och lägga sig i hela tiden eller det faktum att två syskon knappt hjälpte till alls att det blev extra jobbigt med smärtan. 


Just för att jag hade så ont och jag ändå var där och hjälpte till så kändes det jättetråkigt att inte alla kunde vara med och hjälpa till. Jag tycker ju att man faktiskt får offra sig lite när man bestämt en dag då man ska göra det och alla samlats för det. 


Jag vet hur det är att behöva göra svåra saker. Jag har mått dåligt hela livet och det kommer komma massor av saker som man inte vill göra för att det är jobbigt, svårt eller tråkigt. 
Men ibland måste man göra saker även om det är väldigt jobbigt. För det kommer ju inte bli lättare bara för att man skjuter upp det.

Det är svårt att gå igenom alla mammas saker och slänga och skänka bort allt som man inte får plats med. Speciellt eftersom jag och Jakob egentligen inte har plats för något. Det finns ju mycket som man tänker att "Det skulle vara kul att ha sen när vi flyttar till hus". Men vem vet om vi någonsin kommer kunna flytta till hus. Vi kan ju inte spara massa saker i all evighet bara för att.

Men lite småsaker fick vi med oss i alla fall men det mesta går till secondhand och sortergården. 


Vi hann bara med en bråkdel av alla saker igår och då var jag och Jakob där i nästan åtta timmar och jobbade.

Så nästa gång hoppas jag att alla andra är mer engagerade och slutar tänka så mycket på sig själva och istället hjälper till så att vi kan få det här gjort. Mormor har haft hela sitt "kontor" fyllt till bristningsgränsen i snart tre år och hon vill ha ut sakerna nu, och jag förstår henne. 


Så ja, gårdagen var fylld med sorg, besvikelse, smärta och irritation istället för att bli en dag som man egentligen hade kunnat göra fin genom att minnas och ta farväl av sakerna tillsammans. 

      

Av Sara Modigh - 27 juni 2015 10:45

För två år sedan skrev jag det här inlägget:

 


Jag kommer så väl ihåg den där frustrationen och skräcken jag kände då. 

Det skrämmer mig fortfarande att vårdcentralen var så nonchalant inför de symptom som uppvisades. 

Just då var jag så otroligt sjuk och INGEN ville lyssna på mig eller tog det på allvar.

Jag visste att något var väldigt fel och jag fruktade verkligen för mitt liv. Jag kände mig döende. 


Jag tror inte att ni förstår paniken man känner när man vet att man är svårt sjuk och ingen tror på det.

Under flera månader så ignoreras det och skylls på saker relaterat till min psykiska problematik. 

Men jag visste att det var något annat, något fysiskt. Men jag visste inte vad. 

Jag var jätterädd, tänk om det var något dödligt? Något som skulle ge mig skador för livet om jag inte fick hjälp fort?

Tankarna var många vid det laget och jag började själv söka information och allt mer tydde på MS.

Varje sak som jag hade känt och som jag hade sökt hjälp för på vårdcentralen stämde in på MS-diagnosen och jag blev mer och mer övertygad om att det var MS jag hade. 


Just då kände jag mig så otroligt sviken och övergiven. 

Jag satt där hemma i min lägenhet helt ensam om dagarna och kände hur jag blev sjukare och sjukare. Fick ena skovet efter det andra och jag fick ingen hjälp. Flera månader gick och jag var på vårdcentralen vid flera tillfällen och jag kände att jag inte fick någon respons. 

Jag blev mer och mer uppgiven över att ingen lyssnade på mig och tog mina problem på allvar.

Skulle de någonsin lyssna eller skulle jag få sitta i min ensamhet och ruttna bort tills jag dör?


Två år har gått sen jag skrev det där inlägget och jag fick ju tillslut min diagnos.

Jag fick en diagnos eftersom jag inte gav upp. Jag tjatade och tjatade och kom tillbaks gång på gång för att få en utredning. 

Men vad hade hänt om jag faktiskt hade gett upp efter det där besöket hos läkaren som var så övertygad om att det bara var lite ångest?

Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade fått medicin mot min ms?

 

Med tanke på hur snabbt förvärrande min MS var så tror jag att det hade kunnat gå väldigt illa. 

Jag fick gå in i andra linjens behandling efter bara fyra månader med diagnosen då jag fick skov trots den första bromsmedicinen jag fick prova.


Det gör ont i mig när jag tänker på hur otroligt svårt det är att få hjälp när man har en psykisk diagnos sen tidigare. 

Eftersom jag varit väldigt öppen med vad som hände mig har flertalet personer anförtrott sig till mig med liknande historier så jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om den här upplevelsen. 

Jag hade ju ändå turen att vara i en psykiskt frisk period i mitt liv och ha mycket stöttning runt omkring mig så att jag orkade fortsätta kämpa för att få en ordentlig utredning. Är man sjuk så orkar man inte alltid kämpa för att få vård. Alla har inte den möjligheten att kämpa så.

Så vad händer då med de människorna?


Vem ska hjälpa dem att kämpa?

Av Sara Modigh - 25 juni 2015 18:45

Något som jag tycker är väldigt roligt är att gå på Secondhand.

Man kan hitta så mycket roligt på secondhand-affärer och jag tycker att man blir gladare när man hittar något bra där, för det är inte samma självklarhet att hitta något där som man förväntar sig i en vanlig affär. Inte för att alltid hittar något i en vanlig affär. Men man uppskattar det inte lika mycket i en vanlig affär utan där blir man bara irriterad när inget passar och storlekar saknas. På secondhand så finns det ju oftast bara ett av varje plagg så att hitta något som passar och man tycker är snyggt är ju inte alltid det lättaste så som sagt. När man väl gör det så blir man väldigt glad. 

Sen känns det ju bra att man vet att pengarna man lägger på det man köper kommer att gå till bra saker som till exempel förskolor i Etiopien, stöd till handikappade barn i Tanzania, kamp mot kvinnlig könsstympning, till skolor i Sudan och till fattigdomsbekämpning i Rwanda

Det sparar ju också på miljön att handla på secondhand och skänka sina gamla saker dit istället för att slänga och köpa nytt hela tiden. 

Speciellt jag som inte kan tyckas hålla en vikt mellan ena sommaren till andra har ju behövt köpa nya kläder varje sommar och då har secondhand vart väldigt bra. 


Idag var jag och letade sommarkläder, för jag har ännu inte gett upp hoppet om en varm och solig sommar.

Jag åkte till Erikshjälpen på Herkulesvägen idag och det är nog min favoritbutik när det kommer till kläderna. Myrorna är rätt bra med, men jag tycker att de är en aning dyrare och jag är ju inte jätterik så ibland behöver man tänka på det också. 

 

Idag lyckades jag införskaffa mig 4 klänningar och en baddräkt för 270 kronor

 

Så jag är nöjd med dagens fynd.

Köper mycket av mina kläder på secondhand faktiskt. 

Vet att det är många som tycker att det är snuskigt, men jag bryr mig faktiskt inte. 

Man ser ju rätt fort vad som är helt och rent och vad som man inte vill ha på sig. 

Ofta hittar man ju kläder med prislapparna kvar som bara kostar en bråkdel av originalpriset. 

Sen har man ju tvättmaskin, jag har absolut inget emot att bära kläder som någon annan haft innan.

Ni som har det kan ju ta och bada i Klorin och knulla oskulder bäst ni vill i er rädsla att dö i pest om ni nuddar något som någon annan redan använt. ;)

 

Som sagt, jag är nöjd :D

Speciellt med baddräkten, jag har tänkt köpa en likadan för att jag saknade min gamla(som var likadan fast röd och vit istället för det blåa mönstret) som blev för stor, men har inte haft råd.

Den såg ut som ny dessutom så känns jättebra.

Sen så gillade jag den blåa klänningen med blommor på väldigt mycket. Den var nog favoriten.

Vilken tyckte ni var finast? 

 

Av Sara Modigh - 23 juni 2015 15:00

Självskadetankarna har jag nästan inte kvar längre även om de fortfarande finns där. Men impulsen att självskada finns där inom mig som om det vore en naturlig reaktion att självskada, och på sätt och vis är det ju det för mig. När allt är jobbigt och svårt känns det alltid som att en självskada är enda utvägen.
För under hela min uppväxt så var just det min utväg. Det var lösningen på mina problem och vägen jag alltid gick för att hantera alla problem som uppstod.


Det har varit väldigt svårt att lära mig att hantera dessa självskadeimpulser och alla återfall jag haft beror på att jag misslyckats med att hantera de känslor, tankar och impulser jag haft i den stunden.

Det är svårt och jag har vart nära att ge upp många gånger.

För mig har det varit viktigt att kunna stanna upp i situationen och analysera de tankar och känslor som finns.


"Varför vill jag självskada?
Hur skulle det hjälpa mig just nu?
Hur hjälper det på lång sikt? Är det en lösning på problemet?
Är det verkligen värt att självskada nu efter så lång tid utan självskador?"


Jag skrev för ett tag sedan ett inlägg som ett par personer tog illa upp över, vilket jag också väntade mig. Jag skrev med en rätt hård ton och inlägget var ganska mycket skrivet i affekt. 

Min blogg är väldigt mycket känslostyrd men jag brukar vänta med att publicera sådana inlägg tills känslorna som drev mig till att skriva lagt sig och jag kan se med neutrala ögon på det jag skrivit. Jag såg att inlägget var hårt men jag ansåg ändå att jag hade en poäng och jag står fast vid det som jag skrev. 

Jag tycker inte att man ska skylla att man har självskadat på en annan individ bara för att den inte skrev "triggervarning" framför sitt inlägg på Facebook. 

Jag tycker verkligen att det bara är ett sätt att själv slippa ta ansvar för sitt beteende. 

Genom att skylla på yttre omständigheter varje gång du självskadat så tar du själv inte ansvar för att göra en förändring, utan du skyller på andra för att de inte gör en förändring åt dig. 


Det finns ingen annan än du som kan bryta ditt beteende, ju fortare du accepterar det desto bättre.


Att du blir triggad är naturligt, alla som mår dåligt har saker som triggar dem och det kan vara vad som helst. Allt från att se en kaninunge till att känna lukten av grillat kött. Men man kan inte begära att en hel värld ska censureras för just dig. Det är inte alla andra som måste göra en förändring utan det är du. 

Jag vet att det är jättesvårt och jag har själv varit där du är!

Efter snart tjugo år med självskadetankar och självskadeimpulser så tro mig jag vet! 

Jag vet precis hur det är när man blir triggad och tankarna kommer, hur tanken stannar kvar och man känner att man måste utföra handlingen för att kunna komma vidare. Det blir en impuls som nästan är omöjlig att ignorera. Tankarna försvinner inte förrän handlingen är utförd. 
Det är i alla fall så det kännes för mig.

Men grejen är ju att när man lär sig att hantera just den känslan så kommer man inte behöva utföra handlingen bara för att impulsen eller tankarna kommer. 
Det är just det jag syftar på, så länge du inte själv tar på dig ansvaret så kommer det vara väldigt svårt att sluta.
Det handlar om att förstå sin problematik och att arbeta på den för att må bättre och kunna fungera i livet.

Det viktigaste är att lära sig hantera just de där impulserna och självskadetankarna som kommer. 

Att fly i från att bli triggad är bara kontraproduktivt. Det är precis som att rädslan för ångest och undvikandet av allt som ger ångest gör att man blir sjukare och ångesten får ett hårdare tag om dig.

Undvikandet och rädslan för att bli triggad och få självskadetankar eller impulser fungerar likadant.

Du låter den få ett hårdare grepp om dig när du inte lär dig att hantera den och istället bara undviker, fruktar, flyr och skyller på andra.  




Jag är som sagt av åsikten att man själv är den enda som kan göra en förändring och tänker man på självskadebeteendet som ett sockerberoende till exempel (för det är otroligt likt faktiskt) 
Så kan man ju se det som att sockerberoendet började kanske på grund av yttre omständigheter, men om du ser en unge sitta med en godispåse så är det inte barnets fel om du går och köper godis efteråt. Det var din impuls att köpa godiset, du klarade inte av att hantera de känslor som uppkom när du såg godiset och du kunde inte motstå suget.
Det gör inte dig till en dålig människa. Men att skylla på barnet är att fly undan det egna ansvaret. Säger man istället att "ja, nu blev det såhär. Jag klarade inte av att stå emot denna gången, nästa gång måste jag försöka göra på ett annat sätt. Hur kan jag göra för att komma ur mitt destruktiva beteende?"
Så lär man sig att tänka för sig själv och ta eget ansvar och det är det absolut bästa sättet att ta kontroll över sitt missbruk.
Första steget i att kunna bli av med ett problem är att erkänna att man har ett och det är viktigt att förstå att man själv kan göra en förändring. 

 

För det kan du!

Bara genom att titta på dessa två bilder så kan man se den förändring som jag lyckats åstadkomma de senaste fem åren. 

 

Av Sara Modigh - 21 juni 2015 10:45

 

Just det, titta här vad jag faktiskt lyckades bygga ;)

Nä , men vi fick ihop soffan, alla utan en skruv gick att få i men jag tror nog att soffan håller ändå. 

Så igår kväll kom solen så lämpligt, så då passade vi på att inviga våra nya balkongmöbler med att äta lite glass i solen. Sen spelade vi lite spel med Jakobs syster som var hos oss och hälsade på igår eftermiddag-kväll. 

 


Idag ska vi städa det sista på balkongen så nu kommer det nog bli fint där ute.

Känns bra att ha en balkong med bra möbler så att man kan sitta där ute. 

Innan hade vi ett stort runt bord och massa fällstolar i plast runt och de ar ju inte så jättetrevliga att sitta i.

Så vill ni komma på balkongsittarkväll och spela lite spel eller sitta och prata så är ni välkomna haha

Av Sara Modigh - 20 juni 2015 13:00

Oj oj oj vilken rolig dag vi hade igår.

Vi började dagen med att åka med Jakobs syster och hyra ett släp så att vi kunde åka till Jysk och hämta våra nya balkongmöbler. 

Så det hjälpte hon oss så snällt med på förmiddagen. 

När vi kom hem och hade burit in de där extremt stora lådorna så åt vi lite mat och började bygga lite men det var ju väldigt dåliga instruktioner så var en aning komplicerat så vi han bara bygga klart en liten del innan vi skulle göra oss i ordning för att åka på vårt traditionella släktkalas.

Så vi var där och grillade, åt tillsammans och lekte lekar. 

      

Vi tävlade i femkamp och jag förlorade :( Fast jag var bäst i fotbollsgrenen.. Snyft 

Vi hade också en partävling där man skulle tävla två och två. Man skulle knyta ihop benen och springa en sträcka och sen få upp knuten och sen springa med en potatis på en sked

och även där förlorade jag. Fast jag offrade mitt ben.

Men jag är glad ändå. 

Tog även mitt traditionella foto och en favorit i repris från förra året. Utöver det så blev det inte så mycket mer bilder tagna eller snarare i princip inga mer bilder.

   


Vi hade väldigt kul och trevligt där och sen framåt nio så drog vi (Jag, Ludvig och Jakob) hem till Alfons på förfest tillsammans med deras kompisar.

Sen hittade vi massa unga killar som satt ute på Alfons gård som vi umgicks med ett tag. Men de kändes lite för unga så efter ett tag drog vi vidare till krogen och hade det trevligt där och dansade fram till stängning.

Då drog de som återstod av partyt till McDonalds för att äta lite innan det var dags att åka hem med alla småpojkar. Ja, jag var säkert näst äldst av alla som var med och enda tjejen men det var riktigt kul :P 

Idag mår jag bättre än jag förtjänar tror jag haha

Har haft huvudvärk i fyra dagar i sträck och trodde inte jag skulle oka mer ut igår för jag hade så ont i huvudet på kvällen. Men tog en huvudvärkstablett innan förfesten och idag har jag ingen huvudvärk alls trots att jag var ute och drack till klockan fyra.

Så det känns ju bra.

Dagen till ära så har jag tänkt bygga balkongmöbler så vi får väl se hur jag mår efter det helvetet :P

Önska mig lycka till med balkongmöbelsbyggandet nu.

Jag hoppas att ni också haft en kul midsommarafton och att ni får en trevlig midsommardag.

 

Av Sara Modigh - 17 juni 2015 13:00

 

En skräck som är fullständigt orimlig. Men ändå, så skrämmer mig så otroligt mycket. 

Jag vet inte varför. Men varje gång det ringer på dörren får jag en fruktansvärt hjärtklappning. Det känns som om hjärtat försöker ta sig ut genom min hals.

Det är en frustrerande rädsla, för även om jag vet att någon är på väg, vet precis vem och när den ska komma så får jag samma hjärtklappning när det plingar på dörren. 

Men kommer det någon och plingar på när jag inte är beredd på det så kommer även katastroftankar.

Som att det brinner i huset och att alla måste ta sig ut, att det är någon som letat upp mig och ska döda mig eller att det hänt något allvarligt med någon jag älskar.

Men så har det ju aldrig varit, oftast är det ju någon Jehovas vittne eller någon som vill sälja något.


Så varför dessa tankar? Jag fattar det verkligen inte.

Även om det ringer någon från ett okänt nummer kan jag känna likadant. 

Första tanken är alltid "Vad har hänt nu samtidigt som hjärtat slår så hårt som om det försökte hoppa ut"


Jag vet ju att detta egentligen är helt ologiskt. Men detta är verkligen något som triggar igång min ångest till max.

Det är som om någon vrider på ångesten på fullkraft i några sekunder.

Den lägger det sig ganska fort men hjärtklappningen kan sitta i som om man har sprungit ett maraton. 

Ibland är det verkligen svårt att förstå sig på den här sjukdomen. 

Av Sara Modigh - 16 juni 2015 15:15

Att fråga "vad vill du prata om?" är en av dem största konversations/stoppare någonsin.


Finns verkligen inget tråkigare sätt att skapa ett samtal. Känns ju bara totalt oengagerat.
Säger du så till mig så försvinner direkt all lust att prata med dig.

Varför kan man inte bara prata och se vart samtalet leder, måste man bestämma innan vad man ska prata om.

Jadu Birger, nu ska vi prata om åsnor i tio minuter och sen pratar vi om hur man lagar de bästa pannkakorna.

Låter ju bara hur trist som helst att bestämma i förväg vad man ska prata om. Är ju inte direkt som att jag har något specifikt ämne som jag vill prata om jämt heller.
Brukar folk ha det? Förutom sex då som 98% av alla på internet verkar vilja prata om hela tiden när man chattar.


Bara en tanke liksom 


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se