En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under november 2014

Av Sara Modigh - 30 november 2014 12:30

Jaha ja, då var det första advent igen. 

 

Vet inte vad jag ska skriva. Läget är inte på topp direkt.

Jag mår inte bra. Jag har börjat få en så stark ångest varje kväll när jag ska sova att jag har fått väldigt svårt att somna. Det gör att jag är väldigt trött under dagarna och det på verkar mig både psykiskt och fysiskt.

December månad har knappt börjat och lönen är snart slut och vi har ändå räkningar kvar att betala och massa julklappar att köpa. Suck vad jag hatar att ha så dålig ekonomi att man måste vända på varje krona för att få det att gå runt. 

Visst alla säger att man inte blir lycklig av pengar och det blir man väl inte direkt. Men man har ett mindre stressmoment att må dåligt över. 


Men men, Vi får väl göra vårt bästa.


Jag sitter och funderar på om det finns något kul och billigt man kan göra hemma och ge bort. Men vem vill ha något sådant?

Jaja, nu släpper vi de där tankarna för idag. Jag mår tillräkligt dåligt som det är. Vi får ta en dag i taget och se hur det går. 

Några julklappar är ju färdigköpta i alla fall och jag har bakat alla kakor till juldagen så det är gjort. 

Hoppas de inte smakar för mycket frys sen bara. 


Nu ska jag väl försöka dämpa min ångest en aning så att jag får i mig något att äta. 


Av Sara Modigh - 28 november 2014 11:45

"Ebba

Onsdag 26 nov 23:11

Har du tagit narkotika klassade mediciner nån gång?? 
Jag ska få oxaskand elle hur de nu stavas och min doktor sa att den är narkotika klassad. Är det farligt? Kommer jag bli en knarkare då?"



Hej Ebba!
Jag hoppas att jag kan ge dig ett bra svar och jag väljer att svara här öppet i ett inlägg för jag tror att det kanske finns fler som är oroliga för sådant.

Jag har själv tagit 3 olika narkotikaklassade läkemedel Medikinet, Concerta och Sobril/Oxascand.

Jag kan lugna dig med en gång och säga att du blir inte automatiskt en knarkare för att du tar ett narkotikaklassat läkemedel. Att medicinen blivit narkotikaklassad innebär att den är centralstimulerande, euforiserande,  beroendeframkallande eller är hälsofarlig på något sätt. Detta varierar från medicin till medicin, och vissa är lättare att bli beroende av än andra.

Att vara en knarkare tolkar i alla fall jag som en person som tar mediciner som ingen läkare förskrivet eller tar de på ett sätt som ej är ordinerat för att självmedicinera sina problem eller för att uppnå ett rus.


Det förefaller förvisso en risk för ett sådant beteende när man tar vissa mediciner. Men är du bara medveten om den risken så kan du vara extra ansvarsfull och verkligen hålla dig till de ordinationer du fått av din läkare och inte ta några tabletter " i onödan"

Just Oxascand är en relativt mild medicin av de narkotikaklassade läkemedlen och sköter man då bara sin medicinering och inte tar mer än man ska så bör man inte utveckla ett beroende. Risken finns och det ska man vara medveten om. Speciellt om man är predisponerad för missbruk. Om du till exempel har missbruk i familjen så kan du vara extra mottaglig för att drabbas och då bör du tala om det för din läkare. 

Något som också är viktigt att tänka på är att man ska undvika alkohol när man medicinerar med Oxascand då alkohol och Oxascand förstärker varandras effekter. 

Man ska också undvika att ta narkotikaklassade smärtstillande läkemedel samtidigt då det kan öka risken för beroende då det kan ge en förstärkt känsla av eufori vilken man då kan få ett psykiskt beroende för.



Mediciner som är narkotikaklassade är det av olika anledningar.  Vissa mediciner är även tillvänjeliga, alltså att kroppen vänjer sig vid dosen och man får inte samma effekt som första gångerna man tog medicinen. Detta finns det risk för när man tar Oxascand. Men är du medveten om det kan du ta mer ansvar för hur du hanterar din medicinering. Det är viktigt att tänka på att om en medicin har risk för tillvänjning att man då inte fortsätter att ta större och större doser hela tiden. Då blir det lätt att man tar mer än man borde och om det då vill sig illa så kan man bli en "knarkare".

Men risken för det med en medicin som Oxascand bör inte vara särskilt stor om man tar den ansvarsfullt.
Är du orolig så prata med din läkare. Hen kan säkert svara bättre än mig på dina frågor.

Jag tycker det är viktigt att ha en dialog med sin läkare när det gäller mediciner. 


Även om det känns läskigt att ta en narkotikaklassad medicin så ska man inte glömma att alla mediciner vi tar påverkar vår kropp. 

Just Oxascand tycker jag är en bra medicin i det faktum att den faktiskt inte har särskilt många biverkningar. Många jag talat med tycker att det är en väldigt bra medicin. 


Hoppas att det gav lite svar till dig och lycka till med medicineringen hur du än väljer att fortsätta. Som sagt prata med din läkare!

Av Sara Modigh - 26 november 2014 20:20


Började dagen med dropp på sjukhuset. Det är alltid skönt med lite påfyllning. Nu kanske lite av den värsta utmattningen ger med sig. Man kan ju alltid drömma i alla fall. 

Under tiden som jag fick dropp satt jag och Jakob som var med i dag och löste korsord. 

Lite jobbigt med min hjärntrötthet och ibland känns det som om jag bara blir mer och mer korkad. 

Saker som egentligen borde vara jätte enkla blir jättesvåra och jag känner mig typ trögtänkt. 

 

När droppet droppat färdigt kom Ludvig och hämtade oss. För vår nya bil är på lagning...redan. 

Vi hörde hur bromsarna gnisslade lite så vi tyckte det var lika bra att lämna in det med en gång. Så de bytte bromsklossar fram och nu gnisslar det inte mer :)


I alla fall Ludvig skjutsade oss till Nybergs så vi kunde hämta vår bil och efter det åkte vi tre till Majoren och år buffé där.

Det var gottigt och alldeles för mycket mat att ta av :P

Men och andra sidan blev det frukost, lunch och middag i ett då jag inte ätit nått på hela dagen. 

 

När vi hade ätit färdigt så åkte jag och Jakob vidare och handlade lite på Ikea och sedan gick vi på stan en stund också. Vi letade efter lite Julklappar och en pyjamaströja, samt mjukisbyxor till mig. 

Mår ju inte så bra just nu och har mina nervsmärtor så jag tyckte att jag behövde lite pyjamas och mjukiskläder att ha på mig när man inte ska bort på något speciellt. 

När vi kom hem från stan började vi julpynta lite. Det är så mörkt och tråkigt så vi skaffade oss en minijulgran och en liten ljusslinga att ha i och satte upp våra adventsljusstakar i fönsterna.   

JAg behöver lite myspys i mitt liv känner jag. 

     

Nu är det dags att dra sig till sängen och kolla på Bates Motel och gosa ner mig :) 

 

Förresten så ställde Arbetsterapeuten in mötet i morgon så slipper den stressen ett tag till i alla fall. Men han sa att han gärna vill träffas så att han kan förklara vad som gick snett.  

 

Av Sara Modigh - 26 november 2014 11:15

Imorgon är det dags att träffa Arbetsterapeuten. Ni vet han som övergav mig för över ett år sedan och inte hört av sig sedan dess. 

Jag tycker att det känns jättehemskt. Samtidigt vill jag ju veta hur han tänkt, varför det blivit som det blivit och hur det får gå till på detta viset.


Jag tycker det är fruktansvärt oansvarigt att bara lämna en patient på det viset. 

Jag fick inte veta att han skulle vara borta såhär länge, han har inte svarat på det mail jag skrev och när vi ringde fick vi bara veta att han hade varit tillbaka och att han skulle komma tillbaka om några månader igen. 


Jag mår för dåligt för att hålla på och jaga psykiatrin. 


Jag känner mig ledsen och övergiven och allt mitt förtroende för psykiatrin är borta. 


Det känns inte alls bra att behöva ställas inför denna människa som svikit mig så, speciellt med tanke på hur psykiatrin bemött mig tidigare. 

Just nu känns det som om de kommer försöka slingra sig ur allt ansvar och skylla på mig. För det är ju så det brukar vara.

Allt är mitt fel för att jag inte är tillräckligt frisk. 

Det var ju därför jag fick en arbetsterapeut istället för en psykolog från första början. För att jag var "för sjuk" för att ingå i psykologernas arbetsuppgift. 


Jag hatar psykiatrin och allt vad den innebär. 


Jag vill aldrig någonsin sätta min fot där igen. Psykiatrin har skadat mig mer än den hjälpt. Det finns bara ett fåtal guldklimpar i en hög av skit. 

Jag tycker inte att det är värt att drunkna i bajs bara för att hitta någon liten bit av guld.


Jag har det tillräckligt svårt utan att psykiatrin ska förvärra det hela. 

Visst jag har störtat mot botten ganska rejält de senaste veckorna. Men jag vet ju också att det beror på att skolan tar mer krafter än jag har.

Men psykiatrin skulle ju aldrig hjälpa mig att må bra i detta.  Det har de aldrig gjort tidigare. Psykiatrin pushar på tills man går mil över sina gränser och man blir så sjuk och skadad att man kanske aldrig återhämtar sig. 


Psykiatrin kommer i skåpbilar och sliter upp en ur sängen , släpar in en med pyjamas in i bilen och kör sedan och släpar in en i skolbyggnaden..

Japp, så hanterar man i alla fall en ung, svårt sjuk och livrädd patient som inte klarar av skolan. 

Det gör fortfarande ont inom mig när jag tänker på det. 

Det var fruktansvärt traumatiskt att en främmande människa kom in i mitt hem och släpade mig mot min död. För det var i alla fall så det kändes. 

Det kändes som att släpas närmare och närmare en avgrund. Som att vara på väg att slängas ner i ett hav av lava. Att dras mot en säker död. 

Detta är en av de värsta minnena ur mitt liv och det är psykiatrin som står för det. 


Även om jag i denna skola jag går i nu fått förståelse för min problematik så kvarstår det faktum att skolan håller på att lägga ner. Lärare efter lärare slutar och allt är osäkert och utan struktur. Lektionerna är på helfart och jag orkar inte med. 

Jag tror att jag försökt gapa efter för mycket och nu betalar jag priset för det. 

Jag fungerar inte i skolan, jag klarar inte av stressen och pressen och jag blir utbränd väldigt fort. 

Jag tar mig knappt upp ur sängen längre och det känns jobbigt att bara tänka på att idag ska jag till sjukhuset och få dropp och imorgon måste jag upp igen för att åka till försäkringskassan och träffa arbetsterapeuten. Sen på måndag måste jag till tandläkaren. Detta utöver allt som ska göras inför jul. 


Det känns som om jag ska gå av på mitten av all stress. Jag känner mig helt golvad.


Var kan man få hjälp när psykiatrin inte fungerar? 

Av Sara Modigh - 24 november 2014 13:15

Kramp, åh så kul det är. 


Jag vet inte vad det är med min kropp just nu. Men jag får kramp efter kramp i nacken varje gång jag försöker sova, sen för några dagar sedan fick jag så svår kramp i nacken att allt bara låste sig och jag har haft ont ända sedan dess. Det har börjat ge med sig en aning men jag har nu också ont i käkarna. 

Sen är det något som ligger och vibrerar en aning inne i låren också som om jag är på väg att få kramp eller något där med. Det kommer också framåt kvällen när jag håller på att somna. 


Men det är väl bara att välkomna detta till min redan långa rad av mystiska symptom som finns i min kropp. 


Jag har så många konstiga symtom i min kropp att jag inte ens vet var jag ska börja. 

Har väl insätt att jag borde söka hjälp för några men jag vet inte vart jag ska vända mig och kommer någon ens att bry sig?


De symtom jag har nu är:


* Det knäpper i båda öronen varje gång jag sväljer eller spänner musklerna vid öronen.

* Jag har tinnitus som kommer och går, det tjuter och nästan viner i huvudet så jag blir yr.

* Jag ser "pulsen" i mina ögon. Svårt att förklara på annat sätt men då och då börjar det pulsera i mitt synfält. 

* Jag får en plötslig huvudvärk när jag böjer mig fram som försvinner när jag reser mig. Känns som om blodkärlen blir överfulla.

* Jag får huvudvärk vid ansträngning. Varje gång jag tränar får jag nån form av spänningshuvudvärk?

* Känner mig ofta febrig trots att jag inte har feber. 

* Det susar i öronen när jag ställer mig upp fort, jag blir också yr ibland när jag reser mig.

* Jag antingen fryser eller dör av värmeslag.

* Hjärntrötthet. Jag orkar inte tänka, jag har svårt att hänga med i samtal och jag kan inte ta in ny information. Jag känner mig typ korkad.

* Jag har problem med visdomständerna

* Jag får "mensvärk" efter sex.

* Jag får från och till blåmärken jättelätt

och en massa annan skit. Men detta börjar ju bli tråkigt 



Jag känner mig trasig. Just nu känns det som att allt krånglar för mig. 

Jag önskar att man kunde få lägga sig ner och bara sova för evigt.


För när jag sover slipper jag känna av allt som är jobbigt. 

 

Av Sara Modigh - 21 november 2014 12:45

Ibland får jag frågor om min ms så jag tänkte svara lite öppet här i bloggen på några av de frågor jag fått. Jag försöker distrahera mig själv lite från allt mitt dåliga mående och alla hemska tankar som invaderar mig. Så kanske inte det roligaste inlägget hittills, men samtidigt kanske bra om ni är nyfikna. Ni får gärna ställa frågor om ni vill. Är lite trött i hjärnan så kom inte på så många av de frågorna som jag brukar få angående min MS. 


Hur känns MS?

Det går ju inte riktigt att förklara för någon som aldrig själv upplevt det hur det är. 

Men jag tror att många ändå kan känna igen sig en viss del av alla de olika symtom man kan få. 

Jag har och har haft väldigt många olika symptom, anledningen till att man får så varierande problematik är ju för att det är olika delar av hjärnan som påverkas. 

Beroende på vilken nerv det är som blir inflammerad uppstår olika problem. 


Det värsta jag upplevt var min karusellyrsel jag hade i ett dygn. 

Har ni någon gång snurrat runt runt och sedan tvärstannat och försökt fästa blicken på väggen framför er. Har ni snurrat länge nog så fortsätter det ni tittar på att snurra. Detta försvinner ju väldigt fort när man snurrat. Men tänk er den känslan när allt fortfarande snurrar, fast runt 10 gånger starkare och konstant i ett helt dygn. Så kändes mitt yrselskov.

Jag blev så åksjuk att jag låg och spydde den dagen, och jag har aldrig blivit så åksjuk att jag spyr tidigare i hela mitt liv. Jag är så glad att den starka yrseln försvann efter ett dygn. Även om jag var yr i flera veckor efteråt så snurrade det inte konstant i alla fall. 


Sedan har vi "kärringstötarna" som går genom ryggen. Det kallas tydligen Lhermittes tecken. Detta var ett av de första tydliga tecknen som gjorde att jag verkligen förstod att något var allvarligt fel. 

Jag har haft flera perioder med detta. 

Det känns ungefär som när man slår i armbågen och det går som en stöt genom armen, fast det är kraftigare och går genom hela ryggraden ända ut i tårna. Väldigt obehagligt. Detta hände varje gång jag böjde huvudet framåt. När det var som värst räckte det med att jag böjde fram huvudet några millimeter och det kändes som om benen skulle vika sig under mig när stöten kom.


Det är verkligen jättesvårt att beskriva hur "det känns att ha ms", speciellt för att det mesta jag upplevt är så konstigt att det inte går att beskriva med ord hur det var. Som när jag till exempel förlorade kontrollen över min vänster arm och mitt vänster ben. 

Jag kunde inte styra vänster sida ordentligt. Eller tröttheten som var den värsta trötthet jag någonsin känt. Det går inte att förstå hur trött man är när man inte orkar gå på toa utan att krypa och vila på golvet på vägen.

När man pratar och helt plötsligt bara hör hur munnen säger något helt annat än det hjärnan vill ha ut. Ett ord byts ut till något helt fel och det går inte att styra det. 


Sen smärtan, all denna smärta som för mig alltid finns där. Det bränner, svider, sticks, kliar, domnar ilar och värker.

Jag har ont i leder och jag har ont i huden.

Ibland känns det som om någon går och smörjer tigerbalsam på mig blandat med myrkrypningar som om benen håller på och somna.  


Man kan säga att MS känns som en överraskningsfest med överraskningar man helst slipper. Man vet aldrig när, var eller hur överraskningen kommer att komma. Det ända man vet är att den kommer.. Förr eller senare. 



Hur är det att leva med MS?

Osäkert skulle jag vilja säga. 

Man vet inte hur nästa dag kommer vara. Ett skov kan komma så plötsligt. Du kan må bra när du lägger dig och när du vaknar nästa morgon kan du inte röra dig som vanligt. Därför är det svårt att planera långt i förväg för man vet inte hur man kommer må just den dagen. Men samtidigt kan man må bra i långa perioder så man kan nästan glömma att man har sjukdomen ibland. Man vänjer ju sig vid alla små rester som ligger kvar och stör och man hittar ju sina egna sätt att göra saker. Jag har fått en liten pall att sitta på när jag borstar tänderna, badar så jag slipper stå i duschen, sitter ner när jag tar på mig skorna så jag inte behöver böja mig och så vidare. 

Nervsmärtorna är rätt milda nu så man tänker inte på att de är där förrän man stannar upp och vilar, och så länge jag inte tar ut mig för mycket fysiskt och håller mig stress och ångestfri så håller sig nervsmärtorna lugna.  


MS diagnosen ställer såklart till det en del  i vardagen tyvärr. Det går inte att stoppa under stolen att jag har fysiska problem som påverkar mig negativt. Jag kan inte stå framåtböjd, jag tål inte värme, jag kan inte lyfta tungt, jag har svårt att gå i trappor eller på ojämn mark. Att gå först på rak mark sen en liten backe och sen lite rakt till och sen kanske en liten trappa tar ut mig totalt. Därför är det väldigt svårt att gå ute för mig.

Jag tår inte heller kyla (kul va?) för det triggar igång nervsmärtor hos mig. Jag orkar inte hålla händerna ovanför huvudet längre stunder och när det var som värst kunde jag inte tvätta håret. Nu klarar jag i alla fall det och jag kan sätta upp en hästsvans lite fort. Men inte mer än så. Att till exempel ställa upp något på en hylla är nästan omöjligt om det inte rör sig om något väldigt lätt.     

Sen har jag hjärntröttheten om jag inte vet om den är fysisk eller psykisk. Min hjärna känns som sirap och jag orkar inte tänka. Jag vill bara ha en stäng av knapp som jag kan trycka på så att min hjärna får lite lugn och ro. 


Så som ni förstår så gör ju detta att livet blir lite extra komplicerat, men det är ändå hanterbart. 


 

Är du inte rädd?

Det kommer och går i perioder. Just nu är jag inte så rädd. Jag tar en dag i taget och jag mår ju rätt bra i min MS nu. Har inte haft några skov sen jag började med Tysabri och därför känner jag mig väl rätt trygg just nu. 

Visst oroar jag mig ibland och det jag är mest rädd för nu är att få antikroppar på JC virus så jag måste sluta med Tysabri. Jag gillar den medicinen. Det är smidigt att bara behöva ta sin medicin en gång i månaden. Jag tycker att det är skönt att överlåta medicineringen till någon annan. Jag behöver bara åka till sjukhuset var fjärde vecka.

Sen är jag rädd att få permanenta skador av ett skov så att jag kanske är yr jämt eller alltid är sådär jättetrött att man inte kan fungera. 


Men jag tar en dag i taget och försöker att inte tänka så mycket på vad som skulle kunna hända i framtiden. 

Men det är självklart att rädslan kommer och går ibland. Speciellt när man ser människor som är nästan helt förlamade eller personer som skriker och gråter i smärta då inga värktabletter hjälper. 


Men det bra med ms är att det är väldigt individuellt vilka symptom man får. Bara för att jag har diagnosen behöver jag inte drabbas av just de problemen som jag är rädd för. 




Hur kommer MS sjukdomen påverka dig i framtiden? 

Det är omöjligt att svara på. 

Det är väl ganska säkert att jag inte kommer kunna ha kvar min medicin livet ut, så ett medicinbyte kanske ligger i framtiden och det är ju svårt att säga vad det skulle innebära. 


Statistiskt sett så finns det ju en risk att jag kommer få problem med gången så att jag kanske kommer behöva ett hjälpmedel för att kunna gå. Sedan är det också vanligt att sjukdomen utvecklas till en sekundär progressiv ms där det (som det är nu) inte finns några mediciner som hjälper. I det stadiet minskar inflammationerna i hjärnan och skoven försvinner, men man fortsätter att bli sämre och sämre i sin sjukdom. 


Men detta behöver ju inte drabba mig. 




Jag är rädd att jag har MS också, vad ska jag göra?


Se till att bli ordentligt utredd för de symptom du har som gör att du tror att du har en MS-diagnos. 

Neurologiska symptom kan komma från flera olika sjukdomar och har du sådana problem så sök till en vårdcentral och berätta om din problematik. 


Jag hade väldigt svårt att bli trodd så ge inte upp om du inte heller blir det. Som min gamla sjuksköterska alltid sa "du känner din kropp bäst". Känner du att något är helt galet och är övertygad om det sök hjälp. Det är det bästa man kan göra. 

Får du en utredning så får du svar så slipper man oroa sig sedan. 




Hur går Utredningen / diagnostiseringen till?

Jag gick till vårdcentralen x-antal gånger och tjatade till mig en utredning. Jag sa rent ut att jag trodde att det kunde vara MS när jag talade med den sista läkaren på vårdcentralen. Då skickade han en remiss för att göra en MR undersökning.

Efter några veckor fick jag svar att de hittat förändringar och då gick man vidare i utredningen genom att göra en lumbalpunktion. Sticka in en nål i mellan ryggkotorna och tappa ut ryggmärgsvätska som de sedan skickade till ett labb. 


Jag fick min diagnos när vi ringde in och berättade att jag fått nya symptom (ett nytt skov). Läkaren sa då att vi skulle komma in, och väl där berättade han att det var Multipel Skleros som jag drabbats av. 

Vi frågade om det inte fanns något annat det kunde vara men han svarade att, För mig fanns det inga tvivel om att det rörde sig om ms då det fanns typiska förändringar både i hjärnan och i ryggmärgsvätskan. 

 

Efter detta fick jag även göra en MR på ryggmärgen som också den visade upp flera förändringar. 

 

Jag fick med mig medicin hem redan samma dag som jag fick diagnosen och efter en vecka fick jag börja ta en spruta med Extavia varannan dag. 

Men den bromsen fungerade inte tillräckligt på mig och jag fick sedan börja med andra linjens behandling genom att få Tysabri via dropp en gång i månaden. 

 

Av Sara Modigh - 19 november 2014 12:45

Jag har varit för stark för länge, tyngden av mammas död och min MS diagnos har tillsammans med mycket annat hunnit ifatt mig. Jag tror att främsta anledningen till att jag började plugga igen var för att fly från den smärtan.

För när alla bestyren från bröllopet var över var jag sysslolös och jag var rädd att det skulle låta mina känslor och rädslor komma fram. Jag ville vara stark, klara mig själv och fortsätta med mitt liv utan att låta mina nedgångar stoppa mig.


Jag ville glömma allt som hänt genom att distrahera mig. För det är så jag gjort med mina monster förr.

Skillnaden är att sorgen som uppstår när någon dör inte försvinner bara för att man gör allt för att slippa känna den. 

Rädslan över att ha drabbats av en hemsk sjukdom blir inte mindre för att man stoppar den längst in och sedan fyller på med bröte för att täcka över.


Det ända jag lyckats med är att skjuta upp mitt dåliga mående och nu har det kommit ifatt mig.

Nu när jag kraschlandat på botten så ligger jag här med all min sorg och alla mina rädslor som jag så länge har flytt ifrån.  

Jag har så mycket inom mig som jag inte kan hantera, saker som hänt i det förflutna som jag bara försöker glömma. 

Hur kommer man vidare? Hur bearbetar man alla förfärliga saker som hänt och alla rädslor för vad som kommer att hända. 

Av Sara Modigh - 17 november 2014 11:15

Jag mår så dåligt just nu och det är svårt att hantera. Nu när jag ska vara den där glada, starka människan som klarar allt. Jag har fastnat i det som jag så lätt fastnar i. Att låssas att allt är bra. Jag spelar min roll att allt är bra och att jag mår så bra nu.

Men sanningen är att det känns som om jag håller på att drunkna.
Jag känner mig så otroligt ensam och mitt dåliga mående är så tungt att bära. Jag kvävs snart!

Jag har verkligen fallit djupt och jag har blundat för det länge nu. Men nu måste jag försöka släppa rollen och erkänna även för mig själv att jag är ute på väldigt farligt vatten.
Skälvskadorna har ännu en gång fått överhanden och nya sår och ärr finns på min kropp. Jag har dolt för alla att jag börjat skära mig igen. Men stressen och pressen från bland annat skolan har varit aldeles för mycket för vad jag klarar av.
Jag har väldigt mycket självmordstankar och det känns som om jag tappat kontrollen.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.

Detta är ett så fruktansvärt nederlag, jag trodde att självskadandet var ett avslutat kapitel. Men ännu en gång är jag där.

Det känns som jag har flera ton som vilar på mina axlar och nu vet jag inte om jag orkar mer.
Men om jag inte orkar ens läsa en enda liten kurs i skolan, varför leva alls? Jag duger inte till något. Jag fyller inget syfte. Jag bara existerar.

Herregud vad ska jag ta mig till, jag mår så fruktansvärt dåligt. Snälla snälla hjälp mig. Kan jag inte bara få må bra.

Jag var ju faktiskt på bättringsvägen. Varför kunde det inte få fortsätta bli bättre?

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

123 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se