En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under januari 2014

Av Sara Modigh - 31 januari 2014 15:15

 

Fick en förfrågan om att skriva ett inlägg om hur man ska göra om man vill få fler besökare till bloggen.

Ärligt talat så tror jag inte att det finns några magiska knep för att få en stor blogg. 

Men det finns några små "regler" man bör följa om man vill ha en bra blogg.  



Först och främst, bestäm vilken inriktning din blogg ska ha. Det är lättare att få läsare om bloggen har en grund. Men man kan skriva inlägg utanför den kategorin man placerat sig i. Jag skriver mycket om psykisk ohälsa, kategoriserar mig som en blogg om psykisk ohälsa. Men jag skriver också om mitt vardagsliv och annat smått och gott.


Gör en bra design! Några tumregler att tänka på när man gör en design är att den bör vara enkel och stilren. Ha neutrala färger och använd mörk text på ljusbakgrund för att underlätta läsandet för dina läsare. 


Blogga regelbundet, Vill du att din blogg ska få fart så måste du blogga minst en gång i veckan, helst mer. Annars är risken stor att folk glömmer bort din blogg eller tröttnar "för det kommer aldrig några nya inlägg"


Ha mycket bilder i dina inlägg, helst egentagna bilder med bra kvalitet. Men ska du använda bilder från Google se till så gott du kan respektera copyrighten. Fråga om lov innan du använder någon annans bild, eller använd bilder som är royalty fria.


Använd ett "vårdat språk" , Svordomar i var och varannan mening ger både ett trist inlägg och tillför inget till ditt blogginlägg. Använd inte heller "dialektskrift", då det försvårar läsandet.


Använd inte överdrivet mycket smilisar eller GIF bilder i alla dina inlägg. Massor med småbilder som rör sig och fullt smilisar är jobbigt för ögonen i längden. 


Undvik att skriva tråkiga inlägg om vad du åt för mat i skolan eller en till två meningars inlägg om att du bara suttit hemma och haft tråkigt. Har du inget att skriva så låt hellre bli, och blir det långa pauser mellan varje inlägg börja inte varje blogginlägg med att skriva "förlåt att jag inte skrivit på länge". Det blir enformigt och bloggen får ett oseriöst intryck när man tittar på bloggen första gången.


Korrekturläs dina inlägg för att hitta eventuella stavfel. Alla slinter vi i bland eller stavar något helt galet och det är okej att missa något stavfel någon gång i bland. Men är det stavfel i varje mening bör man använda sig av något rättstavningsprogram för att rätta de värsta felen. 


Människor vill lyssna på sin egen musik så lägg inte in musik som spelas upp automatiskt på din blogg.


Om du har möjligheten att välja bort reklam i din blogg genom att betala en viss summa per år är det något som jag anser vara värt det. En blogg ser mycket trevligare ut om det inte är massor med reklam överallt. Detta innebär också reklaminlägg skrivna av dig (för att tjäna pengar). Ingen gillar reklam.

Däremot kan du gärna tipsa om saker du gillar genom att ärligt skriva vad du tycker.


Var inte rädda för att byta rad när ni skriver! Om man skriver en lång text utan att bryta av raderna då och då blir texten svårläst. Dela upp texten i stycken antingen genom blankrad eller indrag, men tänk på att vara konsekvent i ditt användande. Blanda aldrig dessa två i samma inlägg. 


Var aktiv och kommentera i andra bloggar, Visa att du finns. Dela din blogg på Facebook eller andra sidor du brukar hänga på.



Jag tror att det även krävs en del tur för att få en stor blogg. Att personer som är intresserade ska råka hitta bloggen i en djungel av bloggar känns inte så stor alla gånger. Jag har bloggat i flera år och på det viset byggt upp en liten krets av bloggläsare. Jag tror att det viktigaste av allt är att du själv trivs med din blogg, att du skriver om saker du tycker om och tycker är roligt att skriva om. 

Sen tror jag också att om man skriver en blogg där många av läsarna är aktiva och delar inläggen på Facebook eller liknande sidor så blir bloggen större eftersom den når ut till fler personer. 



Av Sara Modigh - 30 januari 2014 03:48

Vissa dagar är helt enkelt bara värre än andra. Idag var jag på Friskis och Svettis och det drog igång väldigt mycket tankar och känslor. Jag saknar mamma så otroligt mycket! Vissa stunder står jag knappt ut. Just nu ligger jag i sängen och tittar igenom bilder på mamma. Fastnade vid denna

Jag ligger bara och tittar på min älskade mamma och tårarna rullar ner för min kind och droppar ner på min kudde.

De flesta dagar går allt bra, man tänker inte så mycket på att mamma är död. Men så gör man något som påminner om mamma och så sköljer allting över mig igen. Ibland räcker det med ett ord som mamma brukade använda för att det ska hugga till i hjärtat. Det gör så ont, men jag hoppas att det inte försvinner för då kanske det betyder att jag börjar glömma?
Det är min största skräck!

Av Sara Modigh - 29 januari 2014 14:00

Sitter och tänker på döden, Speciellt på mammas död. 

Det är så otäckt att en tillsynes frisk kvinna kan dö i sömnen vid 43 års ålder. 

Jag funderar också på varför mamma fick den sjukdomen hon fick? 


 "Finns det en infektion i kroppen, speciellt om du har feber eller halsont ökar risken radikalt för att få hjärtmuskelinflammation (myokardit) om du idrottar eller överanstränger dig. Du bör därför aldrig träna vid halsont eller feber. " 

"I annat fall kan en hjärtmuskelinflammation utvecklas till kardiomyopat som är en ännu allvarligare hjärtmuskelsjukdom. Därför ska man vara försiktig och alltid kontakta en akutmottagning om man misstänker en hjärtmuskelinflammation."

 

Min mamma tränade jämt, oavsett om hon var sjuk eller ej. Jag minns hur hon i många perioder var förkyld i flera månader för att hon inte lät kroppen återhämta sig. Var det så att hon fick en inflammation o hjärtat då? Gjorde den inflammationen att hon fick den Kardiomyopati som tillslut tog hennes liv? Tränade hon sig till döds?

 

Hade min mamma levt i dag om hon hade låtit bli att träna när hon var sjuk? 

 

Jag kan inte låta bli att tänka att mammas träningsbesatthet kan ha kostat henne livet. 

Hon fick ångest och mådde psykiskt dåligt om hon inte tränade "tillräckligt". Jag tror att de handlade om en rädsla för att gå upp i vikt igen och nått mål hon satt upp för sig själv. 

Jag tror att träningen gjorde henne glad, men jag tror också att hon kände sig misslyckad om hon inte tränade det hårdaste hon kunde. De sista åren var träning allt som fanns i hennes huvud. Hon tränade, jobbade och sov. För hon var väldigt trött på slutet. Varför reagerade jag inte på att hon alltid låg på sängen och vilade när vi kom och hälsade på "Jag skulle bara vila mig lite innan jag ska till Friskis" sa hon alltid. 

 

Men jag tänkte aldrig på det, inte för ens vi fick veta hur sjuk hon hade varit.

Men samtidigt, Hur är det meningen att jag skulle förstå hur sjuk hon var när inte ens de läkare hon besökte upptäckte det. 

Mamma kände nog själv att inte allt stod rätt till. Hon klagade på att hon förlorat sin kondition, Vilket var jättehemskt för då kunde hon inte träna så hårt som innan. 

 

Jag undrar vad hon tänkte? Förstod hon att hon var sjuk? 

Bara 3 veckor innan hon dog var hon på kyrkogårdsteater i Huskvarna och berättade då vart hon ville bli begravd. Kände hon på sig att det inte var långt kvar?

 

 

 

Av Sara Modigh - 28 januari 2014 14:30

 

Jag blir inte det minsta intresserad av att prata om konversationen inleds med kommentarer om min kropp eller mitt utseende. Vill du lära känna mig som vän, Fine. Men jag gillar inte att bli bedömd efter mitt utseende, så det kan ju vara det första du får veta då ifall du är intresserad av att lära känna mig. Bara väldigt nära vänner "får" kommentera hur jag ser ut.
Jag vill inte veta vad random människor tycker är snyggt eller ej.

Jag gillar inte att få kommentarer som känns som ett " Herrn godkänner det han ser, Du duger för mig för du är snygg"


Vill du skriva sådana saker till mig är chansen att jag svarar mycket liten, speciellt om du är man för jag har så extremt många dåliga erfarenheter från "såna" killar.

Jag vill inte känna att jag måste bli godkänd utseendemässigt för att accepteras och kunna pratas med.


Vill du berömma mig för något som jag kämpat med som min viktnedgång så visst blir jag glad, säger du att min nya tröja är fin så visst. Men lär känna mig först eller anpassa dina kommentarer så jag inte känner mig som ett djur på en utställning där det yttre är det ända som räknas.


Jag vill inte bli dömd, jag vill inte rankas på en lista, jag vill inte jämföras efter nån måttstock.

Jag vill inte behöva känna att jag måste duga enligt era mått!

Av Sara Modigh - 27 januari 2014 15:00

 
Jag blir så illa berörd av det jag läser att jag slutade läsa efter första kapitlet.
Det ger verkligen en inblick i hur vår statsminister ser på oss "sovhjärnor" som han kallar det. Med andra ord människor som av någon anledning får bidrag från staten.
 
Detta är bland den första text som man möts av i Reinfeldts bok:
 
 
Reinfeldt fortsätter med att beskriva hur dessa sovhjärnor sitter i en stol dag in och dag ut med en fjärrkontroll som en del av armen för att slutligen dö av inaktivitet. 
Detta är alltså hur dagens statsminister ser på bidragstagare. 
 
Jag lever varje dag i skräck över att bli utförsäkrad, Jag lever under ett styre som klassar mig som skräp. I detta styret känner jag mig alltid osäker på om jag kommer få fortsätta få behandling och tid att läka eller om jag helt plötsligt kommer kastas ut och bli helt utsatt. 
Jag har inte förmågan att kunna sköta ett jobb. Jag kan knappt sköta mig själv. 
Men jag känner en sådan otroligt stor press och stress på att bli "arbetsduglig"... Inte frisk utan arbetsduglig. För det är det enda som räknas.
 
Reinfeldt vision är ju att inga bidrag utöver "svältgränsen" ska komma från staten.
 
 
Det spelar ingen roll om jag är frisk eller sjuk så länge jag kan jobba.
Tror Herr statsminister verkligen att alla bidragstagare hellre sitter hemma och glor på tv än att ha ett jobb med en bra lön? 
 
Jag kan bara tala för mig själv. Men jag skulle gärna byta liv.. Vara frisk och klara av att jobba. 
Självklart vill man väl det? Det är inte kul att vara en "sovhjärna", Det är inte trevligt att sitta hemma i sitt hem och må dåligt och känna sig som en börda.
 
Jag skäms över min oförmåga att jobba, jag skäms över att behöva bidrag för att kunna leva. Framför allt så känner jag mig så lite värd. Jag lever i ett samhälle som ser mig som en parasit "som lever på andra". För alla ser ju hur deras pengar går till ovärdiga människor som bara sitter hemma och zappar på tv:n. Ingen ser ju att det som de betalar i skatt är sin egen skolgång där ni fått äta er mätta, det är vård till alla barn och ungdomar som även var du en gång i tiden. Det är är även din framtid du betalar för. Så att du kan få vård när du blir gammal och sjuk.  
 
 
 
Jag känner det som att jag lever i ett samhälle där jag ska bli straffad för att jag är sjuk eller snarare för att jag på grund av sjukdom kostar pengar.
Det är psykisk tortyr att inte ha någon trygghet av att veta att man får vara sjuk och få behandling och rehabilitering som får ta den tid den tar så att man blir frisk. 
 
Jag skulle vilja se Fredrik och alla andra överbetalda politiker leva under existensminimum under ett par månader ..bara så de får en inblick i hur det är. 
Tänk sen också att vara sjuk och ständigt leva under hotet att inte få ett öre om man inte "är frisk" inom en viss tidsgräns. 
 
Hur kan man ge sig själv löneökning efter löneökning när det inte finns pengar att anställa tillräckligt med personal på vårdcentraler, hur kan man försvara en månadslön som är nästan det dubbla av vad jag får i bidrag på ett helt år och sedan klaga på att bidragstagare kostar samhället för mycket pengar.
 
Regeringen idag påminner mig om ett företag på väg in i konkurs, där chefer och VD:ar tar ut mångmiljonsbonusar och sedan lämnar arbetarna utan lön. 
 
 
 
Av Sara Modigh - 26 januari 2014 14:45




Jag lovade ju bilder på mina glasögon och här kommer de:


 

 

Tycker att det är obehagligt som tusan. Men man vänjer sig väl efter ett tag. 


Av Sara Modigh - 25 januari 2014 15:00

Jag är irriterad. Hobbypsykologer, eller i alla fall den sorten av hobbypsykologer som sätter diagnoser på alla de ogillar borde avlivas!

Om och om igen så läser man blogginlägg, statusuppdateringar och forumstrådar där hobbypsykologen gör sitt framträdande. 

Adeles för ofta handlar det om en människa som är otrevlig, beter sig märkligt, har "fel" intressen eller på annat vis inte passar hobbypsykologens mall över hur man bör vara.

Då kommer genast alla diagnoser flygandes, "hen har asperger", "Hen är psykopat" eller "hen har säkert borderline"


Bara för att någon är otrevlig i ditt tycke innebär det inte att personen har en psykisk problematik!


Låt bli att googla diagnoser, låt bli alla självtester på internet och framförallt sitt inte hemma och stämpla människor du inte gillar med olika diagnoser.

 


Av Sara Modigh - 25 januari 2014 05:03

Idag är smärtan värre än vanligt. Det bränner och svider i hela ryggen och även i benen. Detta trots att jag fått en medicin för smärtan. Saroten heter den. Har tagit den i tre dagar och känner absolut ingenting av den.
Har dessutom ont i ena knät, har huvudvärk och är så otroligt stel i nacken. Kan inte somna fast jag är grymt trött.
Fy fy fy. Vill bara få vara smärtfri, men det kommer jag förmodligen aldrig bli. Läkaren sa att man kanske kunde få ner smärtan till hälften... Hälften?! Det måste ju försvunna helt! Jag orkar inte med allt som gör ont hela tiden.
Jag har inte haft en enda smärtfri dag sen mars förra året.

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards