Direktlänk till inlägg 19 februari 2018
Jag var nitton år gammal, för många en ung tjej med hela livet framför mig.
Men för mig fanns det ingenting att leva för. Jag kunde inte se en framtid som för mig skulle vara värd att leva för.
Depressionen jag hade gjorde mitt liv becksvart, tankarna i mitt huvud var så destruktiva och jag kunde inte kontrollera dem. Tankar om att jag var en börda, och att alla i min omgivning skulle må mycket bättre om inte jag fanns.
Jag kunde inte se någon lösning på alla mina problem.
Jag kände mig så värdelös, så äcklig, dum och i princip varenda negativt adjektiv jag kunde komma på.
Så en dag bestämde jag mig, nu får det vara slut. Jag står inte ut mer...
Tankarna på självmord hade följt mig väldigt länge, jag vet inte vad det var som gjorde att just den där dagen blev dagen då jag skulle dö. Men så blev det.
När Jakob hade lagt sig tog jag en överdos av mina mediciner och hoppades på att döden skulle komma.
Detta är snart tio år sedan, så mycket har hänt sen dess. Mitt liv är egentligen så mycket mer stabilt än det var då. Men ändå jag befinner mig ännu en gång där nere i mörkret. Jag är där på botten som jag trodde jag hade lyckats ta mig upp från.
Det är mörkt nu, väldigt mörkt.
Destruktiva tankar och beteenden är återigen en del av min vardag.
Jag kan inte fly ångesten, jag kan inte fly från mina tankar på att döden är min enda utväg.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se