Hej! Jag heter Maria och kallar mig för Miss Manic på nätet. Här är min historia

Min psykiska ohälsa startade i unga år. Jag var 6 år gammal när jag hindrade blodflödet i min kropp genom att hårt linda tejp över hela kroppen. När jag var 8 år så körde jag fiskekrokar genom mina fingrar. Jag skadade mig mer , skar mig för första gången när jag var 11 år gammal och första gången var av misstag, men känslan jag kände var att ”var det så här man blir av med det man har i sig.

Mobbingen i skola gjorde sitt till, jag vågade inte vara ensam hemma längre stunder så när klockan var runt 16 så ringde jag till den lokala ICA-butiken då jag visste att min pappa handlade då. Jag bad honom att skynda sig hem. Det jag idag inte kan förstå är varför ingen såg alla tecken, Jag visade tydligt att det var något som inte stämde.

Min mående försämrades och tillslut fann jag mig inte värd att älskas, jag förtjänade inga vänner så jag slutade med fotboll, jag hade inga vänner och jag undvek många situationer som innebar att vara social. Det fanns en vän dock, jag var hemma hos henne ofta, det var lite min fristad. Hon fick följa mig hem på kvällarna för jag inte vågade gå själv. De trodde det berodde på mörkskräcken. Men det var mer än så.

Nej jag sedan var 17 – mardrömsåldern, det var då jag blev sexuellt utnyttjad, inlåst och misshandlad av min dåvarande pojkvän. Efter 3 veckor inlåst så lyckades jag en dag att fly. Efter det fick jag en helt skev bild om mig och vad jag var värd. Jag blev en slampa. Jag var lätt att få omkull,  Jag njöt inte en sekund, men jag förtjänade att bli utnyttjad. På alla sätt.

Jag hade en vän när det inträffade, en vän och familjen – men Ingen undrade var jag hade varit under denna tid som inläst. Men, jag tog mig it, jag anmäälde aldrig det inträffade pga rädsla. Jag var så rädd för honom. Han visste var jag bodde. Så vad var han kapabel till att göra.

Jag flyttade sen runt en del. Bodde några nätter här och några där- Ryggsäcken var min vän. Vissa nätter tillbringade jag utomhus, när vädret tillät. Sen efter mycket om och men fick jag jobb och bodde då hos min syster i väntan på lägenhet. Jag trodde att livet skulle bli bra nu, men jag mådde fortfarande dåligt. Jag självskadade fortfarande, ibland med rakblad, ibland slog jag mig själv hårt i magen.

Jag jobbade inom vården i några år, sen som maskinoperatör på Kungsörnen. Jag packade müsli. Men, jag självskadade. Alla trodde jag skurit mig på kartonger eller bränt mig av misstag på värmebacken.

Men inget var misstag, Allt var noga uträknat.

Idag är jag 33 år gammal, jag fyller snart 34 – jag självskadar fortfarande,  Jag går på DBT 5 dagar i veckan för att lära mig färdigheter för att stå ut. Jah har gått på det nu i 3 veckor och 7 veckor återstår.

Det var lite om mig. Ångesten är min vän. Den enda vän som orkar med mig

 

Mizca

31 augusti 2013 16:57

Du är stark som delar med dig av ditt öde! Du skall ha eloge för att du orkar berätta och blotta dig på detta viset. Jag blir ledsen när jag läser vad du vart med om och att ingen såg vad som hände med dig, att ingen förstod och kunde hjälpa dig. Jag hoppas att DBT:n gör att du kan må bättre och få ha ett bra liv. Många kramar.

http://www.mizca.se

 

MissManic

31 augusti 2013 20:53

Tack! Jag hoppas också på DBT:n och att jag ska få komma i frid med mig själv. Jag tycker det är viktigt att visa att världen är mer än perfekt som många bloggar. Det är så många som mår dåligt och inte har någon att vända sig till.
Jag har blivit hjälpt av att läsa om andras öde, det har fått mig att känna mig mindre ensam.
Kramar

http://missmanic.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...