En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under januari 2013

Av Sara Modigh - 30 januari 2013 18:19

Jag behöver insperation. Jag vill fota men kan inte komma på vad. Jag vill photoshopa men kan inte lära mig. Jag vill skriva men finner inga ord. Jag är trött i huvudet, finner det jättesvårt att koncentrera mig just nu. Vill hitta på något men har ingen insperation.

Försökte göra en header till bloggen men den blev bara mörk och dyster precis som jag känner mig på insidan.

 

Av Sara Modigh - 29 januari 2013 16:42

Gud vad jag blir irriterad när internet på min dator ALDRIG vill fungera! 

JAg sitter ensam hemma heladagarna och får stirra in i en vägg i princip. Blir så fruktansvärt frustrerad. Kan ju inte sitta på mobilens 3g-nät hela dagarna direkt.  Vad gör man, är det min dator som det är fel på? Är det internetsladden? Är det internetleverantören? är det fibernätverket det är fel på?  är det routern? Har ju inga pengar att köpa nytt för. Köpte en router och innan vi köpte den hade jag sladden direkt in i väggen och då var det inga problem alls. Men jämt så måste saker krångla till sig!



Av Sara Modigh - 29 januari 2013 03:44

Varför är folk så rädda för att prata om psykisk ohälsa?

Hur många gånger har inte detta samtalet utspelat sig i mitt liv?

"Peter säger: Vad jobbar du med?

Sara säger: Inget

Peter säger: Nähä pluggar du eller?

Sara säger: Nej inte det heller

Peter säger: Men vad gör du då?

Sara säger: Jag är sjukskriven

Peter säger: oj då , får man fråga varför?

Sara säger: Ja det får du väl. Jag är sjukskriven på grund av psykisk ohälsa

Peter säger: Fan vad kallt det är"


Blir man inte blockerad eller ignorerad byts samtalsämnet illa kvickt. Om personen ifråga inte vill bemöta mig med fördomar vill säga. Har flera gånger hänt att folk klagar och tycker att man ska ta sig i kragen och sluta leva på samhället. ( för det är ju SÅ kul att inte kunna jobba.. eller?)


Varför är det så? Menar inte att folk ska bry sig eller fortsätta prata om mina problem men det avslutas så tvärt. Är det så obekvämt att prata med någon man vet har eller har haft psykiska problem? Vad är det man är rädd för?





Av Sara Modigh - 28 januari 2013 01:07

Ångest, ångest och åter igen ångest. Gud va trött jag är på ångest. Jag är så himla stressad över små saker. Försöker verkligen att koppla bort tankarna och jag försöker att tänka logiskt. Men så fort jag tappar koncentrationen kommer alt tillbaka. Min hjärna känns helt överfull. Orkar inte med några intryck alls. Försöker att skriva, men det finns inga ord. Orkar inte plocka fram dem ur hjärnan för det är så mycket bröte i vägen.

Av Sara Modigh - 27 januari 2013 10:00

    

Idag har det gått ett halvår sedan min mamma dog. Kan inte fatta att tiden går så snabbt. Känns verkligen som om det var förra veckan Jakob kom hem från jobbet och berättade att min mamma hittats död i sin säng. Jag minns så väl bilresan till mammas hem. Det kändes som det tog en evighet att komma fram ville fram så fort som möjligt. Ville hemm till min mamma. Samtidigt gick alldeles för fort att komma fram. Jag ville ju inte komma fram för när man var framme kunde man inte förneka sanningen längre.  Jag hoppades verkligen in i det sista att det inte skulle vara sant att min mamma var död.  Jag minns mycket från den dagen, men minns nästan ingenting alls från begravningen. Jag minns att det stod en ambulans utanför mammas hus, jag minns att det stod 2 poliser innanför dörren, jag mins att det stod två ambulanspersonal utanför mammas rum. Jag minns hur vi alla satt ute i trädgården och grät. Jag mins att det var varmt. Jag mins hur "krishanterar" personer kom och jag minns att någon av dem kom fram och tog på min arm medans hon pratade med mig. Jag minns orden som ekade i mitt huvud, som fortfarande ekar. "Det får bara inte vara sant", "Varför min mamma?" "snälla säg att det inte är på riktigt" "kom tillbaka mamma, snälla kom tillbaka"

Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Fast det har gått sexmånader så kan jag fortfarande knappt tro att det är sant. Min mamma har ju alltid varit så levande. Hon höll alltid igång, ständigt nya projekt, Hon tränade flera gånger i veckan, Skrattade jämt och sen bara försvann hon över en natt. Från levande till död på bara ett par timmar. Jag funderar mycket på mammas död. Kände hon sig dålig? Hade hon ont? Förstod hon att hon var döende? Hur lång tid tog det? Gick det på en sekund eller låg hon medvetslös och döende i flera timmar? Hade man kunna göra något om sjukdomen upptäckts innan hon dog? Frågorna är många.

Min mammas död har påverkat mig mycket. Jag har väldigt mycket mer ångest nu än vad jag hade för ett år sedan. Jag är helatiden rädd för vem som kommer dö här näst. Jag försöker verkligen bryta de negativa tankegångarna men det är svårt. Jag försöker att ta en dag i taget. Jag har kämpat så länge och trots att min kraft börjar ta slut så tänker jag fortsätta kämpa. Jag ska kämpa till den dagen jag dör.



Hittade föresten en bild när jag kollade igenom bilderna jag hade på mamma i datorn.

Det är en bild på "de fyra generationerna" Det är min morfar Arne, Min mamma Malin, Jag Sara och min morfars mamma Berta

Jag gissar på att denna bilden är tagen när jag är i två eller treårsåldern. Det gör att bilden är tagen för cirka 20 år sedan. Tänk om man hade vetat när man tog bilden att alla utan lilla Sara skulle vara döda om 20år.

  

Jag har tänkt mycket på det viset.

"tänk om vi vetat att mamma skulle dö innan frodo när vi köpte honom   "

"tänk om jag vetat att mamma skulle dö innan Mumsi när vi köpte henne    "

"tänk om vi vetat att min födelsedag 2011 skulle bli den sista födelsedagen jag har med min mamma fortfarande i livet    "

"tänk om vi vetat att mamma bara skulle leva i någon månad till efter att denna bilden togs   "


Tänk om man vetat? Men saker hade väl inte varit bättre av att veta heller. Att stå brevid och se någon gå dag för dag mot sin död och veta att den närmar sig mer och mer och man inget kan göra åt det hade gett en otrolig ångest. Vi fick i alla fall ha fina stunder med vår mamma ända fram till dagen hon dog.


Tack mamma för att du var den Bästa, Finaste, Underbaraste och Snällaste mamman <3 Jag älskar dig!

Av Sara Modigh - 25 januari 2013 19:28



     

I've got a pain in my sawdust That's what's the matter with me

Something is wrong with my little inside I'm just as sick as can be

Don't let me faint, someone get me a fan

Someone else run for the medicine man

Ev'ryone hurry as fast as you can

I've got a pain in my sawdust


Oh, sad was the day for the little bisque doll

For they cut all her stitches away and looked for the seat of the terrible ache

"'Twas a delicate task," they all say

For none of the surgeons had ever before Performed on a dolly's inside

They tried to re-stuff her but didn't know how

And this was her wail as she died…



lyrics written by Henry Edward Warner

Av Sara Modigh - 25 januari 2013 05:19

Jag ligger i sängen och kan inte sova. Den där obehagliga men så välkända känslan av ångest river i mitt bröst.Jag är trött på ångest, trött på livet. Jag har svårt att bryta mina negativa tankar. Även fast jag vet att mitt liv kommer att bli bättre förr eller senare så är det svårt att se det just nu.Ligger under mitt kedjetäcke men tycker inte att det ger någon speciell effekt.Men jag ska ge det en chans i alla fall. Täcket luktar inte lika mycket plast längre så får inte migrän av det längre som tur är.Men Fluffis gillar inte täcket så han har övergivit mig så ligger och saknar honom när jag ska sova.

Av Sara Modigh - 23 januari 2013 22:59

Nu på kvällen har vi packat ner alla hamstersaker och lagt ner i källarförådet. Det är så tomt nu när allt är borta. Hela dagen i går och idag har jag när jag gått förbi buren tittat in, och det har varje gång pirrat till i hjärtat på ett väldigt obehagligt sätt när man kommer på att hon är död. Nu finns inte buren kvar längre så nu är det så tomt i vardagsrummet. Nu går det inte längre att förneka att hon är borta. :(

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards