En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under augusti 2013

Av Sara Modigh - 31 augusti 2013 15:46

Hej! Jag heter Maria och kallar mig för Miss Manic på nätet. Här är min historia

Min psykiska ohälsa startade i unga år. Jag var 6 år gammal när jag hindrade blodflödet i min kropp genom att hårt linda tejp över hela kroppen. När jag var 8 år så körde jag fiskekrokar genom mina fingrar. Jag skadade mig mer , skar mig för första gången när jag var 11 år gammal och första gången var av misstag, men känslan jag kände var att ”var det så här man blir av med det man har i sig.


Mobbingen i skola gjorde sitt till, jag vågade inte vara ensam hemma längre stunder så när klockan var runt 16 så ringde jag till den lokala ICA-butiken då jag visste att min pappa handlade då. Jag bad honom att skynda sig hem. Det jag idag inte kan förstå är varför ingen såg alla tecken, Jag visade tydligt att det var något som inte stämde.


Min mående försämrades och tillslut fann jag mig inte värd att älskas, jag förtjänade inga vänner så jag slutade med fotboll, jag hade inga vänner och jag undvek många situationer som innebar att vara social. Det fanns en vän dock, jag var hemma hos henne ofta, det var lite min fristad. Hon fick följa mig hem på kvällarna för jag inte vågade gå själv. De trodde det berodde på mörkskräcken. Men det var mer än så.


Nej jag sedan var 17 – mardrömsåldern, det var då jag blev sexuellt utnyttjad, inlåst och misshandlad av min dåvarande pojkvän. Efter 3 veckor inlåst så lyckades jag en dag att fly. Efter det fick jag en helt skev bild om mig och vad jag var värd. Jag blev en slampa. Jag var lätt att få omkull,  Jag njöt inte en sekund, men jag förtjänade att bli utnyttjad. På alla sätt.


Jag hade en vän när det inträffade, en vän och familjen – men Ingen undrade var jag hade varit under denna tid som inläst. Men, jag tog mig it, jag anmäälde aldrig det inträffade pga rädsla. Jag var så rädd för honom. Han visste var jag bodde. Så vad var han kapabel till att göra.


Jag flyttade sen runt en del. Bodde några nätter här och några där- Ryggsäcken var min vän. Vissa nätter tillbringade jag utomhus, när vädret tillät. Sen efter mycket om och men fick jag jobb och bodde då hos min syster i väntan på lägenhet. Jag trodde att livet skulle bli bra nu, men jag mådde fortfarande dåligt. Jag självskadade fortfarande, ibland med rakblad, ibland slog jag mig själv hårt i magen.


Jag jobbade inom vården i några år, sen som maskinoperatör på Kungsörnen. Jag packade müsli. Men, jag självskadade. Alla trodde jag skurit mig på kartonger eller bränt mig av misstag på värmebacken.

Men inget var misstag, Allt var noga uträknat.


Idag är jag 33 år gammal, jag fyller snart 34 – jag självskadar fortfarande,  Jag går på DBT 5 dagar i veckan för att lära mig färdigheter för att stå ut. Jah har gått på det nu i 3 veckor och 7 veckor återstår.

Det var lite om mig. Ångesten är min vän. Den enda vän som orkar med mig




Av Sara Modigh - 31 augusti 2013 14:00

 

Det är nog en fråga vi alla ställer oss själva någon gång i livet.  Ibland kan det vara väldigt svårt att veta vad man ska göra när man är ledsen.


Jag gillar att krypa ner i min säng och kolla på någon tv-serie, kramas med Fluffis och kanske äta lite frukt när jag är ledsen. Trygghet är en stor tröst för mig, så jag dras till saker som jag uppfattar som trygga när jag är ledsen eller mår dåligt.  Jag tror att det är viktigt att vi alla gör saker som vi mår bra av när man är ledsen oavsett om det är att träna, sova, titta på tv eller umgås med vänner.


Ibland kan det vara skönt att prata med någon om hur man känner, och då kan man till exempel vända sig till jourhavande kompis/medmänniska eller präst


Jag har själv aldrig gillat att prata om mina känslor. Därför har skrivandet blivit väldigt viktigt för mig. Jag skriver i min blogg för att få ur mig mina tankar och känslor. 


Jag har ringt ett journummer en gång i mitt liv och jag tyckte det var jättehemskt. Jag ringde till BRIS när jag var elva år. Det var någon vecka efter terroristattentaten mot world trade center och jag var livrädd att det skulle bli ett nytt världskrig. 

Det samtalet minns jag än i dag. Jag slog numret med hjärtat i halsgropen, och när en kvinna svarade och lät precis som min gamla lågstadiefröken blev jag helt chockad och hasplade ur mig "det är Sara"

Kvinnan sa lugn "Hej Sara, Vad kan jag hjälpa dig med, är det något speciellt du undrar eller vill prata om?"

Jag stammade fram "kommer det bli krig här?" 

"Nej, Det tror jag inte är särskilt troligt" sa kvinnan lugnt

Jag sa "okej" och lade på luren. 


Efter det samtalet har jag aldrig vågat ringa igen. 

Men om man inte är rädd för telefoner och tycker att det är skönt att  prata med någon så finns det flera jourlinjer man kan ringa.


 


Att vara ledsen eller nedstämd någon gång i bland är helt normalt. 

Det kan då vara skönt att spendera lite tid ensam. 


Men om nedstämdheten varat över två veckor tillsammans med problem som till exempel:  

  • får svårt att påbörja och ta itu med saker och ting.
  • får försämrat minne och svårt att koncentrera dig.
  • blir rastlös.
  • känner ångest och är lättirriterad.
  • känner dig värdelös och har svåra skuldkänslor.
  • får försämrad aptit och går eventuellt ner i vikt.
  • är väldigt trött, trots att du sover.
  • har sömnproblem, till exempel att du vaknar tidigt med ångest och oro.

 Kan man behöva prata med en kurator för att få hjälp.

 

Oavsett om du bara är ledsen för stunden eller är mer långvarigt nedstämd är det viktigt att ta hand om sig själv. 

Gör saker som du brukar tycka är roliga även om du inte känner för det. Det är viktigt att hålla fast vid sina rutiner för att inte sjunka djupare ner i sin sorg. 

Ät ordentligt, sov på regelbundna tider och lyxa till vardagen lite då och då genom att kanske ta ett mysigt bad, köp tröjan du så länge velat ha eller ge dig själv en glass. Det är viktigt att hitta ljusglimtar att hålla fast vid när man är ledsen. 

 

Nedstämdhet är något naturligt som kommer och går genom livet  och behöver man inte vara rädd för att släppa fram även negativa tankar och känslor. Att alltid trycka ner sådana känslor kan i stället skapa mer oro och ångest än det dämpar.. Men nedstämdhet försvinner av sig självt i de allra flesta fall, även om det i bland tar tid. 

 

Så vad kan man göra när man är ledsen?

 

  • Umgås med vänner
  • Gå en promenad
  • Dansa till glad musik
  • Ta ett bad
  • Kela med ett husdjur
  • Skriv en dikt om dina känslor
  • Träna
  • Ring någon
  • Titta på en film
  • Spela datorspel
  • Sov
  • Prata om det som gör dig ledsen
  • Lyssna på musik
  • Gråt
  • Skratta
  • Pyssla

 Det finns säkert oändliga saker man kan göra för att må bättre när man är ledsen. Om du har en hobby använd dig av den för att hitta på något.



Brukar ni göra något speciellt när ni är ledsna? 

 

Av Sara Modigh - 31 augusti 2013 00:53

Nu har jag varit dum, har faktiskt lite dåligt samvete.

Jag har skickat ut samma kommentarer till flera bloggar. Jag har aldrig någonsin gjort såhär förut just av den anledningen att jag tycker det känns lite fräckt och "hej kom och titta på mig".

Men nu har jag alltså skickat ett sådant meddelande:


"Hejsan, Din blogg har kommit upp i en sökning efter bloggar förknippade med psykisk ohälsa vilket får mig att anta att psykisk ohälsa är något som du skriver om regelbundet i din blogg. Jag driver själv en blogg om psykisk ohälsa och har i min blogg startat upp ett projekt för att få fler människor att prata öppet om sina erfarenheter med psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa är fortfarande ett tabubelagt ämne med många fördomar.

Genom att bryta tabun kan vi öka kunskap och där med även minska fördomar. Vill du vara med i eller veta mer om mitt projekt ”Modiga Människor” Skriv ett mail till Polyhymnia__@hotmail.com

Mvh Sara Modigh"

 

Så om enda anledningen till att du är här är för att du är arg över ett reklam/spam meddelande så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Men detta var ett försök att nå ut till fler bloggare som bloggar om psykisk ohälsa. 


Jag tycker själv att det är jätteviktigt att fler människor visar att de är öppna för att prata om psykisk ohälsa. Ju mer man pratar om de desto mer normalt blir det. Så vill du prata om de i min blogg hör av dig. Det kan vara allt ifrån en egen berättelse, konst som representerar psykisk ohälsa till dikter eller din syn på vad psykisk ohälsa är. Alla röster är värda så otroligt mycket i kampen mot tabun. 




Av Sara Modigh - 30 augusti 2013 17:37

 


Kan inte annat än att hålla med ovanstående skrivare!

Stäng alla rikemansskolor och ge pengarna till de som behöver hjälp istället!

Det är fruktansvärt att barn med svårigheter ska bli lidande. Tvingade in i en skolform som inte passar eller fungerar.

Bli bortglömda och trilla mellan stolar.





Av Sara Modigh - 30 augusti 2013 14:00

Det känns som att jag har tappat kontakten med mig själv. Jag är ur balans och måendet går utför.

Jag är stressad och orolig ena stunden och helt apatisk i nästa. Jag har ambivalenta känslor kring det mesta och vet knappt ut eller in. 

Vet inte riktigt vad jag ska göra. 


Jag är trött, mer än trött. Jag är helt orkeslös och hela kroppen värker.

Speciellt käkarna och huvudet gör ont. På nätterna kan jag inte sova för det gör så ont i mina käkar. 

Jag förstår inte varför. Jag spänner mig inte mer än vanligt, jag sitter inte och pressar eller gnisslar tänder så som jag gjort förut, visst kanske gör det i sömnen, men då borde väl smärtan vara värst på morgonen?


Jag försöker att ta det lugnt och slappna av för att samla kraft och energi, men det känns som om jag vore ett badkar med proppen ur. Så så fort energin rinner in i mig åker den ut igen.


Jag får ta en dag i taget helt enkelt.

Av Sara Modigh - 29 augusti 2013 14:00

 Det var en varm sommardag. Vågorna skvalpade mot de stora stenarna vid strandkanten. Hanna och Maria satt tillsammans och lyssnade på havets brus.


Då och då skvätte ett par salta droppar upp på de unga flickorna som dystert tittade ut över horisonten. Långt i fjärran kunde de se en liten segelbåt, nästan osynlig bland alla solens strålar som reflekterades i vattnet.


Hanna sade: Tänk om man hade en båt, då hade vi kunnat fly ut på havet. Gömma oss från verkligheten och försvinna från allt kaos.

 


Maria tittade djupt in i Hannas ögon och viskade med trött röst: Jag önskar att det gick att fly.


Maria hoppade ner från den stora stenen och gick ner till vattnet en stillsam tår rullade ner för hennes kind för att slutligen falla ner och bli ett med havet.

Jag undrar om hela havet är tårar av mänsklighetens smärta sade Maria


Hanna kom gående mot den gråtande Maria. Flickan hon älskade.


Den förbjudna kärleken.


Hennes hjärta smärtade och hotade om att gå i bitar och hon visste att Maria kände likadant.


Deras kärlek var inte tillåten.

Hanna hade vuxit upp i en strikt kristen familj där homosexualitet ansågs vara en sjukdom som borde straffas.

Hanas föräldrar såg på homosexualitet precis som på pedofili. Det är en sjuklig sexuell läggning och man kommer hamna i helvetet om man ägnar sig åt sådant.

Marias föräldrar var vänner med Hannas föräldrar sedan många år innan flickorna föddes delade även dem dessa åsikter. 


Hanna och Maria hade varit vänner ända sedan de föddes. De var nästan som systrar.

Men någon gång under alla årens lopp ändrades de vänskapliga banden till något annat, något mer. 

Det var kärlek, Förbjuden kärlek.


Hanna och Maria gick längst strandkanten tittade på varandra. Hannas hår blåste i vinden. Maria skrattade och smekte undan håret från hennes ansikte och sade: Vinden får inte dölja dina fina ögon


___________________________________________________________________________________


Sådär ja, Jag har fortfarande lite svårt att skriva och hoppades på att en skrivövning kunde hjälpa mig. Kanske inte det roligaste att läsa.. Eller vad tycker ni? 


Av Sara Modigh - 29 augusti 2013 04:14

Ligger i sängen och har panik. Jag vet inte varför. Det händer oftare och oftare att jag får små panikattacker när jag lägger mig för att sova. Jag drömmer inte mardrömmar längre så det är inte rädsla för det och jag har inget stressande på schemat i morgon som jag ligger och oroar mig över. Jag hatar när jag har ångest som jag inte vet vad som triggar igång den. Jag ligger och försöker ta det lugnt. Jag andas och försöker tänka på annat än den ilande känslan i maggropen.
Hoppas jag kan somna snart och att jag får vakna upp utvilad och ångestfri. Jag skulle även uppskatta om jag slapp huvudvärk imorgon. Har haft så extremt ont i huvudet de senaste två dagarna.

Jaja nu ska jag försöka sova igen. God natt!

Av Sara Modigh - 28 augusti 2013 14:00

Ja, Jag fick ett blogg tips att jag skulle skriva en lista över de tio saker som irriterar mig.

Så jag tänkte ge det ett försök :P


Detta är saker som jag irriterar mig på lite då och då. Men ta det lugnt. Jag skriver detta med humor och jag menar inte att såra någon med det jag skriver. Alla har vi våra "pet peeves" och jag gör säkert hundra saker som någon annan kan irritera sig på :)


Mina Pet Peeves


1. Folk som knackar med sina pennor i bänken när de tänker och/eller "klickar" med en bläckpenna.

Klick, klick klick, Klick, klick klick, Klick, klick klick, Klick, klick klick, Klick, klick klick, Klick, klick klick, Klick, klick klick, Klick, klick klick, Klick, klick klick, GAAH JAG DÖÖÖR AV STRESS!

2. Personer som cyklar utan cykelhjälm.

Varför gör man det? Har man ingenting i huvudet som är värt att skydda?... Vänta jag tar tillbaks de. Klart man inte har det om man bestämmer sig för att cykla utan hjälm ;)

3. Det smällande ljudet som kommer av flip flops när någon går i dem

Smack, Smack, Smack.. Blir man inte trött på att höra sig själv gå?

4. När folk lämnar kvar skyddsplasten på nya elektronik produkter, som tex en mobil och den har blivit helt bubblig och lös i kanterna. Att dra av plasten är ju det bästa med att köpa en ny mobil!

5. Personer som spottar på marken (eller på något annat)

Euu, Jag vill inte se dina äckliga spottloskor. Det får mig att vilja spy :(

6. Filmer där musiken och bakgrundsljud (explosioner, bilar, folk som skriker) är högre än dialogerna.

Pratscen höja höja höja.. Så nu hör jag vad dem säger, Nästa sen ARRRHG *hög volym på folk som skriker och bilar som exploderar* Måste sänka fort! Puh, nu är de lagom ljud. Två sekunder senare Pratscen igen , Hör inte ett ord av vad de säger.... Suck

7. Folk som skjuter raketer och smäller smällare på fel dagar

Sitter hemma i min tysta härliga lägenhet, sen helt plötsligt utan förvarning "PAAANG!" Då har någon skjutit en raket precis utanför mitt fönster. 

8. Folk som lyssnar på hög musik i sina hörlurar.

Jag vill inte höra din begynnande dövhet när jag sitter på bussen.

9. Folk som rakar sig eller klipper sina naglar offentligt.

Blä, jag vill inte trampa i ditt avhuggna hår eller dina bitar av naglar du lämnar efter dig!

10. Folk som pratar om sig själva i tredje person

Nu är Sara klar med denna lista. Sara tyckte den var rolig att skriva. Sara hoppas ingen tog illa upp!


Hejdå från Sara!


Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards