En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under maj 2018

Av Sara Modigh - Onsdag 30 maj 09:00

 


Wow, Mister hobbypsykolog kommer och talar om för mig vad jag bör och inte bör göra baserat på en bild på mig. 


Sådant här gör mig så jäkla förbannad, alltså på riktigt. Det är så otroligt oansvarigt att säga åt sjuka människor att sluta ta sina mediciner. 

Jag är redan i ett stadie i min depression där jag funderar på att sluta med mina mediciner och bara gå ner mig själv totalt i mörkret. För när jag är i en depression blir jag väldigt destruktiv och hade jag vart så instabil som jag var för några år sedan hade jag kanske slutat med medicinen efter en sådan där kommentar. 

Något som faktiskt skulle kunna innebära en fara för mitt liv. För jag har väldigt mycket självdestruktivitet och självmordsförsök i mitt bagage.


Hur mycket jag än ogillar att behöva ta mediciner så gör jag ju det för mitt eget bästa. Jag kan inte bara lägga av med all medicin och förvänta mig att bli frisk. Snarare tvärt om. 

Utan min bromsmedicin kommer jag bli sjukare i min MS och utan mina antidepressiva kommer min depression bli värre. 

Att jag "inte ser nedstämd ut" beror väl främst på att jag inte visar den sidan utåt och att många gånger är det helt osynligt. En människa kan skratta och le utåt men vara helt förkrossad på insidan. För när det väl kommer till kritan kan vi aldrig se vad som rör sig inom en annan människa. 

Du kan inte se en depression, du kan inte se ångest och du ser inte all sorg en människa bär på. 

Framför allt inte på en enstaka bild. 


Ett leende är lätt att fejka. Tjejen som skrattar högst kan vara hon som gråter sig till sömns varje kväll och önskar att hon vore död. 
Tro mig när jag säger att bilder inte alltid berättar hela historien. 
När jag tar en bild på mig själv så gör jag ju det när jag har en bra dag, inte en dag då jag inte duschat eller borstat tänderna på två veckor. 
Jag tar ju inte bilder på mig själv de dagar jag inte ens tar mig upp ur sängen. Det borde väl egentligen säga sig självt kan man ju tycka. 

För även vi med depression har våra bra och dåliga dagar. Självklart är vi ju då oftast mest kreativa när vi har en bättre dag. En dag då vi hittar lite energi. 


Sen förstår jag inte riktigt vad du menar med att jag utnyttjar vårdens resurser? 

Menar du att jag inte är värd att få den vård jag behöver? 

Dessutom vad vet du om min kontakt med vården, och vilka typer av behandlingar jag får? 

Just det, absolut ingenting. Du vet inte hur ofta jag är på sjukhuset, du vet inte varför jag är där eller vad jag gör där. 

Du vet inte vad jag medicineras för och av vilken anledning. Du vet inte vilka mediciner jag tar och hur de hjälper min hälsa. 

För hade du vetat det hade du inte kläckt ur dig en så urbota korkad kommentar! 



Av Sara Modigh - Torsdag 24 maj 20:44

Som ni säkert har märkt så skriver jag knappt alls på min blogg längre. Dels för att jag har hamnat i en ganska rejäl svacka, men också för att jag inte brinner för bloggandet på samma sätt som jag gjort tidigare. 

Det känns bara som om jag upprepar samma saker hela tiden. Även om vissa saker självklart tål att upprepas, så känner jag att jag på nått vis har slut på ord. 

Men jag saknar skrivandet, jag saknar att ha flow och kunna skriva intressanta och viktiga blogginlägg. 

Jag känner att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om, vad folk vill läsa och när jag väl skriver något publicerar jag det inte för jag tycker inte att det är tillräckligt bra. 

Kanske är det på grund av mitt mående, att jag är för självkritisk. Sen att jag har så svårt att både påbörja och att göra färdigt saker underlättar ju inte heller. 

Men kanske behöver jag den här pausen för att fokusera mer på mig själv och mitt mående.


Jag har börjat med nya mediciner, och har snart en ny tid på psykiatrin. Vet inte riktigt vad jag ska vänta mig av det. Men det är väl bra med en kontakt iallafall. 

Har även börjat använda tyngdtäcke för mina sömnproblem. Det hjälper inte direkt mig att somna. Men funkar iallafall okej för min kroppsliga oro. 

Jag försöker att komma ut lite och träffa folk, men mest sitter jag bara och spelar. 

Det är en flykt från verkligheten, något som kan distrahera mig från all skit och låter mig fokusera på nått annat. 


Jag brottas med många jobbiga tankar och beslut som jag egentligen inte orkar hantera för tillfället. 

Varför kan man inte bara pausa hela livet? Jag behöver verkligen det. Kunna smälta allt som händer, reda ut alla tankar och känslor i lugn och ro utan att ständigt mötas av nya motgångar. 

Tror dessutom att värmen och all psykisk stress fått mig att få ett pseudoskov i min MS, alltså inte ett nytt skov med en ny inflammation. Utan gamla symptom som dykt upp igen och de jag har jämt är värre än de varit tidigare. 

Jag darrar mer på händerna, är mer yr än vanligt och har precis som i början av min MS känselstörningar i fötterna. Så nu känns det som jag kliver på nått varje gång jag sätter ner foten mot golvet och jag har känselbortfall i en tå. Huden bränner och jag har mer myrkrypningar och så vidare. 

Orkar inte rada upp alla mina krämpor, men ni förstår nog vad jag menar. 

Allt är lite sämre nu. 


Jag hoppas på att det blir bättre snart, skulle behöva något bra i mitt liv. 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

128 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se