En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under augusti 2017

Av Sara Modigh - Onsdag 30 aug 16:15

"Ja men ta inte åt dig av vad andra säger, du ska inte lyssna på all skit människor häver ut sig.

Det är bara att låta kommentarerna rinna av som vattnet på en gås." 


Jaa, om det ändå vore så enkelt. Då hade ju mobbing aldrig kunnat existera. Men sanningen är att ord gör ont, och har en tendens att kunna etsa sig in och ligga och bränna i en evighet. 

Ett ord kan vara allt som behövs för att förstöra et helt liv. 

"Sticks and stones may break my bones, but words could never hurt me", sägs det ju. Men det är inte sant. På många sätt kan ord vara mycket allvarligare än ett brutet ben. 

För kropsliga skador läker av sig självt. Men de psykiska skador man får av att ständigt höra att man inte duger, att man är ful, äcklig och värdelös. Att man är en patetisk människa som inte förtjänar att leva. Ja det sätter sina spår. 

När det är själen som skadas förändras hela vårt sätt att se på oss själva. De där orden från mobarna blir tillslut din egen sanning. Orden som upprepas om och om igen blir mer och mer sanna för varje gång du hör dem. 

Du börjar se dig själv som den där fula, äckliga och värdelösa människan. 


 

Sen finns ju den klassiska "men hen är bara avudsjuk", men den vederbörande är högst troligt inte avudndsjuk. Bara en stor skithög som saknar empati och folkvett. 


Varför säger vi sådana här menigar som mer eller mindre försvarar personerna som utsätter andra för kränkningar? Det är bara en massa bortförklaringar, att de är osäkra på sig själva, de är avudnsjuka eller mår dåligt på ett eller annat sätt. 

Varför fortsätter vi att läga ansvaret hos dem som drabbas. "Sluta lyssna och ta inte åt sig"

Vad säg som att sluta upp att vara taskiga mot varandra och framförallt sluta upp att lägga ansvaret på offret för verbal kränkning istället? 

Av Sara Modigh - Onsdag 23 aug 20:56

Jag har nyligen börjat spela ett spel som heter Overwatch. 

Hade hört mycket om spelet innan och det blev väldigt hypat när det kom ut. 

Men jag tänkte att det säkert bara var överdrift och att det skulle lägga sig, vilket det också har gjort. 

Men nu då nått år senare har jag börjat spela detta spel och jag är så fast. Tycker verkligen att det är ett jättekul spel. 


En sak som jag verkligen gillar med spelet är att de har en så stor variation på karaktärer att spela med. Det finns både kvinnliga och manliga karaktärer och de är i olika åldrar, har olika kroppsform och är av olika etnicitet. Det finns karaktärer med olika sexuella läggningar, en karaktär som inte har någon själ (precis som jag) ;) och sen finns det till och med en karaktär som enligt spelets grundare är autistisk. 




En till sak som jag gillar med detta spel är att det känns som ett spel som kan vara roligt för en total nybörjare, lika väl som någon som spelat liknande spel en längre tid. Då olika karaktärer har olika svårighetsgrad och dessutom olika uppgifter i spelet. 

Så det är ett mångsidigt spel att spela då det just nu finns 25 olika karaktärer man kan spela med. 


Nu låter ju detta som total reklam, men det är det inte haha

Jag får inte betalt för att skriva om spelet. Jag undrade mest om det var någon om mina läsare som spelar och som vill lägga till mig som vän, heter SELKIE#21454 i så fall :D




Av Sara Modigh - Måndag 21 aug 15:30

Härom dagen fick jag ett brev på posten från min sjukförsäkring. 

När jag öppnade stod det att de hade gått igenom mina journaler och läkarutlåtanden och kommit fram till att jag är 10% invalid. 


Invalid, just det ordet känns så nedsättande på något vis. Jag har aldrig riktigt reflekterat över ordet tidigare. Det har bara varit ett slags skällsord man hört kastas fram och tillbaka.

Jag tänkte mig nog inte ens att ordet fortfarande används som ett ord att beskriva sjuka människor. 

När man har pratat om min psykiska ohälsa har det pratats om nedsatt arbetsförmåga, och jag väntade min nog liknande formuleringar när det kom till min MS. Men nej, där bedöms man som invalid,

och jag är då 10% invalid. 


Jag pratade lite med Jakob igår om det där med ordet invalid, det används ju även i engelskan för att beskriva sjuka människors förmåga att jobba eller utföra vardagssysslor. Men läser man det på engelska så finns det ju även en annan översättning, nämligen "ogiltig". Ogiltig är alltså en homonym till ordet som beskriver sjuka människor. Det känns ju inte riktigt bra att förknippas med ett ord som betyder ogiltig, men samtidigt är jag inte förvånad. Som sjuk får man ofta höra att man är dålig om man inte kan jobba. Det förväntas att alla människor ska jobba, och gör man inte det, ja så ses man ju faktiskt ofta som en ogiltig människa i vissa personers ögon. 

Om man inte kan jobba ses man som mindre värd, jag har hört så många gånger att jag bara kostar samhället pengar och att de inte vill att jag ska "leva lyxliv" på deras skattepengar som de jobbat och slitit för, medans jag bara ligger hemma och latar mig. 


 


Så ofta får jag frågor om det inte finns något jag kan jobba med, eller om jag inte ska börja plugga igen. Det är som om det viktigaste man kan göra i livet är att jobba, att hålla sig frisk eller få tiden att läkas så väl fysiskt som psykiskt kommer alltid i andrahand. 

Jag tror inte att människor alltid förstår hur jobbigt det är att vara kroniskt sjuk. 

De förstår inte att man inte kan ta en paus i sitt lidande. Man jobbar med sin sjukdom dygnet runt, men de ser det som om jag är på semester. 

Men jag kan inte ta semester från min sjukdom, jag är alltid sjuk, det finns ingen ledighet från sjukdom.

Jag kan inte ta semester från min kamp. Jag avundas er som jobbar som är lediga varje kväll och natt varje dag på året, ni som har ledigt två dagar i veckan året runt, och ut över det även SEMESTER i 5-6 veckor VARJE ÅR! Alltså vad skulle jag inte ge för att få vara ledig så mycket från min sjukdom. 

Ni som jobbar går till jobbet, är där i 8 timmar om dagen och efter det har ni ledigt, jag är sjuk 24 timmar om dygnet varje dag i resten av mitt liv. 

När ni blir gamla får ni gå i pension, jag kanske inte ens lever till den åldern och om jag gör det kanske jag ligger i en sjukhusbädd som en grönsak. Visst det finns bättre mediciner idag, men man kan ändå inte ta föregivet att jag kommer vara lycklig nog att aldrig mer få några skov eller att jag aldrig går in i den progressiva fasen av MS. 

Jag är 27 år och 10% invalid och ni klagar på att ni måste jobba 8 timmar om dagen 5 dar i veckan och betala skatt på pengarna ni tjänat. 

Jag hatar verkligen den där attityden som säger att jag som sjuk bara ska tacka och ta emot och vara så tacksam att jag får pengar till att överleva. Att jag som sjuk ens får vara en del i samhället när jag inte är med och bidrar genom att jobba för min rätt att existera.  

Av Sara Modigh - Tisdag 15 aug 16:30

Jag vet inte varför men jag hatar verkligen när någon säger att de tycker synd om mig. 

Det kanske är konstigt men jag verkligen AVSKYR det. 

Av någon anledning får det mig att känna mig så liten och ynklig, det får mig att känna att jag måste må jättedåligt och tycka synd om mig själv. Det får mig att känna mig patetisk och som ett litet krälande kryp på marken. Någon som inte kan stå upp för sig själv eller bära sin egen tyngd. 

Jag gillar inte känslan av att bli ömkad, för jag tycker inte synd om mig själv så varför ska du göra det?


 

Jag menar inte att alla ska vara helt oempatiska, självklart inte. Men för mig är förståelse mycket viktigare än medlidande. Så meningen "oj jag förstår att det måste vara jobbigt för dig" och meningen "gud jag tycker så synd om dig", är stor skillnad för mig. Den ena säger att jag är stark som orkar kämpa med mina problem och den andra låter det som jag är en försvarslös liten individ som bara är ett offer för elände. 


Jag menar inte heller att det är fel att tycka synd om någon. Det är en naturlig reaktion. Jag pratar bara om hur jag själv reagerar på när andra människor uttrycker hur synd de tycker om mig. Detta är bara min upplevelse och tolkning. Detta är mina känslor och behöver absolut inte vara en representation över vad andra känner och tycker. 

Ibland undrar jag varför detta "jag tycker så synd om dig", framkallar dessa känslor hos mig. För det är ju inget fel med att vara liten och svag, det kanske är synd om mig som har alla dessa diagnoser och sjukdomar, beroenden, problem och en mamma som gått bort alldeles för tidigt. 

Jag har haft många motgångar och det är väl naturligt att tycka synd om någon som måste gå igenom ena hemskheten efter den andra. 

Men jag har aldrig funnit styrka i att sitta hemma och tycka synd om mig själv, det förändrar liksom inte situationen. Klart att jag i stunder ifrågasatt varför i hela friden mitt liv ska vara så svårt, men för det mesta har jag funnit den mesta styrkan i att acceptera mitt liv för vad det är. Att inte försöka fly från eländet utan stanna kvar och hantera problemen bäst jag kan. 

För jag kan inte annat än att göra mitt bästa för att ha en dräglig vardag. 

Av Sara Modigh - Tisdag 8 aug 06:00

Sexuella trakasserier är så vanligt idag att alla någon gång förmodligen blivit utsatta för det. Speciellt på internet. Hur ofta får man inte meddelanden av sexuell karaktär från människor man inte känner. 

Hur ofta får man inte bilder skickade till sig som man aldrig har bett om att få. 


Att bli utsatt för dessa former av sexuellt påträngande konversationer på internet är så vanligt att vi knappt ens reflekterar över det. Det är normen. Var och varannan snubbe skickar dickpics. Det är helt normalt att skriva "Hej tuttfia" eller "Fan vilken sexig rumpa du har. Den skulle jag vilja smaka på" till en tjej de inte känner. 



Här är ett medelande jag fick för ett tag sedan. Det första gubben skriver är


 


"Vad vill du ha för att få komma in i dig", HUR kan man tänka att det där är ett okej sätt att tilltala en främmande människa? 

Det är en kommentar som både visar en respektlöshet och att han har en trist attityd. Bara allt det där med att han ska köpa mig visar ju lite respekt han har. Sen att han inte ens säger hej innan, Utan går direkt till vad mitt pris skulle vara. 



Sen är ju detta en klasisk "Får jag...."

  


"Får jag runka till dina bilder", "Får man fantisera om dig", "Får jag leka till dig" och så vidare i en oändlighet. Varför känner sig snubbar manade att berätta detta? 

Tror dom att det är en komplimang? Tänder de på att jag ska veta att de gör detta till mina bilder? 

Jag fattar det inte. Oavsett är det ingenting jag är intresserad att höra om ifall jag inte har sagt något annat. 


Sen resten av just denna chatt fortsäter ju bara med massor av skit jag inte vill höra. 

Det är som att vissa snubbar tror att det kan skriva vad fan de vill bara för att snoppen pekar uppåt. 








Av Sara Modigh - Torsdag 3 aug 18:21

Oj vad tiden går. Känner verkligen att bloggen kommit lite i skymundan den senaste tiden. 

Först och främst har jag ju inte mått så bra, så jag har inte riktigt haft orken till att blogga. 

För det andra har det ju varit rätt mycket den senaste tiden med förberedelser inför födelsedagskalas och så vidare. 

Fyllde 27 för ett par dagar sedan och hade kalas hemma hos mig själv för första gången. 

Så jag har bakat bullar och kakor i mängder som jag kunde bjuda mina gäster på. 

Jag är så otroligt glad över att jag klarat av något sådant. Jag har knappt bjudit hem min släkt alls sen jag flyttade hemifrån för snart nio år sedan. 

Främst för att jag inte klarat av stressen och pressen jag känner för att ha allt "perfekt", men i mina ögon kan jag inte uppnå detta "perfekta" jag strävar efter. Men jag över verkligen på att släppa det där kravet på att vara perfekt och jag tror jag kommit rätt långt på vägen. 

Jag minns för ett par jular sedan när vi skulle fira julen tillsamman jag och mina syskon hemma hos mig på kvällen. Och som jag grät varenda dag innan för att jag inte tyckte att jag kunde göra det bra nog. 


In för födelsedagen hade jag knappt ens någon ångest alls inför att gästerna skulle komma. Trots att fönsterna var smutsiga och mattorna var orena. Trots att kakorna inte såg perfekta ut och bullarna blev lite torra. Trots att jag inte hade några dukar till borden eller gardiner i sovrummet. 

Det där är saker som jag hade kunnat gråta mig till döds över för ett par år sedan. Saker som egentligen är totalt onödigt men som ändå gnagde så inom mig. Förmodligen av rädsla att bli dömd av andra. "Hon klarar ju ingenting den där Sara, inte ens ett par bullar kan hon fixa", "Såg ni att de inte har gardiner i sovrummet". Men på nått vis har jag lyckats släppa de där tankarna. För hur mycket jag än kämpar kommer inte allt att bli perfekt, och även om det blir det kommer människor ändå att vara dömande och hitta saker att klaga på. 


Födelsedagskalaset blev jättebra, det var skönt att faktiskt ta steget att våga bjuda hem så mycket människor till mitt hem. 


 



Förutom kalas har jag även vart ute och bowlat med mina syskon och deras bihang, har vart på bio inte bara en utan två gånger. Har sett Spiderman och Wonder Woman så klart ;) 

Tyckte båda filmerna var bra, och jag har även gjort framsteg i biosalongen, Jag vågar nu mera sitta på andra raden istället för som förut då jag inte vågade sitta någon annanstans än på första raden. 

Men vi var ensamma på andra raden och hade ingen framför oss båda gångerna och det är nog den största anledningen till att det fungerade så bra som det gjorde.

Men det är ändå ett framsteg.  


Medicineringen går hyfsat bra. Känner inte direkt av några hemska biverkningar men jag har börjat få problem med att komma ihåg att ta medicinen. De senaste veckorna har jag glömt att ta den typ två gånger i veckan. 

På tal om det borde jag ta den nu innan jag glömmer att ta den idag...

Kommer snart ;) 


Sådär ja, haha 

som sagt så känner jag inte av några direkta biverkningar, men jag vet inte om jag känner mig bättre heller. Men det är svårt att säga. Jag har inte krisat så mycket och jag har inte längre massor med självmordstankar så det är ju i alla fall en stor förbättring. Jag sover dessutom så mycket bättre nu när jag tar Theralen-droppar på kvällarna. Jag tror att jag aldrig någonsin sovit så bra som jag gör med dem. Nackdelen är ju att jag blir rätt trött dagen efter. 

Så det blir ju mest att man sitter hemma och spelar dator eller kollar på någon serie, för jag orkar liksom inte med så mycket annat. 

Men just nu fungerar det ändå rätt bra. Har ju ändå kommit ut och gjort saker och fixat ett födelsedagskalas, och det är ju betydligt mer än jag gjorde innan, och definitivt om man ser tillbaka till för ett par år sedan då jag inte ens kom upp ur sängen. 

Jag har gjort många framsteg och det måste jag vara glad över!


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

123 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se