En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under januari 2019

Av Sara Modigh - 29 januari 2019 17:00

Det pratas så mycket om den kvinnosyn och våldtäktskultur invandrarna har, och "tar med sig hit".

Men aldrig har jag hört dessa män som skriker "för kvinnorna", reflektera över sig själva och den våldtäktskultur vi redan har här. För vi har en våldtäktskultur, och den kom inte hit med invandringen. 


Både jag och så många andra kvinnor har utsatts för så otroligt många övergrepp under våra liv. 

Det handlar inte om att vi attackeras och gruppvåldtas på vägen hem från krogen. Dessa fall diskuteras redan överallt i media. Nej det jag pratar om är de dolda övergreppen. Övergreppen som hänt nästan ALLA kvinnor jag pratat med. 

Det handlar om män som inte respekterar gränser och som tar sig friheter utan uttryckligt samtycke. 

Jag vill inte bli smiskad och kallad slyna av en man jag knappt känner. Du har ingen rätt att nedvärdera mig för att du tycker att det är sexigt.

Jag kan inte räka gångerna jag fått ett finger i analen, trots att jag sagt sedan innan att jag inte vill ha något analt då jag blivit våldtagen tidigare och det är väldigt ångestframkallande för mig. 

Blivit utsatt för män som försöker köra in den analt utan någon uppvärmning eller utan att ens fråga om analsex är något jag tycker om och vill ha. 

Så många gånger har jag fått en kuk nedkörd i halsen samtidigt som jag får mitt huvud fasthållet utan att snubben kollat med mig om det är okej. Det är det inte!  Jag vill inte spy och jag vill kunna andas, men framför allt så vill jag inte tvingas till något!



Men ändå tycks detta vara normen. När blev våldssex standard?

När fick män för sig att detta beteende är okej? 

Och ja ja det är "inte alla män" och så vidare, men tillräckligt många män gör så här för att det ska vara ett samhällsproblem.


Nästan alla män jag legat med har på ett eller annat sätt tagit sig friheter med min kropp på sätt som jag inte vill. 

Tyvärr är ju det en stor del till att det har varit så lätt för mig att använda sex som ett självskadebeteende.

För du bara förväntas ställa upp på allt, analsex, deep throating, fisting, smisk och BDSM sex till både höger och vänster. Och gör du inte det, ja då kallas man tråkig, torr, oerfaren, pryd. 

"En riktig kvinna tillfredsställer sin man"

Men aldrig diskuteras trygghet, kvinnans lust eller after care efter våldsamt sex. 

Aldrig kommer frågan "vill du?". Hur svårt ska det egentligen vara att försäkra sig om samtycke innan man gör något? 



Nej istället klagar män (ofta är det samma män som klagar på invandringen och deras våldtäktskultur),

på den nya samtyckeslagen, tycker att kvinnor som faller offer för dessa övergrepp "borde vara försiktigare med vem de ligger med" och lägger istället skulden på kvinnan. 


Det är en våldtäktskultur!


Av Sara Modigh - 20 januari 2019 23:30

Rädslan för att bli övergiven är något jag levt med i väldigt många år. 

Jag vet inte var den rädslan kommer ifrån egentligen, men det känns som om jag alltid haft den känslan inom mig.

Känslan av att jag inte är värdefull för andra människor och att de kommer att komma på det och lämna mig. 


Den här rädslan har många gånger ställt till stora problem i mina relationer. För jag skapar problem för att kunna lämna personerna först eller bråkar och testar gränser för att se om människor verkligen stannar kvar. Jag klarar inte av att höra av mig först till familj och vänner, för jag känner mig oönskad. 

Jag känner mig alltid så otrygg i mina relationer till andra människor att jag behöver ständig uppmuntran och försäkring om att de vill ha kvar mig i sina liv. 

Får jag inte tillräckligt med försäkran om att de värderar mitt sällskap så drar jag mig undan och pushar bort människorna ur mitt liv. Vilket leder till att jag förlorar många vänner och inte har särskilt många meningsfulla relationer i mitt liv. 

Det i sin tur gör ju att jag känner mig ännu mer oönskad och allt blir till en ond cirkel. 


Men just nu, efter en lång period med dåligt mående känner jag mig mer oönskad än någonsin tidigare.

Känslorna av att inte vara av värde, att inte duga och räcka till är överväldigande. 

Jag känner bara för att lämna allt och alla. Jag har ju ändå dragit mig undan så mycket på grund av mitt dåliga mående att jag knappt har någon kontakt med någon, så det skulle vara så lätt att bryta upp med allt och alla just nu. 

Lämna dom innan dom lämnar mig....


Men samtidigt så ser jag ju hur detta destruktiva mönster av att utesluta mig själv ur andras liv inte är bra. Jag förstår ju att detta är ett symptom av min psykiska ohälsa på något sätt. Men hur bryter man detta? Vad ska jag göra för att skapa meningsfulla och givande relationer till andra människor.

Relationer där jag inte känner mig som en börda. 

Jag har faktiskt ingen aning 



Av Sara Modigh - 17 januari 2019 21:50

     



Say We're Sweethearts Again


I never knew

That our romance had ended
Until you poisoned my food
And I thought it was a lark
When you kicked me in the park...
But now I think it was rude!

I never knew
That you and I were finished
Until that bottle hit my head!
Now I try to be aloof when you
Push me off the roof -
I feel our romance is dead.

It wouldn't have been so bad
If you had told me
That someone had taken my place!
But no, no you didn't even scold me!
You just try to disfigure my face!

You'll never know
How this heart of mine is breaking -
It looks so hopeless but then
Life used to be so placid!
Won't you please put down that acid?
And say that we're sweethearts again!


Av Sara Modigh - 16 januari 2019 14:45

Jag känner mig otrygg i världen och jag är rädd för livet. 


Jag är så trött på den här ständiga rädslan jag lever med, det är så handikappande och det finns så många som inte förstår.

"Utmana dina rädslor", säger de.

-Ja det är kanske lätt för dig att säga när du kanske har en eller två rädslor som du behöver jobba på och du kan välja själv när du känner att du kan ta itu med det.


Men jag är rädd för ALLT, och då menar jag verkligen allt. Jag utmanar mina rädslor konstant, hade jag inte gjort det hade jag inte kunnat existera. 

Men det är fruktansvärt utmattande att kämpa sig igenom rädslor all sin vakna tid. Att så fort du tagit dig igenom ditt första moment så kommer nästa, och sen efter det kommer ytterligare en rädsla du måste kämpa dig igenom. 


Mina rädslor är inte alla lika, men de finns ändå alltid där, i en variation från milt obehag till panikartad dödsångest. Vissa dagar är jag räddare än andra; ibland är jag inte så rädd för att till exempel äta, andra dagar känns det nästan omöjligt. 

Det är så svårt att hantera situationer när förutsättningarna förändras konstant. Ena dagen är jag jätterädd för att gå in i köket, nästa dag är det inget problem. Ibland är jag jätterädd för att möta människor, nästa är jag lika rädd för att vara ensam. 


Ju sämre jag mår, desto räddare blir jag och sakerna jag klarar av blir färre och färre ju längre jag mår dåligt. För ju mindre ork jag har desto mer tar rädslorna över. 
Jag hatar verkligen när man kämpar och kämpar och så kommer en neråt period och allt man kämpat med de senaste åren raseras inom loppet av några veckor. 

Det känns så ledsamt och otacksamt att kämpa för något när det ändå bara kommer rasa samman igen. För jag vet ju av erfarenhet att jag stångar mig blodig för att nå mina mål, för att sedan få börja om från början om och om igen. 


Hur hanterar man ens detta? Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är så trött på detta så det finns inte ord. Jag vill bara få leva ett normalt liv där jag inte ständigt behöver känna mig så rädd och otrygg. 


Av Sara Modigh - 5 januari 2019 04:45

Jag har haft en väldigt tuff tid nu det senaste, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det mer än att jag har haft det väldigt jobbigt. Förmodligen mer jobbigt än vad många tror. Jag känner inte riktigt att jag kan vara ärlig med hur jag mår av rädslan för hur människor i min omgivning ska reagera, rädsla för vad psykiatrin skulle göra om de visste.

Förra året var ett väldigt destruktivt år för mig, jag skadade mig själv på många olika sätt och tillslut kraschade jag totalt.

Det är svårt att prata om det, jag känner ju hela tiden att jag måste hålla upp skenet, hålla masken, inte visa hur dåligt jag mår. Vilket är en av anledningarna till att jag inte bloggat så mycket. Jag har inte velat spy ur mig all min skit över andra.

Det känns som att jag måste vara inspirerande och duktig. Visa mig stark och övervinna min psykiska ohälsa. Men i verkligheten är det tvärt om, det är den psykiska ohälsan som vinner över mig.

Det känns som att det jag skriver måste vara produktivt och hjälpsamt för andra.

Men sanningen är ju att jag startade den här bloggen för min egen skull, just i syftet att ventilera mina känslor och tankar.

Jag har bloggat i tio år nu, det är en väldigt lång tid och bloggandet har fört med sig så många bra saker och jag är otroligt glad över den plattformen jag har och att jag fått chansen att prata så mycket om psykisk ohälsa inför en så stor publik.

Men det är ju också därför jag känt behovet att dra mig tillbaka i skrivandet nu när allt går utför.

Jag vill ju inte att någon ska se hur illa det är.

Så jag håller allt inom mig och jag är väldigt bra på det, inte många som träffar mig skulle kunna se på mig hur dåligt jag faktiskt mår. De ser inte att jag för en timme sen självskadade, de ser inte att jag för en vecka sedan försökte ta mitt liv. De ser inte att jag inte vill leva mer. För jag gömmer mig bakom skratt och leenden så som jag alltid har gjort.


Mitt dåliga mående har gjort att jag har dragit mig undan mer och mer, isolerat mig själv och slutat prata med folk. För även om jag har masken uppe är jag rädd att mitt dåliga mående ska ta över, att det ska spilla ut på min omgivning och påverka dom runt omkring mig.

Det känns också som om det inte är någon som egentligen tycker om mig, utan att alla bara tycker att jag är lika värdelös som jag själv tycker. Jag upplever bara att jag är jobbig och i vägen, att jag inte riktigt duger.

Att då isolera sig själv från familj och vänner hjälper ju bara att bekräfta för mig själv att jag inte är värdefull. För konstigt nog tröttnar människor på en när man ständigt pushar iväg dem.



Det brukar alltid vara så i dessa perioder när jag mår som sämst. När jag slutar prata och drar mig undan, ja då försvinner de flesta människor ur mitt liv, fast det egentligen kanske är nu jag hade behövt dem som mest.

Men å andra sidan visar det ju också vilka få människor i mitt liv som verkligen finns där för mig.

De som hör av sig bara för att kolla att jag överlever dagen. De som förstår vad det är jag går igenom och kan ha översikt med att jag försvinner. De som vågar ta plats och bryta min isolation och verkligen övertygar mig om att de vill ha mig i sitt liv. Ni är guld värda!


 

Av Sara Modigh - 5 januari 2019 04:30

Att känna sig tom har blivit nästan som en trygghet. Jag är rädd för att känna glädje för glädjen kan tas ifrån mig ännu en gång och jag tror inte jag klarar av ett sådant fall igen. 


Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards