En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under februari 2018

Mei

Av Sara Modigh - Tisdag 27 feb 16:45

         

Av Sara Modigh - Tisdag 27 feb 15:30

Hur man man känna sig så ensam trots att man är omgiven av så mycket folk. Hur kan man känna sig ensam trots att man har sin familj och alla sina vänner runt omkring sig? Hur man man känna sig övergiven fast alla man känner gladeligen skulle hjälpa mig om jag bara bad om det? 


Jag förstår ärligt talat inte det det där. Ändå så känner jag mig ensammast i världen. 

Känner mig helt övergiven och utanför. 

Vet inte alls vad jag ska ta mig till eller hur jag ska kunna bryta mig ur denna överväldigande känsla. 

Jag känner mig maktlös inför mina egna tankar och känslor. Allt är så mörkt och läskigt, jag förstår inte hur det kan ha blivit såhär igen. 

Hur kan jag ännu en gång må såhär dåligt? 


Varför ska jag må såhär? Jag vill inte må såhär? Jag har gjort allt jag kan för att inte må såhär, och ändå är jag här igen. 

Liggandes på golvet skrikgråtandes tills jag nästan spyr, självskadetankar, självmordstankar och inget hopp om en ljusare framtid. 

Det är som att allt jag kämpat för de senaste åren är som bortblåst.


Ingenting känns roligt längre, inget av det som jag blivit glad av förut gör mig glad längre. 

Jag har inte ens orken att göra det mer. Jag vill bara sova, men sömnen fungerar inte heller. 

Antingen sover jag inte alls eller så sover jag nästan ett dygn i sträck. 


Av Sara Modigh - Måndag 19 feb 16:15

Jag var nitton år gammal, för många en ung tjej med hela livet framför mig. 

Men för mig fanns det ingenting att leva för. Jag kunde inte se en framtid som för mig skulle vara värd att leva för. 

Depressionen jag hade gjorde mitt liv becksvart, tankarna i mitt huvud var så destruktiva och jag kunde inte kontrollera dem. Tankar om att jag var en börda, och att alla i min omgivning skulle må mycket bättre om inte jag fanns. 

Jag kunde inte se någon lösning på alla mina problem. 


Jag kände mig så värdelös, så äcklig, dum och i princip varenda negativt adjektiv jag kunde komma på.

Så en dag bestämde jag mig, nu får det vara slut. Jag står inte ut mer... 

Tankarna på självmord hade följt mig väldigt länge, jag vet inte vad det var som gjorde att just den där dagen blev dagen då jag skulle dö. Men så blev det.

När Jakob hade lagt sig tog jag en överdos av mina mediciner och hoppades på att döden skulle komma.  


Detta är snart tio år sedan, så mycket har hänt sen dess. Mitt liv är egentligen så mycket mer stabilt än det var då. Men ändå jag befinner mig ännu en gång där nere i mörkret. Jag är där på botten som jag trodde jag hade lyckats ta mig upp från. 


Det är mörkt nu, väldigt mörkt. 


Destruktiva tankar och beteenden är återigen en del av min vardag. 

Jag kan inte fly ångesten, jag kan inte fly från mina tankar på att döden är min enda utväg. 



Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se