Direktlänk till inlägg 27 juni 2015
För två år sedan skrev jag det här inlägget:
Jag kommer så väl ihåg den där frustrationen och skräcken jag kände då.
Det skrämmer mig fortfarande att vårdcentralen var så nonchalant inför de symptom som uppvisades.
Just då var jag så otroligt sjuk och INGEN ville lyssna på mig eller tog det på allvar.
Jag visste att något var väldigt fel och jag fruktade verkligen för mitt liv. Jag kände mig döende.
Jag tror inte att ni förstår paniken man känner när man vet att man är svårt sjuk och ingen tror på det.
Under flera månader så ignoreras det och skylls på saker relaterat till min psykiska problematik.
Men jag visste att det var något annat, något fysiskt. Men jag visste inte vad.
Jag var jätterädd, tänk om det var något dödligt? Något som skulle ge mig skador för livet om jag inte fick hjälp fort?
Tankarna var många vid det laget och jag började själv söka information och allt mer tydde på MS.
Varje sak som jag hade känt och som jag hade sökt hjälp för på vårdcentralen stämde in på MS-diagnosen och jag blev mer och mer övertygad om att det var MS jag hade.
Just då kände jag mig så otroligt sviken och övergiven.
Jag satt där hemma i min lägenhet helt ensam om dagarna och kände hur jag blev sjukare och sjukare. Fick ena skovet efter det andra och jag fick ingen hjälp. Flera månader gick och jag var på vårdcentralen vid flera tillfällen och jag kände att jag inte fick någon respons.
Jag blev mer och mer uppgiven över att ingen lyssnade på mig och tog mina problem på allvar.
Skulle de någonsin lyssna eller skulle jag få sitta i min ensamhet och ruttna bort tills jag dör?
Två år har gått sen jag skrev det där inlägget och jag fick ju tillslut min diagnos.
Jag fick en diagnos eftersom jag inte gav upp. Jag tjatade och tjatade och kom tillbaks gång på gång för att få en utredning.
Men vad hade hänt om jag faktiskt hade gett upp efter det där besöket hos läkaren som var så övertygad om att det bara var lite ångest?
Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte hade fått medicin mot min ms?
Med tanke på hur snabbt förvärrande min MS var så tror jag att det hade kunnat gå väldigt illa.
Jag fick gå in i andra linjens behandling efter bara fyra månader med diagnosen då jag fick skov trots den första bromsmedicinen jag fick prova.
Det gör ont i mig när jag tänker på hur otroligt svårt det är att få hjälp när man har en psykisk diagnos sen tidigare.
Eftersom jag varit väldigt öppen med vad som hände mig har flertalet personer anförtrott sig till mig med liknande historier så jag vet ju att jag är långt ifrån ensam om den här upplevelsen.
Jag hade ju ändå turen att vara i en psykiskt frisk period i mitt liv och ha mycket stöttning runt omkring mig så att jag orkade fortsätta kämpa för att få en ordentlig utredning. Är man sjuk så orkar man inte alltid kämpa för att få vård. Alla har inte den möjligheten att kämpa så.
Så vad händer då med de människorna?
Vem ska hjälpa dem att kämpa?
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se